Print Friendly

Gunnar Heckscher; Student under mellankrigstiden

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR HECKSCHER:
Student under mellankrigstiden
Professor Gunnar Heckscher kom till Uppsala som ung student vid 1920-talets mitt och
lämnade universitetet 1941, där han åtskilliga år varit docent. Sedan dess har han hunnit bli både professor, partiledare och ambassadör. I två perioder var han medlem av redaktionen för Svensk Tidskrift. Vad han
skriver i denna artikel handlar mera om studenters deltagande i den politiska debatten
under 20- och JO-talen än om hans egna privata minnen. Han konstaterar, att studenterna lade vikt vid den ideologiska diskussionen
och att de inte var egentligen partibundna.
Men striden mot nazismen på JO-talet kom
att bilda en gräns. I den striden måste man ta
ställning också för och emot partibildningar.
Det har sina risker att skriva om vad man
kommer ihåg, ty man minns ofta fel. Memoarer är tvivelaktiga som historiska källor,
fastän ofta värdefulla som litteratur. Bilden
av det förflutna blir med åren allt mindre fotografisk, men förenklas i stället så att den
domineras av de drag som mot bakgrunden
av senare händelser och erfarenheter ter sig
mest betydelsefulla, fastän deras betydelse
inte uppfattades från början.
För min dellämnade jag Uppsala förtrettiofem år sedan, efter sammanlagt sexton år
som student och docent. Det var inte många
sidor av studenternas och stadens liv som jag
undgick att få kontakt med. Till slut var jag
rentav stadsfullmäktig. Många människor
var det jag hade förmånen att få ta intryck
av – så många att det är bäst att inte nämna
några namn. Över huvud taget var det ”formative years” den tid då man var mest mottaglig och då personen byggdes upp. Den
politiska verksamheten spelade i mitt liv en
stor roll från den första terminen till den sista.
Uppsalatillvaron, som jag här skall söka
beröra, hade under mellankrigstiden en
markerad särprägel, starkt avvikande från
vad akademikerna upplevde vid lärosätena
Lund och Stockholm. Eftersom jag själv är
stockholmare till ursprunget och i mitt forskningsarbete inte sällan hade behov av att besöka Lund, låg det nära till hands för mig att
göra den jämförelsen, men den stod alltid
aktuell också för ett stort antal av mina kamrater och hörde till vad vi ofta diskuterade.
Utmärkande för den aktive och utåtriktade
studentens tillvaro i Uppsala var mängden
av skilda kontaktlinjer, som korsade varandra. Man behövde inte hålla sig till en enda
kamratkrets eller ett kotteri utan kunde samtidigt tillhöra många.
Intimast och fastast var samhörigheten i
matlagen, en numera kanske försvunnen institution, som på 1920-talet redan hade femtio års tradition bakom sig. De kamrater,
som varje dag träffades vid två eller tre måltider, utgjorde i praktiken ett slags familj ,
ehuru oftast enkönad.
I jämförelse härmed var kontakten inom
ämnesgruppen mindre betydelsefull för
flertalet studenter. Eftersom undervisningstiden var ringa – 5-10 timmar i veckan –
spelade det åtminstone för teologer, jurister
och humanister (med naturvetare och medicinare var det nog annorlunda) inte så stor
roll vilka man hade bredvid sig på föreläsningarna. Blott de som stannade kvar för att
licentiera och doktorera svetsades samman
till grupper på seminarierna. För dem blev
samhörigheten ibland desto starkare. Axel
Brusewitz’ lärjungar på det statsvetenskapliga seminariet stod varandra lika nära som
matlagskamrater.
Nationerna och än mera studentkåren
tycktes redan då vara alltför stora enheter
för att riktigt hålla ihop. Ändå var de små efter nutida begrepp. Såvittjag kan minnas hade studentkåren på den tiden mellan 3 000
och 4000 medlemmar, den största nationen
(Norrlands) ungefär 500 och Stockholms nation omkring 250. Bland dessa fanns dessutom åtskilliga som var studenter endast i
katalogen men i verkligheten hade lämnat
universitetet och gått in i yrkeslivet. De verkliga kamratkretsarna på detta plan utgjordes
av dem som för tillfället var aktiva i student- 37
politiken och hade uppdrag i nation och kår.
Sedan var det föreningarna, av många olika slag: allmänna och kulturella (t ex de
kristliga, idrottsliga eller musikaliska) ; ämnesföreningar, som ofta var en utvidgning
av licentiatseminarierna och med fast hand
styrdes av vederbörande professor; politiska
utan ideologisk särprägel som Utrikespolitiska föreningen (ursprungligen Föreningen
för Nationernas Förbund); och slutligen de
”politiska studentföreningarna”, Verdandi,
Heimdal, Laboremus och Clarte samt tidvis
några andra mera kortlivade. Medlemssiffrorna växlade, beroende på effektiviteten i
de periodiska värvningskampanjerna, men i
allt var kanske knappt fjärdedelen av studenterna registrerade i någon politisk förening, medan antalet av dem som verkligen
gick på sammanträdena naturligtvis var mycket mindre. Jurister och humanister dominerade bland de politiska föreningarnas aktiva. Uppsala stuelenters allmänna diskussionsförening var inte någon förening i vanlig mening men spelade omkring 1930 en
stor roll som anordnare av offentliga debatter, där de politiska föreningarnas aktiva
krafter fick visa sin förmåga inför större publik.
Den sociala miljön
Det brukar ofta sägas att dåtidens studenter
ur social synpunkt utgjorde en exklusiv
krets, och något ligger det i påståendet. Där
fanns åtskilliga – inte minst bland de mera
aktiva – som kom från arbetarklass eller
”enklare” tjänstemannafamiljer, men flertalet hade föräldrar som själva studerat vid
38
universitet och högskolor. Någon ”överklass” var de däremot inte. Många var fattiga, skuldsatta och beroende av de knappa
stipendiemöjligheterna. Å andra sidan var
praktiskt taget alla på väg in i något slags ämbetsmannakarriär, där de hoppades så små-
ningom få anständiga inkomster och möjlighet att, om så krävdes, amortera sina studielån. Otvivelaktigt påverkades deras politiska
hållning och intresse av dessa förhållanden.
studiearbetet och det politiska arbetet
hölls skarpt skilda från varandra. I studierna
krävdes objektivitet – utan citationstecken!
– och en seminarieuppsats som gav uttryck
åt författarens ideologiska inställning betraktades som mindervärdig. Särskilt markerat var detta för oss som studerade samhällsvetenskaper. Våra lärare ansträngde sig
energiskt för att hålla både våra och sina egna politiska värderingar borta från lärorummeL
Naturligtvis var detta möjligt endast till
följd av att vi levde i en samhällsmiljö, där
värdegemenskapen var så stark, att den på
det hela taget låg utanför vårt medvetande.
Dessutom var rösträttsåldern relativt hög:
23 år för riksdagsmannaval och fullmäktigeval, 27 år för landstingsval; och ungdomsengagemang i partipolitiken var inte bara
ovanligt utan också illa ansett. När jag 1934,
som 25-årig docent, tog del i valkampanjen
icke blott inför stadsfullmäktigevalet (där jag
ju var röstberättigad) utan även inför landstingsvalet, kritiserades denna förmätenhet
av den liberala ortstidningen.
Det politiska umgänget
Sveriges politiska liv under mellankrigstiden
karakteriserades av att partistriderna nästan
uteslutande gällde socialpolitik och försvar,
sedan den politiska demokratiseringsprocessen i huvudsak avslutats strax efter första
världskriget. Vidare saknades fasta parlamentariska majoriteter. Regeringarna växlade snabbt, och fram till 1932 var de alla svaga. Att samhället ändå fungerade berodde
på värdegemenskapen och på att det statliga
verksamhetsområdet var så pass begränsat.
Utrymmet för kritik var emellertid stort, och
kritiken var levande inte minst bland de politiskt aktiva studenterna. När man ser tillbaka, finner man att denna kritik trots allt gällde utanverken mera än grunderna. Vi levde
i en miljö, som de flesta av oss till nöds accepterade, om också under ständiga suckar och
grymtningar. Därvidlag var vi på det hela taget inte särskilt olika resten av svenska folket. Ådalsoroligheterna till trots var mellankrigstiden i Sverige en idyllisk epok.
Med få undantag ägnade sig de politiskt
aktiva Uppsalastudenterna under denna tid
åt diskussion, icke åt agitation . Men diskussionerna var desto livligare, och de tog
många former. De politiska studentföreningarna ägnade huvuddelen av sin arbetstid åt intern debatt, där åsikterna finslipades
och olika riktningar inom samma ideologis·
ka grupp mötte varandra. På föreningssammanträdena.tog man dessutom gärna emot
representanter för de andra föreningarna
och lyssnade till deras inlägg lika villigt som
till meningsfrändernas. De stora offentliga
debatterna förbereddes omsorgsfullt. Koncentration i uttryckssättet var en nödvändighet: debattlusten var sådan att tidsbegränsning, under slutperioden ibland ända ned
till två eller tre minuter per inlägg, ständigt
måste tillgripas.
De organiserade diskussionerna var också
bara ett av flera moment. Var och en av dem
följdes av eftersits på något studentrum, där
meningsutbytet fortsatte. Seminarierna och
sammanträdena i ämnesföreningarna slutade på samma sätt, och då var ingen längre
bunden av objektivitetskraven – inte heller
ämnesprofessorerna. Ofta träffades meningsmotståndarna dessutom hemma hos
varandra, vid en kopp te eller starkare drycker, helt enkelt för att ömsesidigt pröva åsikter och förmåga. Några av mina egna starkaste minnen hänför sig till det slagets kontakt med ett par av de ledande i den tidens
Clarte. Dessutom innefattade både licentiatseminarierna och inte minst matlagen skilda
meningsriktningar: det kunde hända att
ordförande i ett par olika politiska studentföreningar var matlagskamrater. Att målron
hölls vid makt vid middagsbordet var under
dessa förhållanden rätt naturligt.
Över huvud taget var umgänget i intet
hänseende politiskt exklusivt – med ett undantag. Konservativa, liberala, socialdemokrater och kommunister kunde tala med varandra. I viss utsträckning kunde man också
byta ord och argument med Per Engdahls
”nysvenskar”. Men de riktiga nazisterna, när
sådana började uppträda, hölls utanför,
bland annat därför att den intellektuella kvaliteten i deras argumentation oavsett åsiktsinnehållet syntes alltför låg.
39
Debatten
Diskussionen strävade ständigt efter övertygelse. Naturligtvis var det sällan man lyckades övertyga en motståndare (eller själv blev
övertygad) mer än i fråga om något enstaka
moment i meningsutbytet, men redan ett så-
dant resultat tycktes betydelsefullt. Och nå-
gon gång blev verkningarna mera vittgående. Det förekom övergångar från en politisk
förening till en annan, när någon under de
ständiga samtalen och debatterna befanns
ha hamnat i en annan fålla än den där han
vid närmare betänkande tyckte sig höra
hemma. De som sålunda flyttade på sig var
inte de mest likgiltiga, utan ej sällan just de
som hade den starkaste politiska lidelsen –
som deras följande liv ibland har kommit att
utvisa.
Till sitt sakinnehåll höll sig debatten oftast
på det ideologiska planet och tog ganska liten hänsyn till partipolitikens realiteter, nå-
got som ofta förargade besökande föredragshållare och diskussionsinledare ur de
praktiska politikernas krets. I och för sig var
detta uttryck för både anspråkslöshet och
anspråksfullhet. Vi hade ju ofta ännu inte
nått rösträttsåldern och tyckte oss dessutom
sakna de kunskaper, som erfordrades för att
bedöma de dagspolitiska sakfrågorna. Å
andra sidan ville vi inte ha det annorlunda.
När Heimdal efter en stor strid inträdde i
Sveriges Nationella Ungdomsförbund – utträdet var en annan historia, som jag strax
skall återkomma till – gick motståndarnas
argumentering främst ut på att man borde
hålla studentdebatten fri från partianknytningar. I verkligheten medförde anslutningen ingen förändring därvidlag, lika litet som
40
Laboremus var partibunden därför att föreningen från början var partiansluten. På alla håll ansträngde man sig medvetet att söka
undvika vad fransmannen Julien Benda kallat ”klerkernas förräderi”. Vi kanske inte var
särskilt indignerade mot det bestående samhället, men i vårt politiska arbete ville vi som
studenter ändå stå fria gentemot det.
Helt säkert var detta därför att vi alla delade en i ordets allmängiltiga mening liberal
grundsyn, med tonvikt på det intellektuella
frihetskraveL I många hänseenden gällde
det även den tidens clarteister. Därför blev
nazismen den stora vattendelaren, tidsmässigt och åsiktsmässigt. Efter 1933 förändrades atmosfären.
De politiska frågorna
Nazismen var ett problem särskilt för oss på
den konservativa sidan, som på vissa punkter kunde tycka att den nya rörelsen anknöt
till argument som vi själva brukat framföra.
Men det dröjde endast några få år innan vi
kom till full insikt om att likheterna uteslutande var skenbara och att nazismen var en
fiende, ingenting annat. I kampen mot nazistiska tendenser i tiden stod de traditionella politiska studentföreningarna i Uppsala sida vid sida, och från endast delvis olika utgångspunkter. Det antidemokratiska draget
var mest chockerande för verdandister och
laboremiter, men också heimdaliterna hade i
början av 1930-talet hunnit bli övertygade
demokrater; vulgariteten var väl vad som
mest avskyddes av heimdaliterna, men den
vann ingen sympati hos de andra heller, inte
ens hos clarteisterna.
När Heimdal utträdde ur Sveriges Nationella Ungdomsförbund, skedde det på dylika grunder: SNU hade blivit nazistinfekterat, och vi kunde inte längre ha med organisationen att göra. Det bör noteras att beslutet fattades med stor majoritet och avsevärd
tid före brytningen mellan högerpartiet och
SNU. Vi trodde alltid att vårt ståndpunktstagande bidragit till att ge partiet råg i ryggen
– trots att vi inte var partianslutna.
Av dagspolitikens sakproblem spelade försvarsfrågan hela tiden en betydande roll:
mot religiös eller annan ideell antimilitarism
på vänsterkanten stod på den konservativa
sidan kravet på försvar för nationell och
medborgerlig frihet. Det utrikespolitiska intresset var betydande, och föredrag i utrikesfrågor hölls i alla politiska föreningar, men
fram till 1933 var vår utrikespolitiska debatt
inte särskilt ideologiskt färgad. Över huvud
var vi benägna att anse politiken som nationellt begränsad, och utlandskontakter var
sällsynta frånsett de nordiska länderna.
Kulturfrågor diskuterades ganska sällan,
ehuru mera i Verdandi än i de andra föreningarna. Politikens ekonomiska problem
negligerades ofta såsom ”tråkiga”, delvis
därför att de ekonomiska studierna låg tämligen nere vid Uppsala universitet under
denna tid.
studentpolitiken
studentpolitiken i mera begränsad mening,
på nationerna och i studentkåren, hade
ingen egentlig anknytning till den ideologiska debatten. Någon facklig verksamhet bedrevs inte av dåtidens studenter. Man klagade över underläkarelände och extralärarproletariat men sökte inte göra något åt
dem:det ansågs vara statsmakternas sak. Valen i kår och nation var, i motsats mot förhållandet i Lund, aldrig politiska i den tidens
Uppsala. I själva verket var inställningen i
dessa hänseenden ganska sträng, och det
väckte betydande förargelse (även hos
många meningsfränder) när en politiskt
engagerad nations.kurator använde nationstelefonen för att värva medlemmar i den förening han tillhörde.
Naturligtvis var ofta samma personer
verksamma i både nations- och kårpolitiken
somi de politiska föreningarna. Men det var
närmast beroende på deras personliga läggning, och icke sällan kom nations- och kåruppdrag (som ansågs mera hedrande) efteråt, sedan vederbörande i föreningsarbetet visat sin organisatoriska och retoriska förmå-
ga. Samtidigt kan det nog inte bestridas, att
sysslandet med stipendie- och studentlå~~?-
frågor på nationerna och i kåren bidrog till
att skapa den positiva socialpolitiska inställning, som kännetecknade alla de politiska
föreningarna. Den allmänna politiska debatten gav i sin mån perspektiv åt det studentpolitiska arbetet.
Två av de ”stora” frågorna i studentpolitiken på min tid kan belysa det sagda. Första
gången jag som mycket ung student var inblandad i kårens strider var när studentkå-
rens direktion (som jag då ännu inte tillhörde) beslöt att Uppsala skulle utträda ur Sveriges Förenade Studentkårer och därmed ur
den internationella studentorganisationen.
Beslutet upphävdes med rätt knapp majoritet och efter en stormig debatt på ett av de
41
ytterst få allmänna kårmöten, som den tiden
hölls. För det intresse det kan ha må nämnas, att också jag för min del arbetade för
detta resultat.
Vid ett senare tillfälle stod jag främst i
stridslinjen. Det var när kuratorskonventet,
vars ordförande jag var i egenskap av Stockholmskurator, 1932 beslöt att inställa vårbalen därför att vi under arbetslöshetstiden
fann det stötande att studenterna i Uppsala
skulle ge ut pengar på en så dyrbar festlighet. I båda fallen kunde man konstatera, att
stridslinjerna skar tvärs över de ideologiska
gränserna. Närmast kan det kanske sägas,
att det var de politiskt och socialt medvetna,
aktiva studentpolitikerna ur alla ideologiska
läger som (med framgång) kämpade mot
den opinion, som ansåg studentvärlden och
studentkåren vara något från samhället avskilt.
Den bild ur det förflutna, som ovan tecknats, ter sig helt säkert i många avseenden
främmande för nutidens studenter. Men jag
tror att den i huvudsak är riktig, när det gäller den avsedda perioden. Vi fick i det politiska arbetet erfarenheter och intryck, som
vi ofta sedermera funnit vara av värde. Den
politiska debatten i studentvärlden gav utbildning och förberedelse för praktiskt, frivilligt samhällsarbete. Den gav åtminstone
samhällsvetare och jurister åtskilligt av betydelse också för det kommande yrkesarbetet.
Vi lärde oss att respektera åsiktsmotståndare
och att värdera åsiktsmotståndares respekt.
Inte så få av oss fann dessutom något att tro
på, och något som vi till stor del tror på ännu
idag.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner