Print Friendly

Gunnar Heckscher; Moderaterna inför 80-talet

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR HECKSCHER:
Moderaterna inför 80-talet
Radikaliseringen av det socialdemokratiska
partiet mot slutet av 60-talet ledde till ett
ökat behov av ett borgerligt
rtgeringsalternativ, konstaterar ambassadör
Gunnar Heckscher. De tre borgerliga
partierna har i tur och ordning varit
företrädare får sådana alternativ alltsedan
Bertil Ohlinsfårsök redan på 50-talet. Efter
/979 har uppgiften av allt att döma fått
övertas av moderaterna. Författaren
uppmanar partiet att ta lärdom av tidigare
trfarenheter och begrunda att partiets namn
ställer krav på måttfullhet och avvisar
självtillräcklighet.
..
Om man skall tänka framåt i tiden är det
ofta en god början att se tillbaka. Men hur
långt till baka?
Moderata samlingspartiet av i dag är
inte identiskt med jarl Hjalmarsons hö-
gerparti, Arvid Lindmans Allmänna valmansförbund, Carl Ifvarssons lantmannaparti eller kretsen kring Hans Järta på
1820-talet. Det ansvarar inte för vad dc
hade för sig. Men lika litet kan det göra sig
urarva. Det är inte lätt att dra gränsen.
Både Arvid Lindman ochjarl Hjalmarson var starkt inriktade på att deras parti
skulle ges bred folklig förankring. För
Lindmans del betydde detta framför allt
samverkan mellan ” lantmän och borgare”, för Hjalmarson att dra till sig stora
löntagargrupper. Båda lyckades till betydande del, men inte så fullständigt som dc
hade hoppats.
Vad som på Lindmans tid gav högern
dess särprägel var förvarsfrågan, inte –
trots motståndarnas tal om ”bolagshö-
gern” – de ekonomiska spörsmålen. Under fredsförhoppningarnas årtionde efter
första världskriget var det allt annat än
populärt att vara försvarsvän. Man blev
inte högerman eller högerkvinna för att
göra karriär. Men det bidrog till sammanhållningen.
Inställningen till den politiska demokratin förändrades efter hand. Den allmänna
rösträtten genomdrevs av liberalerna med
socialdemokratiskt stöd, under först motstånd och sedan tvekan från högerns sida.
men sedan avgörandet träffats stod Lindman i spetsen för partiets stora flertal tveklöst fast vid det. Nationella ungdomsför- 376
bundets flirt med nazistiska diktaturtankar tolererades inte av högern, lika litet
som Erantings socialdemokrater hade
lyssnat till kommunistiska locktoner. Under mellankrigstiden och andra världskriget hotades den svenska demokratin aldrig
inifrån.
Väljare är sällan tacksamma. Liberalerna, som drivit den allmänna rösträtten
som sin livsfråga, led den ena motgången
efter den andra sedan segern vunnits. Hö-
gern, fårsvarsfrågans parti framför andra,
fick uppleva ett katastrofval 1940, när behovet av starkt försvar syntes uppenbart
och erkändes av alla partier.
I stället tog socialdemokraterna från
1930-talet under mer än fyrtio år ledningen i svensk politik. Till stor del berodde
det på att de hade mycket skickliga ledare
och fullföljde en ganska konsekvent politik. Men det fanns också andra orsaker.
Under 1930- och 1940-talen kände människor runt om i världen sig oroliga och
osäkra. De sökte efter auktoriteter och fadersgestalter, antingen dessa var ledare för
stora omvälvningar som Mussolini och
Hitler eller allmänt förtroendeingivande
som Franklin Roosevelt. I Sverige uppstod
intet revolutionsgrundande läge. Gemenskap och samförstånd blev grundläggande
värden, medan polarisering uppfattades
som hot. Ådalshändelserna följdes inte av
klasskamp utan av Saltsjöbadsanda. Folkhemmet blev den svenska modellen.
Tendensen stärktes under krigsåren.
Per Albin Hansson blev en fadersgestalt
för hela folket, samtidigt som han förkroppsligade arbetarklassens frammarsch.
Filmen ”Karl Fredrik regerar” entusiasmerade alla slags människor oavsett politisk mantalsskrivningsort.
Efterkrigstiden
Under efterkrigsåren, då beredskapsmännens generation dominerade väljarkåren,
behöll socialdemokratin under Tage Erlanders ledning mycket av den vunna positionen. Den utnyttjades till en försiktig,
gradvis skeende och för många omärklig
omdaning av samhället i socialistisk rikt·
ning, ehuru inte till full socialism. Försök
av socialdemokraterna att gå längre eller
snabbare fram ledde till bakslag vid val,
men följderna av dessa mildrades av två-
kammarsystemet och genom en tids koalition med bondeförbundet (centern). Denna gav också partiets måttfulla element ett
välkommet alibi gentemot otåliga parti·
vänner.
För högerpartiet var detta en svår period. Sedan gammalt hade partiet talat fOr
nationell sammanhållning oavsett klass·
gränser och för en i vissa hänseenden stark
statsmakt. I krigsårens samlingsregering
samarbetade högermän och socialdemokrater utan större svårighet. Strax efter
kriget talades det ibland om att högern
tyngdes av det obefintliga regeringsansvaret. Med något större rätt hade man
kunnat säga att Per Albin Hanssons och
Tage Erlanders maktägande socialdemokrati tagit över tillräckligt mycket gamla
högertankar, särskilt i fråga om fömar
och utrikespolitik, för att Fritjof Domi.c
höger skulle ha svårt att profilera sig.
377
Under 1950-talet växte dock efter hand påverkad av en likaledes radikaliserad och
motståndet mot den socialdemokratiska
maktutövningen. Allt oftare kände vanliga
människor att deras handlande hämmades
av den regleringsbyråkrati som började ta
form i Tage Erlanders samhälle, vilket
också krävde att få ta över allt större ” resurser” från de enskilda.
Både folkpartiet och högern gynnades
av dessa stämningar. Särskilt Jar! Hjalmarson blev något av en folktribun, som
sökte hävda svaga individers och mindre
gruppers intressen mot statlig och kommunal maktfullkomlighet och byråkrati.
Den rollen blev paradoxalt nog särskilt
tacksam därfår att socialdemokratins regeringsställning under långa tider uppfattades som nära nog självklar. Allmänheten
ställde knappast krav på något konkret
regeringsalternativ. Oppositionspartierna
kunde i bästa fall peka på att de ibland
lyckades bromsa den socialdemokratiska
maktutvecklingen. Mer begärde man inte
av dem.
Radikalare socialdemokrati
Mot slutet av 1960-talet ändrades läget.
1968 års stämningar, burna av en dogmatisk studentradikalism utan djupare socialt underlag, skrämde svensk socialdemokrati bort från folkhemstankarna och in på
åtminstone en läpparnas bekännelse till
verklig socialism. Man talade om ”att vilja
gå vidare” med Olof Palme. Erfarenheterna av tidigare misslyckanden med öppet
socialistiska paroller var glömda. En verkligt eller skenbart radikal socialdemokrati,
akademiscrad fackföreningsrörelse som
fårkastade Saltsjöbadsandan, kunde inte
längre stå som garant får den svenska modellen. Polarisering kom på modet, och
behovet av ett borgerligt regeringsalternativ blev därmed allt tydligare.
I själva verket har alla de tre icke-socialistiska partierna vid olika tillfållen fårcträtt sådana alternativ. Det sökte sålunda
Bertil Ohlins folkparti göra redan på 1950-
talet. Att det misslyckades berodde delvis
på pensionsfrågan, delvis på tillfälliga omständigheter och delvis på dc nyss nämnda
fårhållanden som gynnade socialdemokraterna. Under fårra hälften av 1970-talet
uppbars rollen av centerpartiet under
Thorbjörn Fälldins ledning. Vid regeringsskiftet 1976 var han och hans parti
alltjämt ledande på den borgerliga sidan.
Den positionen gick förlorad under kärnkraftsstriden, och efter 1979 har uppgiften
av allt att döma fått övertas av moderaterna. Skall den stanna där under 1980-talet?
Det beror till inte ringa del på dem själva.
Under nästan hela efterkrigstiden har
två motsatta tendenser påverkat den
svenska valmanskåren. Den ena är strävan
efter enighet och kompromiss, den andra
polarisering får och emot samhällets omdaning i socialistisk riktning. I den mån
den fårra tendensen gör sig gällande och
fårmår socialdemokraterna att avstå från
eller åtminstone dölja sin socialism har dc
möjlighet att återfå sin starka ställning,
eftersom enighet inte kan nås utan deras
medverkan. Om den motsatta tendensen
får gälla blir också utgången sannolikt den
l


.
Ii
378
motsatta. Hittills har det alltid funnits klara folkmajoriteter mot uttalad socialism,
och intet tyder på annat än att detta är ett
bestående förhållande.
Men då ligger också ett särskilt ansvar
på det av de icke-socialistiska partierna
som förefaller vara huvudalternativ till socialdemokratin. Det måste företräda också
den stora del av valmanskåren som inte
egentligen hör hemma hos vare sig centern, folkpartiet eller moderaterna men
omfattar åsikter som är gemensamma får
alla tre, eller rentav tvekar mellan borgerlighet och socialdemokrati.
Politik – det möjligas konst
Ibland frågas hur stor hänsyn ett parti
skall ta till väljarnas mening. Är inte det
riktiga att fastställa programmet och
handla därefter oberoende av hur många
röster man får vid valen?
Otvivelaktigt är detta en svår avvägningsfråga. Å ena sidan hotar principlöshet, å den andra dogmatism. Såvitt man
kan fårstå av en rad opinionsundersökningar tilltalas väljarna inte heller alltid
av den följsamma principlösheten.
Problemet finns inom alla partier.
Mörkgröna centerpartister kände sig svikna när deras statsminister gick med på att
ladda Barsebäck 2. De glömde vad han
uppnått: att kärnkraftsfrågan kommit att
bedömas ur andra synpunkter än de som
gäller ekonomisk energiförsörjning. Mörkröda socialdemokrater tycker att Olof Palme både i regering och i opposition fört en
alltfår borgerlig politik och kan inte fårstå
varfår partiet tvekat att gå till val på
Meidners fårslag till fackfårbundsfonder.
Svaret ligger väl i att politik är det möjligas konst. Program och principförklaringar utvisar vad man helst vill åstadkomma. Men dc är till får att fårverkligas
– så långt det går – inte får att ge samvetsfrid. Ofta blir det som Fälldin uttryckte med orden att man inte nått ända
fram. Å andra sidan är medgivanden och
kompromisser motiverade endast får att
man skall komma en bit på väg. Den som
ställs åt sidan har ingen anledning att ge
med sig.
Det är inte heller alltid så lyckat att
lyssna på rörelsen, som Erlander rådde
Palme att göra, och inom alla partier har
det med tiden blivit allt mera riskabelt.
”Rörelsen” behärskades tidigare av vanligt folk med praktisk inriktning, och de
kom i den dagliga tillvaron ofta i kontakt
med oliktänkande. Så är det inte längre.
Dess hörbara medlemmar är numera ofta
hel- eller halvprofessionella förtroendemän, vilkas liv är politiken och som hetsar
upp sig tillsammans med meningsfränder.
Deras åsikter och bedömningar är inte representativa får den stora allmänheten.
Samtidigt har väljarnas politiska med·
vetande och politiska rörlighet starkt
ökats. De fårflyttar sina röster över hela
fältet, ibland direkt mellan moderater och
socialdemokrater. De röstar allt mindrr
enligt socialgrupps- eller yrkestillhörighet
och allt mera enligt åsikter i sakfrågor.
Vad de politiskt ledande måste göra är
därfår just att lyssna inte bara på rörelsen,
lltan särskilt på vad dc många människor
änker och känner som inte identifierar sig
cd någon rörelse alls.
mlande lösningar
ur blir det med s k breda och samlande
ösningar? Det ligger i politikens natur att
artier, som i ett visst läge eller i en viss
råga eller grupp av frågor finner gemenkapen i intressen och strävanden vara bcydelsefullarc än vad som skiljer dem åt,
ar anledning att samarbeta eller rentav
ilda koalition. De måste då vara beredda
tt får detta syfte göra ömsesidiga medgi·anden av verklig betydelse. Sådan åsiktscmenskap är – om man i detta sammanang bortser från vpk – av allt att döma
annolikast mellan två eller tre av dc ickcocialistiska partierna, minst sannolik
cllan moderater och socialdemokrater.
1en ingen kombination är helt utesluten.
Ibland kan enigheten täcka nästan hela
et politiska fåltet. Då kan det bli fråga om
amlingsregering, som under andra
ärldskriget, eller om heltäckande komromisser, såsom en tid var vanligt i fårvarsfrågan. På senare tid har man kornit fram till att väsentliga grundlagsändingar, som ju gäller ramen for det poli- ‘ska arbetet, inte skall genomforas annat
n om en så vidsträckt enighet uppnåtts.
Däremot kan man aldrig tala om samnde lösningar när någon riktning som
·reträdcr en verkligt betydande del av
almanskåren ställs utanför. Alldeles klart
r att uppgörelser som riktas mot eller går
id sidan av något bland dc största par- 379
ticrna, socialdemokrater eller moderater,
visserligen kan vara motiverade av åsiktsgemenskap i ett konfliktläge, men aldrig
kan hindra konflikter.
l svensk politik är ett huvudproblem att
socialdemokraterna vant sig vid att alltid,
självklart och tveklöst, göra anspråk på en
ledande ställning. Så är det inte på andra
håll. Dc västtyska socialdemokraterna,
som måste räkna med att ständigt forbli
minoritet, har sålunda visat sig beredda
till verkliga eftergifter i koalition med borgerliga partier. l någon mån var förhållandet likartat när ”arbetare och bönder”
samverkade i Sverige på 1930- och 1950-
talen. Nutida svenska socialdemokrater
kan däremot av allt att döma på sin höjd
tänka sig att söka stödpartier for att genomföra sin egen politik. Den som samarbetar med dem riskerar därfor att helt förlora sin identitet.
Moderaterna blir å andra sidan knappast inom överskådlig framtid så starka att
samarbete med dem medfor motsvarande
risker, annat än för den som blir forskräckt
av gemensamma motståndares propagranda. Moderaternas möjligheter till
reellt inflytande beror av sakargumentens
hållbarhet och förmågan att mobilisera
opinionsstöd också utanfor den egna väljarkåren. De är inte beroende av vad som i
ett visst parlamentariskt läge ”krävs” av
talfora representanter for centern och/eller
folkpartiet. Men avgörande är vad väljarna kräver av alla samverkande partier
for att inte beröva dem sitt stöd vid nästa
val.
~—————————-~—-~~~~—–
380
Moderaternas handlande efter 1976
Med sådana utgångspunkter är det man
har att tolka moderata samlingspartiets
handlande sedan 1976. Det godtog 1976
och 1979 års regeringsfcirkfaringar trots att
de inte i allo stämde med partiets uppfattning. Där fanns ändå åtskilligt som gjorde
detta. Moderaterna lämnade regeringen
· 1981 , när det visade sig att centern och
folkpartiet gick ifrån vad som överenskommits och deklarerats av trepartiregeringen
och i stället med förbigående av den tredje
regeringspartnern valde en till innehållet
minst sagt dimmig skattekompromiss med
socialdemokraterna. De släppte fram två-
partiregeringen hellre än socialdemokraterna. De har sedan oberoende av denna
regerings handlande och andra partiers
glåpord sökt klargöra var de står och hur
de vill angripa dagens problem, i avvaktan
på att dc ånyo skall få tillfälle att praktiskt
medverka till deras lösning.
Både engelska, franska och västtyska
tidningsmän har i olika sammanhang frå-
gat mig: varfår blir inte Gösta Bohman
statsminister? Den kände Times-kolumnisten Geoffrey Smith skrev i slutet av juni
i år:
Look at the Conservative parties of
Scandinavia. Their strength is now increasing; but for years they have been
regarded as outside the mainstream, the
party with which it is dangerous for
others to associatc too closely because
they are scen so much as the spakesmen
for a minority interest. They have
served in non-socialist coalitions; but up
to now it has been taken for granted that
they could not lead such govcrnments,
even when they have had the person
most qualified to be prime minister.
Naturligtvis beror inte inflytandet i en
regering av titulaturen. Gösta Bohman var
som ekonomiminister i vissa lägen ungefär
lika inflytelserik som statsministern o<i
klart mera inflytelserik än den som kalladt
sig vice statsminister. Ändå är Smiths o<i
de andra utländska bedömarnas fråge–
ställning inte ointressant när moderaterlll,
skall planera fcir 1980-talet.
Tag lärdom av erfarenheterna
Sannolikt kommer partiet under detta å
tionde att erfara en tillvaro i ömsevis o
position och regeringsställning. Det måste
skapa beredskap fcir båda och sörja f(w
åtminstone viss konsekvens mellan vad det
företar sig i den ena och i den andra egenskapen. Det räcker inte att bedöma vad
som är sakligt riktigt och önskligt. Hänsyn
måste också tas till vad som är psykologiskt möjligt och rimligt med hänsyn till
opinionsläget. Detta har vållat problem i
det förflutna. Kanske kan jag, eftersom ja&
själv var i hög grad medansvarig, ha lov
att erinra om några misstag som på sin tid
begicks av högerpartiet under den långa
oppositionsperioden.
På 1950-talet presenterade partiet sk
skuggbudgetfårslag som underlag får sina
krav på skattesänkningar. Det var fel ur
många synpunkter. Oppositionen har aldrig den erforderliga sakkunskapen får an
utarbeta en budget. Det kan bara regtringen göra. Vidare bortsåg man från all
skattesänkningar på litet längre sikt skulle
öka skatteunderlaget och därför bli helt
eller delvis självfinansierande. Den s k Lafferkurvan var inte uppfunnen, men den
hade får trettio år sedan varit mera tilllämplig än nu, då de från högskattesystemet oskiljaktiga dåliga vanorna hunnit nö-
tas in. Och får det tredje är det oklokt att
lägga fram otrevliga förslag annat än när
de kan förverkligas så att också de trevliga
följderna framträder.
Förslaget att slopa första barnbidraget
men höja de följande var ett exempel.
Skulle man verkligen skära i statsutgifterna räckte det inte att gnälla om småutgifter. Man måste angripa de stora posterna, och bland dessa var en förändring
beträffande barnbidragen troligen mindre
socialt belastande än en som gällde exempelvis pensionerna. Förslaget var också
befolkningspolitiskt motiverat. Likafullt
visade det sig vara ett stort misstag att
lägga fram det. Det psykologiska motståndet blev våldsamt, och partiet skattesänkningssträvanden komprometterades.
Den hårda kritiken mot Sovjetunionen,
kulminerande i motståndet mot Krusjtjevs
Sverige-besök, hade också goda sakskäl för
sig. Men den uppfattades som en avvikelse
från den då, relativt kort tid efter andra
världskrigets slut, sakrosankta ” neutralitetspolitiken” och gav socialdemokraterna
argument för att de och endast de skulle
anses kompetenta att sitta i regeringsställning och sköta utrikespolitiken.
1964 tog vi upp frågan om folkpensionä-
rer som inte fick ATP. Vad vi då förordade
har därefter förverkligats under namnet
381
pensionstillskott. Men eftersom vi räknade
med finansiering via pensionsfonderna
kunde det hela betecknas som ett angrepp
på ATP-systemet, ett hot mot ATP-pensionerna. Och dem hade svenska folket nu
slutgiltigt bestämt sig för.
När det gäller moderaternas handlande
i regeringsställning har jag i brist på egen
kunskap och erfarenhet ingen möjlighet
att bedöma vilka misstag som kan ha begåtts. Men förklaringen kan ju också vara
att det inte förekommit några sådana.
Naturligtvis blir under 1980-talet liksom eljest politikens innehåll det väsentligaste. Det diskuteras i anslutning till principprogram och handlingsprogram, och
här är inte platsen för den diskussionen.
Allra minst kan det bli fråga om att analysera begreppen liberalism och konservatism. Den uppgiften har ju en annan författare åtagit sig. Ett par reflexioner må
dock tillåtas.
Sociala hänsyn och ekonomiska möjligheter
· Alla ledare för högerpartiet och moderaterna, från Arvid Lidman framåt, har angripits med påståenden om att vi skulle
sakna social ansvarskänsla och medkänsla
och bara tänka på höginkomsttagarna.
Den sortens angrepp kan man ta med ro.
Dc kommer snabbare än brev på posten så
snart någon pekar på att socialpolitikens
möjligheter beror på den lönsamma produktionens omfattning, att man inte kan
driva fördelningspolitiken därhän att det
blir för litet att fördela, eller att det kan
382
finnas skäl att lösa sociala problem på
andra vägar än kritikerna har lust att gå.
Det är fOga meningsfullt att inbilla sig
att social medkänsla går efter partilinjer.
Sedan Jarl Hjalmarson lämnat dagspolitiken ägnade han sig bland annat åt kriminalpolitiskt reformarbete och åt Röda
Korset. Gösta Bohman talade redan under
den första trepartiregeringens första må-
nader om att arbetslöshet var det mest
oekonomiska av allt, och han har envist
engagerat sig för den bofasta skärgårdsbefolkningen, vilken sannerligen inte är nå-
gon överklassgrupp.
Därtill kommer att åtskilligt i nyliberalernas, t ex den så kallade public-choiceskolans kritik mot den offentliga sektorn är
fullt förenligt med aktiv socialpolitik. Samhällets omsorg om barnfamiljerna behöver
inte bli mindre om den kollektiva barnomsorgen bekostas med avgifter i stället för
kommunala och statliga anslag. Vill man
gemensamt satsa lika mycket som förut fOr
barnfamiljerna kan det ske genom att man
i stället ger ut motsvarande belopp på
vårdnadsbidrag eller höjda barnbidrag.
Under gynnsamma förhållanden kan man
ju rentav besluta sig fOr att öka den totala
utgiftssumman. Vad som åsyftas är minskad styrning av familjernas handlande,
alltså ökad valfrihet. Troligen skulle föräldrarna vid en sådan omläggning också
bli mera intresserade av att personligen
delta i arbetet, och kanske bleve daghemmen mera ekonomiskt skötta. Det är inte
asocialt.
Skall man spara i statens och kommunernas budget kan det synas vara enklast
och mest naturligt att angripa bidragssystemet. Men i själva verket är det inte
transfereringarna som är dyrbarast och
mest inskränker enskild handlingsfrihet,
utan den kollektiva konsumtionen. Sedan
nu äntligen alla, eller nästan alla, kommit
till insikt om att vi inte har obegränsade
resurser finns det skäl att öka de selektiva
inslagen i socialpolitiken på bekostnad a\’
de generella. Då är det mera troligt att
man når dem som är verkligt svaga. Det är
inte heller asocialt.
Överväganden av den sorten, där sociala hänsyn och ekonomiska möjligheter
tillsammans ingår i beslutsunderlagets förutsättningar, kommer vi alla att få göra
under 1980-talet och lång tid därefter. Om
moderaterna tidigare än andra pekat på
sådana problem är det ingenting att skämmas för.
Nyansera budskapet
Likafullt finns det anledning att nyansera
budskapet, och det sker nog inte alltid. Vi
kritiserar ofta socialismen därför att den är
omänsklig, hämmar individernas utveckling och låser dem vid ett mekaniskt system. Det är rätt. Men då får vi inte heller
glömma att också en individualistisk ordning, brutalt tillämpad, kan bli omänsklig.
Vad som fungerar väl för flertalet kan bli
oförlåtligt hårt mot ett mindretal som saknar kraft att göra sig gällande. Samhället
bör ge utrymme åt dem som har normal
styrka, men måste också skydda de svaga.
Att detta är ett dilemma kan aldrig bestridas. Det är visserligen helt groteskt när
någon talar om Sverige som ett ” kapitalistiskt klassamhälle” – faktiskt är ju facket
mycket starkare än kapitalet, och vpk har
sin starkaste förankring hos akademiker i
offentlig tjänst. Men enbart ökad konkurrens kan lika litet som Internationalen
bära med sig lycka åt alla.
Arbetslösheten
Allvarligast är i detta sammanhang arbetslösheten. Den är både ett ekonomiskt
och ett socialt problem. Dess orsaker är
ekonomiska. I stora delar av näringslivet
har produktionskostnaderna stigit så mycket att produktionen inte längre klarar den
ram som bestäms av ett mot efterfrågan
svarande pris på den färdiga produkten.
Hos oss beror detta för närvarande blott
sällan på sådana brister i tekniken som
kan övervinnas genom investeringar. Viktigast är de relativt höga arbetskostnaderna, dels löner, dels avgifter och skatter
som lagts på företagen, samt det förhållandet att arbetskraften varken geografiskt eller i fråga om yrkesbundenhet är lika rörlig som förr. En viktig omständighet är
den solidariska lönepolitiken, som ju mycket riktigt från början inriktades på att
företag och produktionsgrenar som inte
kunde betala tillräckligt höga löner skulle
slås ut. Allt detta måste angripas, om problemet skall få nå~on bestående lösning.
Men arbetslöshetens sociala aspekter är
de mest näraliggande. Därför kan den inte
annat än på mycket kort sikt få tjänstgöra
som ekonomisk regulator. Dess sociala och
383
psykologiska konsekvenser blir redan efter
kort tid olycksbringande, hur frikostigt arbetslöshetsunderstöden än beräknas.
Särskilt svaga grupper, som handikappade, utslagna, outbildade och invandrare
har också anspråk på uppmärksamhet.
Det gäller t o m de ” nya fattiga”, som
kommit i ekonomiska svårigheter därför
att de ställt in sig på en levnadsstandard
som inte längre kan upprätthållas om de
råkar ut för något opåräknat. Det är ju
själva samhällsutvecklingen som inlett
dem i frestelse.
Mycket tyder på att Margaret
Thatchers politik i England kommer att
framstå som skolexempel på hur illa det
kan gå när en regerings handlande får bestämmas av ekonomisk dogmatism. Det är
inte otänkbart att detsamma kan komma
att gälla om Ronald Reagans politik i Förenta Staterna, också om själva styrelseskicket där motverkar halsstarrighet och
uppmuntrar till större flexibilitet. Moderata samlingspartiet i Sverige har knappast anledning att rätta sig efter sådana
förebilder.
Nyliberalismens ekonomiska analys innebär i många hänscenden framsteg i jämförelse med de ekonomiska ideer som slentrianmässigt brukat predikas och tillämpas under dc senaste femtio åren. Men
inte heller nyliberalismen kan utesluta alla
andra hänsyn och överväganden. Den ekonomiska politikens möjligheter beror av
hur människor reagerar, och framför allt
är ekonomin endast medel, inte självändamål, när man söker skapa trygghet, frihet
och över huvud taget en dräglig tillvaro för
384
de många människorna. Sådant som forsvar for det nationella oberoendet, kulturell utveckling och mänskliga samlevnadsformer kan aldrig mätas enbart i ekonomiska termer, också om det liksom allt
annat beror av de ekonomiska möjligheterna.
Moderata samlingspartiet har tagit ett
namn som ställer kr’av på måttfullhet och
avvisar självtillräcklighet. Det forpliktar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner