Print Friendly

Gunnar Heckscher; Gösta berättar

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR HECKSCHER:
Gösta berättar
Gösta Bohmans nyutkomna bok ”Så var
det” belyser stridigheterna inom partiet
på 60-talet, Vietnam-frågan och
upplösningen av den andra
trepartiregeringen . Ambassadör Gunnar
Heckscher har läst boken och
kommenterar den här. Han konstaterar
att samma lärdom kan hämtas av
erfarenheterna under både det första
och det tredje skedet som avspeglas i
boken; nämligen att man måste sätta det
gemensamma intresset framför sina
särintressen. Detta gäller de tre
borgerliga partierna tillsammantagna
liksom det gäller inom vart och ett av
dem.
Man har sannerligen inte tråkigt när man
läser Gösta Bohmans skildringar ur det
politiska livet (Så var det . Gösta Bohman berättar. 356 s Bonniers). Hans bok
är välskriven och fängslande. Det är en
glädje att läsa den. Den enda invändningen mot skrivsättet är att han någon gång
förfaller till den besynnerliga modell med
ofullständiga meningar, utan huvudsats
eller utan predikat i huvudsatsen, som
troligen uppfanns av några reklammän
på 1950-talet. Den kan möjligen passa på
affischer och i annonser men hör inte
hemma i sammanhängande text. Men så-
dant händer lyckligtvis inte ofta i boken
och mest i böljan, innan författaren kommit i gång.
Boken har tre huvudavsnitt. Det första
och längsta handlar om högerpartiets
(moderaternas) kriser och lidanden på
1960-talet, det andra, kortaste, om Vietnam-debatterna och det tredje om 1981
års regeringskris och dess förhistoria.
Dessutom finns det en relativt utförlig
inledning och några avslutande reflexioner om den svenska politikens villkor.
Alla avsnitten är så gott som fristående
från varandra.
Inre stridigheter i partiet
Man kan undra om det verkligen varit
rimligt att ägna så stort utrymme (127
sidor) år intrigerna inom vårt gemensamma parti för femton-tjugo år sedan.
Framställningen gör i och för sig rättvisa
åt de handlande personerna. Själv
slickar jag med nöje i mig allt vänligt,
kanske alltför vänligt som sägs om min
person och måste i allt väsentligt godta
de kritiska omdömena om min gärning
som partiledare. Också andra, inberäknat Yngve Holmberg, behandlas med
aktning och utan bitterhet. Gösta Bohman publicerar också fakta och källskrifter. En historiker som framdeles kan vilja syssla med dessa ting finner här ett
rikt material.
Men frågan är om några framtida historiker kommer att vara intresserade.
De nöjer sig kanske med att säga: slutet
gott, allting gott; Gösta Bohman blev
partiledare, och en inte bara bra utan
också framgängsrik partiledare.
Å andra sidan skulle den noggranna
redogörelsen ha kunnat ge grund för en
mera allmängiltig analys än den som här
står att läsa. Kanske kan det vara tillåtet
för en annan av de agerande under ”det
dystra decenniet” (som var dystert för
värt parti men inte för socialdemokraterna) att försöka bidra till en sådan.
Gäng efter annan underströks under
1960-talets kontlikter att det visst inte
fanns några meningsskiljaktigheter i sak
inom partiet, utan att tvisterna bara gällde sättet att presentera politiken. Det
amma säger andra politiska par~ier när
de är trängda. Men det är naturligtvis
inte sant. Meningsskiljaktigheter finns i
alla partier, också i värt. De fanns m-ellan
Lindman och Trygger, mellan Bagge och
Ivar Andersson, mellan Gunnar Svärd
och mig. De finns förmodligen också i
dag. Alf Henrikson inleder sin senaste
historiebok så här: ”Människor är så olika att det alltid går att se skillnad på dem
för såvitt de inte är enäggstvillingar. Variationernas antal är oändligt … Skiljaktigheterna på insidan är sannolikt inte
färre .. .” Ett parti som – för att citera
det senaste programförslaget – ”vill
bygga ett samhälle som tillgodoser den
enskildes krav på att i frihet få forma sitt
503
liv efter egna och sina närmastes önskemål” kan minst av alla vara en amorf
människomassa där alla tycker lika.
Gösta Bohman förnekar (sid 54) att det
var fråga om någon ”maktkamp”. Ordet
”makt” har på senare tid fått dålig
klang, men allt beror på hur man tolkar
det. Makten att påverka inriktningen av
partiets politik har vi väl alla eftersträ-
vat. Inte minst har Gösta Bohman gjort
det.
Men man måste inse att vad som förenar är viktigare än det som skiljer. Med
alla variationer och nyanser uppbärs vår
rörelse av en samlande åskådning, och
den får vi aldrig glömma bort. Gör vi det
är vi förlorade; då hjälper inga taktiska
finter.
Partiledarens roll
Det gäller också att kunna arbeta tillsammans. Det gick bra under Arvid Lindmans, Jarl Hjalmarsons och Gösta Bohmans partiledarskap. På Lindmans tid
var försvarsfrågan en sammanhållande
kraft: de som var försvarsvänner hade
ingen annanstans att ta vägen, vad de
sedan kunde anse om ekonomi och socialpolitik. Hjalmarsons liksom Bohmans tid utmärktes av återhämtning och
stor framgång, som uppmuntrade alla
medlemmar och sympatisörer. Då var
det inte så svårt att hålla ihop.
Det är dock inte hela sanningen: det
personliga spelar också sin roll i historien. Forskare som sysslar med valundersökningar brukar framhålla att svenska
väljare vid valtillfället påverkas mycket
mindre än man tror av partiledarnas personer. Det må vara sant så långt deras
undersökningar sträcker sig. Men parti- 504
ledarens person betyder av allt att döma
så mycket mera för partiernas medlernmar och fasta sympatisörer, de som i det
dagliga umgänget · människor emellan
och inte bara under valrörelserna utgör
partiernas ansikten. Den som hos dem
åtnjuter fullt förtroende kan förmå dem
till entusiastiskt samarbete oavsett växlande meningar i särskilda frågor.
Den förmågan hade Lindman, Hjalmarson och Bohman. Vi som fungerade
under mellantiderna- Bagge, Domö,jag
och Holmberg – kunde söka ursäkter i
att vi arbetade under för partiet svåra
förhållanden, men vi måste ändå erkänna att de tre först nämnda hade något
som vi saknade. Visst hade de fel och
brister, men de var vad som i England
kallas ”extraordinary ordinary persons”, människor som vanligt folk kunde identifiera sig med men som ändå var
några nummer större än det vanliga formatet. Dessutom uppvisade de en smittsam förvissning om att de hade rätt eller
åtminstone om att motståndarna alltid
hade fel. Vi kunde ha andra förtjänster,
men de hjälpte inte i partiledarskapet.
Därför framträdde under 1960-talet de
meningsskiljaktigheter som både funnits
tidigare och fanns kvar senare med så-
dan styrka att de hotade partiets sammanhållning. Därmed förstördes dess
anseende hos allmänheten, och valen
gick riktigt dåligt. Det började redan
1960. Gösta Bohman kallar den valförlusten blygsam, men den innebar ändå
att andelen i valmanskåren sjönk från
191/2 till 161/2 procent, och håller man
sig till sådana procentsiffror var det en
större minskning än vid något av de följande riksdagsvalen under de ”oavbrutna motgångar under ett decennium”
som han talar om. För min del hade jag
som aktiv högerman sedan 1934 upplevat
oavbrutna motgångar under två decennier innan jag fick vara med om något
annat. Men på 1960-talet hade högerfolket svårare att uthärda sådant. Och
deras besvikelse förledde dem att överbetona den politiska taktiken på sakfrå-
gornas bekostnad. Det var en bedrö-
velse.
Vietnamfrågan
Avsnittet om Vietnam-debatterna- ”inrikes utrikespolitik” kallar författaren
det med ett uttryck som kom i bruk på
1950-talet och som han själv tidigare använt – är skrivet med särskild kraft och
inlevelse. Gösta Bohman är än i dag indignerad över det sätt på vilket Vietnamfrågan utnyttjades i svensk politik och
inte minst över lögnaktigheten i den tidens vänsterpropaganda.
Låt mig bidra med ytterligare ett exempel. Olof Palme talade i december
1972 om ”de brinnande patienterna i
sjukhuset i Bach Mai”. Senare hade jag
tillfälle att besöka sjukhusets ruiner och
frågade den nordvietnamesiske guiden
hur många patienter som skadats och dö-
dats vid anfallet. Han svarade att inte en
enda patient kommit till skada, ty sjukhuset – som låg intill ett krigsviktigt industriområde – hade evakuerats innan
bombanfallet böljade. Så var det med
”de brinnande patienterna”. Men den
som i likhet med Olof Palme anser verkligheten som sin värsta fiende finner det
naturligtvis lugnast att inte ta reda på hur
saker och ting i verkligheten förhåller
sig.
Bland de lögner Gösta Bohman påtalar
är beskyllningen att moderaterna rest invändningar mot PaJmes jul-utbrott först
när Washington reagerat genom att meddela att den nye svenske ambassadören
Yngve Möller inte längre var välkommen. l verkligheten hade dock den moderata kritiken framförts i radio av Gösta
Bohman flera dagar innan han fick kännedom om vad som kommit från Washington. Däremot föranleddes PaJmes
egen, i jämförelse med det första utbrottet måttfulla vädjan till Nixon av den
amerikanska reaktionen. Här åberopar
Bohman ett uttalande av Krister Wickman. Denne har sedermera dementerat,
men det spelar mindre roll, ty samma
uppgift står att läsa på sid 303 i ”Mina tre
liv” av Yngve Möller, som ju hade goda
skäl att hålla reda på saken.
Den redogörelse för det socialdemokratiska handlandet som Gösta Bohman
ger är otillräckligt dokumenterad, men
den bär sannolikhetens prägel. Det gäller
inte minst den socialdemokratiska ledningens fruktan för att Vietnamrörelsen
skulle spela kommunisterna i händerna.
Här kan man lugnt säga att känd sak är
så god som vittnad. Det var dessa överväganden – taktiska, om man så vill –
som ledde till att Palme 1968 släpptes
fram i Vietnamrörelsens demonstration.
Att Nordvietnams Moskvaambassadör
också gick med berodde enligt Yngve
Möller på en för Palme överraskande arrangörskupp.
Gösta Bohman drar den slutsatsen att
också Palme vägletts av taktiska beräkningar och inte av äkta känslor. Som ytterligare bevis åberopar han att Palme en
gång i riksdagen ord för ord upprepade
vad han några månader tidigare sagt i ett
radiotal. Känslorna är dock knappast
505
mindre trovärdiga därför att man flera
gånger klär dem i samma ord.
Nej, Palmes känslor var helt säkert
äkta, men man måste begripa vad de
egentligen gällde. Vietnamfrågan var ju i
Sverige liksom i många andra länder inte
en fråga om Vietnam utan en Amerikafråga. Delvis var anti-amerikanismen importerad från Amerika, delvis gällde den
Förenta Staternas roll i världen. Palme
hade i ungdomen genom egna iakttagelser letts till misstro eller rent av avsky
mot Förenta Staternas ekonomiska och
sociala system. Den upplevelsen spelade
stor roll för hans anslutning till socialismen, och det var inte obegripligt. Jag har
också sett något av det han såg, och det
var inte vackert. Fortfarande frestas jag
efter en söndagspromenad i Harlem eller
södra Bronx till tvivel på den ohämmade
marknadsekonomins välsignelser, och
tvivlet skulle bli större och mera permanent om jag inte hade sett ännu mycket
värre slum i länder som saknar en fungerande marknadsekonomi.
Vietnam var i sammanhanget knappast mera än en symbol. Sedan amerikanerna dragit bort upphörde landet att
intressera. Pliktskyldigast satte man i
gång biståndsprojekt, men huvudintresset överflyttades till andra länder, som
direkt berördes av Förenta Staternas politik. Just nu är det Nicaragua. Gösta
Bohman ar förvånad över detta. Jag är
inte ens förvånad.
Men vi kan enas om att vara upprörda
över förljugenheten. Härom skriver han:
”Vad jag finner mest stötande i det händelseförlopp jag här skildrat har varit socialdemokraternas principlöshet då det
gällt att ställa krav på andra samt att
själva leva efter dem. När de själva känll
l
506
ner sig trängda på grund av sitt eget oförnuftiga handlande, tillgriper de anklagelser för utrikespolitisk opålitlighet som
vapen mot sina politiska moståndare.”
Så gör de än i dag.
Den underbara natten
Bohmans tredje huvudavsnitt bär rubriken ”Den underbara natten” och handlar alltså om den andra trepartiregeringens upplösning 1981 . Här liksom i fråga
om 1960-talet redovisas en mängd detaljer i händelseförloppet.
Det framgår tydligt – tydligare än i
den samtida debatten – att de sakliga
motsättningarna i skattefrågan mindre
gällde avdragsrätten och däremot främst
dels indexregleringen, vars avskaffande
eller begränsning kunde medföra automatiska skattehöjningar, dels väl också
finansieringen och dels tidpunkten för
beslut och ikraftträdande. Försköts dessa ett år bort i tiden kunde man nämligen
inte vara säker på att socialdemokraterna skulle avstå från att efter en eventuell
valseger på ett eller annat vis sätta marginalskattesänkningen ur kraft.
På den borgerliga sidan var det egentligen centerpartiet som hade svårigheter.
När det gällde marginalskatterna hade
deras väljare ungefär samma intressen
som socialdemokraterna. Samtidigt var
Fälldins auktoritet i det egna partiet så-
dan att han inte behövde befara några
avvikelser. I folkpartiet var det annorlunda. De direkta intressena skilde sig
där inte mycket från moderaternas, men
å andra sidan sneglade man ständigt på
socialdemokraterna. Det var karakteristiskt när Fälldin efter den slutliga brytningen kunde försäkra att uppgörelsen
med oppositionen inte föregåtts av några
särskilda förhandlingar med centern men
inte alls var lika säker på att folkpartiet
– eller Ola Ullsten – avhållit sig från
direkta kontakter med socialdemokrater·
na i frågan. Dessutom fanns det i folkpartiet otvivelaktigt personer som, trots
minnet av hur 1978 års manövrer påverkat 1979 års val, med självmördares envishet sökte driva moderaterna ut ur regeringen. För dem tedde sig skattefrågan
som ett utmärkt medel. Andra ville ha
moderaterna kvar men samtidigt demonstrera att de saknade allt inflytande pa
regeringspolitiken.
När det gäller sparplanerna är Gösta
Bohmans framställning mer än lovligt
egocentrisk. Det framgår särskilt när han
talar om ”Ullstenplanen”. Han ondgör
sig över att Ola Ullsten i januari 1981
”efter att under hela höstens lopp och
inte minst i samband med finansplaneöverläggningarna ha sagt nej till alla konkreta förslag från min sida plötsligt tog
upp dem och presenterade dem som sina
egna”. Det var väl ingenting att reta sig
på, regeringskolleger emellan! Huvudsaken måste ändå vara att förslagen godtogs av regeringen, inte vilken person
som tog äran av dem. I själva verket var
det dessutom troligen bättre att de på
något sätt gick i folkpartiets namn, om
man ville vara säker på att detta partis
svårbemästrade riksdagsgrupp skulle
hålla ihop kring dem. Regeringen hade ju
bara en rösts majoritet i riksdagen.
Gösta Bohmans redogörelse skulle ha
blivit mera upplysande om den utgått
från regeringsbildningen l976. Det var
då det hela började.
507
Att regera i koalitionsregering
Partier som samverkar i en koalitionsregering kan inte inför offentligheten profilera sig mot varandra. Det begrep Tage
Erlander och Gunnar Hedlund (liksom
det tidigare insetts av Per Albin Hansson
och Axel Pehrsson-Bramstorp). Visst fö-
rekom det dragkamp också i deras regeringskoalition, men den försökte man
hålla tyst om. När det inte längre gick att
dölja meningsskiljaktigheterna upplöstes
koalitionen i god ordning och utan ömsesidiga beskyllningar.
Annorlunda var det 1976 och 1979.
Det började med att man sade att moderaterna ”skulle få vara med” i regeringen men inte påverka dess politik. Den
skulle föra ”mittenpolitik”. Därigenom
äventyrade man redan från början koalitionens sammanhållning och regeringens
auktoritet. Vidare gav man moderaterna
alibi från allt som inte tilltalade dem eller
deras tilltänkta väljare. Det var ju gubevars ”mittenpolitik”. Samtidigt kunde
man inte hindra deras statsråd från att
göra sig gällande i kraft av sin personliga
duglighet. Det vore intressant att få veta
vem som hittade på något så urbota
dumt.
Om partier sitter i regering tillsammans kan de inför allmänheten inte
längre presentera vare sig centerpolitik,
folkpartipolitik, mittenpolitik eller moderat politik. De måste gemensamt föra
regeringspolitik och alla ta ansvaret för
den. Går inte det, måste koalitionen upplösas. Därför var det naturligt att moderaterna trädde ut 1981 i ett läge där Ola
Ullsten å sin sida sagt att ”det avgörande
är uppgörelsen med socialdemokraterna”. Utträdet grundades på enhälligt beslut i riksdagsgruppen. Det enda man sedan tvekade om var huruvida man skulle
släppa fram tvåpartiregeringen eller driva fram nyval.
Utvecklingen förklaras troligtvis av att
den socialdemokratiska propagandan
övade större inflytande på centerns och
särskilt folkpartiets beslutsfattare än på
väljarna. Det var med den propagandan
som man brukade säga om Aftonbladets
ledare: den uppmärksammades bara av
dem som satt i riksdagen och regeringskansliet, men där uppmärksammades
den så mycket mera. I sin ängslan över
beskyllningen att ”sitta i högerburen”
glömde dessa mittenpolitiker att det just
i deras intresse var särskilt viktigt att
hålla moderaterna kvar i mittenburen.
Det försummade de, inte bara 1978
och 1981 utan också i det löpande arbetet
dessemellan. Inte ens 1979 års valresultat kunde bringa dem till insikt om hur
allmänheten reagerade. Och nu är det för
sent för dem. Mittenburen har blivit för
liten för att kunna innesluta moderaterna. Det har väljarna sörjt för, med benä-
get biträde av Gösta Bohman och Ulf
Adelsoho – men också av Carl Tham
och Ola Ullsten.
I det läget finns det bara en väg att gå,
om de tre partierna skulle få en ny chans.
De måste sätta det gemensamma intresset framför sina särintressen. Det gäller
dem tillsammantagna liksom det gäller
inom vart och ett av partierna. Så till
vida är samma lärdom att hämta av erfarenheterna under både det första och det
tredje av de skeden av svensk nutidshistoria som Gösta Bohman skildrar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner