Print Friendly

Gunnar Heckscher; Från bondeförbund till centerparti

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR HECKSCHER:
Från bondeförbund till centerparti
Gunnar Heckscher har läst Gustaf
Jonnergårds bok ”Så blev det
centerpartiet.” Den förre
partisekreteraren behandlar
bondeförbunds- och centerideerna fram
till /960. Heckscher konstaterar att
partiet dras med inbyggda konflikter
mellan miljövännernas intressen resp
jordbrukarnas krav på lönsamhet men
också mellan decentraliseringskraven
från landsbygdsbefolkningen och
jordbrukskooperationens
centraliseringstendenser. Bromstorp
och Hedlund samarbetade med
socialdemokraterna och förde
”resultatpolitik”. Har man en bestämd
principiell åskådning med konkret
innehåll blir det inte så lätt med den
sortens manövrerande. Centerpartiets
problem hänger samman med att den
intressegrupp som partiet ursprungligen
företrädde nu är för litenför att ensam
uppbära en stor politisk organisation.
Alltjämt är den emellertid stark nog att
göra sig gällande när intresse och
principer kolliderar.
Ambassadören och professorn
Gunnar Heckscher har varit
ordförande i Högerpartiet.
Centerpartiet lever farligtjust nu. Under
en följd av år fram till 1979 föreföll partiet vara det stora alternativet till socialdemokratin, men så är det inte längre.
Opinionsundersökningarna, vilkas giltighet man nu för all del inte får överskatta,
tyder på en starkt minskande andel i valmanskåren. Till och med partiledarens
auktoritet förefaller ibland att vara hotad. I alla fall dansar råttorna på bordet
när han är borta.
Det är nu inte första gången sådant
händer. Samarbetet med socialdemokraterna på 1950-talet reducerade partiets
styrka ännu mycket mera, och Gunnar
Hedlunds ledarställning var på den tiden
osäkrare än Thorbjörn Fälldins någonsin
varit ens under hans sjukdomsperioder.
Förklaringen till sådana besvärligheter
är troligen att det är svårt att fastställa
vad centerpartiet står för. Gustaf Jonnergård, partisekreterare under en lång följd
av år, har tagit på sig uppgiften att försöka klargöra detta. Hittills har han hunnit fram till 1960, men redan den framställningen är mycket upplysande. (Så
blev det centerpartiet. Bondeförbundsoch centericteerna fram till 1960. LT:s
förlag 1985.)
Partiets framväxt
Ursprungligen var bondeförbundet ett
rent intresseparti. Det bröt sig ut ur hö-
gern, vars andrakammargrupp sedan
gammalt kallades ”lantmanna- och borgareparti”, i protest mot att dess Iantmannaelement försvagades och stadsnäringarnas intressen gavs större utrymme. Den ideologiska utgångspunkten var
att självägande bönder skulle anses utgö-
ra ett särskilt värdefullt folkelement,
mera omistligt än något annat och vida
mera aktningsvärt än stadsbefolkningen.
Det var en gammal konservativ tanke
som återfinns bland annat hos Erik Gustaf Geijer men också hos flera tyska
ideologier. Enstaka bondeförbundspolitiker, såsom konsul Wallt~n i Sånga
Säby, drevs därav på 1930-talet tidvis till
ympatier för den tyska nationalsocialismen, som ju brukade tala om ”Biut und
Boden”. Men sådana exempel var sällsynta, förmodligen lika sällsynta inom
bondeförbundet som inom andra partier.
På det hela taget talade man dock
ganska litet om de stora ideologiska perspektiven. l förgrunden stod lättare
konkretiserade krav såsom ”rättvisa”
eller ”jämlikhet” för bondebefolkningen.
Efter hand försköts perspektivet. Av
bondepartiet försökte de ledande skapa
ett landsbygdsparti med utrymme inte
bara för de självägande jordbrukarna,
utan för alla som inte bodde i städer och
tätorter.
Efter andra världskriget gick partistrategerna ett steg vidare. Bönderna är ju i
verkligheten företagare. Sålunda måste
de ha intressegemenskap med andra
måföretagare, oavsett om dessa bodde
på landet eller i städerna. Efter hand gick
de ännu längre. Både på landsbygden
och i städerna fann de löntagare som
hade ganska små inkomster men inte alls
sympatiserade med socialistiska ideer eller ens med den allt mera centraliserade
fackföreningsrörelsen. Också dem borde
partiet försöka dra till sig.
Det visade sig lättare att vinna inflytande på det kommunala planet än på det
rikspolitiska. Därför betonades värdet
av den kommunala och regionala självstyrelsen. I ”landstingspartiet”, en tvärs
335
över de vanliga partigränserna verksam
och mycket inflytelserik samarbetsgrupp
i riksdagen, spelade bondeförbundets/
centerpartiets riksdagsmän en mycket
stor roll.
Men ställningen om intresseparti är
inte utan sina problem, när man inte
längre håller sig till en enda intressegrupp. Det har för den delen också socialdemokraterna fått erfara. För att konkurrera med högern/moderaterna om
bonderöster, med både dem och folkpartiet om småföretagarröster och med socialdemokraterna om löntagarröster behövde Gunnar Hedlunds parti en ideologisk grundval. Den gamla bondeideologin var inte tillräcklig för det ändamålet,
och Jonnergård redovisar en rad försök
att finna en samlingspunkt vid sidan av
intressepolitiken.
Både Axel Pehrsson-Bramstorp och
Gunnar Hedlund talade för samförståndspolitik och samling till skillnad
från polarisering. Det passade bra efter
”kohandeln” med socialdemokraterna
1933 och ännu bättre under och efter
krigsårens samlingsregering. Också
utanför bondeförbundet/centerpartiet
fanns många som sympatiserade med
tanken på fortsatt samlingsregerande efter krigsslutet. Gunnar Hedlund kunde
räkna med anslutning från olika håll när
han i olika sammanhang gjorde gällande
att detta borde vara det svenska regeringsproblemets rätta lösning. Det gick
sämre när samlingen begränsades till att
gälla bara överenskommelser eller
samlingsregerande med socialdemokraterna.
336
Var ligger mitten?
Programmatiskt blev nu ”centertanken”
förhärskande, och den slog igenom i partinamnet. I grunden innebar den detsamma som senare har brukat betecknas
med ordet ”mittenpolitik”. Man skulle
hålla sig någonstans i mitten mellan socialdemokraterna och högern/moderaterna
och ta avstånd från bådas politik, som
ansågs innebära överdrifter. I det läget
föreföll det däremot ganska naturligt att
samarbeta med folkpartiet.
Svagheten i resonemang om centertanke eller mittenpolitik är emellertid att
de kan bli sakligt innehållslösa. Den som
skall hålla sig i mitten får sin position
bestämd av dem som finns på ömse sidor. Flyttar grannarna på sig tvingas
man att också göra det själv för att inte
mittenpositionen skall gå förlorad. När
högern modifierade sin politik i mera
”socialkonservativ” riktning måste
”mitten” flytta ett steg åt vänster för att
de inte skulle bli ense. När socialdemokratin radikaliserades flyttades mittlinjen efter för att avståndet till dem inte
skulle bli för stort. Det var vad som
skedde i slutet av 1960-talet och bötjan
av 1970-talet.
Den problematiken ligger utanför Jonnergårds nu publicerade framställning,
men han är säkert medveten om den.
Han markerar gång efter annan att ”centertanken” hade ett positivt innehåll.
Hans parti höll i princip på fri företagsamhet men erkände ”att det finns uppgifter som den enskilda företagsamheten
inte lämpar sig för”. Det avvisade både
”planhushållningsideologi” och ”låt-gå-
system”. I den praktiska politiken var
det dock allt annat än lätt att tillämpa
sådana abstrakta tankar, såsom framgått
&
av många erfarenheter under många olika tidsperioder och beträffande många
olika frågekomplex. Det var enklare och
mera begripligt när man krävde ”jämlikt
för landsbygdens folk”. Men det kunde
ju inte entusiasmera stadsborna.
Den som skall hålla sig i mitten
får sin position bestämd av
dem somfinns på ömse sidor.
Mera konkret innebörd hade decentralismen, vars framväxt under 1940- och
1950-talen utförligt skildras av Jonnergård. Det gällde att vidmakthålla ett differentierat näringsliv med industriell
småföretagsamhet också på landsbygden, som därigenom skulle förbli ”levande”, och det avsåg även annan regionalpolitik, egnahemsbyggande på
landsbygden och främjande av småföretagsamhet också i städerna. Det var vidare fråga om att begränsa det statliga
förmynderskapet över landsting och
andra kommuner och över huvud taget
den statliga ”styrningen” på det administrativa området. Besluten skulle läggas
närmare medborgarna. Så långt som till
att lägga dem hos medborgarna genom
riksomfattande eller kommunala folkomröstningar ville partiet däremot inte gå.
Motstridiga intressen
Mot slutet av den period Jonnergård beskriver kom miljöfrågorna i rampljuset.
”Det var en självklar utgångspunkt att
landsbygden hade de bästa möjligheterna till goda livsmiljöer”, skriver han. Efter hand vidgades perspektivet, främst
under 1960-talet och början av 1970-talet, när miljöfrågorna över huvud taget
fick växande utrymme i den politiska debatten. Centerpartiet framstod, särskilt
när kärnkraften diskuterades, som det
egentliga miljöpartiet i svensk politik.
Det gav stöd även i städerna, där betydande grupper särskilt inom ungdomen
var starkt miljöintresserade och kände
sig hemlösa i andra partier.
När miljöprogrammet konkretiserades framträdde svårigheten att förena ideologi och intresse.
Men när programmet konkretiserades
framträdde svårigheten att förena ideologi och intresse. Decentraliseringskraven
från det centerparti där jordbrukets folk
alltjämt utgjorde ett huvudelement kom i
motsatsförhållande till centraliseringstendenserna inom jordbrukskooperationen. Där var ju många av partiets representanter och ännu flera av dess medlemmar starkt engagerade. Detta var nå-
got som motståndarna sällan försummade att påpeka. Och det var inte enklare med miljöfrågorna. Miljörörelsen
vände sig inte bara mot kärnkraft och
bilavgaser. Den ifrågasatte också den
rikliga användningen av kemisk ogräsbekämpning och konstgödsel inom jordbruket, liksom motsvarande tendenser inom
det skogsbruk där böndernas mark alltjämt hade stor betydelse. Hur skulle miljöintressena avvägas mot jordbrukarnas
intresse av lönsamhet i produktionen?
337
Det är betecknande att miljökämpen
Björn Gillberg, som tillhört olika partier,
aldrig anslutit sig till centern och lämnade KDS efter samarbetsavtalet med denna.
Samarbetet med andra partier
Efter 1982 års val påstås vissa krafter
inom centerpartiet ha önskat återupplivande av det röd-gröna samarbetet, om
också åtminstone till en början knappast
i form av en direkt regeringskoalition.
Intressant i detta sammanhang är att ryktena inte avsåg centerns tätortsrepresentanter utan företrädarna för det traditionella landsbygds- och jordbrukarelementet. Utomstående har ingen möjlighet att
bedöma om de hade någon sanningshalt
eller bara utgjorde illvillig propaganda.
Men också om det sistnämnda skulle
vara fallet pekar de på ett besvärligt dilemma.
För ett rent intresseparti som företrä-
der en mer eller mindre betydelsefull minoritet ligger det nära till hands att manövrera med samarbete åt olika håll. Så
gjorde bondeförbundet på Axel Pehrsson-Bramstorps tid och så kunde Gunnar
Hedlund göra som ledare för centerpartiet. Det kan svårligen bestridas att de på
det sättet kunde föra en ”resultatpolitik” som gav åtskilligt av värde för deras
intressegrupper.
Har man en bestämd principiell åskådning med konkret innehåll blir det inte så
lätt med den sortens manövrerande.
Också de som företräder en sådan tvingas ofta konstatera att ”de nådde inte
ända fram”. Det fick exempelvis moderaterna gång efter annan erfara under
åren 1976 till 1982, och de lär få finna sig
i sådant också framdeles. Men till slut
338
kommer man ibland ändå till en punkt
där det inte längre går att hänga med.
Det gjorde centerpartiet 1978 och moderaterna 1981.
Sådana brytningar kan medföra att
partiet blir försvagat eller stärkt. Det beror på väljarnas opinion. I efterhand kan
man konstatera att centerpartiet förlorade sympatier 1978 medan moderaterna
vann 1981. Förmodligen var båda ganska
överraskade av den utvecklingen, men
de kunde för sitt samvetes skull inte
handla annorlunda än de gjorde. Samvete har nämligen både Gösta Bohman och
Thorbjörn Fälldin.
Det helt intressestyrda partiet stöter
däremot sällan på samvetsfrågor. Just
därför riskerar det nästan aldrig att bli
helt lottlöst, om det bara sköter sina kort
skickligt. Något går alltid att vinna, om
man inte är tyckmycken med principer.
När ideerna är huvudsak ligger det annorlunda till. Då kan den som inte får
gehör hos opinionen tvingas att länge stå
vid sidan när de politiska avgörandena
träffas. Det fick inte minst högerpartiet/
moderaterna erfara. Ändå kan man fråga
sig om inte det beteendet på riktigt lång
sikt också är mera lönande, utom att det
ger hygglig nattsömn. Det kräver emellertid en betydande trosvisshet hos både
representanter och medlemmar, ty på
kort sikt får man det så besvärligt att det
blir frestande att kasta yxan i sjön. Rena
intressepartier har det lättare i det avseendet, men de är å andra sidan helt
beroende av att den ekonomiska och so
ciala utvecklingen inte utplånar den
intressegrupp de företräder.
Centerpartiets problem samman
hänger med dessa förhållanden. Den
intressegrupp partiet ursprungligen företrädde har i dagens Sverige så liten numerär att den ensam svårligen kan uppbära en stor politisk organisation. Alltjämt är den emellertid stark nog att göra
sig gällande när intresse och principer
kolliderar med varandra. Sådana kollisioner riskerar centerpartiet ständigt att
råka ut för, och miljöfrågorna har aldrig
kommit att spela samma roll för detta
parti som försvarsfrågan gjorde för hö-
gern/moderaterna under de svåraste
åren. Det skall bli intressant att se hur
Gustaf Jonnergård i kommande volymer
hanterar d~n problematiken.
Pärmar för inbindning av årgång 1984
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 45:- på
postgiro 7 27 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner