Print Friendly

Gunnar Heckscher; Erlanders 60-tal

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR HECKSCHER:
Erlanders 60-tal
Memoarskrivaren begagnar ofta
fffället att försöka visa att han själv
litid hade rätt och att kritikerna alltid
tlde orätt, skriver ambassadör Gunnar
ftckscher apropos den nya delen av
e Erlanders memoarer som
ndlar 1960-talet. skildringen hade
igen en funktion inför valet men ur
torieskrivningens synpunkt minskas
ens värde, konstaterar Heckscher,
4rm bla anmärker på beskrivningen av
ennerströmaffären. Den största
:lristen är kanske att boken i sin
Jlrtibundna egenrättfärdighet inte alls
fiJr sinförfattare rättvisa. Att Erlander
•en sann demokrat med respekt för
fiktänkande ochförmåga att skilja på
ak och person begriper man inte vid
isningen av boken.
Huvudintrycket när man läser Tage Erlanders i samtal med Arvid Lagercrantz
utformade bok om 1960-talet (Tage Erlander: 1960-talet. Tidens förlag) är att
det har sina risker med memoarer.
Ibland lyckas de bra. Ernst Wigforss’
minnen är både god litteratur och värdefull idehistoria; Herbert Tingstens är åtminstone god litteratur, hur det sedan
kan vara med deras verklighetstrohet;
Sven Andersson har givit övertygande
och intagande skildringar av sin inväxt
och tillväxt i arbetarrörelsen. Men lika
ofta går det snett.
Den närmast till hands liggande frestelsen, som varken Wigforss, Tingsten
eller Andersson föll för, är att begagna
tillfället att försöka visa att man själv
alltid hade rätt och att kritikerna alltid
hade orätt. Kardinal Newman kallade
sina memoarer ”Apologia pro vita sua”,
försvar för sitt liv. Han var åtminstone
uppriktig.
Men Erlander har i sina samtal med
Lagercrantz inte värjt sig mot sådana
risker. Det är inte bara så att han själv
tror sig alltid ha haft rätt. Alla andra
socialdemokrater har också alltid haft
rätt, såvida de inte opponerat sig mot
honom. När de gjort det har de däremot
självfallet alltid haft orätt. Än mera självklart tycks det vara att alla borgerliga
politiker alltid har haft orätt, med undantag för Gunnar Hedlund, som nästan
blir utnämnd till heders-socialdemokrat.
Ohlins, Hjalmarsons och andra ”borgares” invändningar mot den Erlanderska
regeringspolitiken tas däremot knappast
ens upp till diskussion med försök till
vederläggning. Det enda positiva som
sägs om dessa motståndare gäller de årliga debatterna med Jarl Hjalmarson i
414
Malmö. Men det gäller personen och debattkonsten, inte sakinnehållet. Och för
säkerhets skull får C-H Hermansson
också en klapp på axeln.
Ett inlägg i valkampanjen
Nu var det väl inte någon ti1lfällighet att
boken gavs ut just sommaren 1982. Tage
Erlander har en stark och ytterst aktningsvärd lojalitet mot sitt parti och sin
efterträdare. Hans skildringar från 1960-
talet hade tydligen en funktion inför vaJet. Där talas exempelvis om att författningsfrågan inte längre kommer att erbjuda några större problem ”i det ögonblick som partiet återtar sin normala
styrka på 47 procent av väljarna”. Tendensen är begriplig och motiven som
sagt aktningsvärda, men ur historieskrivningens synpunkt minskas bokens värde.
Rätt typiskt för verklighetsskildringen
är kapitlet om Wennerströmaffären. På
sex sidor får man veta dels att statsministern först mycket sent underrättades,
dels att det var ”tragiskt” att konstitutionsutskottet prickade den ”avgångne,
trötte och sjuke Östen Unden”. Om
själva spionaffären och om regeringens
handläggning nämns däremot nästan ingenting. Inte heller står det ett ord om vad
kritiken mot Unden egentligen gällde: att
denne varit underrättad om misstankarna när Wennerström placerades på UD,
att han detta oaktat godkänt åtgärden
och att han tagit så lätt på det hela att
han inte ens orienterat sina närmaste
medarbetare, kabinettssekreteraren och
chefen för politiska avdelningen. Mycket
tyder på att det var dessa omständigheter som gjorde det möjligt för mästerspionen att fortsätta sin verksamhet sl
länge utan att bli definitivt avslöjad. liten skugga faller på Undens moralisb
personlighet, men det hindrar inte III
hans godtrogenhet gentemot Wenner·
ström (eller misstro mot Säpo) hade flit
der för vilka han måste bära ansvaret.
TV-utfrågningen av Erlander om t.
stadspolitiken inför valet 1966 har •
setts så betydelsefull att texten try
av som bilaga. Det ger en intressant lJe.
lysning av källvärdet hos levnads•
nen. Där återges den bekanta frågan •
Erlander inte hade något annat råd till
ungt par i Stockholm som tänkte gifta
än att de fick stå kanske tio år i bos•
kön. statsministern svarade enligt dit
återgivna texten: ” Om de bor i St
holm och vägrar att ta någon
utanför Stockholm blir det nog så.’
samtalet med Lagercrantz vidhåller J!r.
lander att svaret var korrekt men änå
då genast dess innehåll: ”Ville de ablt
lut bo i centrala Stockholm måste
ställa sig i den långa bostadskön’·. Stl
naden mellan ”Stockholm” och ”a.
trala Stockholm” , vilken torde vara •
penbar för aHa invånare i staden, fi•
han inte värd att observera.
studentrevolten 1968, Vietnamrönlsen och därtill hörande stämningarfår
eget kapitel på tolv sidor. Det präglas
stark sympati för revoltörerna och går
på att Erlander alltid förstod dem bi*
än vad sådana socialdemokrater gjut
som till exempel Arthur Thomson cå
Gösta Netzen. Det må nu vara.
mera intressant är att han identificar
hela den svenska socialdemokratin ..
1968 års rörelse: ” Vi menade, att Oll
fortsatte att arbeta, sku11e det visa si&
det vi kämpade för ärjust ett sådantsa
i;llälle som demonstranterna också sa sig
tkämpa för.” Att 1968 års revoltörer inte
lllinst vände sin vrede mot den represen- ~tiva, parlamentariska demokratin spelår tydligen mindre roll. Mot den bak- ~nden är det inte svårt att förstå den
tadikalisering som socialdemokratin unjergick åren kring 1970 och den oförson- ~t gentemot ”borgarna” som följde
i.därmed.
tförmågan att skilja på sak och person
!fden den senare var inte Tage Erlanders
”erk. Den största bristen i denna me- ~oarbok är kanske att den i sin partiibundna egenrättfårdighet inte alls gör sin
:författare rättvisa.
Att Tage Erlander har en förödande
personlig charm vet hela svenska folket,
och den charmen märks här och där i
boken. Den är som bekant så stor att
1
: många ” borgare”, som inte känt honom
r ~ så väl, är övertygade om att en så Lrevlig
karl väl ändå inte kan vara en riktig socialist.
Men det är han. Vi som mötte honom
på andra sidan i det politiska livet hade
inga illusioner på den punkten. Vi kände
till hans åsikter och bekämpade dem. Vi
visste också, för att uttrycka sig hövligt,
att hans verklighetsuppfattning inte var
att lita på. Han utgick så gärna från att
saker och ting förhöll sig så som han
önskade att de skulJe förhålla sig – rentavatt han själv hade sagt vad han efteråt
önskade att han hade sagt.
Det hindrade inte att vi tvärs över de
politiska barrikaderna kände och känner
stark personlig tillgivenhet för honom.
Varför vi det gjorde och gör begriper
man inte vid läsningen av denna me- 415
moarbok. Visst är Tage Erlander socialdemokrat och socialist, och visst har han
alltid varit det. Men först och främst är
han en varm och älsklig människa och en
sann demokrat, med den respekt för
oliktänkande och den förmåga att skilja
på sak och person som ligger i det verkligt demokratiska sinnelaget. Därför
kunde han vara generös och förtroendefull också gentemot ”borgare”. Därav
finns inga spår i boken. Låt mig därför
komplettera den med ett par erinringar
ur min egen relativt kortvariga erfarenhet.
Våren 1964 hade vi haft osedvanligt
skarpa meningsskiften sedan jag protesterat mot försöket att vid första-majdemonstrationen visa upp FN:s generalsekreterare U Thant på den socialdemokratiska triumfvagnen. (Han lämnade
förresten återbud till slut, om det nu var
min förtjänst elJer berodde på något annat.) Många hårda ord hade fällts av
statsmtmstern, utrikesministern och
deras partivänner. Ett par månader därefter var den konservative brittiske premiärministern Harold Macmillan på officielJt besök i Sverige. Då bjöds jag, ensam av oppositionens partiledare, till
Harpsund för att träffa honom, och Erlander gjorde särskilda anstalter för att
jag skulle få tala i enrum med den brittiske gästen. ”Ni måste ha saker att säga
varandra som inte jag skall få höra.”
Ett par år tidigare hade Östen Unden,
då utrikesminister, gjort uttalanden om
kärnvapenfria zoner i Östersjö-området
(i anledning av den s k Rapacki-planen).
På en fråga i Dagens Nyheter om utrikesnämnden rådfrågats hade han varat att
det inte fanns någon anledning till det:
den hade inte med saken att göra. Bertil
i
.:
416
Ohlin och jag var illa berörda, och det
föll på min lott att hos statsministern begära en diskussion i utrikesnämnden.
Svaret blev både negativt och positivt:
visst skulle vi få diskutera frågan i nämnden. ”Men du förstår väl attjag inte kan
desavouera Unden.” Utrikesnämnden
kunde därför inkallas för att behandla
någon annan fråga – det fanns alltid nå-
got man kunde ta upp – och sedan fick
vi öppna debatt om kärnvapenfria zoner
under Övriga ärenden. Så blev det också.
Jag skulle kunna ge flera exempel,
men det kanske allra mest typiska är så-
dana som inte ens nu kan nämnas offentligen utan brott mot givet förtroende.
Man bör också komma ihåg att generositeten inte fanns bara på ena sidan. Jarl
Hjalmarson brast under sina elva år som
partiledare aldrig i ridderlighet mot politiska motståndare. Men huvudsaken il
att relationer av detta slag aldrig inkrät
tade på de sakliga meningsskiljaktighe.
temas område men däremot hade utomordenligt stort värde för att upprätth~
en uthärdlig atmosfär i det politiska livet.
Det var sannerligen inte fråga om någG
· mygel, men däremot om ömsesidig akt
ning och hänsyn.
Detta drag, som i så hög grad kännotecknade Tage Erlander som politisk
person, finner man inte i boken om 196().
talet. Hade de funnits med skulle den ha.
haft något att ge för kännedomen o
svensk demokrati och inte bara Ollf
svensk socialdemokrati. Det vore olyct
ligt om de skulle bli bortglömda. Men det
kanske inte passade att framhäva dea
när man höll på med agitationen i 1982
års valrörelse.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner