Print Friendly

Gunnar Fröroth; Det räcker med två borgerliga partier

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET RÄCKER MED TVÅ
BORGERLIGA PARTIER
GUNNARFRÖROTH
Det behövs irtte fyra borgerliga partier. lrtte mirtst dert tyrtartde irttema debatten i mittenpartierna visar att partistrukturen överlevt sig själv. Det borde räcka med ett liberallkonservativt
parti och ett miljöirtriktat, borgerligt landsbygdsparti.
P
å de borgerliga ledar- och
debattsidorna har spaltmeter
av insiktsfull krisanalys skrivits
på senare tid. Sakta men
säkert sprider sig ett medvetande om
nationens illavarslande tillstånd, och snart
kanske det når även riksdagen.
Inom de partier som regerade landet
1991-94 tycks det mesta av energin sedan
valet ha gått till att analysera de egna
misslyckandena och den regeringsmakt
som gick förlorad. Kds och folkpartiet
har till exempel bestämt sig for att bli
stora partier istället för att som nu vara
små. Vad centern tänker är oklart. Klart
är att mittenpolitik är en krisbranch och
krisen är av strukturell, inte konjunkturell karaktär. De kommande åren
kommer att bli blodiga med tre expansionshungriga hövdingar i ett krympande
mittens rike.
Åtskilliga skribenter har pekat på hur
mittens kris är en följd av att de två
GUNNAR FRÖR.OTH är liberal idfdebattör.
blocken närn1at sig varandra efter 1989.
Socialdemokratin accepterade marknaden och borgerligheten (framförallt
moderaterna) makade sig mot mitten för
att nå regeringsmakten. Med högkonjunkturens fall försvann också en stor del
av den nyliberala entusiasmen i opinionen.
Marknaden gör revolution
Till stor del har också krisen minskat
skillnaderna mellan vänster- och högerkrafterna. Alla politiker är bakbundna av
statsskulden och de variabler som styr
varthän vårt välstånd tar vägen: inflationen, räntorna och kronkursen. På 90-
talet är det marknaderna och inte folket
som gör revolution när politiken går över
styr.
Trots detta finns en klar skillnad
mellan blocken kvar, framförallt i väljarnas medvetande. Oavsett sakpolitiken
så upplevs socialdemokratiska besparingar
och skattehöjningar som mindre orättvisa. I det svenska politiska klimatet har
sådär 50 procent av väljarkåren känslan
114 SVENSK T!DSKR!Fr
att när borgarna sparar så sker det godtyckligt och utan hänsyn till de svagaste.
Detta förstärks av den borgerliga oförmågan att inse vikten av symbolpolitik
som sänder signalen ”rättvisa”.
Grovt uttryckt så finns en känsla i väljarkåren att med borgarna vid rodret blir
det lite mer individualism, lite lägre
skatter och lite mer valfrihet. Röstar jag
på socialdemokraterna däremot rar jag
mer jämlikhet, eller rättvisa som det
kallas i svensk debatt.
Symbolisk gräns
Folkpartiets försök att bryta den traditionella blockindelningen i denna valrörelse
innebar i praktiken att de sade: vi kan
tänka oss att hoppa över till vänsterblocket. Partiledningen gissade att väljarna skulle se till de sakfrågor och uppgifter som förenar och räknade inte med
att den symboliska gränsen mellan vänster
och höger skulle kunna väga tyngre.
Partiets allmänborgerliga väljare såg det
som ett svek mot de liberala idealen, och
de förlorade ett par procent allmänborgerliga väljare, utan att vinna över några
socialdemokrater. Totalhavererad strategi
med andra ord.
Inspirerande ledarskap
För mittenpartierna handlar det fortfarande om att göra ett grundläggande val:
är vi borgerliga eller är vi vänster?
För små partier i mitten skulle en ledstjärna i detta kniviga val vara att först
ställa frågan: vilka är de viktigaste uppgifterna de närmaste tio åren? Först och
främst handlar det troligen om att genom
inspirerande ledarskap lyfta de svenska
själarna. Enbart riksdagsbeslut kan aldrig
lösa våra problem, det kan bara inspirerade människor. Rent sakpolitiskt kanske
tre områden skulle utkristalliseras:
– Få ordning på statsfinanserna, åstadkomma en balanserad budget och börja
krympa statsskulden samt vid nedskärningar sträva efter största möjliga rättvisa.
– Skapa förutsättningar för näringslivet att
växa så att nya jobb skapas.
– Driva Sveriges intressen i EU. Det kan
handla om allt ifrån Östersjömiljön till en
liberalare handel med omvärlden.
Osäker BU-linje
Vad gäller den första uppgiften har höger
och vänster lite olika lösningar; det blir
mer skattehöjningar med de senare och
mer besparingar med de förra. Nästa fråga
är beroende av den första. Inom borgerligheten finns en samsyn om att höjda
skatter på arbetsinkomster och arbetskraft
inte är det bästa szttet att ra fram nya jobb
på. Sammantaget tippar det alltså över
mot borgerligt samarbete. EV-frågan är
lite knepigare, mest beroende på att vi
inte riktigt vet vad de två stora partierna
vill driva i EU.
Hårdhänt partirationalisering
sakpolitiken talar för att ett borgerligt
samarbete är att föredra för Sverige.
Lägger vi därtill frågan om hur borgerligheten skall vinna trovärdighet i regeringsfrågan så talar allt för att en hårdhänt
rationalisering vore bra. Det behövs inte
fyra partier. Två skulle räcka: ett stort
liberal/konservativt parti och ett borgerligt landsbygdsparti med trovärdig miljö-
profil. Färre partier men med högre i tak.
SVENSK TIDSKRJFT 115
Tyvärr kommer denna rationalisering
aldrig att genomforas. Mittenpartiernas
självbevarelsedrift är alldeles for stark.
Trots att det sakpolitiska behovet av
tre mittenpartier minskat så är organisationernas självgodhet oforrninskad. Även
om det kanske vore bättre med bara två
borgerliga partier med högt i tak, så
konm1er ingen sarrunanslagning att ske.
Även om trovärdigheten i ett regeringsalternativ, och dänned möjligheten att nå
makten, skulle öka dramatiskt om det
interna skyttegravskriget inom borgerligheten forsvann, så kommer partierna
fortleva och fortsätta att söka profilgivande konflikter.
Fruktbart samarbete
Vi kan dra två slutsatser av regeringsåren
1991-94; dels att det finns goda forutsättningar for ett fruktbart samarbete så länge
valåret känns avlägset, och dels att borgerlighetens främsta dilenuna är partisplittringen. Det senare fenomenet visar
sig alltid när det drar ihop sig till valkampanj.
Min krassa analys är att a) det finns en
borgerlig uppgift men b)
samverkan/samgående konm1er alltid att
motverkas av organisationsbevarande
krafter, framforallt inom mittenpartierna.
Fortsatt breddning
Det bästa moderaterna kan göra i detta
läge är att fortsätta på den inslagna vägen.
Det samarbetsklimat som skapades under
de borgerliga regeringsåren måste ömt
vårdas vidare. Samtidigt bör moderaterna
fortsätta att bredda sig, släppa in fler
debattörer i det egna huset och sträva
efter att bli Det Breda Borgerliga Partiet.
Det har varit en framgångsväg hittills,
både for partiet och borgerligheten.
116 SVENSK TiDSKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner