Print Friendly

Gunnar E Sandgren; Författaren och TV-monopolet

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
GUNNAR E SANDGREN:
Författaren och 1V-monopolet
D
et finns mycket att hålla med om i
Mats Gellerfelts artikel ”Författarna, friheten och marknaden”
(Svensk tidskrift nr 9/ 87), men i stort sett
förbigår han en i sammanhanget viktig
författargrupp: Tv-dramatikerna. Om
några skulle dessa kunna svara för en
verkningsfull system- och samhällskritik.
En bra, konstnärligt försvarbar bok
vänder sig till i bästa fall några tusen läsare, men en Tv-singel eller serie av motsvarande kvalitet kan räkna med hundratusentals, ibland över miljonen tittare. Jag
föreställer mig att man mera sällan diskuterar läsupplevelser på arbetsplatserna,
vad man sett på Tv kvällen innan är däremot ett gemensamt ämne.
Gellerfelts förbiseende, om det är fråga
om ett sådant, är dock förklarligt. mot
bakgrund av att den seriösa, konstnärligt
medvetna Tv-dramatiken är desarmerad.
Sen rätt länge föreligger censur, manuskript vanställs och goda uppslag stoppas.
Inom Tv-teatern är begreppen åsikts- och
”tryckfrihet” satta på undantag.
Jag har i mitt författarskap alltid ansett
att böckerna, pjäserna skall tala för sig
själv. Författarens person är ju skäligen
ointressant; vad man skall beakta är vad
uppdraget och tankarna lett fram till. I
princip kunde hans eller hennes arbete
vara anonymt. Men eftersom jag här vill
försöka belysa vad jag uppfattar vara ett
allvarligt samhällsproblem och inte sitter
med nycklarna till hur andra skrivare haft
och har det med Tv-teatern nödsakas jag
göra ett avsteg från mina vanor och hämta
exemplen från mitt eget arbete.
*
Omkring 1965 tog Tv-teatern kontakt
med mig och jag erbjöds skriva en pjäs på
eget uppslag. Så skedde, den bedömdes i
vanlig ordning av ett par lektörer, antogs
och spelades småningom under namnet ”I
afton bönemöte”. Pjäsen, som i viss mån
handlade om sekten Maranala och ett
misslyckat helbrägdagörelseförsök, väckte uppmärksamhet, såldes utomlands och
ledde också till att jagfick nya beställningar som Tv-författare.
Vad som hände omkring 1968 finns
det ingen anledning för mig att dröja vid
– politiserandet intresserade mig inte och
jag tog också med ro det manifestationskrav som kulturarbetarna utsattes och i
alltför stor utsträckning föll undan för.
Men från denna tidpunkt förändrades
villkoren radikalt vad beträffar Tv-teatern. Dels genom en mängd påstådda
skrivare och regissörer vars meriter utöver det politiska ställningstagandet med
fog kunde diskuteras, dels genom ett
reellt utpressningskrav. En rad i normalkontraktet för Tv-manus möjliggjorde
oskicket. Vad beträffar leveranstiden för
manus stod nämligen orden: ”Av Tv godkänt manus lämnas” etc. Och ”godkänt
manus” förbands nu med krav på ändringar och tillägg, som inte sällan hade en
klart politisk färgning. Om jag som författare inte godtog detta betraktades manuskriptet som ej godkänt. ,
Jag vill i detta sammanhang skriva att
jag som författare på Bonniers under
snart tre decennier och med femton böcker bakom mig inte ens har fått ett semikolon ifrågasatt.
Det politiserande inslaget i texterna var
oftast så småttigt, futtigt och dumt (vilket
sammanhängde med förslagsställarnas
litterära och konstnärliga nivå) att det i regel kunde kringgås. Långt värre var att
detta medbestämmande ifråga om förfatl
58
tarskap ledde till högst beklagliga slutresultat. I och med att texterna ständigt
skulle skrivas om och få tillägg bröts den
inre psykologin sönder och det blev inte
bättre när jag vid flera tillfällen ställdes inför att löjliga och onödiga replikskiften,
som i bästa fall inte stred mot rollernas
karaktär, infördes utan att jag som författare fick vetskap om det förrän bandning
skett. Överhuvud taget var det ingen hejd
på klåfingrigheten; väl att märka inte på
grund av litterära eller andra skäl. Nej,
vad man krävde var ett slags falsk ”folklighet”. Carin Mannheimer som Tv-teaterchef i Göteborg (dessbättre under en kort
period”) ivrade som en Sigge Stark för
lyckliga slut och befriande patetiskt snyft,
tittarna måste bli ”nöjda”.
Sanningen kräver att jag också skriver
att det inte alltid var så. Om en pjäs fick en
god regissör fick den också goda, utvalda
skådespelare och det ledde till gott slutresultat. Jag erinrar mig med tacksamhet
det bästa samarbete med Bengt Lagerkvist och Jackie Söderman i singelpjäsen
”Bära narrkåpa” och i den nio avsnitt
långa serien ”Jourhavande”. Dessa produktioner bevisade för mig att människorna framför Tv-apparaterna inte har
något emot svåra och allvarliga frågor.
Deras krav gäller inte i första hand underhållning, som givetvis också måste finnas.
Det handlar i stället om den kärna i Tvteatern som kan betecknas som medlevande, en möjlighet till identifikation och
problemlösning. Lyckas man i ord och
bild nå fram till vanliga mänskliga problem (inte minst på de religiösa och etiska
områdena), lämnas utmaningar och kommer diskussioner igång är det långt bättre
än ”folklighet”, som inte leder någonstans, det konserverande av klicheer och
serverande av material för slötittande
som i grund och botten bara är publikförakt
Den som tror att den ”vanliga människan” är tanklös och dum gör sig skyldig
till ett svårt misstag.
I och med ett allt mer utbyggt medbestämmande blev det därtill allt svårare att
få pjäsuppslag accepterade. Under halvannat år hade jag och en av våra ledande
regissörer täta kontakter vad beträffar en
historisk pjäs jag ville skriva och han livligt åstundade att sätta upp. Men gång på
gång kom ”nödrop” ifrån honom, han fick
inte gehör för saken. slutligen kom ett resignerat besked: ”Allt beror ju på vem
som råkar sitta med och bestämma för dagen”.
Några ”råkar” alltså ”sitta med”.
Är dessa några kapabla att göra litterä-
ra bedömningar?
Vad är det för medsittare som avgör
vad svenska folket skall få se ellef inte se
som Tv-teater?
Om det kan intressera skulle pjäsen
hadla om justitiemordet 1719 på Karl
XII:s betrodde rådgivare Georg Heinrich
von Görtz. Jag tog istället upp ämnet i
romanform. Det blev boken ”Görtz” som
1984 utkom på Bonniers. Där ”satt ingen
med” och bestämde att jag i stället kunde
få skriva om förhållandena i ett svenskt
höghus på 1980-talet, vilket faktiskt skedde hos Tv.
Slutligen fick jag igenom singeln ”Lukas 10”, som tog upp problem inom svenska statskyrkan. Manuskriptet förvaltades väl av regissören Gunilla Berg, inget
ändrades eller förstördes. Men i efterhand kom det fram att dåvarande Tv-teaterchefen i Göteborg haft majoriteten av
medbestämmarna mot sig och hävdat sin
vilja mot den.
Jag insåg då det meningslösa i att fortsätta att skriva för Tv-teatern och avbröt
kontakterna.Jag vet inte om fler författare
tvingats till samma ställningstagande, men
håller det för troligt.
Av allt att döma råder för dagen ett
Dallas-tänkande inom Tv-teatern som tar
sig uttryck i en rad oändligt långa och kvalitetsmässigt diskutabla serier. De har hö-
59
ga tittarsiffror genom slötittandet, men
har de någon som helst betydelse? Varför
inte en mängd singelpjäser av goda författare, regissörer och skådespelare i stället, varför inte en kör av olika röster med
olika sorters frågor?
För teater är ju liv och liv är frågor.
Ständiga frågor.
Svensk Tidskrifts jubileumsfond
I och med utgången av 1987 avslutades insamlingen till Svensk Tidskrifts
jubileumsfond.
Vi ber att få rikta ett varmt tack till alla dem som lämnat bidrag till fonden.
Stiftelsen Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner