Print Friendly

Gunnar Dahmén; Tusen och ett sätt att fira högmässa

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR DARMEN:
Tusen och ett sätt att fira högmässa
Vid årets kyrkomöte kommer man att diskutera det nya förslag till kyrkohandbok,
Jom framlagts av en utredning under ordförandeskap av biskop Askmark. Förslaget
utmärks av sin myckenhet av varianter
och alternativ. Hovpredikanten Gunnar
Dahmen har i sin artikel särskilt fäst sig
uid detta drag i den nya handboken, och
han riktar en i uttrycken hovsam men i
Jak stark kritik mot det myckna varierandet, som kan utmynna i en enda röra.
Den svenska högmässan är vårt största
kulturarv, har Knut Hagberg sagt. Man
bör vara försiktig med den, i varje fall
mycket mera försiktig än vad utredningen varit.
Vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala 1968 hade man satt upp
ett tält för ”experimentgudstjänster”. De
svenska stiften har följt exemplet och
låtit vissa församlingar under en viss tid
göra vissa försök. Från Uppsala minns
jag en skotsk lord, som framförde så excentriska övningar, att han. måste med
milt våld förmås slutföra dem utomhus.
Hos oss har det gått lugnare till. Ibland
kan det ha varit så enkelt som att prästen
i stället för att göra sig hörd från predikstolen gått fram och tillbaka nere på golvet och pratat med församlingen. Inte för
att det var bättre men det var ”annorlunda”, vilket ofta ansetts vara lovvärt
och liktydigt med avstånd från slentrian
och gammal vana.
Att pröva nya former för gudstjänst
ligger i tiden. Om inte annat så kommer
en ny bibelöversättning att framtvinga en
ändring av ritualen. Mycket har hänt på
kyrkomusikens område. En länge efterlyst
lekmannamedverkan måste också ledas in
i gudstjänsten. Kyrkor i andra länder står
i en liknande situation. En av volymerna
i den nedan nämnda utredningen redovisar liturgiska traditioner i olika kyrkor
och hur man söker sig fram på nya vägar.
Vatikankonciliets beslut innebar att latinet i mässan fick vika för olika modersmål. Något vann man med reformerna;
annat förlorade man. Det finns spår som
både uppmuntrar och förskräcker.
Att också hos oss något varit på gång
framgår av dagstidningarnas sidor med
”Predikoturer”, där det kan inrymmas
mycket både nytt och besynnerligt. Valfri- 252
beten är stor när det gäller inte bara vem
man skall få höra utan också formen för
gudstjänst. Den vanliga högmässan finns
fortfarande som den fasta stommen, men
där finns dessutom vad som kallas
”Familjegudstjänst”, ”Temagudstjänst”,
”Dialogpredikan” och andra varianter.
Att av namnet på gudstjänsten skilja på
vad som är kyrka och frikyrka är inte alltid så enkelt. Också inom frikyrkorna försiggår ett experimenterande, som är lättare eftersom där inte finns några lagliga
hinder för varianter. Det gamla bönemö-
tet har fått konkurrens med ”Sånggudstjänst”, ”Ungdomens kväll” och andra
utbud, bland vilka man också kunnat
finna ”populärevangeliska trivselkvällar”
som det mest ystra exemplet på vad som
gärna kallas ”.frisk förnyelse”.
Bakom allt detta ligger en allvarlig strä-
van att icke låta tidsbundna vanor och
språk stå i vägen för en levande och av
nutidens villkor påverkad andlig aktivitet. Nya läglar för nytt vin. Men man har
väl inte heller kunnat undgå att konstatera en viss inställsamhet gentemot både
profana och teologiska modenycker. I vilket fall som helst lät biskopsmötet för några år sedan tillsätta en liturgisk nämnd
för att bevaka utvecklingen. Det var väl
bäddat för initiativ, då Utbildningsdepartementet 1968 utsåg sakkunniga att
överse ordningen för kyrkans gudstjänster. Resultatet föreligger nu i fem volymer ”Svenska Kyrkans Gudstjänst” (Statens offentliga utredningar 1974: 66).
sakkunniga har varit professom i kyrkohistoria Åke Andren, biskopen i Linköping Ragnar Askmark, kontraktsprosten i Kalmar, tidigare föreståndaren för
Samariterhemmet i Uppsala Pehr Edwall,
musikdirektören Harald Göransson och
författarinnan Britt G Hallqvist. De har
i sitt arbete anlitat experter. Namnen
står för såväl sakkunskap som omdöme.
Dessvärre är detta icke någon garanti för
ett gott resultat – lika litet som man vå-
gar utgå från att en stadsbild blir vackrare om man ger några prominenta arkitekter och stadsplanerare fria händer att
riva och bygga. Man är skyldig de sakkunniga stor tacksamhet för deras grundliga arbete. Om man också skall tacka
och ta emot är en annan fråga.
Alternativa gudstjänster
De sakkunniga utredarna vill att den
svenska högmässan i sin traditionella
form skall vara kyrkans huvudgudstjänst
Några garantier för att den skall få vara
det ger man dessvärre icke. Vi kan
komma att förlora högmässan och ställas
inför en rad varianter av gudstjänslel
Följden blir en upplösning, där gudJ.
tjänsten kan bli ett för varje söndag oci
plats skiftande program. Människor kommer inte att känna sig hemma i kyrka
En sådan utveckling motsvarar w”tgiii’UJIUI•
det påstådda behovet av ”variation
flexibilitet”.
I stället för högmässan kan de kvrlcob!o•
sökande råka få vara med om
gudstjänst”, ”Temagudstjänst” eller
som heter ”Söndagsgudstjänst”.
andra varianter kan förekomma.
besökaren, som aningslöst väntat sig den
högmässa han är van vid, kommer att tro
att kyrkan denna söndag i ekumenikens
namn överlåtits åt något annat samfund.
I händelse av prästbrist eller sjukdom kan
hållas en ”Söndagsbön”, där en lekman
kan leda gudstjänsten. Predika får han
inte! Dock tilltror man honom så mycket
läskunnighet att han kan anförtros högläsning ur någon postilla. På Kyrkornas
dag, som hålles på Skansen en gång om
året, lär man få vara med om något liknande i Bollnässtugan som ett minne om
hur det kunde gå till förr i världen i ödebygderna. Att den gamla byabönen skulle
få denna renässans!
De hittills nämnda alternativen är
långt ifrån de enda. När det gäller nattvarden öppnas en rad nya möjligheter.
Det gäller särskilt tillfällen då en mindre
grupp vill fira nattvard, eller om man vill
fira den på en annan plats än i kyrkan.
Deltagandet i nattvard har under senaste
decennierna varit i ständigt stigande.
Att ungdomen kommer är alldeles påtagligt. Nu vill man tillmötesgå detta behov genom att erbjuda olika former, och
särskilt har man tänkt på grupper som utgör en gemenskap och där vissa uppgifter
i ritualen kan utdelas åt dem som deltar.
Men man kan inte bortse från risken att
dessa mässor kan uppfattas som ”kyrkospel”, där den ovane känner sig som åskå-
dare. Dessa nya mässor har namn som Tomasmässan, Tiberiasmässan, Emmausmässan och Kombrödsmässan. Av namnen
framgår att de i sin utformning har samband med vissa händelser i evangelierna.
253
Dessa händelser ger innehåll åt mässornas
texter, böner och ritual.
Högmässan
‘;:
Om man med all respekt ‘för nya och annorlunda former av gudstjänst ändå
skulle vilja vara med ·om den vanliga
högmässan, kan man inte vara säker på
att känna igen den. ·Även där finns det
”variation och flexibilitet”. Vart tog
trosbekännelsen vägen? Glömde prästen
den? Inte alls. Den kommer efter predikan som ”församlingens gensvar”. Motiveringen är att det ”känns naturligare”.
Med den obegränsade frihet som prästen
har i sin predikan kan det tänkas, att församlingen behöver styrka: sig med trosbekännelsen för att skaka av sig intrycket av
vad den hört. Det är väl det enda tillfälle
det skulle ”kännas naturligare” än att
låta den komma efter evangeliet. Vad beträffar predikan, skall den kunna ersättas
med ”meditation, samtal, frågestund, kyrkospel eller bibelpantomim”. Varför inte
frågesport, som är så populärt?
Kollektbönerna, som i sin nuvarande
form är slitna och verkar schabloner, har
ersatts med förslag till nya. Det skall erkännas att här har man verkligen lyckats.
Man önskar att detsamma kunde sägas
om den allmänna kyrkobönen. Ett exempel är följande:
”Vi ber för vårt samhälle.
Hjälp oss göra det varmare,
gladare, mänskligare.
Låt det alltid finnas rum för de annor·
lunda
254
för dem som inte orkar med några krav.
Hjälp oss verka för en trygg tillvaro åt
alla.
Ge oss vett att vårda naturen,
så att detta land blir beboeligt
för våra efterkommande.
Gud, hör vår bön”.
Bönen för konungen då? Den saknas i
ett huvudalternativ, försåvitt han inte
skall inräknas bland ”alla dem som har
ansvar 1 samhället”, men det är väl inte
troligt.
Den stora friheten
Om den musikaliska sidan av översynen
och förslagen till mässor kan jag inte
yttra mig. Principerna är emellertid
samma som vad gäller ritualen. Det klassiska arvet från medeltid och reformationstid torde, skriver man, ”komma att
utgöra huvudströmmen i gudstjänstmusiken.” Man eftersträvar också en större rikedom på alternativ. Kören föreslås utöva
betydligt större aktivitet i gudstjänsten.
Körsången är liksom orgelmusiken inte
”självändamål utan ingår som ett led i
gudstjänstens dramatiska och levande
helhet”.
Stor frihet är en ledande princip. Lokala traditioner och församlingars olika
fromhetstyp skall få komma till sin rätt.
Om de många nya förslagen kan man väl
säga, att de har det goda med sig, att de
kan tjäna som mönster och därigenom
förebygga illa genomtänkta ritual och
hugskott. Men denna frihet är förbunden
med en rad restriktioner. Gång på gång
möter man ”må kunna”, ”undantagsvis”,
”efter särskilt tillstånd”, ”med medgivande av” o s v. Domkapitel, kyrkoherde,
kyrkomusiker, kyrkoråd och församling
skall enas om den ena eller andra formen.
”Församlingens struktur” skall i vissa fall
avgöra formen för gudstjänst. Man bäddar för motsättningar och splittring.
Variation och flexibilitet kan bli liktydigt med en enda röra. Det finns också
något som heter levande tradition och
kontinuitet. Den bjuder att högmässan i
sia hittillsvarande ordning kräver en fast
plats utan att behöva undergå onödiga
förändringar för enbart vanahonens
skull. Det har man rätt att begära, när det
nu kommer att finnas så många alternativ. sakkunniga har emellertid icke lämnat några garantier för att så skall ske. De
nöjer sig med att helt enkelt tala om högmässan som huvudgudstjänst och dess
plats i den västerländska traditionen. Det
är en felbedömning, när man säger att
den kyrkvana församlingen vill hålla fast
vid en traditionell gudstjänst medan de
mera ”kyrkfrämmande” (en ny innebörd
av ordet!) skulle vara mera tilltalade av
nya former. Det förhåller sig alldeles
tvärtom. Kyrkfolket kan mycket väl tänka
sig varianter till högmässan för omväxlings skull, medan däremot de mera sporadiska kyrkobesökarna blir besvikna att
icke möta vad de väntat sig – nämligen
den högmässa som de känner igen.
Ett kulturarv
Den svenska högmässan är icke bara vårt
möte med evangeliet utan också, för att
tala med Knut Hagberg, vårt största kulturarv. Högmässan förenar oss med dem
som levat före oss och med dem som kommer efter oss – om den får bestå. Den
förenar oss också med kristenhetens gudstjänst i hela världen. Vi är lyckliga nog
att ha bevarat den gamla mässan i sin ursprunglighet. Gustav Vasa var intresserad
av kyrkornas guld och silver, men högmässan lät han vara, fastän den fick en
evangelisk innebörd.
Hade vårt språk varit ett världsspråk är
255
det inte osannolikt, att vår högmässa blivit en förebild för den protestantiska
världen i övrigt, som vid reformationen i
ovist nit förstörde dess ordning. ”Så
skulle vi haft det”, var några engelska
prästers spontana reaktion, när de vid ett
tillfälle fått följa en svensk högmässa i St
Marys Church i Oxford. Låter vi högmässan glida oss ur händerna, återstår endast
hoppet att Svenska Missionsförbundet
övertar den. Deras gudstjänst har närmat
sig högmässan, därför att man insett dess
värde.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner