Print Friendly

Gunnar Dahmén; Tjeckisk rollista

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR DAHMEN:
Tjeckisk rollista
I sin artikel ser teollic Gunnar Dahmen
historiens gång i Tjeckoslovakien, ett
land som starkt fängslat honom, som en
tragedi, i vilken rollerna alltsedan
världskriget spelats av män vilka en efter
en stigit fram, tänkt och talat lika och
sedanförsvunnit eller förintats inför
öppen ridå. Deras namn lever
kanhända, men namnen säger allt
mindre. De var själva själlösa
bekännare, trosbröder i en dödlig strid
med varandra. Hur detta skallförklaras
är en ofta återkommande fråga.
Dahmen placerar sina figurer som
bakgrundför dem som i ett
kommunistiskt landförsökt hävda
frihetsideal och samtidigt överleva,
något som systemet, nu och i framtiden,
inte kan tolerera, därför att det då självt
måste gå under.
· BeneS, Masaryk, Gottwald, Slansky,
Svoboda, Dubcek, Husak … Rollistan
är lång i det tjeckiska dramat. Namn rullar fram som på TV-rutan efter en tragedi
med maktstrider, skenrättegångar,
utrensningar, avrättningar och landsflykt. Maktbegär, fruktan, misstänksamhet, angiveri, fanatism, partitrohet, tvivel och förtvivlan, krossade illusioner
men också mod och martyrskap.
Människoödena avtecknar sig mot en
bakgrund av dramatiska händelser. En
motsättning mellan tjecker och slovaker
som går långt tillbaka, besvikelsen efter
Miinchen och jublet när sovjettrupperna
kom som befriare från nazisterna. Från
landsflykten i London och Moskva återvände tjeckiska politiker med framtidsplaner, som dock icke var samstämmiga.
Några hoppades på att de och deras land
skulle kunna tjäna som en bro mellan öst
och väst. En demokratisk regering kom
till stånd, men redan l948lyckades kommunisterna tillskansa sig den fullständiga
makten med åtföljande utrensningar och
rättslöshet. Flera av dem som gripit
makten skulle snart nog själva bli offer
för av Stalin beordrade skenrättegångar,
avrättas eller dömas till långvariga fängelsestraff. Efter Stalins fall kunde man
andas lättare. Kraven på frihet ökades
för att kulminera i pragvåren 1968. Med
invasionen samma år av trupper från
Sovjet och östblocket följde s k normalisering och vad detta innebar av återgång
till skärpt kontroll från Moskva men också av trotsande protester och okuvligt
mod.
Från exilregeringen i London kom vid
andra världskrigets slut Eduard Benes
tillbaka för att återinträda som president.
sextiotvå år gammal kunde han se
424
tillbaka på en livslång politisk gärning.
Redan i Versailles hade han företrätt sitt
folk och medverkat vid nationens bildande. Han hade smädats av Hitler och
övergivits av västmakterna. Under
landsflykten hade han skrivit arbeten om
demokratins väsen med reflektioner
kring politiskt ledarskap. Kunskaper och
erfarenhet säg han som nödvändiga, men
han hade också något av konstnärens visioner. Han fick mycket små möjligheter
att själv förverkliga sina ideer.
Man har liknat hans levnadsbana vid
en teaterpjäs, där två akter (1919 och
1938) var föredömliga men den tredje
(1948) svag. Han har förebråtts att ha
gett efter för kommunisternas påtryckningar. Men trycket var outhärdligt.
Inom landet hotade inbördeskrig. Jan
Masaryk, son tilllandets förste president
och själv sedan 1945 utrikesminister i
den demokratiska regeringen, hade på-
träffats död på gatan utanför sitt tjänsterum. Mord eller självmord? l varje fall
icke olyckshändelse. Benes gav efter för
den hårda pressen men vägrade att underskriva den nya konstitutionen. Sjuk
och besviken nedlade han sitt ämbete.
Kort tid därefter dog han. Arnelie Posse
var en av de sista som träffade honom på
hans lantställe, dit han oåtkomlig dragit
sig tillbaka. Några veckor före sin död
lät han skicka en hälsning till landsmän i
exil. ”Alla kommunister ljuger, särskilt
de ryska. Mitt största misstag var, attjag
in i det sista vägrade tro, att Stalin kallblodigt och cyniskt bedrog mig såväl
1945 som senare och att de försäkringar
han avgav inför mig och Jan Masaryk var
medvetna och välberäknade lögner.”
Slanskyprocessen
Huvudansvarig för det kommunistiska
maktövertagandet 1948 var Klement
Gottwald. Desertör ur den habsburgska
armen under första världskriget avancerade han snabbt i partiet men måste 1938
fly till Moskva. Därifrån ätervände han
1945 och blev med Stalins stöd tre är
senare regeringschef och president efter
Bend. Stillatigande åsåg han sina närmaste medarbetare anklagas och dömas i
den skenprocess som började 1951 och
som fått sitt namn Slånskyprocessen efter Rudolf Slansky, kommunistpartiets
generalsekreterare och en av dem som
med. utrensningar berett vägen för makt·
övertagandet. I likhet med flertalet an·
klagade och dömda – elva till döden –
var Slansky jude. Stalin ville ställa sig in
hos araberna och dömde dem som sionister. Bland offren fanns sådana som
kämpat mot Franco och tillbragt år i tyska koncentrationsläger. En av dem som
efter fängelsetiden blev fri och kom tiU
väst, Artur London, har skildrat det kusliga dramat i en bok ”Bekännelsen”,
som i TV-version med Yves Montand
och Simone Signoret för någon tid sedan
visades i svensk TV. Märkligast i de
årens rättegångar är att den tilllängvarigt
fängelsestraff dömde Gustav Husak
skulle äterinträda i politiken. Som rege·
ringschef i dag och president är han den
som med stöd av Moskva gör allt för att
undertrycka vad pragvåren eftersträ·
vade.
Fruktan för att med aldrig så rent samvete ändå drabbas av utrensningen fick
många att söka rädda sig genom att utpeka andra som ”borgerliga nationalister”,
förrädare. Ingen gick säker. Hög ställning var ingen garanti. Villiam Siroky,
veteran och partiledare bland slovakerna, var så rädd om sitt eget öde att
han nitiskt ”avslöjade” landsmän, beredd till allt för att avleda uppmärksamheten från sig själv. Ensam och övergiven på gamla dar vittnade han att ”ingen
kan föreställa sig hur rädd jag var inför
varje rättegång”. Vaciav Kopecky, så
medlem av partipresidiet han var och en
av dem som vid Slånskys femtioårsdag
insmickrande kallat honom partiets och
arbetarklassens trogne son, var beredd
att bara några månader senare smäda honom som slug räv och kapitalistagent.
Han var ivrigt beredd att lägga upp
processen mot honom. En annan av de
ledande i partitoppen, Ladislav Kopriva,
vittnade vid tiden för rehabiliteringarna
att de sovjetiska rådgivarna sagt att det
vore bättre att arrestera tio oskyldiga än
att låta en enda fiende gå fri. ”När jag
gick till ministeriet på morgonen visste
jag aldrig om jag skulle komma hem på
kvällen.”
Pragvåren
Stalin dog 1953 och Gottwald, som ådragit sig en lunginflammation vid hans begravning, avled kort tid efter hemkomsten från Moskva. Så kom 1956 Chrustjovs fördömande av Stalins ogärningar
och man kunde andas ut, om också med
en viss försiktighet. Avstaliniseringen
dröjde i Tjeckoslovakien. Symboliskt är
att jättestatyn av Stalin utanför Prag var
den sista som nedmonterades. Gottwald
fick till efterträdare sådana som varit
trogna stalinister och som i det längsta
gjorde motstånd mot rehabiliteringar av
de dömda och mot tendenser till frihet.
Först kom Antonin Zapotocky och se- 425
dan Antonin Novotny, bägge veteraner
inom socialismen. Bägge ville icke ” rota
i det förflutna” och särskilt den senare
hade förvisso personliga skäl därtill. En
episod, som dock har ett stänk av komik
är när Chrustjov vid ett besök i Prag
inför ett förestånde val till centralkommitten frågar varför hans gamle vän Svoboda icke stod med på listan? Naturligtvis ett ”förbiseende”. Fram skaffades
Svoboda men tyvärr fel Svoboda. Den
riktige general Svoboda var avsatt men
hämtades snabbt fram från sin blygsamma tillvaro. Han kom senare att stå
vid Dubceks sida och blev president efter den avsatte Novotny.
Längtan efter större frihet kämpade
med fruktan. Händelserna i Ungern 1956
låg som en skugga. Dock började man
upptäcka frihetens behag och även vilka
materiella förbättringar en liberalisering
kunde innebära. Så växte fram strävan
efter ”en socialism med mänskligt ansikte” med kulmen i den s k pragvåren
1968.
Det var då en ny man framträdde –
Alexander Dubcek. Bresjnev, redan då
den starke mannen i Moskva, visade sig
till en början ganska likgiltig för vad han
trodde vara en lokal träta. Dubcek hade
gett honom lugnande försäkringar –
kommunismen låg fast. Snart nog skulle
förhållandet bli mera spänt och den sovjetryska misstänksamheten öka. När
Dubcek med stöd av partipresidiet tvingade Novotny att avgå, förmåddes Tjeckoslovakien under föregivande av västtysk invasion tillåta sovjetryska militärövningar inom landet. Truppstyrkorna
visade sig snart betydligt större än vad
som uppgivits. Trycket ökade och Dubcek utsattes vid upprepade möten för
426
förolämpningar och förödmjukelser. Ett
vittne från mötena mellan tjecker, ryssar
och företrädare för östblocket är tolken
Erwin Weit, nu i Israel. När Bresjnev
talade måste alla lyssna så intensivt att
det syntes. Bulgaren, som ville låtsas
han förstod ryska och tog av sig hörlurarna, fick en blick från Bresjnev och
lurarna korn snabbt på igen. Socialism
med mänskligt ansikte? Vad kan vara
mera mänskligt än socialismen! utropade
Gomulka. Vad tolken minns från sina
många konferenser är spänningarna,
misstänksamheten, intrigerna, alla
sprickorna i den ”broderliga solidarite- .ten” .
Så korn ” den broderliga hjälpen” när i
augusti trupperna gick över gränsen. När
Dubcek på natten, efter beskedet om vad
som pågick, talade i radio sade han: ”Att
de har betett sig så mot mig sedan jag
ägnat hela mitt liv åt samarbetet med
Sovjetunionen är mitt livs stora tragedi.” Det var sant. Hela sitt liv hade Dubcek som skolad byråkrat tjänat partiet
och alltid accepterat kommunismen i
dess sovjetiska form. Dubcek avlägsnades icke ornedelbart men berövades
inflytande. På våren 1969 var han borta.
De troende och den rätta läran
Det blev Gustav Husak, som övertog
makten efter Dubcek för att återföra ordningen med rättslösa avskedanden och
undertryckande av allt som avviker från
vad makten, staten, partiet, anser normalt. Husak blev först partichef och därefter president efter Svoboda, som fått
träda in efter Novotny och tappert stod
vid Dubceks sida. Husak är en intellektuell kommunist, från början advokat,
och har alltså en annan bakgrund än sina
föregångare. Under maktstriderna efter
andra världskriget förföljde han energiskt de demokratiska partierna, vilket
ingalunda betydde att Gottwald uppskattade honom. Tvärtorn såg han i Husak en
högdragen, makthungrig salongskommunist. Gottwald rörde inte ett finger
när Husak dömdes i skenprocessen, där
han uppträdde modigt och arrogant utan
att erkänna något.
Vad kan förmå en kommunist, som
förråtts av de sina, själv anklagats för
orimliga ”brott”, förödmjukats och
dömts, att hålla fast vid kommunismen
som politisk tro? Att som en Gustav Husak återinträda i politiken och där kämpa
med samrna medel som drabbat honom
själv? Är det maktberusning, hämndbegär, blind fanatism eller hur ska man förklara det? Zdenek Mlynar, en emigrant
efter 1968, som i sin bok ”Nattfrost”
(Ordfront, Stockholrn 1980) söker analysera sin egen och andras politiska väg
och som på nära håll sett Husak, menar
att denne ”lämnade fängelset med känslan av ett messianskt uppdrag, som gick
ut på att avlägsna dumskallar och scharIataner från makten för att sedan själv
kunna visa hur en riktig politik ska skö-
tas”. Mlynar betraktar Husak som en
människa ”som framförallt vill ha potitisk makt för att kunna förverkliga sig
själv”. Men säger detta något om att han
tror på kornmunismen eller att han cyniskt ser systemet som ett instrument för
sin egen makt?
Samma trosvissa fasthållande vid
kornmunismen kännetecknar också Dubcek. När han 1974 från sin bevakade
uppehållsort, där han har en underordnad tjänst, skriver till partistyrelsen och
framför klagomål, bekänner han sin tro
på kommunismen. Vad han vänder sig
mot är vad han kallar ”den personliga
maktlystnaden”, som han ser som ett
förräderi mot marxismen-leninismen.
Dessa läror, säger Mlynar i sin bok ”var
Dubceks stora ideal. På dem trodde han
… men han visste mycket väl att dessa
‘rena ideer’ i politikens och maktens
praktiska liv överskuggades av helt andra omständigheter” . Hans många år i
partiapparaten hade lärt honom att förändringar inom denna endast kunde ske
genom omplaceringar och med Moskva
som stöd. Demokratiska processer med
fri debatt begrep han helt enkelt inte.
Därför blev han både förvånad och upprörd över pragprocessens friheter. Kritik
uppfattade han som svek, debatt som illojalitet. Men attjust moskvakommunismen skulle svika honom gjorde honom
direkt förtvivlad. Han måste ha frågat sig
om han själv haft fel eller om det var i
Moskva man avvikit från den rena kommunismen.
Hur en verklig veteran uppfattar
”urartningen” av den rätta läran står att
finna i Arnost Kolmans politiska testamente ”Den vilseförda generationen”
(Sthlm 1980). Efter ett långt och otroligt
liv i kommunismens tjänst kom han 1976
till Sverige, där han levde sina sista år
tills han gick ·bort tre år senare, 87 år
gammal. Född tjeck framlevde han sitt
liv i Sovjet och Tjeckoslovakien, än upphöjd intellektuell undervisare, än utstött
och kastad i fängelse. Han erkänner att
han själv dessvärre medverkat till
urartningen men menar att skulden ligger
redan hos Lenin, som gjorde ”misstaget” tro att arbetarna inte kunde göra
revolution utan hjälp av en elit
427
”yrkesrevolutionärer”. Ur denna kår
har det nuvarande maktskiktet utvecklat
sig, inom vilket till och med det kommunistiska partiets makt är skenbar. För
sent begrep Lenin att han borde ha hejdat Stalin, som bär huvudansvaret för
utvecklingen. Ändå framskymtar hos
den gamle kämpen, att Lenins misstag
till trots inleddes med honom en historisk proceess, en lagbundenhet över proletariatets diktatur till partiets diktatur
och slutligen till en diktator. Tanken att
man i dag skulle vara försiktig så att man
inte genom att påtala brotten mot de
mänskliga rättigheterna skulle reta despoterna i Kreml, anser han vara ”en
mentalitet som anstår krakar”. Sådant är
hans testamente. ”Diktatorer ser bara
till styrkan”. Erfarenhet ägde han, även
om man kan tycka att sanningen borde
gått upp tidigare. Men han är ett exempel
på hur en politisk filosofi kan gripa tag i
en människa.
Kan något rubba en övertygad kommunist? Klyftan mellan ideal och verklighet? Knappast, ty den troende har alltid förklaringen att det varit sämre förr
och det kommer att bli bättre. Vad i varje fall sovjetregimen tycks ha lyckats
med är att få folket att tro att de har det
bättre än i de kapitalistiska länderna.
Därför är det så viktigt att de isoleras
från vaije kontakt med väst. Från väst
kommer smittorisken och var och en
som besökt väst får räkna med att vara
särskilt misstänkt. En svensk ambassadör med erfarenhet från östblocket har
sagt, att det är en stor skillnad mellan en
kristen och en kommunist, om det uppstår en spricka i tron. Den kristne kan
mista tron men genom att brottas med
tvivel också utgå stärkt i sin tro. Men
428
sprickan i kommunistens tro är oläklig
och vidgas. En spricka får inte uppstå.
Det enda man kan göra är att avskärma
de troende från vaije beröring med vad
som ligger utanför murarna eller kommer
därifrån. För Stalin var stamping-out den
enda möjliga metoden.
Charta 77 och de nya namnen
Med åren bleknar namnen. Masaryk,
Benes, Gottwald, Slansky, Husak, Dubcek är fortfarande namn förbundna med
stormiga år i deras lands historia, men
deras roll i sammanhanget blir otydligare. Nya namn kommer till, namn som
kanske kommer att förbindas med en
framtid i frihet. Där är studenten Jan Palach, som i protest mot den ryska invasionen brände sig till döds, och där kommer nu en rad namn i samband med medborgarrättsrörelsens Charta 77 – dramatikern Vaclav Havel, författaren Ludvik
Vaculik, professorn Jan Patocka och
andra flera bakom vilka står tiotusenden
som stöder dem. Det är inte politiker
man finner bland dem men väl matematiker, filosofer, fysiker, författare, historiker, präster, fabriksarbetare.
Charta 77 är inte ett politiskt program
utan en vädjan till regeringen att hålla
sina löften och respektera de medborgerliga och politiska rättigheter den förbundit sig till genom Helsingforsfördraget
1975, men vars innehåll är urholkat genom det godtyckliga tillägget att rättigheterna gäller icke om de anses bryta mot
”den nationella säkerheten”. Brott mot
den nationella säkerheten är i Husaks
Tjeckoslovakien allt som avviker från
vad staten anser man bör tycka. Det började med en pop-grupp som förbjöds
spela sin musik. Ingripandet utlöste ett
undertryckt behov av frihet. Charta 77
blev aldrig överlämnad. De tre som var
på väg med den till myndigheterna arresterades på vägen dit av polisen och
dömdes till fängelsestraff. Bland de tre
var Jan Patocka. Han avled samma år på
det sjukhus dit han förts efter långa och
svåra förhör. I en sista hälsning skrev
han: ”Låt oss vara uppriktiga: ingen
konformitet har hittills någonsin lett tiU
en förbättring av en situation, endast tiU
försämring. Ju större rädslan och serviliteten var, desto större har också myndigheternas brist på hänsyn varit. Det finns
ingen annan väg att få dem att släppa
efter på trycket än att visa dem att
orättvisor och godtycke icke ignoreras.
Människorna måste alltid uppträda med
värdighet, inte låta sig skrämmas och
förödmjukas, säga vad sant är …”.
Veklav Havel, som i våras blev fri efter flerårigt fängelsestraff, talar om det
posttota l it ä r a samhället, inte mindre totalitärt än det vi hittills känt men
annorlunda. Skillnaden ligger i maktens
väsen. Det är inte frågan om en maktapparat i händerna på en förhållandevis liten krets av personer, som har sina roller
kring den huvudroll diktatorn spelar. Det
posttotalitära systemet är en allting övergripande och ingripande ideologi med en
bekännelseritual i vilken alla medborgare spelar sina passiva, lydiga statistroller. Makten förs vidare på ett smidigare sätt än i den klassiska diktaturen
där maktkampen kan byta rollerna.
När grönsakshandlaren, säger Havel,
bland sina lökar och morötter sätter upp
skylten ”Proletärer i alla länder förena
er!” är han liksom kunderna fullkomligt
likgiltig för denna uppmaning. Men att
den har sin betydelse skulle han erfara
om han toge bort den. ”Han förlorar sin
anställning och degraderas till chaufförsmedhjälpare. Hans lön sänks. Han får ge
upp tanken på semesterresa till Bulgarien. Hans barns fortsatta utbildning kommer i farozonen. Han kommer att pikas
av sina arbetsledare och arbetskamraterna kommer att ställa frågor.” Inte på
eget bevåg utan därför att det förväntas
av dem, om de inte vill drabbas av samma öde som grönsakshandlaren. Självbevarelsedriften får dem att spela sina
roller. Makten är fången i sina egna lögner. ”Den förfalskar det förgångna, samtiden och framtiden.” Människorna behöver inte tro på lögnerna och gör det
inte heller, men de tvingas leva med
429
dem. Dessa påtvingade roller är outhärdliga, demoraliserande och i strid med livets egna lagar. Livets lagar strävar efter
mångfald men ideologin kräver likformighet och passivitet.
De som ställt sig bakom Charta 77 har
vägrat att bli Systemets opersonliga statister. De begär att få leva ”ett liv i sanning”, men för denna rimliga begäran får
de betala ett pris med avsättningar,
landsflykt, fängelse eller ”försöJjningsdiskriminering”. Vad några av dem kan
berätta kan man läsa i deras bidrag till
”Frihet och makt”, utgiven på svenska
1981 (Förlaget Barrikaden). Dessa modiga män är väl värda· att lyssna till.
Framför allt är de värda vår beundran
och vårt stöd.
;

..
.
l
\ l
::
:
l
c,’
‘>;
‘ l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner