Print Friendly

Gunnar Dahmén; Sverige och slaget om Atlanten

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNARD~N:
Sverige och slaget om
Atlanten
En betydande del av den svenska handelsflottan kom att under andra världskriget stå till de
allierades förfogande. Den bidrog till Storbritanniens försörjning och svenska fartyg fanns
också med i de stora konvojerna
från Skottland till Murmansk
med krigsmateriel för Sovjetunionen. Många fartyg sänktes
och ungefär 1 000 svenska sjö-
män omkom med dem.
Denna svenska insats har
glömts och nämns knappast i
historieböcker. Men minnen från
den tiden har i sista stund samlats in av redaktör Terje Fredh,
som också publicerat dem, ett
gott men föga uppmärksammat
arbete.
Gunnar Dahmen är teol licentiat.
Under kriget tjänstgjorde han
som sjömanspräst i England.
D
en tyska Engelbrektdivisionens
transitering genom Sverige från
Norge till Finland sommaren
1941, den tyska permittenttrafiken från
Norge genom Sverige samt de tyska
malmtransporterna på svenska vatten var
avsteg från neutraliteten under andra
världskriget, som vi är pinsamt medvetna
om. Vi försvarar oss med att vi var så illa
tvungna och menar att vi genom dessa eftergifter kunde hålla oss utanför kriget.
Därmed gagnade vi den allierade saken.
Vad beträffar Finlandshjälpen, var deras
sak också vår och en skyldighet.
Ett helt annat avsteg från neutraliteten,
som kommit i skymundan, är den svenska
handelsflottans del i den allierade krigsansträngningen. Begreppet lejdtrafik är
ännu levande. Men den var om icke riskfri
så dock som namnet anger en trafik med
lejd från de krigförande parterna och mellan Sverige och andra neutrala länder och
icke en trafik för ett krigförande land. I
jämförelse med Finlandshjälpen, som
kostade stora materiella uppoffringar
men få människoliv, var handelsflottans
krigstjänst för de allierade en ekonomiskt
lysande affår men den kostade drygt över
tusen sjömäns liv. I ett handelsavtal med
England efter krigets utbrott hade Sverige
försäkrat sig om betalning i guldvaluta för
det befraktade tonnaget, vilket vid krigets
slut gav ett överskott på 52 millioner
pund. Guldklausulen, skriver Erik Boheman (‘På vakt”) ”lade grunden till vår goda valutaställning vid krigets slut”. Vi hade förlorat en flotta men fick råd att bygga
en ny.
Krigshandelsavtalet med England,som
upprättades redan under krigets första
skede efter förhandlingar i London genom en svensk handelsdelegation, innebar att ”det svenska tonnage, som ej erfordras för Sveriges handel med England
eller dess införsel över haven chartras till
engelsmännen” (Wilhelm M Carlgren i
”Svensk utrikespolitik 1939-1945”.)
Gunnar Hägglöf, som tillhörde den svenska handeldelegationen, skriver i ”Svensk
krigshandelspolitik under andra världskriget”, att britterna icke minst under
marinministern Winston Churchills ledning var ”intensivt intresserade av att ·
snabbt kunna kontraktera så mycket
svenskt tonnage som möjligt”. De direkta
förhandlingarna på regeringens och delegationens uppdrag sköttes av Gunnar
Carlsson, ordförande i Sveriges Redareförening och med erfarenhet från första
världskrigets förhandlingar. I hans instruktioner ingick att avböja eventuell begäran om förhyrning ”en bloc”. Sveriges
egna behov måste prioriteras och detta
krav ingick i avtalet. Svenskarna hade all
anledning vara belåtna.
Efter den 9 april
Så kom den 9 april1940, då Tyskland genom ockupationen av Danmark och Norge upprättade Skagerackspärren. Ungefår
hälften av den svenska handelsflottan,
omkring 200 fartyg och 5 000 man besättning, befann sig då utanför spärren.
Frågan var nu vad som kunde ske. Om
fartygen velat söka sig hem hade Tyskland
naturligtvis inte haft något att invända,
tvärtom. Frågan är om England skulle lagt
hinder i vägen av fruktan för att tonnaget
skulle komma i tyska händer, antingen genom att belägga fartygen med kvarstad eller genom att utan vidare lägga beslag på
dem som USA gjorde med Svenska Amerika Linjens fartyg. I verket ”Schwedische
375
und schweizerische Neutralität im zweiten Weltkrieg” skriver lektorn i ekonomisk historia vid Göteborgs Universitet
Martin Fritz, att det svenska tonnaget
”mehr oder weniger zwangsweise” nu
blev befraktat för engelsk och amerikansk
räkning.
Det eventuella tvånget, utöver det
tvång som hela situationen innebar, kan
knappast ha mött något motstånd, så fördelaktigt som avtalet förnyades. Varken
besättningarna eller deras organisationer
tycks ha haft några invändningar utan
accepterat den nya situationen. Varken då
eller i fortsättningen lade de brittiska
myndigheterna några hinder i vägen för
dem som ville mönstra av men gav heller
icke tillstånd till arbete i land. Aterstod
således endast möjligheten att ta ny hyra
eller eventuellt mönstra av i USA, där
emellertid vem som helst oavsett nationalitet kunde räkna med att bli inkallad.
Hemresemöjligheterna var praktiskt taget
borta. Protesterade inte tyskarna? Gentemot allierade protester mot svenska eftergifter för Tyskland bör väl svenska regeringen kunnat framhålla handelsflottans
insats. Svenskafartyg befraktades icke bara för atlanttrafiken utan också för transporter- även med krigsmateriel- mellan Amerika och Australien.
Svenska fartyg bidrog alltså till att försörja England med krigsförnödenheter
och under samma villkor som gällde fartyg från krigförande länder ·eller rättare
sagt under sämre villkor om svenska regeringen fått råda. Generalkonsulatet i London hade fått order se till att svenska fartyg icke hade någon bestyckning och man
ville icke ens tillåta att styrhytten blev armerad. Vad gäller kustfarten blev i varje
fall förbudet icke respekterat.
376
Slaget om Atlanten
Flertalet fartyg sattes in i atlantkonvojerna. Den tyska u-båtstaktiken, ledd av storamiral Dönitz, anföll med s k vargflockar
med förödande resultat. En av dessa
många konvojer och i vilken tre svenska
fartyg ingick, har dag från dag, timma efter timma, skildrats i ”Night of the
U-boats” (Paul Lund och Harry Ludlam).
Två av de svenska fartygen sänktes men
det tredje, som var snabbgående bröt sig
ur konvojen och klarade sig. Denna taktik
var dock långt ifrån säker, Transatlantics
Valaren gjorde försöket men försvann
med man och allt. Först efter kriget har tyska arkiv kunna upplysa om att den torpederats.
Churchill skriver om förlusterna till
sjöss, som han ansåg större än hotet från
luften, att hans tankar dag och natt gnagdes av oro. Slaget om Atlanten, som man
brukat räkna från den 9 april1940 var ännu vintern 1943 ett dödligt hot, då det i
maj tog en vändning tack vare ny teknik
gentemot u-båtar och genom att de från
amerikanska varv nya fartygen i tonnage
översteg vad man förlorade. I maj 1943
tvingades Dönitz ge upp, även om enstaka
anfall fortsatte. Av de 40 000 ubåtsmän
han sänt ut överlevde endast 10 000. Men
det var icke långt ifrån att han kunnat strypa England. Att så icke skedde berodde
till stor del på Hitler, som alltför sent beviljade Dönitz de resurser han önskade.
Enbart i slaget om Atlanten sänktes 76
svenska fartyg, varvid 634 man omkom.
En minnesskrift ”Svenskt sjöfolk i krig
och fred”, som utkom några år efter krigsslutet, lämnar uppgifter om sänkta fartyg,
namn på omkomna och omständigheter
kring krigstrafiken. En etta på försättsbladet antyde~ en fortsättning som dock aldrig kom. Ar 1963 utkom i serien statens
offentliga utredningar ”Svenska handelsflottans förluster under andra världskriget” med utförlig statistik. Utanför västspärren krigshavererade 94 fartyg representerande 332 568 tusen bruttoton. Totala siffran för förluster i människoliv
utanför spärren och däri inräknat de
svenskar, som omkom med utländska fartyg, är omkring l 500.
Ett samlararbete
En omfattande dokumentation kring den
svenska handelsflottans insats under andra världskriget har under senare år gjorts
av Terje Fredh, redaktör vid tidningen
Bohuslänningen. Resultatet av otaliga intervjuer och arkivstudier hemma och utornlands föreligger i en rad på eget förlag
utgivna skrifter med titlar som ”Utanför
spärren” (4 delar), ”Neutralitetens pris”
m fl. De berör en viktig historia som gått
Sverige förbi – för att citera ett förord.
”Svenska bibliotek gapar tomma och läroböckerna i skolan har glömt bort den
svenska krigssjöfarten”. I hans skrifter är
sidorna fyllda till trängsel av namn, data
och sifferuppgifter med lapidariska erinringar om strapatser och umbäranden under krigsår, då kollisioner i mörker och
dimma, torpederingar, minsprängningar,
luftangrepp hörde till det dagliga livet år
efter år.
En alldeles särskilt uppmärksammad
bragd var den för vilken kapten och besättning på m/s Stureholm svarade för.
Fartyget ingick i en konvoj på väg till
Murmansk, då den angreps av slagskeppet Admiral Scheer. I syfte att ge konvojen möjlighet att skingra sig tog den brittiska hjälpkryssaren Jervis Bay upp striden,
som inte kunde sluta med annat än dess
undergång. Det svenska fartyget stannade
kvar i konvojen vid kryssarens sida och
lyckades bärga 69 man med vilka den sedan lyckades nå hamn. Nästa resa blev
Stureholms sista- i november 1940. Jervis Bay konvojen finns omnämnd i de flesta sjöhistoriska verk, och är även skildrad
av Churchill.
I raden av sänkta fartyg och omkomna
besättningar kan man finna också uppgifter om helt ofattbara räddningar. I februari 1942 bärgade en skotsk trålare en
dansk och en svensk på en flotte som drivit på Nordatlanten i 28 dygn, de enda
överlevande från m/s Yngaren. En specialbyggd flotte med visst skydd och proviant, ett verk av kapten och timmerman
blev deras räddning. Ännu längre tid på
ett flotte fick den svensk vara med om,
som tillsammans med några andra
skeppsbrutna från ett norskt fartyg drev
omkring på sydatlanten livnärande sig på
köttet av sköldpaddor. Svensken, som tills
för några år sedan levde som pensionär i
Västergötland, har lämnat Fredh en
skriftlig redogörelse för livet på flotten,
som för övrigt blev föremål för en medicinsk avhandling.
Vad var insatsen värd?
Sett i förhållande till det totala tonnaget
förluster kan man naturligtvis säga att det
svenska bidraget ser mindre imponerande ut. Men det gjordes vid en tidpunkt då
varje fartyg, varje ton, var viktig. Vad varje fartyg betydde kan man få ett begrepp
om, när man ser vilka ansträngningar som
gjordes för att från Sverige få ut de s k
kvarstadsbåtarna, några beställda, fårdiga
377
men icke levererade fartyg som låg kvar i
Bohuslän.
Den politiska aspekten av svenska handelsflottans engagemang på de allierades
sida är åtminstone på svensk sida knappast berörd. I den engelska ”War and the
neutrals”, utgiven av Royal Institute ofinternational affairs säges det emellertid direkt att ”the blockade imposed by Germany in 1940 which cut off Sweden from
approximately half part of her overseas
shipping, had however a result favourable
to the Allies in that Sweden leased this
part of her merchant fleet to them, an
action which constituted an unneutral act
in favour of the Allies”. I svenska arbeten
finner man inte liknande direkta besked
varken i krigsvetenskaplig litteratur eller i
memoarer. Man kan därför inte förvänta
sig att mer summariska översikter skall
ägna förhållandet något intresse. Uppslagsverket Bra Böcker upplyser i artikeln
om svensk neutralitet att Finlandshjälpen
var oförenlig med svensk neutralitet och
att Tyskland framtvingade avsteg därifrån, men det säges intet om handelsflottans frivilliga avsteg. I en svensk historisk
översikt konstateras att kontakten avklipptes med ungefär hälften av den svenska handelsflottan, men ingenting säges
om vad som hände med den. Ett engelskt
verk ”Slaget om Atlanten” (sv övers
1983) säger att Storbritannien till följd av
ockupationen av Danmark och Norge
kunde disponera dessa länders tonnage
och tillika det holländska och polska, vilket ”innebar ett stort plus för britterna”.
Ingenting säges om det svenska tonnaget.
När kriget var slut kunde de återstående fartygen återvända hem, men så sent
som i mars 1945 hade s/s Magne torpederats vid Skottlands kust. Fartygen hade
378
tjänat ut men också tjänat in till en ny flotta. De sjömän, som överlevt – och flera av
dem hade varit med om mer än en förlisning och några varit i japansk internering
– blev vid hemkomsten inkallade till den
värnplikt, till vilken de inte kunnat inställa
sig därför att de under flera år varit i aktiv
krigstjänst. Den krigsriskersättning som
hållits inne i hemlandet, fann de där också
beskattad. Till minnet av de omkomna
restes ett monument. Där står att de offrat
sina liv för landets försörjning. Det är
sant, men de hade också bidragit till Englands försörjning under den mest hotade
tiden: en frivillig tjänst till frihetens försvar.
”Stormens gråterskor” skrev Harry
Martinsson, ”skriar omkring epitafiet för
tusen sjömansgravar.”
Ge Svensk Tidskrift som julklapp!
Presentkort rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 195:-, insättes på
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Ange på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner