Print Friendly

Gunnar Dahmén; Sök endast rikets bästa

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR DAHMEN:
Sök endast rikets bästa
Svensk Tidskrift publicerar här
ett föredrag, som författaren höll
i våras. Det utgår från det som
kallas politikerförakt och från
den därav följande risken att
personer med resning inte anser
sig vilja gå in i politiken. Till slut
blir vi då styrda av små män och
kvinnor, som själva hoppas få
makt och som inte kan skilja
mellan förakt och avund. Mot
sådana politiker ställer författaren människor, både lämpade
och inte lämpade, som föredömen, hämtade ur historien
och ur bibeln.
Gunnar Dahmen är teollic och
hovpredikant.
”Den fara, som oroade min man, var att
kriget kunde utlösas inte av de stora
männen utan av de små. De stora vet
hur viktigt det är med självkontroll och
behärskning – de små har ofta fruktan
och stolthet som drivkraft.
Jacqueline Kennedy i brev till
Nikita Chrustjov.
E
n äldre generation fick läsa om
Gossen som inte kunde ljuga. Vi
har stannat inför statyer av statsmän, där allegoriska figurer och minneskransar vittnar om deras egenskaper och
gärningar. I dag står samtid och eftervärld
inte lika respektfulla. Levnadstecknare
söker skelett i garderoberna. Idolerna ska
som det heter lyftas ned från sina piedestaler. De får ints synas annorlunda än vi
andra – i varje fall inte större.
Politikerförakt torde vara ett ganska
nytt ord och har sin bakgrund i klyftan
mellan politikers ord och handling och
deras oförmåga att höja sig över partisinne till vad som är rikets bästa. Politikerförakt kan leda till avsmak för politik med
den påföljd att små män och kvinnor blir
de som kommer att styra oss. Det kan
därför kanske vara värt att erinra om några förpliktande och stimulerande föredö-
men men att också söka se de villkor, som
i dag möter en politiker och sätter hans
karaktär och egenskaper på prov.
Ungdomen inför valet av levnadsbana
frågar vad som fordras för att bli läkare,
präst, börsmäklare, fotomodell eller vad
det kan vara och får besked om poäng, inträdesvillkor, utsikter ooh löner. Företag
söker chefer med hjälp av amerikanska
psykologer ooh skickar chefsämnen på
dyrbara kurser. E t t enda yrke avkrävs
varken formella meriter eller friskintyg –
politikerns.
466
Är det ett yrke att vara politiker? I själva ordet yrkespolitiker ligger ogillande
och går tillbaka på en tid då offentliga
uppdrag var förtroendeuppdrag vid sidan
av en gärning i samhället. Men utvecklingen har gått mot politik som yrke och man
kan inte räkna med återvändo. När en
anglikansk biskop vid ett tillfälle hade använt ordet yrkespolitiker i nedsättande
betydelse svarade Lloyd George: Vad är
det för fel med yrkespolitiker? Är inte
biskopen en yrkeskristen?
Därför bör vi fråga vilka kunskaper,
egenskaper och karaktär bör vi förvänta
av en politiker? Politikern har ett uppdrag
som berör allas gemensamma bästa och
med större befogenheter än aldrig så stora privata intressen. Aktiva politiker i vår
tid har i många fall själva reflekterat över
sin roll och sitt ansvar. Sålunda skrev
John F Kennedy under sin senatorstid sin
bok ”Studier i mod”. Han granskar där
några presidenters moraliska mod i situationer där den egna övertygelsen kornmit
i konflikt med partiet eller en folkmajoritet. Han finner föredömliga och förpliktande exempel men finner också att det
blivit svårare att hävda en egen mening.
Partiapparaten, det politiska livets kostsamhet, massmedia och de fortlöpande
opionsundersökningarna tidigare
okända- tvingar till eftergifter och långtgående kompromisser.
I syftet att skydda sig för att ha kompromissat händer – som det sagts av en
erfaren iakttagare – att man hellre talar
om ”politiska lö ningar”. Men även där
måste finnas gränser för att inte beskyllas
för principlöshet. Politik som det möjligas
konst får inte bli en ursäkt för principlöshet. Även om den ståndaktige tennsoldaten måste ge plats åt den medgörlige tennsoldaten finns gränser för eftergifter.
Kunskap och visioner
Eduard Benesj, Tjeckoslovakiens ledare
och europeisk politiker, nedskrev under
sin av Hitler påtvingade landsflykt sina
tankar om det politiska ledarskapet. Han
räknar med två fundament – kunskaper
om samhället och visioner. Samhällsvetarens kunskaper bör förenas med visioner,
gärna konstnärens. Visioner, som sträcker sig längre än till de omedelbara besluten. Är politikern endast sakkunnig, är
det fara värt att han blir livlös teoretiker
utan intuition och initiativ. Enbart
konstnär, kan hans känslor leda honom
bort från verkligheten,han blir en svärmare, offer för improvisationer och experiment.
Ett enda yrke avkrävs varken formella meriterellerfriskintyg- politikerns.
Ingen har väl mera kortfattat uttryckt
sina statsmannaideal än Winston Churchill med mottot till sitt verk om Andra
världskriget.”! krig- beslutsamhet, i motgång – motståndsvilja, i seger – storsinthet, i fred -god vilja.” Själv har han dokumenterat beslutsamhet intill dumdristighet. De engelska orden bakom den
svenska översättningens ”I motgång –
motståndsvilja” verkar starkare när det
heter ”In defeat – defiance” – i nederlag
– trots. Om storsinthet vittnar hans inställning till det besegrade Tyskland såväl
efter första som andra världskriget. Han
tillhörde inte dem som ropade ”Häng kejsaren!” Hade hans tanke att förvandla kejsaren till en konstitutionell monark vunnit gehör, hade Tyskland kanske besparats en Hitler.
storsinthet sätter karaktären på prov
och i sin biografi över sin far Randolph
Churchill skildrar han med aktning den
storsinthet, den gamle Gladstone visade
Randolph Churchill när rollerna var ombytta. Randolph hade iopposition gjort livet bittert för Gladstone och det var bäddat för hämnd, när Gladstone sedan mötte en fysiskt och andligt försvagad Churchill, nonchalerad av sina egna. Men tålmodigt och utan att draga fördel av situaPolitik som det möjligas konst får
inte bli en ursäktför principlöshet.
tionen lyssnade Gladstone till alla de
osammanhängande argument han tvingades höra.Om storsinthet ivår tid kan man
erinra om MacArthur, som när Japan låg
slaget och läget var hotfullt sände telegrammet ”Skicka mig bröd- eller kulor”.
Han fick bröd. Vad skulle följderna blivit
för världen om Washington skickat kulor? Också Marshallhjälpen skall minnas
som ett förpliktande föredöme.
Kunskaper om samhället och yrkesbakgrund var det väl beställt med så länge
landet styrdes av adel, präster, borgare
och bönder. Ändrade förhållanden har
inte följts av motsvarande bakgrund. Majoriteten i Sveriges riksdag är offentliganställda personer ur medelklassen och har
i stigande grad rekryterats från fack eller
partikansli. I Tyskland, Frankrike och
USA dominerar juristerna- i USA till
80 %. I och för sig inte orimligt med tanke
på att land skall med lag byggas och att juristen har till yrke att sköta andras affärer
så varför inte också statens? Gentemot
önskemålet om bredare erfarenhetsbakgrund kunde invändas att de flesta frågor
behöver råd av konsulter.
467
Visioner är knappast något man kan
förvärva sig.De Gaulle om någon inspirerades av visioner. ”Min fantasi framställer
Frankrike för mig som en sagoprinsessa
eller madonna åt vilken Försynen håller
en storslagen och säregen levnadsbana i
beredskap, präglad av lysande framgångar eller avskräckande misslyckanden.”
Själv var han ett bevis på att patetiska visioner mycket väl kan förenas med ögonblickets praktiska handling.
Intellektuella kunde förväntas ge det
politiska livet visioner men spåren av deras politiska inhopp ger inga förhoppningar även om man inte behöver betrakta Sartre som representativ, när han fann
att ingenstans var friheten större än i Sovjet. Clemenceau sade ”Jag röstar alltid
med den dummaste”. Om det var erfarenhet eller principer som låg bakom är obekant men om han menade att man i stora,
övergripande, moraliska frågor kunde lita
på gemene mans sunda omdöme, så har
han instämmande av den amerikanske
kritikern William Buckley Jr, som sagt, att
hellre såge han sitt land styrt av de första
hundra namnen i Bostons telefonkatalog
än av konsistoriet vid Harvard universitetet.
Konrad Adenauer var, menar Richard
Nixon, en mästare i att förena idealism
och målinriktning med praktiskt vardagligt handlande. Nixons ”Leaders” (1982)
innehåller en rikedom av iakttagelser och
reflektioner kring ledarskap. Ingen hade
haft så lång erfarenhet av möten med
samtida statsmän som Nixon och under
så lång tid i skiftande sammanhang. Episoder och detaljer överflödar och infogas
i hans syn på det politiska ledarskapet,
där han främst synes beundra dem som
tar varning av Lots hustru att inte se sig
tillbaka.
468
Den religiösa politikern
Politiska visioner kan vara bestämda av
ett religiöst kallelsemedvetande. För William E Gladstone var religion och politik
det högsta man kunde ägna sig åt – det
gällde förhållandet till Gud och förhållandet till nästan. Ett samband var ofrånkomligt. Vi är i dag inte vana vid sådana
tankar, men när Jimmy Carter blev president undrade Dagens Nyheter om Carter
med sin andliga hemort i sydstatsbaptismen skulle mot bakgrund av en stark
gudsförtröstan visa oroande självsäkerhet
och kunna ”trycka på atombombknappen
föregivande gudomlig inspiration”. Men
man menade det vara mera sannolikt, att
en kristen syn att även de pånyttfödda är
fattiga syndare skulle dämpa even tuella
övermänniskoambitioner. Den amerikanske senatorn William Fulbright har i sin
”Styrkans övermod” kraftigt varnat för
”Guds självutnämnda emissarier som åstadkommit så mycket ont”. Blod har utgjutits, fortsätter han, inte av ondska utan
av renaste motiv. Han ser missionsinstinkten som roten till allt ont och vill att
man skall acceptera världen som den är
på gott och ont. Men är inte just detta en
kristen syn på människan och världen –
den att vi alla är fattiga syndare, en självkännedom som sätter spärr för en självrättfärdighet, som dömer och dödar.
Lord George Brown, den engelske labourpolitikern, funderar över Jesu ord att
älska ovännerna ooh menar att Jesus begär inte det orimliga men väl att vi skall
vara medvetna om allas vår svaghet och
därför kunna tolerera varandras brister.
Känslan, vågar vi väl säga, att vara ett redskap i Herrens hand – som är ett bibliskt
uttryck – kan vara en kraftkälla och ge åt
handlandet ett perspektiv, som sträcker
sig över stundens krav, men det är klokt
att, som Paulus skriver, ”pröva andarna”
så att inte Herren blir ett verktyg för egna
avsikter.
Är politikern endast sakkunnig, är
detfara värt att han blir livlös teoretiker utan intuition och initiativ.
Av män och kvinnor med ansvar för rikets bästa kräver arbetsvillkoren fysisk
och andlig balans, vilket i sin tur förutsätter en tidvis skyddad tillvaro för vila och
vidgade intressen. Modern teknik, som
borde kunnat garantera avkoppling, har
åstadkommit det motsatta. En regeringschefs almanacka satt i händerna på en
stressforskare skulle skrämma honom
som hade han sett en röntgenbild med
livshotande fläckar. Han skulle ålägga honom omedelbar vila och fråntaga honom
alla åtaganden där andras väl och ve stod
på spel. statsmännen har visserligen av
just denna omtanke till sitt förfogande fått
lantliga retreat- Camp David, Chequers,
Rambouillant, Marieborg, Harpsund –
men även dessa platser får bli platser för
möten och överläggningar.
En oro för överansträngning ooh förtidig död kan synas omotiverad, när han
ser den ålder flera av tidens statsmän
uppnått. Churchill var 66 när han tog på
sig krigsledningen, 76 när han för andra
gången blev regeringschef. Adenauer var
73 när han fick den makt han skulle behålla under kommande fjorton år. De
Gaulle blev 79 innan han efter åtskilliga
turer drog sig tillbaka. Mao var 73 när
han satte igång kulturrevolutionen. En
sak har emellertid dessa gemensanit med
åtskilliga andra framgångsrika statsmän,
den nämligen, att de under vissa tider varit borta från politiskt ansvar – i landsflykt, fängelse eller på annat sätt borta
från aktiv politik. Uppenbarligen har de
använt sin tid till studier och reflektioner,
som gett dem perspektiv och tillfälle till
eftertanke. ”Säg mig vad du läser och jag
skall säga mig vem du är” tillämpat på politikers läsvanor kan visa sig intressant.
Nu ska man nog inte bortse från vad turen – kalla det Gud, Ödet eller Slumpen
– berett dem. Hade Chamberlain och
Ingenstans har personkulten tagit
sig så groteska uttryck som inom
marxismens länder.
Churchill drag~t sig tillbaka vid normal
pensionsålder hade Chamberlain gått till
eftervärlden som Birminghams bäste
borgmästare och en sällsynt föredömlig
socialminister medan Churchill blivit
ihågkommen som ”ett lysande fiasko”, ett
aldrig infriat löfte. Nu förde ödets villkor
Chamberlain mot sitt livs tragiska slut och
Churchill fick bestiga den politiska ärans
höjder. Tillfället gör mannen om där finns
förutsättningar.
Politikern med karaktär
Materialistisk historiesyn förnekar individens roll. Men ingenstans har personkulten tagit sig så groteska uttryck som inom
marxismens länder. Inom demokratierna
begär vi den enskildes ansvar och anförtror honom också stora uppdrag. Vi vill
han ska göra sin stämma hörd. Att enbart
utgöra en röst för partiet är icke värdigt
en ledamot av ett folkvalt parlament. Individuella ställningstaganden måste bere- 469
das inflytande om där skall finnas utrymme för moral, Den amerikanske historikern Arthur Schlesinger Jr beklagar att
den enskildes roll blivit försvagad med
den följd att de opersonliga krafterna
övertar kontrollen av händelserna. Han
efterlyser vad han kallar stora män, heroiska ledare, som kan ”hävda den mänskliga viljans frihet gentemot historiens på-
stådda oundvikligheter”. Även om en Bismarck kunde säga, att statsmannen endast kan navigera på tidens ström vittnar
hans egen politik om att en stark vilja kan
ändra en strömfåras lopp, där det finns
vissa förutsättningar. Liksom en brandstiftare kan vålla brand endast om det
finns något brännbart. Mänskliga faktorer
har ännu sin makt mera än vad man kan
tro och många makthavande vill bestrida
dem för att undgå sitt ansvar. ”Tänk på
fartygen”, skriver aposteln Jakob, ”som är
så stora och drivs av hårda vindar och ändå styr rorsmannen dem med det lilla rodret vart han vill.”
Vad är då karaktär? En förening av
själslig utrustning, moraliska grundsatser
och kraft att följa dem? Moraliska egenskaper som mod, uppriktighet, osjälviskhet, viljestyrka har sin motsats. Feghet,
falskhet, egoism och så vidare. Egenskaper kan blandas eller förekomma olika
starka inom en och samma natur. I och för
sig goda egenskaper kan under vissa förhållanden bli tvivelaktiga. Försiktighet är
en dygd men kan övergå i vankelmod och
handlingsförlamning. Vilja att inhämta
råd urarta till osjälvständighet, självförtroende till övermod, djärvhet till dumdristighet. Att vara president, säger Kissinger, kräver andra egenskaper än att bli
president. Medgång och motgång kan förvandla en människa. Bedömningen av en
470
människa kan också växla med tiden. Historien, sade Kissinger till Nixon, vid uttå-
get ur Vita Huset, kommer att se vänligare på Er än samtiden. Till vilket Nixon
svarade att det beror på vem som skriver
historia.
I den historiebok som Gamla Testamentet utgör med nästan alla motsvarigheter till vad som kan hända i även dagens
maktpolitik står konung Salomo för vishet och förstånd. Om ursprunget till denna vishet berättar Första Konungaboken,
att den unge Salomo vid makttillträdet av
Herren Gud fick löftet, att vad han bad
om skulle också bli uppfyllt. Salomo bad
om ”ett hörsamt hjärta” att skilja mellan
gott och ont. Då svarade Herren, att eftersom han inte bett om långt liv, inte om rikedom eller fienders liv utan om förstånd
att akta på vad rätt är skulle han också bli
bönhörd.
Sök endast rikets bästa – orden är av
den från maktens höjder fallne kardinal
Wolsey i Shakespeares Henrik VIII. Begrundande sitt öde varnar han för högmodet – ”den synden fällde änglarna”. Rikets bästa- men inte över allt annat. Han
säger
Sök rikets bästa
och Guds och sanningens.
Gå rättens väg och frukta ej
om då du faller
du faller som martyr.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner