Print Friendly

Gunnar Dahmén; Politikerns ansikte

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAHMEN:
litikerns ansikte
Gunnar Dahmen skriver belyser han
ett problem, eller förklarar han
somförefallit vara självklart, från
håll som är oväntat. Så också här.
hoppas naturligtvis att iförsta
deras ord och i någon mån också
handlande skall vara avgörande
vadfolk tänker om dem. Dahmen
, att numera är det också viktigt
de ser ut och hur de uppträder. Som
_ .,……… väljer han sina talande exempel
sin rika beläsenhet i anglosaxisk
_ ,,,o,•nro’r. Men varje läsare kommer
genast att tänka på hur vissa
– ··u”n’·’a’ politiker ser ut och hur de
träder.
Gunnar Dahmen är teol lic och hovpredikant. Han är väl kändfrån Sveriges radio, där han länge var anställd.
Politik och moral, politik och religion,
politik och kvinnor .. . det·finns en rad
sammanhang, som blivit behandlade historiskt och principiellt. Numera måste
vi också befatta oss med politik och utseende. Ovidkommande kan det tyckas,
men inte oväsentligt. Politikerna själva
och kanske ännu mera partikanslierna
har fått ett nytt bekymmer eller, om det
är så väl, glädjeämne.
Två nya omständigheter ligger bakom
detta förhållande. Det ena är att vi nu
kan betrakta statschefer och politiker i
närbild på ett sätt som aldrig tidigare. Vi
lever i en bildålder och ansiktet i rutan
påverkar oss. Den andra är de politiska
toppmötena med de upprepade personliga kontakter de innebär. Tidigare förhandlade man genom diplomater eller
med brev. Nu träffas man ansikte mot
ansikte. Det finns all anledning tro att
både medvetna och omedvetna intryck
kan spela en roll.
För att riktigt förstå skillnaden mellan
förr och nu kan det vara värt att kasta en
blick bakåt i tiden. Vi vet alla i dag hur
Napoleon såg ut, men visste hans samtida det? Om kungar i gången tid brukar
berättas, att de inkognito kunde beblanda sig med sina undersåtar utan att
bli igenkända. De målade porträtten kunde visserligen mångfaldigas genom trä-
snitt och kopparstick, men man kan inte
säga att dessa porträtt nådde ut till folkets stora massa. Mynt och frimärken
hade naturligtvis den största spridningen
men bilden hade där mera karaktär av
symbol än porträtt. När vi fick dagliga
tidningar i masspridning innehöll de icke
några bilder. Bilder kom först med särskilda bildtidningar, och förebilden torde
ha varit The London Illustrated News.
48
Med fotografins intåg togs ett stort steg
fram men de avbildade kom oss aldrig
riktigt nära. Filmens journaler gav oss
”levande” bilder även om fotografen
knappast kom personerna närmare än
från avspärrningen och vad man fick se
var mest höga herrar stiga ut urjärnvägsvagnar för att hälsa och bli hälsade av
herrar i uniformer eller av civila med
höga hattar.
Något nytt och uppseendeväckande
var det när den tyske fotografen Erich
Salomon tog informella närbilder av politikerna vid tjugotalets konferenser i Geneve och Locarno. Det vanliga var att
delegaterna ställde upp sig till fotografering på trappan utanför konferenslokaler
eller vid slutdokumentets undertecknande. Salomon fick emellertid gå omkring med sin moderna kamera och ta
informella bilder i korridorer och sällskapsrum där man fick se män som Aristide Briand, Gustav Stresemann och
Austin Chamberlain i samspråk vid en
kopp te i något softhörn och utan att
känna sig observerade.
I TV-åldern
Den verkliga närbilden fick vi först med
TV. Inte från allra första början, då en
TV-upptagning inte skiljde sig mycket
från en filmupptagning. Sminkning och
strålkastarljus gjorde klart för var och
en, att nu gick bilden ut och det måste
man tänka på. Med dagens fjärrobjektiv
och videokameror, som inte kräver extra
ljus eller är skrymmande, kan ingen vara
säker på att inte vara utsatt för fotografens öga och därmed också för allmänhetens granskning. Ständigt måste politikern ha utseende och beteende under
kontroll, så han inte blir förevigad i n&.
got obevakat ögonblick, som kanske inte
lämpar sig att sprida som bild. Alla vet
dag också hur politikerna ser ut, åtmi~~~o
tone de mera bemärkta, och det vill dl
alla vara. De kan inte röra sig i vimld
utan att bli igenkända.
Till kamerans smygande närgångenhel
kommer också att politikern i dag utlämo
nar sig åt fotografering i situationer s01
tidigare var otänkbara. Visserligen kut
de Per Albin Hansson låta sig fotop
feras vid bowlingbanan, men man q
svårt att tänka sig en Hjalmar Branti~
eller Arvid Lindman i liknande informelo
la sammanhang. Hemma-hos-besöt
eller semesterbilder från stuga och badstrand – med eller utan kläder – kände
man inte till. Dagens politiker lever
emellertid under trycket av att ständial
behöva göra sig påmint. Det sker viss~
!igen hans vilja förutan, eftersom hela
koppel av fotografer trängs omkring honom, trots att arkiven redan har bilder
tusental. Men politikern känner sig oct
så förpliktad till en folklighet, som för
mår honom att ställa upp i alla tänkbrua
sammanhang. Underhållningens plattform är för dem lika naturlig som talar·
stolen. Inte en dag utan en bild. I daa
känd – i morgon glömd. Huvudet på dea
politiske simmaren måste alltid synas för
att man inte skall tro att han drunknat.
Denna ständiga tillgänglighet för fotografering kan naturligtvis bidraga till populariteten men kan också vara farlig,
nedvärderande. Kraven kan variera.
Kanske måste en amerikansk presidert
alltid skratta, medan i Europa en statschef nog bör lägga band på sin munter·
het. Vem kan tänka sig en de Gaulle
gapskratta? Eller stenansiktena med
pilsmössorna på läktaren vid Röda tor- ,et. kan de dra på munnen?
Ett ansikte i TV kan granskas mera
lirgånget än vad som är möjligt även vid
enpersonlig konfrontation. Tittaren koncentrerar icke sällan sin uppmärksamhet
sl starkt på minspel och kläder att det
lllldgår honom vad vederbörande säger.
Tittaren finner att Fälldin varit hos frisören eller att Palme kammat luggen.
Klädseln- icke minst slipsen- hör ockIl till bilden av personen. Sättet att tala
betyder ibland mera än talets innehåll.
En TV-reporter gick en gång på sedvanligt sätt med mikrofon och fotograf ut
bland människorna för att fråga om de
visste vem som var utrikesminister. Ӏr
det inte han som inte rör på munnen?”
Den personliga presentationen
Televisionen har för somliga varit en
tacksam möjlighet att genom personligt
framträdande tala direkt och förhoppDingsvis övertygande föra fram sin sak
utan redaktionella mellanhänders förvrängningar eller vinklingar. Nixon är
inne på detta i sina reflektioner kring
ledarskap. Ett direkt framträdande kan
skingra de fördomar som media skapat.
Men liksom somliga blir som man säger
”bra på fotografi” och andra inte, så
gäller det i ännu högre grad bilden i TV.
Douglas Home, en tid brittisk premiärminister, hade olyckligtvis ett drag av
fånflin, som gjorde honom omöjlig i rutan. Nixon föll på sitt utseende i den
första stora duellen mot Kennedy. Vitpudrad för att dölja en skäggstubb och
trött efter kampanjen såg han härjad ut
och tålde inte en jämförelse med Kennedys till synes friska ungdomlighet. I
49
själva verket var Nixon vid bättre hälsa
än Kennedy, vars bronsljusa hy hade
mer av cortison än av solljus. Duellen
Reagan- Mondale följdes också av spekulationer kring Reagans hälsa och tecken på ålder. De sovjetiska ledarna kommer oss aldrig så nära som deras motsvarigheter i väst, men ändå kan de inte
undandraga sig betraktares spekulationer om deras hälsotillstånd.
Kan då en politiker göra något åt hur
han blir presenterad? Naturligtvis kan
han med kännedom om hur en bild kan
utnyttjas iakttaga en viss försiktighet.
”Beim Photografieren keine Gläser und
Zigarren”, hörde jag vid en ekumenisk
konferens den tyske biskopen Otto Dibelius säga innan fotograferna släpptes in.
Kissinger berättar från sitt möte med
Mao att alla välvilliga händer att stödja
honom viftades bort, när det blev fotografering. Naturligtvis kan en person
också lägga sig vinn om ett visst utseende eller framträdande, eljest skulle det ju
inte finnas någon skådespelarkonst. Men
även om politikern ibland måste spela en
roll – av till exempellåtsad optimismär han dock en amatör. Även om vissa
olater kan arbetas bort, så kan lusten att
behaga ge intryck av inställsamhet. Man
merkt die Absicht. Egentligen är politikern rätt hjälplös.
Partikanslierna må tillhandahålla hur
bra och hur många bilder som helst, men
bildarkiven hos press och TV har ännu
mera. Ett uttalande av Palme eller Adelsoho kan återges korrekt i organ av olika
färg, men de bilder som följer med texten
röjer tidningens inställning. I den egna
pressen framträder de i landsfaderlig,
statsmannalik framtoning, medan de i
oppositionens organ representeras av
l
\
{
50
bilder som uttrycker arrogant förmätenhet eller vad man nu tycker kan passa.
TV visar ofta prov på ibland uppsluppen,
ibland infam fantasi. Om inte annat, så
har man ju alltid någon bild av politikern
i talarstol vid något offentligt möte och
sådana bilder tillhör sällan de insmickrande.
Det officiella porträttet, uppförstorat i
jätteformat och i massupplagor, finner vi
framförallt i diktaturstaterna, där ansiktena blickar ned från väggarna och bäres
i demonstrationer. I väst förknippas politikerna kanske mest med karikatyrer. En
karikatyr behöver inte vara negativ.
Churchill som bulldogg var en positiv
bild, vilket man väl knappast kunde säga
om de Gaulle som giraff. En karikatyr
kan vara mördande och den kan göras i
såväl bild som ord. Nixon skriver att
presidentkandidaten Dewey hade kunnat
beskrivas som liten, stroppig eller med
hur många negativa adjektiv som helst
och det skulle inte betytt mera än vad
varje utsatt politiker får räkna med. Men
från den stund han liknats vid brudgummen på bröllopstårtan var han omöjlig
och Nixon menar att det kostade honom
presidentskapet. I de totalitära staterna
förekommer försiktigtvis icke karikatyrer annat än på motståndare i väst.
Möten mellan politiker
Nu är det som sagt inte enbart en fråga
om hur en politiker genom utseende och
beteende ter sig för väljare utan också
det intryck han gör vid personlig konfrontation. Inför mötet Reagan-Gromyko skrev TIME, att man funderat åtskilligt på om inte Krustjov vågade sig på
Cuba-affären just därför att han i Wien
fått en uppfattning om Kennedy, att han
var obetydlig. Likaså uppmuntrades
Bresjnev att låta invadera Afganistan pl
grund av sitt förakt för Carter.
Om sådant vet man nu inte så mycket.
Men det har kommit en ny faktor, som
gör att vi vet mera nu än tidigare, och det
är de memoarer, som kommer i tät följd
Tidigare var memoarskrivandet någ~
som tillhörde f d politikern och icke sällan var det bestämt att åtskillig tid skulle
förflyta innan de fick bli offentliga. Me·
ningen var att de skulle tjäna historieskrivningen. Någon ekonomisk bety·
delse för författaren förelåg knappast.
I dag är detjämförelsevis olönsamt att
vara statschef men desto mera lönande
att skriva om hur det varit eller hur det
är. Honorar från TV, tidningar och bok·
förlag är i vissa fall astronomiska. Nixon
fick 600000 dollars enbart för att han
ställde upp för intervjuerna med David
Frost och därtill skulle han få 20% pl
intäkterna. Även om vad Nixon kunde
förväntas berätta hade mera av sensation
än andras minnen ligger honoraren genomgående skyhögt. Men förutsättning·
en är att memoarerna måste vara säl}
bara. Den stora allmänheten och inte
bara historikerna måste kasta sig över
dem. Man väntar sig helst avslöjanden
och i varje fall en personlig framställning
där det icke saknas detaljer, triviala kanske men inte utan intresse. Till dem som
har förmågan att ge levande porträtt hör
Willy Brandt, Henry Kissinger och Richard Nixon. Icke minst den sistnämnde.
Vilket intryck utseende, beteende och
klädsel kan ge vet vi inte alltid och ofta
kan det vara omedveten påverkan som
skapar intrycket. Våra talesätt röjer det·
ta. Vi talar om sympatiskt och osympa·
t utseende, vi säger att någon är förilendeingivande, vi upptäcker en vänlig
ick eller brutala drag och så vidare.
JSsa människor röjer mera än andra
lila känslor; för en västerlänning är det
‘* så lätt att avläsa en asiats reaklilller.
Nixon låter oss veta att förhandsmtällningen man har av media ofta nog
lille stämmer, när man möter personen
iåga. Så var det vid mötet med de
Gaulle. Nixon fann honom inte alls högdragen eller pompös. Där fanns en naturig värdighet, en aning gammaldags mal& men intet av nedlåtenhet. Kissinger
delar Nixons uppfattning men uttrycker
sig som alltid mera raljant. När de
Gaulle, skriver han, vid en mottagning i
Vita Huset gick fram till fönstret hade
man en känsla av att hela huset lutade åt
sidan under tyngden av hans värdighet.
Nixon, Kissinger och Brandt har alla
,ett sina intryck av härskarna i Kreml.
Nixon fann i Bresjnev samma kalla, hårda och realistiska inställning som han tidigare funnit hos Krustjov, men i övrigt
var de högst olika. Bresjnev älskade lyx
och skämdes inte för att visa det. Såväl
Krustjov som Bresjnev hade en vana att
förstärka sina argument med fysisk kontakt. Krustjov kunde gå rätt upp emot
den han talade med och sätta fingret i
bröstet på honom och Bresjnev kunde
gripa tag i armen. Bresjnev kunde växla
från vänlighet till bryskhet. Ena stunden
kunde han skämtsamt dunka någon i ryggen för att i nästa ögonblick fara ut i
anklagelser. När talet kom in på krigets
lidanden kunde han få tårar i ögonen.
—– —–
51
Willy Brandt fann också att Bresjnev lät
känslorna synas starkt och spontant.
”Till min överraskning fann jag honom
inte så storväxt som fotografier givit intryck av. Trots sin fysiska massivitet var
han nästan sirlig, livlig i rörelser och
minspel, vital och nästan sydländsk i
sina åtbörder. l motsats till Kosygin,
som föreföll kyligt behärskad, kunde
Bresjnev vara impulsiv, rentav uppbrusande. Han kunde skratta hjärtligt.”
Denna nya situation, som har med utseende och framträdande att göra, kan
innebära att känslomässiga skäl får större betydelse på bekostnad av sakskäl. Å
andra sidan är det naturligtvis inte betydelselöst vad man kan utläsa ur en människas utseende och beteende, hennes
sätt att röja känslor. Inför toppmöten lär
väl även psykologer ge sina råd som kan
vara nyttiga, men man kan också oroas
av tanken att professionella schabloner
kan förvilla vad vanligt sunt förnuft sä-
ger. Vad som kan bestämma uppfattningen av en person har att göra med
förhandsinställningen och liksom ramen
har betydelse för en tavla, betyder också
omständigheterna kring sammanträffandena en hel del. Diplomater, som numera tycks mera spela rollen av arrangörer
av möten än att själva vara förhandlare,
har gjort iakttagelsen, att förhandlare
från väst med en viss negativ inställning
till östförhandlare blir angenämt överraskade när de finner sina motparter hövliga
och älskvärda; därför tror de inte att dessa är så hårda i sina argument och krav
som de verkligen är.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner