Print Friendly

Gunnar Dahmén; En teolog och hans samtid

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR DAHMtN:
En teolog och hans samtid
”Lång dags färd med klarhet” har
teollic Gunnar Dahmen nämnt som
lämplig underrubrik till sin artikel om
biskop Anders Nygren. Han skriver
med anledning av den nya bok, som
denne vid 82 års ålder givit ut. Boken
uttrycker i mycket detsamma som Nygren
med klarhet och pedagogisk skicklighet
framlade redan på 30-talet. Vad som
var sant då och som teologiska forskare
i hela världen läste med beundran
behöver ingen modern ”förnyelse”.
Dahmen sammanfattar vad Nygren
varit som teolog, lärare och praktisk
kyrkaman : han har utövat stort inflytande
i vår tid.
H ur många kilogram är det mellan Stockholm och Malmö? Om man för femtio år
sedan svarat att frågan var meningslös
och gav samma svar i dag skulle väl knappast någon beklaga att man inte förnyat
sig utan bara kom med samma gamla svar
som tidigare? Men detta är precis vad
en teologisk kritiker sagt om Anders Nygren och hans nyligen utkomna arbete –
”Meaning and Method”.
Våra teologer är av segt virke. Den nittioårige Gustaf Au!t~n överraskade häromåret med en på engelska skriven bok om
Dag Hammarskjölds tankevärld. Anders
Nygren, åttiotvå år fyllda, kom förra året
med nyssnämnda verk, där han penetrerat
den internationella filosofiska och teologiska debatten i ljuset av den religionsfilosofiska grundsyn på principfrågorna, vilken
han som ung man för första gången presenterade i en avhandling vid tjugotalets
början.
Denna förväntan att man måste ändra
sig, och helst flera gånger, för att visa sig
intellektuellt med sin tid har att göra
med massmedias presentation av nyhetsbevakning. Tidigare växte vetenskapliga
rön fram genom diskussion och experiment fackmän emellan för att så små-
ningom också bli populärt kända. Nu störtar TV-producenten, vår tids övermänniska, in med sitt team genom dörren och
finner en detalj som förstoras, förenklas
och utbasuneras som en sensation. En debatt flammar upp, om också lika kortvarig
som den brasa som bara har näring i en
tidning. Producenten rusar sedan vidare
för att hitta något nytt.
Vetenskapsmannen, han må vara naturvetare, humanist, teolog eller vad som
helst, är först irriterad över detta okonventionella inhopp men finner det snart
både ovanligt och intressant att vara ett
namn. Han blir.lika fort besviken över att
i nästa ögonblick vara glömd. Men nu har
han lärt sig hur man ska lägga ut betet
för TV. Han blir mera angelägen att synas än att få tala igenom saken med sina
kolleger. Teologerna är inte sämre än
andra. ”Gud är död” var en fullträff.
”Kristus som clown” har också gått ganska bra, men konkurrensen hårdnar. Teologi har i sällskap med andra vetenskaper
fått leverera material till en fortlöpande
serie av halvsanningar, missförstånd och
överdrifter. Mer eller mindre bisarra uppslag, för att inte tala om illa genomtänkta försök till s k omvärderingar, blir ”nyheter” som likt fyrverkeripjäser stiger mot
himlen med väldigt knallande; men medan folket jublar slocknar snabbt de dalande stjärnorna. I detta läge måste det
naturligtvis vara diskrediterande att hålla
fast vid en åskådning, även om den prö-
vats under ett långt livs konfrontationer
med både lärjungar och oliktänkande.
Anders Nygren
Anders Nygren, biskop i Lund 1949-59,
läst och känd av sina samtida teologer
som ingen på denna biskopsstol sedan sin
medeltida företrådare Andreas Suneson,
blev tidigt docent i Lund, sedan professor
i etik och slutligen alltså biskop. Han har
en lång rad skrifter bakom sig. Som kyr- 253
koman hade han en tid uppdraget att leda
Lutherska världsförbundet.
Det hela började på 1920-talet. En lantpräst i Ölmevalla begärde tjänstledighet
för studier. Det sägs att domkapitlet i Gö-
teborg undrade vad det skulle tjäna till,
men när han nu ville det så . . . Anders
Nygren- så hette alltså den studieintresserade unge mannen – gjorde snabb karriär och återvände inte till direkt tjänst
inom kyrkan förrän som biskop.
Under 1930-talet kom den bok som bar
titeln ”Den kristna kärlekstanken genom
tiderna”. Dess underrubrik Eros och Agape kom snart att bli huvudtitel och ett
begrepp som skulle gå över världen. Den
har översatts till elva språk, däribland
kinesiska och japanska. Så sent som 1969
översattes den till spanska och 1971 till
italienska.
Vad handlar boken om? Bägge orden
Eros och Agape är grekiska och betyder
”kärlek”, men två slags kärlek. Eros är
människans kärlek till Gud. Agape är
Guds kärlek till människan. Vilken kärlek
är den kristna? Svaret – Agape. Eros hör
hemma i den grekiska filosofin. Att den
kristna kärleken under tidernas lopp
många gånger beskrivits som människans
kärlek till Gud är, säger Nygren, ett missförstånd, en förväxling.
Missförståndet beror på inflytandet från
Platon. Hans tal om längtan till en sannare värld än vår egen samanföll delvis
med en kristen människas längtan bort
från det förgängliga till det som är evigt.
När Viktor Rydberg tolkar kristendomen,
låter han sin beundran för grekisk tanke
254
påverka sin uppfattning av kristendomen.
”Blir vad själviskt är förgätet, skall inom
dig gudsbelätet härligare danas ut”.
Nygren vidhöll obevekligt att detta icke
är äkta kristen kärlek. Var gång i bibeln
som det talas om kärlek sker det med Agape, och det betyder Guds kärlek till människan. Detta var något nytt – att Gud
brydde sig om den ofullkomliga människan. Det var detta som var så revolutionerande och gjorde kristendomen till nå-
got helt nytt, annorlunda och förargelseväckande, eftersom den stod i strid med
den grekiska kärlekstanken. Eros talade
om människans strävan efter det goda, hur
människan genom egen kraft, rening och
rättfärdighet liksom klättrar på en stege
mot himmelen för att där hämta sin belöning. Att Gud stiger ner till människan
var, som Paulus skriver, ”för judarna en
stötesten och för grekerna en dårskap”.
Anders Nygren tog oss med på en färd
genom hela idehistorien för att visa hur
dessa olika kärlekstankar ibland blandas,
ingår i en syntes eller också stöter bort
varandra. Sitt vältaligaste uttryck fick den
av Erostanken färgade kristna kärleken i
t ex Dantes gudomliga komedi om vandringen från helvetet till himmelen.
”Eros och Agape” handlar om de bägge
kärlekstankarnas väg genom länder och
sekler. Det är en klar framställning som
inte vill värdera utan bara karakterisera.
Man tycker sig i Nygren höra en av dessa
engelska domare när de ger sin summing
up. Lidelsefritt, metodiskt, benar de upp
de mest invecklade sammanhang för juryns
ledamöter, som sedan får ta ställning.
Anders Nygrens undervisning kom som
en befrielse. Här såg man i fågelperspektiv ideernas brottning. Kristendomen var
något unikt, ett budskap om befrielse, upprättelse. Nygren hade med sin teologi ritat
en karta, där man kunde följa den kristna tankens äventyrliga färder. En resebeskrivning på vägen genom livet att
hjälpa den sökande från att gå vilse eller
ge upp.
Den klassiska dialogen
Bakom Nygrens språkligt lättillgängliga
argumentering finner man det klassiska
filosofiska samtalet med sina motargument, frågor och svar. Även en monolog
av Nygren låter som ett samtal. Hela hans
författarskap är ett samtal med teologer
och filosofer från kyrkofäderna till Bertrand Russel och Wittgenstein. Även professor Nygrens tentamina blev samtal. Han
hade svårt att kugga någon, men när det
någon gång måste ske, fick tentanden intrycket att professorn funnit tankeutbytet
så givande att han gärna ville fortsätta
samtalet efter låt oss säga fjorton dagars
tid.
Man kan efter nygrenskt mönster fråga
sig vad samtal är. Vi har samtal där vederbörande talar om olika saker, samtal
där man söker överrösta varandra och
estradsamtal där man är mera angelägen
om att tala till publiken än med varandra
(modell TV: s valdebatter). Slutligen
finns eller fanns en gång de samtal där
man från olika utgångssynpunkter sökte
nå fram till det rätta svaret. Det är detta
slag av samtal Nygren är intresserad av.
Han berättar på ett ställe om en debatt i
Lund på 1920-talet anordnad av Lunds
Kristliga Studentförbund och Clarte –
gemensamt! Inte nog med detta. Alla meningsyttringar i form av applåder var avlysta!
I det arbete varmed Nygren nu avslutar – fast man vet ju aldrig – sin vetenskapliga gärning avser han, som titeln
”Meaning and Method” anger, att reda ut
filosofiens, religionsfilosofiens och teologiens uppgifter och vetenskapliga metoder.
Huvudtesen är den självklara men därför
långt ifrån alltid iakttagna regeln att man
måste ge akt på i vilket sammanhang en
sak står. Man får icke bedöma den efter
en främmande måttstock. Sammanhanget
ger en sak dess mening. Man kommer att
tänka på Hans Larsson och hans ”Poesins
logik”. Poesin har sina egna lagar, på
samma sätt som konsten. Lika lite som
man har rätt att avfärda ett modernt
konstverk därför att det inte ”föreställer”
något eller återger ”förnuftiga” former och
färger, lika litet kan man avvisa gudstron
därför att den inte följer lagar hämtade
från annat håll.
Religionen likaväl som teologien har
under tidernas lopp och ända in i vår
egen samtid kommit på avvägar i det välmenande men meningslösa syftet att ge
den legitimation från något annat områ-
de. Man har i ovist nit sökt att skaffa
kristendomen en på andra håll acceptabel
klädsel. Under många århundraden var
det den antike filosofen Aristoteles, Platons lärjunge, man ville hålla sig väl med.
Teologien fick lära sig uppföra sig aristo- 255
teliskt. Vår ege~ generation har nya auktoriteter, men fortfarande finner man samma välmenta men hopplösa försök till anpassning. I senare tid har det varit den
tyske filosofen Martin Heidegger, fader
till existentialismen. Heidegger lär att tillvarons innersta är ångest. Dödsmedvetande och begränsning bestämmer människans existens. Heidegger besitter till fulländning den tyska filosofiens alla möjligheter att uttrycka sig svårbegripligt,
men genom att gestaltas litterärt av Sartre
och teologiskt av kollegan Rudolf Bultman har hans tankar kommit att spela en
stor roll i vår tid. Bultman har gjort sig
känd genom slagordet ”avmytologisering”.
I ytterligare förenklad men icke förskönad
gestalt har hans tankar upptagits av den
för några år sedan ryktbare engelske biskopen Robinson, vars bok ”Gud är annorlunda” förvisso ger skäl för titeln.
Under senare år har Heidegger som
måttstock fått träda åt sidan för Marx.
Det har varit mycket tal om en dialog
mellan kristendom och marx1sm. En
svensk diplomat med erfarenhet från östblocket sade en gång att en kristen kan
tvivla och mista sin tro men han kan
också träda ut ur brottningen stärkt i sin
tro. En marxist är förlorad det ögonblick
han tvivlar. Sprickan bara växer, och detta är orsaken till att man icke tillåter
någon konfrontation med andra tankar.
Ändå hör vi talas om en dialog. Bakgrunden är att en hel skola av kristna teologer
i viljan att anpassa sig efter sin tid utbytt
”låtom oss nu bekänna vår kristna tro”
mot ”låt oss nu bekänna våra gärningar”.
256
När man sålunda från början kapitulerat,
har marxisterna inte haft någon anledning
säga nej till en dialog som ur deras synpunkt endast är att ta emot teologens
marxistiska bekännelse.
I denna dialog har Nygren icke deltagit. Det skulle strida mot hans uppfattning av samtal. Om den ene säger att
människan lever allenast av bröd och den
andra att människan lever icke av bröd
allenast – hur skulle det kunna bli en
meningsfull dialog? Det hindrar inte att
han tagit upp frågan om tro och gärningar, en fråga som kan beskrivas som ett
politiskt handlande för människans välfärd på jorden. Som vanligt finner han
att man utgått från fel sätt att fråga. Det
har varit ett ständigt fram och tillbaka
mellan påståendet att den kristne har endast sitt himmelska medborgarskap och
påståendet att det är kristendomens stora
uppgift att förvandla världen. För Nygren
är världen om också fallen ändå Guds
värld, dit han sänt sin Son och med vilken
vi hör samman : två världar i en. Den
fallna världen kan icke bestå utan makt
och rätt, men dessa realiteter får icke
missbrukas. Tror man sig kunna bortse
från verkligheten och regera med bergspredikan enbart, skulle det bli som Nygrens lärare Luther säger ”som om en
herde i ett stall släppte samman vargar,
lejon, örnar och får och läte alla gå fria
bland varandra och sade : Beta här och
var fromma och fridsamma inbördes, stallet står öppet och bete har ni tillräckligt.
Här finns inte någon vakthund, som ni
behöver vara rädda för.” Fåren skulle nog
hålla frid, men de skulle icke få leva så
länge.
Biskopen
Tidigare var det inte ovanligt att stiften
hämtade biskopar från de teologiska fakulteterna. Söderblom, Eidem, Andrae, Aulen och Runestam är exempel bland flera. Göteborgs stift tog förstås inga risker.
Denna ”utlokalisering” var nyttig och
historiskt i linje med svensk tradition. Nya
krafter kunde beredas plats vid universiteten och teoretikerna fick lära känna det
praktiska livets villkor. Anders Nygren
blev också han en av dem som gick till
biskopatet, vilket inte hindrade honom
från att gå vidare i sin teologi, ingalunda som ett då och då kärt pysslande med
vad som varit utan med tankar som in·
spirerade långt utanför stiftets och landets
gränser.
Anders Nygren kom till sina nya upp·
gifter vid den tid då gränserna öppnat
efter krigsåren och kyrkornas folk kunde
mötas på nytt. Uppdraget att bli president i det nybildade Lutherska Världsförbundet beredde honom möjlighet att i
ekumeniken tillämpa sin förmåga att genomskåda falska frågeställningar och få
kollegerna att se det väsentliga. Det vanliga vid stora ekumeniska möten, om man
ser tillbaka i tiden, har som regel varit att
teologerna, som kallats samman i enhetens tecken, vid närmare betraktande av
varandra upptäckte ännu flera skavanker
och sprickor än de sett på avstånd, och
resultatet av det hela blev icke sällan Öm·
sesidig bannlysning. Nygren använde sin
beprövade metod att sitta ner och tillsammans med dem reda ut vad de menade
och vad de ville, och resultatet blev frid
och försoning.
Som lutheran och teolog hade Nygren
som alla sina föregångare djupa rötter i
de tyska universiteten. Han gifte sig förresten med en dotter till en tysk kyrkoman.
I den tyska kyrkostrid, som blåste upp under 1930-talet, förstod han genast att här
fanns ingen möjlighet för kompromisser
av det slag som ofta aningslösa s k ”tyska
kristna” trodde sig kunna ingå med de
nya ideerna. Han såg att det var vargen
och icke mormor. Ifråga om nytänkandet
på vissa håll syndade han tappert mot
Luthers förklaring till åttonde budet att
”urskulda och tyda allt till det bästa”. En
snabb utryckning med dåvarande ecklesiastikministern Arthur Engberg avvärjde
ett försök av den sorgligt ryktbare ”riksbiskopen” Muller att få en svensk biskop
att förrätta den vigning som hans tyska
landsmän avböjde.
Det heter i England att ”Oxford is the
last home of outmoded German philosophies”. Där blev de vänligt mottagna och
257
man fick dem att ta reson. Oswald Spenglers ”Der Untergang des Abendlandes”
blev ”The decline of the West”. Det lät
mera lugnande. Nu tar de tyska teologernas ideer språnget rätt över till Amerika
där vad man är frestad kalla Mr Barnums
efterträdare tar hand om dem och realiserar dem i förenklade sensationsupplagor.
Mot denna bakgrund förstår man att seriös anglo-amerikansk filosofi och teologi
vill ha något mera gediget att ägna sig åt,
och det är förklaringen till att man nu
förmått Anders Nygren lägga fram sitt
metodologiska magnum opus ”Meaning
and Method”. Samtidigt har där utkommit ett arbete om Anders Nygren, ett arbete som ingår i en serie där man presenterar de teologer som utövat inflytande
i vår tid. Vilken verkan ”Meaning and
Method” kan få för framtiden vet man
naturligtvis inte. Den är långsiktigt inriktad och med vittgående syftning på både
filosofiens, religionsfilosofiens och teologiens område. Svensk teologi kan glädjas
åt att ha fått vara med om att lägga en
grund för kommande uppgifter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner