Print Friendly

Gunnar Brynge; Produktutveckling för rikets affärer

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR BRYNGE:
Produktutveckling för rikets affärer
Alla är överens om att satsa påforskning och
uppfinnande. Men det tar lång tid innan en
uppfinning kan omsättas i lönsam
produktion. Civilingenjör Gunnar Brynge,
tidigare teknisk direktörfor Husqvarna AB,
betonar att det är den praktiska
produktutvecklingen ute påfåretagen som kan
ge effekt på kort sikt. De hundra största
svenskaforetagen – varav många grundades
på bas av uppfinningar i seklets början –
svarar i dag får 90 % av exporten. Det
gäller att utnyttja det forsteg dessa har
genom sina etablerade försäljningskanaler
och stora utvecklingsresurser. !VA har
genomfort en studie av möjligheterna att
ytterligare höja effektiviteten och öka
produktutvecklingen vid de stora företagen.
Om staten genom rabattering av skatter eller
avgifterfinansierar en ökning av foretagens
utvecklingskapacitet skulle detta leda till
väsentligt ökad omsättning. Det skulle
därfor på sikt kunna bli en av rikets
lönsammare affärer.
Forskning och innovation är funktioner
vars värde for den svenska ekonomin och
dess möjligheter att återvinna hälsa ingen
i dag ifrågasätter. Tvärt om lyser orden
som attacksignaler från de mest skilda
baner. Antingen dukarna är röda, gröna
eller blå, antingen standaret lyfts av LO,
SAF eller TCO är budskapet till synes
likalydande. Innovationen skall ge svensk
industri den magiska kraft tillbaka som
kan skapa en sund samhällsekonomi.
Och regering och opposition, industriförbund och fackföreningar är överens om
att detta betyder ökat stöd till framfor allt
FORSKNINGEN och UPPFINNANDET som de basfunktioner som utgör innovationens förutsättning.
Men här upphör enigheten. Innovation,
forskning och uppfinnande har som begrepp råkat ut for den mångtydighet och
den luddighet som alltid vidlåder de
GODA ORDEN. Alla behöver använda
dess oomtvistade värde som garant får det
egna handlingsprogrammets rena syften
och oförgripliga mål. Liksom ordet FRED
så totalt skiftar i betydelse mellan öst och
väst, skiftar på samma sätt innovationsbegreppen skepnad bakom täckorden alltefter vem som använder dem och for vilka
syften och intressen.
Man kommer emellertid aldrig .riktigt
underfund med detta i debatten, som därfor lätt blir förvirrad. Ingen gör sig nämligen besvär med att klargöra vad just han
menar med ord som ju är ett sådant allmängods att man aningslöst räknar dem
som lika allmänt och entydigt förstådda.
Vad menar man med ”forskningsstöd”?
Är det grundforskningen som framfår allt
skall stödjas eller är det den praktiska
forskningen som strävar att lösa industriellt formulerade problem? Eller är det den
konkreta industriforskningen som syftar
till att vara ett direkt underlag får en definierad produktutveckling? Eller är det den
direkta produktutvecklingen?
Och vad menar man med stöd åt uppfinnaodet och uppfinnarna? Är det det
breda uppfinnaodet som ger mängder av
kanske intressanta men var och en får sig i
förhållande till handelsbalansens stora underskott obetydliga produktideer. Eller
syftar man på ett stöd vars huvudsakliga
syfte är att vaska fram och bära fram till
förverkligande slumrande möjligheter till
nya geniala produkter av världsrevolutionerande karaktär som ensamma kan ge
betydelsefulla bidrag till att rätta upp
bytesbalansen.
Och i vilket tidsperspektiv arbetar man?
Gäller det att stödja verksamheter som
kan ge avsevärda effekter redan inom de
närmaste åren? Eller gäller det att bygga
en grund får en utveckling som inte får sin
fulla effekt fcirrän fram emot sekelskiftet?
I de allra flesta fall talar man om allt på
en gång. Man blandar avsikter och effekter på kort och lång sikt med varandra och
gör sällan klart vilken samlad effekt man
förväntar sig uppnå inom en angiven tid.
Eftersom forskningen och uppfinnaodet
emellertid av naturliga skäl arbetar med
lång tidshorisont när det gäller att nå samlade resultat av sådan storleksordning att
Sveriges totala exportvolym påverkas, innebär denna grumlighet i förutsättningar- 211
na, att man lätt ger sken av att resultaten
kan vara snabbare och ha en större näreffekt på ekonomiutvecklingen än vad som
är möjligt med de föreslagna åtgärderna.
På så sätt får man fram en övertro på att
det strategiska stödet for uppfinnaodet och
forskningen skall påverka den akuta situationen. Men det kanske inte är det allvarligaste. Man får ju i alla fall fram ett levande intresse får att stödja dessa viktiga
funktioner som på lång sikt skall hålla de
svenska exportvapnen skärpta och effektiva.
Vad man emellertid missar är det vakuum ifråga om stöd får innovativt handlande som kan ge resultat på kort sikt, och
som kan ge så massiva resultat att de verkligen inom de närmaste åren kan avsevärt
fårbättra vår sjuka handelsbalans. I ivern
att argumentera får de i och får sig vällovliga och oundgängliga funktionerna forskning och uppfinnande glömmer man den
får de närmate åren helt utslagsgivande
praktiska produktutvecklingen vid våra
etablerade företag med etablerade försäljningskanaler och stora utvecklingsresurser. Stödet får forskningen och uppfinnaodet har i dag blivit ett begrepp som fått
ett sådant genomslag i debatter, motioner
och propositioner att det är att slå in öppna dörrar att argumentera mer får just
dessa funktioner.
Men vi behöver åtgärder med snabbare
effekt. Vi behöver veta att allt görs som
kan göras får att exporten under de närmaste åren ökar i branta förlopp. Man bör
därfår analysera sambandet mellan möjliga innovationsstöd och sådan pro- 212
duktutveckling som kan ge massiv och
närliggande effekt på vår exportvolym.
Exportens bärraketer
Det är ett inte alltid observerat faktum att
våra exportintäkter i så stor utsträckning
bärs upp av de stora företagen. I själva
verket ansvarar de hundra största svenska
företagen för 90% av vår export. Det är
däremot ett känt och ofta diskuterat faktum att så många av de viktigaste av dessa
grundades under den klassiska guldåldern
före och efter sekelskiftet då våra stora
uppfinnare levde, verkade och skapade fö-
retag. Vi lever alltså i viss utsträckning på
produkterna av gångna tiders geniala innovationer.
För den som ser sig omkring efter nya
storföretag i tillblivelse på basis av nya
geniala uppfinningar kan det vara naturligt att fråga sig om vi har förlorat den
industriella skaparkraft som en gång lade
grunden till vårt välstånd. I debatten talar
man också allmänt om hur uppfinnarrdet
nu i en överbyråkratiserad industri kommit på mellanhand. Avsaknandet av lika
dramatiska nyskapelser tas som bevis för
att kreativiteten just i de klassiska företagen numera sitter trångt.
Man gör då inte klart för sig att spelfallet i dag är ett annat. storföretagen skapades under en pionjärepok när havet fortfarande var fullt av fisk som lät sig fångas
av uppfinnargeniets egenhändiga kastspö.
Då fanns det inte heller så många storföretag i världen över huvud taget. Men att
företagen under hela nittonhundratalet
vuxit ut till världsföretag beror inte uteslutande på den geniala basuppfinningen. De
har också burits av en om inte lika dramatisk så dock kraftfull och effektiv programuppbyggande produktförnyelse. Denna
mer eller mindre programmerade marknadsstyrda produktutveckling har haft en
avgörande roll för att föra fram den svenska storindustrin till den roll den i dag spelar för samhällets försörjning och utveckling.
När man nu högt ropar efter nya epokgörande uppfinningar, nya kullager, skiftnycklar och Agafyrar och anklagar den
etablerade industrin för dålig innovationskraft och svaga mutationer så glömmer man den skicklighet varmed den
marknadsinriktade produktutvecklingen
genomförts. Man förbiser att Sverige kanske för att lösa sina mest närliggande problem i första hand just är betiänt av att
redan etablerade, världsomspännande försäljningsorganisationer förses med förnyade och utbyggda program av slagkraftiga produkter för just de verksamhetslinjer där vi redan investerat i decennier
av kunskap och kontakt.
Det tar lång tid om man börjar från
scratch och även de klassiska företagen tog
decennier på sig innan de blev stora. Även
om vi med våra insatser för forskning och
uppfinnarklimatet åstadkommer storverk
så kommer sannolikheten för epokgörande
”stjärnskottsuppfinningar” att vara så låg
att man inte har rätt att förlita sig på att
deras samlade effekt skall ha avsevärd inverkan på det närmaste decenniets svenska handelsbalans.
De dramatiska mutationer som vi trots
detta kommer att uppleva får vi ta som en
bonus på de mera programmerade an- .
strängningarnas resultat. Huvudinsatsen
får att öka effekten hos den svenska exportens bärraketer måste bestå i en mera planerad utveckling av produkter och affårer.
Det är på de etablerade fåretagens riktade
produktutveckling, dess tyngd, dess kvalitet och dess innovationshöjd som industrins internationella konkurrenskraft under det närmaste decenniet i huvudsak
kommer att bero. Åtminstone innan nya
storindustrier byggts upp på s~ärnskotts?-
uppfinningars grund. Och det kan dröja
länge.
Samtidigt har det mera ostyrda och
slumpmässiga uppfinnandeten avgörande
betydelse får ett fortsatt nystartande av
mindre och medelstora företag. Det är des-1
sa företag och deras aktiviteter som skall
hålla vår sysselsättning uppe och vår regionalplanering frisk. Men inom de närmaste åren kan denna utveckling inte
mäta sig med den effekt som fårändringar i
de starka strömmar som etablerade storfåretags världsomspännande affärsverksamhet innebär.
Den förbisedda möjligheten
I den allmänna debatten är innovationshöjden i det som sker vid de etablerade
fåretagens utvecklingsavdelningar starkt
underskattad. Förmodligen hänger detta
ihop med att de produkter som kommer
den vägen betraktas som naturliga steg får
respektive företag även om de skulle bety- 213
da ett språng i branschen. De har inte den
överraskningseffekt som dc klassiska uppfinningarna vilka liksom föddes ur intet.
Inte heller har de det skimmer av mystik
som den personliga geniala insatsen
skänker. De är ofta kollektiva innovationer
där foretagets totala utvecklingsresurs
satts in i ett målsatt utvecklingsarbete.
När ASEA/Domnarvct kommer fram i
ljuset med det masugnsersättande Elrcdsystemet känns det trots landvinningen
som en utveckling som man kunde vänta
sig att en sådan fåretagskonstellation skulle kunna åstadkomma. På samma sätt när
LM lanserar sitt AXE-system, även det
känns som en naturlig fortsättning på en
klassisk verksamhet även om man här lyckats nå ett fårsprång framfor jättekonkurrenterna på världsmarknaden.
Sandviks ledande hårdmetallutveckling,
Atlas Copcos hydraulborrning, Agas Misongas, Alfa-Lavals Duovac och SKF:s
nya plasmaprocess är andra branta insatser som fårsvinner i massmediadebatten
därfor att de så odramatiskt anknyter till
redan existerande produktområden. Det
är emellertid just på basis av dessa och
likartade produktförnyelser med starka
fårsprångsvärden framfor konkurrenterna
som dessa foretag grundar sin kommande
konkurrenskraft och sin expansion på
världsmarknaden.
Det är därfår rätt egendomligt att just
denna praktiska produktutveckling vid dc
etablerade fåretagen kommit helt bort i
debatten om svensk forskning och utveckling inför åttiotalet. Man talar egentligen
bara om forskning vid universitet och in- 214
stitutioner och om uppfinnaodet utanfor
de etablerade foretagen.
Betydelsen av en rent kunskapsuppbyggande forskning och ett vitalt fritt uppfinnarklimat skall givetvis inte forringas.
Man vågar dock ifrågasätta om inte omsorgen om att fcirse de existerande världsomspännande forsäljningsnäten med en
väl anpassad och forstärkt ammunition i
striden om marknaderna är en forstarangsfråga som ofortjänt kommit i bakgrunden.
Ännu märkligare blir tystnaden kring
den praktiska produktutvecklingen när
man besinnar att det just är fOr dessa ändamål som den ojämforligt största delen ·
av de svenska FOU-resurserna används.
År 1977 var den totala FOU-kostnaden i
landet 6,5 miljarder varav roretagssektorn
svarade for hela 4,2 M. 3,2 M av dessa var
insatta på praktisk produktutveckling varav 2,4 M enbart vid de 100 största foretagen.
Mot denna bakgrund är det onaturligt
att man i FOU-debatten i huvudsak glider
forbi hela frågan om innovationen vid de
etablerade foretagen med en svepande referens till den utbredda myten om bristande kreativitet och låg innovationshöjd.
Konstaterandet är for det forsta inte sant.
Det representerar på sin höjd en halvsanning i så måtto att det troligen finns ännu
mer att göra for att stärka en funktion som
redan fungerar väl for sina huvudsyften.
För det andra borde ju intresset for att
forstärka innovationseffekten hos den helt
dominerande delen av våra resurser for
FOU under alla forhållanden vara en huvudfråga. Speciellt med den starka koppling den har till redan utvecklade affarer.
Genom att reglera i redan starka strömmar rar man stora effekter. Det borde vara
en av innovationspolitikens huvuduppgifter att söka göra det yttersta fOr att just
innovationseffekten av produktutvecklingen for de etablerade foretagens marknader
skall bli så hög och slagkraftig som möjligt. Genom en produktutveckling som syftar till och leder till produkter med vitala
forsprång framfor konkurrensen.
Att stimulera försprångsutveckling –
lönsamt för samhället
Det är i omsorg om dessa frågor som
IVA:s avdelning VI genomfort en studie
av möjligheterna att ytterligare höja effektiviteten och uppfinningshöjden av produktutvecklingen vid våra stora produktfciretag. Studien har framfor allt bestått i
en kartläggning av forhållandena hos några av våra mest framgångsrika verkstadsforetag med en redan dokumenterat god
och slagkraftig produktutveckling. Samtidigt har en utvärdering gjorts beträffande
möjligheterna att genom forstärkning och
forändring av insatserna ytterligare öka
denna slagkraft i syfte att öka forsprångseffekten.
I forsta hand visar studien att det även
vid de mest progressivt utvecklingsinriktade foretagen finns mer att göra beträffande en intensifierad forsprångsinriktning
av produktutvecklingen. Man kan till exempel konstatera att i många fall den restriktiva personalpolitik som de senare
åren bedrivits lett till att tillgången på utvecklingskrafter for mera spekulativa forsprångsprojekt minskat. I takt med foretagens expansion har allt större del av kapaciteten kommit att slukas upp av de akuta
program som hänfor sig till projekt som
redan befinner sig i forberedande tillverkning och marknadsforing.
I en sådan ”resursknapphet” blir det
naturligt att de mera spekulativa projekt,
som ännu är i ett så forberedande stadium
att de inte kan lönsamhetsberäknas, får stå
tillbaka for projekt av mera handgriplig
och beräkningsbar karaktär.
De tekniska instanserna vid foretagen
har alla i princip därfor bedömt det som
önskvärt med en ytterligare ökning av produktutvecklingskapaciteten. Det skulle ge
ökad tillgång till intressanta och utvecklingsvärda projekt. Eftersom foretagen
emellertid går bra som de gör saknar ingen
de ”okända projekten”. Och eftersom dessas värde om de inte tas upp till en preliminär spekulativ och undersökande forutveckling inte blir bevisat eller bedömt
kommer ingen att sakna dem i programmen. De skulle med säkerhet i många fall
kunna ge en ytterligare expansionstakt.
Eftersom man är roretagsekonomiskt
tillfreds med den redan existerande utvecklingen bryr man sig emellertid inte om
att forstärka utvecklingen for en maximal
offensiv.
Samhället kan emellertid ha en annan
uppfattning i omsorg dels om ett maximalt
utnyttjande av exportmöjligheterna, dels
om det maximala utnyttiandet av den stora del av samhällets FOU-resurser som
215
finns hos foretagen. Det som är roretagsekonomiskt optimalt är inte med säkerhet
alltid också optimalt ur den samlade samhällsekonomiska aspekten. Det finns så-
lunda orsak for staten att så forändra villkoren for det roretagsekonomiska ställningstagandet att det i än högre grad kommer i samklang med de nationalekonomiska effekterna.
Utredningen kommer också fram till att
det vore både samhällsekonomiskt och
roretagsekonomiskt riktigt att stimulera foretagen till en ökad insats av utvecklingskapacitet speciellt for den form av spekulativ forutveckling av produkter och funktioner som avser att etablera fOrsprång framfOr konkurrensen.
Tanken som utkristalliserat sig är att
man genom skatte- eller avgiftsrabatter
skulle kunna stödja en så kraftig ökning av
produktutvecklingsstyrkorna som upp till
50% räknat på en treårsperiod. Utredningen visar också att de tekniska instanserna på foretagen anser att en sådan ökning vore av stort värde, och att det finns
tillräckligt med värdefulla utvecklingseffekter att inrikta sig på med denna kapacitetsökning. Man anser det emellertid svårt
att få fullt gehör for att i konkurrens med
annan verksamhet inom foretagen få respons for en sådan kraftfull ökning utan
att skatterabatt skulle utgå.
Det konkreta forslaget stannade så små-
ningom vid att staten lämpligen i eget intresse genom rabattering skulle finansiera
en ökning av utvecklingskapaciteten vid
fOretagen med 15 % per år under tre års
tid. Förutsättningen skulle vara att resurs- 216
ökningen uteslutande användes till ”förutveckling”.
Om hälften av alla företag skulle utnyttja ett sådant erbjudande skulle det kosta
staten 300 miljoner år ett, 600 miljoner år
två och 900 miljoner år tre. Genom dessa
uteblivna intäkter skulle man investera i
en ökning av utvecklingsverksamheten vid
dessa företag med ca 50 %. Om denna
höjda kapacitet skulle ge produkter där
utvecklingskostnad och omsättning skulle
stå i ”normalrelation” till varandra, säg
5%, så borde aktiviteten ge ett omsättningstillskott på ca 18 miljarder per år.
Det skulle då också betyda en sysselsättningsökning om ca 4 miljarder per år, vilket skulle innebära att bara skatterna for
dem som sysselsätts skulle betala kostnaderna. Om 50% av omsättningen går på
export blir exportökningen 9 miljarder.
Även om man !ar räkna med någon eftersläpning borde detta alltså vara en av
rikets lönsammare affärer.
Ett företagsekonomiskt handlingsmönster – ett politiskt ansvar
Med en upptrappning av produktutvecklingsaktiviteten med 50% når ett företag
med redan goda resurser och en effektiv
utvecklingsadministration dubbla möjligheter. Man kan både forbättra egenskaperna hos de produktgenerationer man
forbereder och man kan öka möjligheterna
till helt nya oplanerade produkter. I bägge
fallen gäller då fårutsättningen att den
ökade resursen används for spekulativ
men dock planmässig forutveckling av
funktioner och produkter. Sårlana som tidigare inte rymts i programmet – men
som har utsikter att ge det ytterligare konkurrensforsprång som ger kraft till en ökad
expansion.
!VA-utredningen ger konkreta handlingsmönster hur en sådan forsprångsinriktad utvecklingsaktivitet bör bedrivas för
att just forsprångseffekten skall bli maximal. Den klargör också att det i och får sig
är lönsamt får ett företag att tillämpa en
sådan strategi med upptrappning av fårutvecklingen även om man inte skulle få
några avgiftsrabatter. Det finns alltså ingen orsak att underlåta att handla därfår
att en statlig finansiering dröjer eller uteblir. Varje enskilt företag har att ta ställning till sin egen situation.
Även om det alltså enligt utredningen
vore fåretagsekonomiskt motiverat au·
trappa upp produktutvecklingen med en
ökad forsprångseffekt som mål så är det
inte klart att ett större antal av foretagen
väljer en sådan lösning. Det är redan tidigare omnämnt att de företag som utvecklas väl inte har den otillfredsställelsens
sporre som gör att man kanske satsar på
den maximala produktutvecklingen och
den maximala expansionen.
Av denna orsak är det alltså sannolikt
att det kommer att finnas outnyttjade möjligheter att öka den svenska storindustrins
framtidssatsande produktutveckling om
ingen åtgärd vidtas for att stimulera en
ökad aktivitet. Å andra sidan – om en
sådan stimulans leder till att fårutvecklingsaktiviteten ökar i den utsträckning
som här diskuterats så kommer detta att
ha en stor betydelse för utvecklingen av
såväl de enskilda företagen som den svenska exporten i stort.
Det är företagens uppgift att utnyttja
den dominanta del av landets resurser för
FOU som man ansvarar för till en företagsekonomiskt motiverad utvecklingsstrategi med innovationshöjd och försprångsvärden. Det är politikernas uppgift
och möjlighet att stimulera denna aktivitet
till ett maximalt nationalekonomiskt resultat genom att ge sådana förutsättningar
Pärmarfor årgång 1980
217
att de företagsekonomiska övervägandena
leder till en samstämmighet med de nationalekonomiska när det gäller mål och medel.
Genom en skatterabattsfinansiering av
den karaktär som här diskuterats skulle
detta bli en realitet. Man skulle härigenom
uppnå den hittills· saknade effekten i
svensk innovationspolitik – stimulansen
av landets största och mest konkret affärspåverkande resurs för forskning och ut- ~eckling.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition,
tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor
30:- på postgiro 7 2744-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner