Print Friendly

Gunnar Biörck; Vetenskapens villkor

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR BIÖRCK:
Vetenskapens villkor
I anslutning till propositionen om den nya
högskolan har professor Gunnar Biörck –
som riksdagsledamot hr Biörck i Värmdö –
väckt en motion, som inte börfå drunkna i
riksdagstrycket. Delar av den publiceras här
som en artikel. Vad som ej tagits med ärforslag i olika detaljfrågor, som otvivelaktigt är
viktiga men som kräver särskildafackkunskaper. Vad som står i denna artikel gäller
däremot ytterst oss alla. De genomgripande
förändringar vid universiteten, somföregå-
ende regeringfått antagna och som nu slutgiltigtfastställs, påverkar arbetsmöjligheterna vid universiteten och därmed resultaten,
som kommer attförsämras. Universiteten,
där man haft som ideal att både kunna tänka
och arbetafritt, skall spännas in i ett byrå-
kratiskt nät. Regeringen måsteförhindra detta, menarförfattaren, men lätt blir det inte.
På riksdagens bord ligger när detta skrives
en proposition med förslag till ny högskolelag, alltså en lag om den nya ”högskolereformen”. Ordet reform betyder väl i sig närmast återskapande, underförstått i en ny
form. Så som begreppet numera används
tycks man taga för givet att varje reform också innebär en förbättring. Eftersom jag inte
har uppfattningen att ”högskolereformen”
innebär en sådan, tillåter jag mig att använda citationstecken.
Ett genomgående och karakteristiskt drag
för ”högskolereformen”, som redan i princip antagits av 1975 års riksdag och som
1977 års riksdag inbjudits att i lagstiftningens form besegla, är okunnigheten om och
den bristande förståelsen för den högre utbildningens och forskningens villkor. Dessa
villkor är av både inre och yttre slag. Det må
vara sant att statsmakterna främst kan påverka verksamhetens yttre villkor. Icke desto
mindre råder det självfallet en växelverkan
mellan de yttre villkoren för varje mänsklig
verksamhet och de inre.
Samhällsutvecklingen – såväl den politiska som den organisatoriska och ekonomi ka
– har tyvärr kommit att utarma det politiska
livet med avseende på företrädare för vad
som brukar kallas den högre utbildningen
.och forskn!ngen.
Jag är förvissad om, att om endast några
av de universitetsprofessorer, som under
modern tid varit verksamma i Sveriges riksdag – låt mig nämna personligheter sådana
som Nils Eden, Johan Thyren, Ernst Tryg·
ger och Östen Unden, (två förutvarande universitetskanslerer), Vilhelm Lundstedt, C A
Reuterskiöld, K G Westman, Nils Wohlin, Israel Holmgren, Gösta Bagge, Georg Andren, Elis Håstad, Gunnar Heckscher, Sten
Wahlund, Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal
– haft säte och stämma i den riksdag, som
1975 fattade principbeslut rörande den s k
”högskolereformen”, skulle denna troligen
ha sett ganska annorlunda ut.
Icke sedan sin begynnelse för 500 år sedan har det högre utbildningsväsendet och
den vetenskapliga forskningen i vårt land
ståll inför en mera genomgripande förändring av sina villkor än vid årets riksdag. I en
nyligen utgiven skildring av Upsala universiLets historia I477- I977 skriver En av de
aderton, professorn i lärdomshistoria Sten
Lindroth:
Den stora högskolereformen skall träda i
kraft sommaren I977. Det är en ödets ironi, att det sker samtidigt som Uppsala universitet firar sitt 500-årsjubileum. En större förvandling har universitetet aldrig genomgått. Det grundades en gång mot medeltidens slut som en fri och självständig
andlig korporation, och genom århundradenas växlingar har det så förblivit. En
framtid väntar nu, då dess frihet blir hårt
beskuren. När Johannes Rudbeckius en
gång under 1600-talets första år hyllade
det ännu späda universitetet i Uppsala, talade han om det som Apollons och musernas hemvist, där vetenskapernas skönhet,
höghet och glans uppenbarades. Så högtravande bör man väl inte uttrycka sig i vå-
ra dagar. Men utan ett fritt, av varje hänsyn till kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen oberoende vetenskapligt liv
kan inget universitet värt namnet existera.
Linne visste det, och Geijer. Uppsala universitets framtida bestånd är inte nog. Det
måste också fyllas av en sökande forskaranda, som inte vet av några gränser och in- 155
te låter sig dirigeras av tidens tillfälliga
makter.
Det är mot denna bakgrund, som jag i riksdagen – för närvarande den ende här med
egen erfarenhet av det slag av verksamhet,
som en universitetsprofessur innebär och
som denna ”reform” avser att i grunden förändra – har redovisat mina synpunkter på
de föreliggande förslagen. Att en professor
numera är en sällsynt gäst i riksdagen beror
icke på att de svenska universiteten och högre läroanstalterna på senare tid skulle ha
fjärmat sig från samhället. Motsatsen är sä-
kerligen fallet. Orsaken står i stället att finna
i enkammarriksdagen och i politikens professionalisering, där det till slut kanske enbart finns plats för yrkespolitiker. I takt därmed förefaller ärendenas behandling i riksdagen att alltmera gälla form snarare än sak.
Det är tveksamt om en sådan utveckling i
längden är till gagn för samhället och medborgarna. ”Högskolereformen”, sådan den i
dag föreligger på riksdagens bord, är ett exempel på detta. I min motion har jag försökt
belysa, i hur ringa grad ”reformen” tar hänsyn till den levande verkligheten.
Erfarenhetens lärdomar
Min erfarenhet från universitets- och högskoleväsendet har, ofrivilligt, kommit att omfatta hela den s k karriärstegen: från student
och studentkårsordförande, över disputation och docentur (vid Karolinska institutet
och Lunds universitet) till professur, prefektskRp och medlemskap av lärarkollegium, sedermera fakultet samt fakultets- och
156
utbildningsnämnder. Under nära tjugo år i
den medicinska fakulteten vid Karolinska institutet har jag självfallet också haft anledning att deltaga i remissbehandlingen av olika reformförslag inom universitetsområdet,
däribland U 68 och manifestationer emanerande från H 75. Jag har däremot icke varit
meddelaktig i 1975 års riksdagsbeslut om
högskolan. l min kritik av den nu föreliggande propositionen anser jag mig därför för
egen del icke bunden att utgå från de genom
detta beslut angivna förutsättningarna.
När det gäller att välja en praktisk utgångspunkt för min kritik är det naturligt
att tänka tillbaka till den tidpunkt för snart
tjugo år sedan, då jag fick ta över ansvaret
för den medicinska kliniken vid ett statligt
undervisningssjukhus.
Denna klinik hade då i elva år stått utan
normalt underhåll, sedan stat och kommun väl hade träffat ett förpliktande avtal, vars förverkligande dock ingendera
parten bekymrade sig om. Under dessa år
hade kliniken drabbats av två långa perioder av interregnum, i avvaktan på besättande av professuren, varigenom också
den kvalificerade läkarstaben allvarligt
åderlåtits. Vilka blev då den nytiiiträdande professorns arbetsuppgifter? Jo, först
och främst att se till att erhålla åtminstone
ett minimum av upprustning av befintliga
lokalutrymmen. Därnäst att gripa tag i
~ukvårdens dagliga drift och se till att, så-
vitt möjligt, diagnostik och behandling
samt journalföring bragtes i nivå med tidens krav och möjligheter. är detta underlag började ta form, kunde man gripa
sig an med att anpassa undervisningen efter studenternas behov, vilket givetvis
skedde i nära samarbete med de olika kursernas förtroenderåd, tio år före studentrevolten. Först därefter, sedan de fundamentala grundstenarna lagts och pålitliga
medarbetare successivt rekt-yterats ur de
varandra avlösande studentkursernas led,
blev det möjligt att steg för steg och på basen av de frågeställningar patientmaterialet aktualiserade, formulera, ta itu med
och skaffa resurser för att genomföra ett
antal forskningsuppgifter.
Jag har velat redovisa dessa erfarenheter i
konkreta termer för att belysa hur intimt
den dagliga praktiska verksamheten, den
grundläggande undervisningen och den vetenskapliga forskningen hänger samman
inom den kliniska verkligheten, och hur
ofrånkomligt det är att den föt- institutionens samlade verksamhet ansvarige, i detta
fall professorn-överläkaren, har grepp över
alla de till kliniken hörande verksamheterna. Erfarenheten – utökad med liknande erfarenheter från många kollegor – har lärt
mig att dessa aktiviteter måste hållas samman, om man skall uppnå optimala resultat.
Hela föreställningen att ”lägre” och ”högre”
utbildning kan – och bör! – skiljas från varandra är en villolära, även om den omhuldas
av en del vetenskapliga skönandar och av utbildningsbyråkrater, som i söndrandeLav naturligt sammanhängande funktioner ser sin
chans att själva kunna härska. Samma filosofi har på sjukvårdens område lett till uppbrytande och försvårande av det nawrliga samarbetet mellan kliniker inom ett och samma
sjukhus och skapande av nya, artificiella enheter genom s k sektorsblock.
Måhända kan det invändas att mina erfarenheter hämtats från en speciell del av universitetet, där praktisk verksamhet för både
lärare och elever utgör en ryggrad i såväl undervisning som forskning. Mycket av det senaste decenniets ”reform”verksamhet inom
universitetsväsendet har tagit sin utgångspunkt i missförhållanden, som med rätt eller
orätt ansetts råda inom de filosofiska fakulteterna. I stället för att analysera varje fakultets problem för sig har man yxat till samma
mallar för alla fakulteter, oavsett om de varit
tillämpliga där eller ej. Det kan därför vara
lika rimligt att till omväxling välja de medicinska fakulteterna som utgångspunkt, detta
så mycket mera som de i sin ”yrkesinriktade”
karaktär alltid uppfyllt den målsättning för
den högre utbildningens anordnande, som
den nya ”högskolereformen” eftersträvar.
Samma är förhållandet med jordbrukets
högskolor och, föreställer jag mig, delar av
den tekniska utbildningen.
Även i många andra discipliner ägnar sig
lärarna ofta åt praktisk verksamhet (som juridiska, ekonomiska, eller industriella rådgivare), medan motsvarande praktisk tjänstgö-
ring beklagligtvis icke ingår i studentunder- ~isningen. Jag vågar därför tro att synpunkter, som emanerar från en medicinsk fakultet, kan ha lika stor – men också lika begränsad – allmängiltighet som de synpunkter
från den filosofiska fakultetens områden,
vilka hittills helt dominerat ”reform”debatten.
Karakteristik av ”reformen”
Högskole”reformen” ter sig även i propositionens knastertorra språk svår att genomskåda. Detta intryck förstärks i hög grad av
att alla väsentliga regler och föreskrifter för
157
den egentliga verksamheten vid universitet
och högskolor saknas i propositionen och
uppenbarligen avses blir utfärdade av regeringen i annan ordning, liksom av det förhållandet att forskarutbildningen tills vidare lämnats utanför. Huvudintrycket av den
föreliggande propositionen är därför bilden
av ett organisatoriskt katedralbygge med
många avsatser, men utan känsla för verksamhetens egentliga innehåll och villkor.
Sedan en anslagsökning om c:a 50 millioner kronor förefaller att slukas av styrelser
och förvaltningar, återstår i jämförelse härmed för förbättringar av verksamhetens
egentliga innehåll alldeles otillräckliga anslag. Detta är i och för sig ingenting ovanligt
utan fastmera ett utmärkande drag inom bå-
de undervisningsväsendet och sjukvården
under senare år. Rent groteskt har förhållandet varit inom universitetsvärlden, där
den s k § 59-prövningen av professurer –
som väl avsikten varit – lett till svåra lojalitetskonflikter inom fakulteterna, där den
enes död blivit den andres bröd, allt under
det att skaran av ”administratörer”, centralt
och lokalt, tillåtits växa med oförminskad
hastighet. Ett elementärt krav för framtiden
måste vara att i den procedur, som väl framdeles kommer att avlösa § 69-prövningen, all
avvägning mellan personella anslagsbehov
samtidigt skall omfatta såväl lärare som administrativ kringpersonal.
Vad man nu skapar är en övertung organisationsapparat, bemannad med en majoritet av personer med ingen eller ringa kännedom inifrån om den verksamhet som de
sätts att styra. Samtidigt berövas de, som
känner verksamhetens villkor och har intres- 158
se av att den skall fungera väl, i stor utsträckning sitt hittillsvarande inflytande. En ledamot av riksdagen har förklarat att syftet med
”reformen” är att ”ta ifrån professorerna
makten”. Om vederbörande visste, hur litet
”makt” professorer har, och hur litet intresserade de flesta professorer är av ”makt”!
Professorer är intresserade av goda arbetsbetingelser för sina medarbetare och sina
studenter, och de är därför naturligtvis
angelägna att få behövliga resurser för detta. Politiker mäter måhända sitt status i maktens termer. Vetenskapsmän mäter det i den
grad av uppskattning för sina insatser de rö-
ner från erkända kollegor hemma och borta.
Däremot, och därför, känner professorer
ansvar – för sitt ämne, sina medarbetare
och sina studenter. Ansvar är något man kan
känna när man själv har inflytande över en
verksamhet och dess utveckling. ”Samhället”
kan i allmänhet inte kontrollera den vetenskapliga verksamhetens kvalitet. Det är hänvisat till tilltron till dem, som blivit anförtrodda ett ämbete. Inflytande och ansvar går
hand i hand. Den som finner sig ha förlorat
inflytande över den verksamhet han formellt öär ansvar för hamnar i en omöjlig situation. Av honom kan man heller inte i
längden förvänta sig- eller utkräva – något
ansvar. En ”högskolereform”, som systematiskt sätter de för verksamhetens innehåll ansvariga ur spel, kan icke gärna vara en bra
reform.
Hur kan det då komma sig att fyra generaldirektörer, med ett stort uppbåd av referensgrupper och annan gisslan, kunnat gå
fram som tunga tanks över den högre utbildningens och forskningens terräng och därvid, som det visat sig, hänsynslöst kört över
både lärare och studenter, vilka var för sig,
men också tillsammans, sökt motverka denna ”reform”? Svaret står väl närmast att finna i en psykologisk analys av de egenskaper
och bevekelsegrunder, som leder somliga att
överge den akademiska banan för att i stället
söka sig till samhällets styrfunktioner. Det är
emellertid inte givet att deras handlag med
vetenskap och högre utbildning är allena saliggörande. För min del tror jag det inte.
Vad som kan accepteras
Det är lätt att säga, vad jag är beredd att acceptera i den föreslagna högskolereformen.
Först och främst är det mycket tillfredsställande att utbildningsministern haft kuraget
att lyfta ut den kuriösa målsättningsparagra·
fen. Det länder honom likaledes till heder
att han slagit undan reglerna till den totalspärrade högskolans portar, även om dessa
endast öppnas på glänt. Nyttig är förmodligen också integreringen av åtskillig postgymnasial utbildning utanför de gamla fa·
kulteternas råmärken inom en vidare högskoleorganisation och en fortsatt satsning på
lokala utbildningshärdar i många av rikets
städer. Detta är dock ingenting nytt: på den
tiden en lektor behövde vara en studerad
karl, som disputerat för graden vid universitetet, lyste också andens fyrbåkar i våra gamla läroverksstäder.
Jag är också beredd att acceptera ett vidgat studentinflytande, även om man dän-id
skulle vilja uttrycka en from förhoppning att
de äldre studenterna – som hunnit förväm
en viss erfarenhet av studierna – i ökad omfattning skulle vilja deltaga, och föra sina
kamraters talan, i universitetsorganen. En
socialdemokratisk kulturpolitiker önskade
sig en gång kamrater som ”inte bara tycker
och tror utan som vet och kan”. Det är kanske ett hårt krav att ställa på studenter, men
det är nog ofrånkomligt ifråga om dem, som
på andras vägnar måste dela och bära ansvar. Endast den ”kårknutte” kan vinna respekt, som också gör väl ifrån sig i sina studier.
Jag är däremot inte beredd att acceptera
det i det närmaste utraderade inflytandet
för dem, på vilka hela verksamheten vilar –
nämligen lärare och institutionschefer – i
högskoleväsendet och det i gengäld ohämmade inflytandet av politiker och organisationsrepresentanter i de beslutande organen. Detta beror inte på attjag fruktar något
slag av ”radikalisering” som motsats till en
mera konservativ samhällssyn. Tvärtom tror
jag att sprängstoffet för varje samhällsutveckling kommer från de vid universiteten
verksamma, medan etablerade företrädare
för ”samhället” mestadels utgör en skäligen
konservativ materia. Vad jag fruktar är fastmera att samhälls- och organisationsrepresentanterna Gag tar dem i klump för de är
samma sort) kommer att bli lätta byten för
administratörernas till synes övertygande
föredragningar – det är ju samma referensramar man har och samma fikonspråk man
talar. Man kommer således genomgående
att tillgodose formerna på innehållets bekostnad. Jag har länge nog behövt uppleva
detta inom sjukvården, så jag vet vad jag talar om.
Det behövs i en universitets- eller högsko- 159
lestyrelse heller inga andra representanter
för de stora fackliga organisationerna än
dem som inom högskolan eller universitetet
kan väljas av arbetskamraterna ur de olika
organisationsområdena. Här finns förvisso
”eget” folk, som har mål i mun och som dessutom vanligen har fördelen att känna till de
förhållanden som man talar om. Det är en
olycksalig eftergift åt organisatorisk knappologi att så många remissinstanser ägnat så
mycken möda åt att diskutera om styrelser
av ena eller andra slaget skall ha 15, 18 eller
:t 1 representanter och hur dessa 1 sa tall skall
fördelas mellan skilda intressegrupper. Ingen vet om 21 är klokare än 18, eller bättre än
15 eller till äventyrs lämpligare än 5. Det är
inte anhopningen av personer som är viktig,
utan de ifrågavarande personernas förmåga
att själva sätta sig in i ärendena och ta ansvar
för besluten. Och det är en fråga om kunskap, intresse och inte minst tid.
Inte heller kan jag acceptera den vid detta
laget redan budgetmässigt genomförda klyvningen av undervisning och forskning, som
nu föreslås bli total och oåterkallelig i och
med att fakulteternas hittills, trots allt, övergripande ansvar för hela verksamheten begränsas enbart till forskningens område. Det
är en hisnande tanke att den centrala fakultetsfunktion, som bestått genom fem sekler
och som bland annat inneburit att det funnits ett forum för inbördes tankeutbyte, för
avstämning av erfarenheter från skilda områden mot varandra, för metodologisk kritik
men också för utvecklandet av gemensamma
föreställningsramar och för organisationen
av kollegialt samarbete inom undervisning,
forskning och – i vissa fakulteter – praktisk
160
verksamhet – att allt detta nu skall ersättas
av en stor, amorf församling- fakultets”kollegiet” – med huvudsaklig uppgift att utse
en liten fakultetsnämnd Uämte ev andra
nämnder) och i övrigt intet. Åt denna lilla fakultetsnämnd, bestående av några få procent av fakultets”kollegiets” ledamöter, skall
betros att okontrollerat och okontrollerbart
agera över huvudet på alla övriga ”kolleger”.
Sanningen är, att om icke fakulteter redan
funnes, skulle de behöva uppfinnas. Om
propositionen i detta stycke bifalles, måste –
i varje fall för medicinens del – någon form
av prefektkollegium skapas för att fylla åtminstone de mest trängande samarbetsfunktionerna.
Med all respekt för de ansatser till vidsynthet och känsla för universitetets historiska
uppgifter, som departementschefen i flera
stycken visat när han – hårt uppbunden av
1975 års riksdagsbeslut och ett pressande
tidsschema – nu tvungits forcera fram ett
förslag till högskolelag, anser jag mig sålunda, tyvärr, på avgörande punkter ur stånd
att ansluta mig till detta.
Samtidigt är jag naturligtvis medveten om
att en majoritet i riksdagen mekaniskt kommer att fortsätta marschen in i den nya högskolan oberoende av protesterna från de berörda. ”Reformer” av detta slag går inte att
hejda, deras levande kraft är – som utbildningsministern själv fått erfara – förödande
stor. Samtidigt som jag som försvarsadvokat
åt det hittillsvarande, femhundraåriga, universitetet yrkar på fullständigt frikännande
måste jag därför alternativt i varje fall hemställa om mildast möjliga straff. Av detta skäl
kommer jag i det följande att ytterligare beröra vissa frågor, som rimligen måste avhandlas i de förordningar regeringen säger
sig senare skola utf<irda.
Högre utbildning och forskning
Det är egendomligt men tankeväckande att i
de handlingar, som vid 1975 års riksdag och
nu lagts fram rörande den högre utbildningen och forskningen, man ingenstädes finner
ens ett försök till analys av de villkor under
vilka denna verksamhet bedrives.
Glädjande nog slår utbildningsministern
fast att undervisningen vid högskolan skall
bygga ”på vetenskaplig grund”. Vad är då
vetenskap? Det är strävandet att på ett metodiskt och kritiskt sätt sammanknyta iakttagelser och experimentella rön till en möjligast
riktig, sammanhängande tolkning av verkligheten. Vilka är drivkrafterna bakom en
sådan – för praktiskt bruk och i kort perspektiv – till synes improduktiv sysselsättning? Drivkraften är nyfikenhet, sanningslidelse om man så vill, behovet att söka finna
nya och bättre svar på frågor där svar saknas
eller är otillfredsställande, lusten att ge sig i
kast med det okända, att pröva sina krafter
men också att därvid finna gemenskap och
förståelse långt utanför det egna universitetet eller det egna landets gränser. Om dessa
förutsättningar, om deras historiska bakgrund, om deras internationella förankring,
icke ett ord i de torftiga dokument, varmed
den största universitets”reformen” på femhundra år i vårt land beseglas!
Vad krävs då för att ge sig i kast med vetenskapligt arbete? Nyfikenhet, det är redan
sagt, oförskräckthet, originalitet, egna ideer,
logiskt tänkande och hederlighet. Papper
och penna behövs alltid, stundom är detta
tiUräckligt: Nobelpris i fysik lär ha kommit
tiD över ett kafebord. Tillgång till bibliotek
är ofrånkomligt; i vissa vetenskaper har detta numera delvis ersatts genom datoriserade
informationssystem. Laboratorier är nödvändiga i vissa vetenskaper; i andra utgör
själva naturen, befolkningen eller samhällets
institutioner det experimentalfält, i vilket
forskarna gör sina observationer. Men inget
byggande av storinstitutioner med utrustning i industriell skala, eller undervisningssjukhus i ohanterligt stora format bör ens
för ett ögonblick undanskymma det faktum,
att vetenskaplig forskning är en intellektuell
process och att forskarhjärnan är det viktigaste instrumentet, djupast sett det enda
verkligt betydelsefulla. Den nya forskarutbildningens mandarinväsen, med alla dess
formaliteter, är enligt min mening icke till
fromma för forskningen i vårt land.
Behövs det då ingenting mer? Jo, naturligtvis, här som eljest, och här kanske mera
än eljest: en arbetsmiljö, som är stimulerande samtidigt som den ger möjlighet till koncentration, frihet från onödigt tyngande trivialiteter, arbetskamrater med förståelse för
arbetets villkor, uppmuntran och motstånd:
ifrågasättande och korsbefruktning av ideer.
Var fmns då detta? Inom institutionerna.
Där finns arbetskamrater, medhjälpare och
hjälpmedel, och genom dem försiggår oavbrutet ett flöde av ungdomar, studenter och
yngre forskare, (kanske dessutom kunskapstörstande äldre medborgare efter fullbordat
dagsverke i ”produktionen”) och gäster från
utländska systerinstitutioner, som resonans- 161
botten för nya ideer och rekryteringskällor
för nästa generations vetenskapliga frontinsatser. Det är institutionerna, små eller stora
(helst inte för stora), som utgör den vetenskapliga brygdensjäskar. Varje försök att reformera ”högskole”utbildningen borde ta
sin utgångspunkt här – icke i överbyggnaderna. Därför är denna ”högskolereform”
felaktig och dömd att på sikt bli en papperstiger.
Institutionerna och de, som verkar inom
dem, formar tillsamman fakulteterna och
dessa i sin tur universiteten, eller de särskilda, mer eller mindre kompletta, högskolorna. Den naturliga utvecklingen är att dessa, i
mångt och mycket ”självstyrande”, enheter
successivt bygger upp sin administrativa
struktur, i demokratisk ordning och precis
så som det åtminstone teoretiskt går till inom
organisationsväsendeL Så skedde också till
1964, då universiteten själva valde sin kansler att representera dem inför statsmakterna. Det är från detta år, som organisationsteoretikerna i statsförvaltningen fått fritt
spelrum och börjat rita sina ”organisationsdiagram” uppifrån och ned i stället för att
utgå från verksamhetens villkor och dem
som svarar för verksamheten däri och betrakta ”administrationen” som vad den är
och borde vara: frontsoldaternas försörjningsenheter, kort sagt trängen.
Inom sjukvården pågår samma upp- och
nedvändning av begreppen, och ”direktö-
rerna” pratar om sin ”sjukvårdsproduktion”. Ännu har vi kanske inte hört talas om
kunskapsproduktion, men det kommer väl.
Inom industrin – från vilken produktionsbegreppet väl närmast är hämtat – kan man
162
planera för och sätta i gång en produktion
av varor genom ett centralt beslut. Kanske
kan man också göra något liknande med en
skolklass i grundskolan. Men institutionerna
låter sig inte kommendera. Vad de har att
erbjuda kan inte bestämmas centralt. I ”timmar” kanske, men icke i innehåll. En institutions ”utbud” kan inte programmeras: det
måste komma spontant, inifrån.
Vilka är det då, som sätter sin prägel på institutionerna? Kanske är det ännu i vår tid
inte helt förmätet att svara: professorerna.
Som det nu har blivit, utnämns nya professorer mot bakgrunden av en mer eller mindre
illusorisk ”ämnesbeskrivning” eller ett ”program”. I realiteten är de flesta professorer
”ämnesföreträdare”. Därmed menas att de,
förutom ”djup”, också måste ha ”bredd”.
Annars kan man inte företräda i vart fall de
större ämnena. Av och till hörs mer eller
mindre sakförståndiga röster tala om ”profilering” av professurer. Det är uppenbart att
hårt specialiserade professurer behövs, men
frågan är om de hör till universiteternas kärna eller om sådana professurer inte bör tillhöra forskningsråden. I varje fall kan en alltför ”profilerad” professor inte ersätta behovet av en verklig ämnesföreträdare med erforderlig bredd och vilja att ta ansvar för helheten.
Inte minst är detta väsentligt för det samlade greppet om både ”högre” och ”lägre”
(olyckliga begrepp, men tyvärr officiellt vedertagna!) undervisning. Studenter vill se
och höra sina professorer och klagar, när så
inte sker. Professorer borde vilja se och lyssna till sina studenter, eftersom det är dessa,
som skall bära budskapet vidare. Docenter
är naturligtvis många gånger duktigare än
professorer när det gäller speciella delar av
ämnet. Professorns uppgifter kommer vanligen med ålder och erfarenhet att mer och
mer ta formen av en helhetssyn på ämnet,
dess plats i de stora sammanhangen, dess
anknytning till andra ämnesområden. Det är
förmodligen också genom att ge personliga
överblickar och perspektiv som en professor
gör den största insatsen i den ”lägre” undervisningen – att ge studenterna en levande
uppfattning om ämnets ”vetenskapliga
grund” och inbjuda dem att följa med på
den vidare färden. ”Meddela” undervisning
betyder, efter orden, dela med sig – av kunskaper och uppslag. Professorn hör också till
folket i den ”lägre” undervisningen, inte bara till de utvaldas krets i den ”högre”. Hela
isärsprängningen av ”utbildning” och
”forskning” är ett missfoster.
Sedan är det visserligen sant att många
professorer i sitt ämbete småningom uppslukas av administrativa engagemang. För somliga är väl detta en flyktväg som erbjuder sig,
när idetorka hotar eller vantrivsel med en
tung och improduktiv byråkrati fördystrar
tillvaron. För andra blir det väl i stället ett
slags landstormskommendering i kulturförsvarets tjänst. Några måste alltid offra det
som är roligt för att uträtta det som är nödvändigt. De inte längre lika skapande måste
stå tillbaka för dem, som måste få tid och bekymmersfrihet för att kunna skapa.
Detta har handlat om professurer. Det är
nämligen till dem så mycket av budgetdramatiken knyter sig. Men, ”härförarn ensam
vinner icke slaget, de djupa leden vinna det
åt honom”. Inom få arbetsplatser har väl demokratin så länge varit så fast rotad som
inom de vetenskapliga institutionerna. Medbestämmandet står där i relation till värdet
av den enskilda insatsen för gruppen som
163
helhet. Här finns förvisso ingen plats för utomstående att klampa in på den mark, som
utgör ”vetenskaplig grund”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner