Print Friendly

Guldmyntfoten i farozonen

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GULDMYNTFOTEN
I FAROZONEN
Av professor BERTHOLD JOSEPHY, Stockholm
FRAGAN om det ömsesidiga förhållandet mellan sedlar och guld
hade sedan guldinlösningens upphävande år 1931 knappast ådragit sig någon nämnvärd uppmärksamhet, innan den genom fjolårets två kraftiga ökningar av den fiduciära- d. v. s. icke guldtäckta – sedelemissionen plötsligt åter aktualiserades. Numera
har emellertid problemet ställts i själva brännpunkten för den
ekonomiskt-politiska diskussionen genom det initiativ, som fullmäktige i riksbanken tagit i och med sin skrivelse till Konungen
av den 4 mars, och Kungl. Maj :ts nu bifallna proposition nr
195 med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. Eftersom penningpolitiken intar en nyckelställning i landets ekonomiska liv och är avgörande för nationens materiella välfärd men på samma gång omsluter frågor, som
äro synnerligen svårtillgängliga för den icke sakkunniga allmänheten, skall i det följande ett försök göras att klargöra huvudlinjerna i debatten kring detta ämne och att visa hur fronterna
pro et contra äro orienterade.
Inledningsvis måste påpekas, att lagförslaget endast avsåg en
övergångsreglering. Det genom fullmaktslagen av den 22 december 1939 skapade undantagstillståndet med rätt för Konungen att
meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
som efter upprepade prolongeringar definitivt utlöper den 30 juni
1948, skall ersättas med en i författningshänseende mindre otillfredsställande men ävenledes provisorisk ordning, som är avsedd
att äga giltighet ända till den tidpunkt, då förhållandena medge
en definitiv utformning av banklagen.
Kritiken kommer emellertid näppeligen att fästa stor vikt vid
denna övergångskaraktär. Den nya lagen sätter outplånliga spår
efter sig i den penningpolitiska lagstiftningen i Sverige. Föreskrifterna om en fast relation mellan riksbankens guldbehållning
179
.’
Berthold J osephy
och sedelemission, vilka äro stadfästa i banklagens § 9, skola upphävas, och riksbanken skall i stället vara bemyndigad att oberoende av sin guldkassas storlek utgiva sedlar till ett belopp av
3,200 milj. kr., vilket Konungen mellan riksdagarna i fall av behov äger att höja med ytterligare 700 milj. Ett sådant ingrepp
utgör inte ett tillfälligt moratorium av hävdvunna säkerhetsklausuler utan en övergång till ett helt nytt system, från vilket
det ur lagstiftarens synvinkel inte heller kan vara meningen att
återvända till det förflutna.
För kritiken av lagen är det därför inte av avgörande betydelse att utröna, huruvida den härleder sitt ursprung från principiella överväganden eller utgör en ren nödfallsåtgärd, framtvingad
av guldreservernas sinande och nödvändigheten att frigöra deras
sista återstod för ögonblickliga betalningsändamåL Om nämligen
guldtäckningen som allmän princip fortfarande åtnjöt vederbö-
randes erkännande, skulle även en nödmesyr åtminstone till formen ha kunnat anpassas efter det gällande kvoteringssystemet.
Dylika vägar ha valts t. ex. vid instiftandet av currency notes i
England eller vid införandet av Darlehenskassenscheine i Tyskland. Den nu genomförda svenska nyordningen är, även om den
har orsakats av aktuell guldbrist, mer än enbart en nödåtgärd;
den vittnar om ett principbeslut att revidera grundvalarna för
riksbankens sedelutgivningsrätt och prejudicerar därför all efterföljande lagstiftning. Helt oberoende av vilken ståndpunkt man
intager till guldtäckningsprincipen som sådan måste man därför
beklaga försöket att låta en fråga av sådan betydelse och räckvidd
avgöras genom en till formen provisorisk lag, som till följd av
fullmaktslagens förestående urkraftträdande inte lämnar tid för
en allsidig granskning.
Bankfullmäktiges skrivelse och i synnerhet den däri lämnade
redogörelsen för de överväganden rörande en revision av sedelutgivningsreglerna, som ägt rum inom kommitten för översyn av
riksbanklagen, lämna i fråga om klarhet, följdriktighet och fullständighet åtskilligt att önska. Denna bristfällighet framträder
särskilt i samband med tankegångens utgångspunkt. Man torde
inte feltolka texten, om man säger, att det är guldrörelsernas
inverkan på sedelcirkulationen som väckt utredningsmännens speciella förargelse. De konstatera med uppenbar belåtenhet, att centralbankpolitiken i de ledande länderna under senare tid inriktats
på att i möjlig mån neutralisera guldrörelsernas inverkan på den
interna penning- och prispolitiken. Centralbankens guldkassa har
180
Guldmyntfoten i farozonen
fått en förändrad uppgift; i stället för att tjäna som grundval
för den inhemska försörjningen med betalningsmedel har den i
första hand blivit en reserv för landets internationella betalningar.
Med andra ord, det är övergången från egentlig guldstandard till
s. k. »gold exchange standard», som kommitten tagit som språngbräde för att förbereda övergången till guldstandardens totala
avskaffande.
Om man nu försöker att avskära det band, som sammanknyter
guldkassans och sedelmängdens rörelser, är det givetvis inte själva
dessa två kvantiteter, som man vill göra oberoende av varandra,
utan i stället två bakomliggande företeelser, som representeras av
dessa kvantiter: den inhemska konjunkturutvecklingen, som står
i en funktionell förbindelse med penningmängden, skall skyddas
för konjunkturella inflytanden utifrån, som dokumenteras genom
fluktuationer i riksbankens guldbehållning.
Säkerställandet av landets konjunkturpolitiska autonomi är så-
lunda i själva verket såväl kommittebetänkandets som propositionens väsentliga mål. En kritik av lagförslaget måste därför
koncentreras kring frågan, vad detta mål kan vara värt men också
vad de uppoffringar innebära, som måste göras för att målet skall
kunna nås. Alla övriga spörsmål träda sakligt sett i bakgrunden
för detta fundamentala centralproblem.
Låt oss göra klart för oss vad saken gäller. Oinskränkt konjunkturpolitisk autonomi betyder, att landets ekonomiska styrelse
– i detta fall den centrala planhushållningsinstansen – frigöres
från hänsyn till ekonomiska faktorer utomlands, som undandraga
sig svensk lagstiftning och suveränitet. Om en socialistisk centralisering av den ekonomiska makten har brutit allt inre motstånd,
kvarstå i allmänhet dessa yttre inflytanden, som inte kunna brytas med samma maktmedel. Det socialistiska herraväldet över
näringslivet förblir därför begränsat, så länge dylika inflytanden
förmå göra sig gällande. Sambandet mellan guldrörelser och penningmängden är den förbindande länk, som måste avskäras för att
planhushållningsmakten skall kunna göras total.
De två alternativ, mellan vilka vår ekonomiska politik nu har
att välja, framträda här i sin fulla klarhet. Den av riksbankfullmäktige tillsatta kommitten säger sig ha funnit, att sedeltäckningsbestämmelserna »borde få en sådan utformning som …
ej hindrade riksbanken från att föra en från landets synpunkt
rationell penning- och valutapolitik i överensstämmelse med de
riktlinjer som uppdroges av statsmakterna». Detta uttalande be- 181
Berthold Josephy
härskas av en öppen bekännelse till både planhushållningsiden och
det ekonomiskt-politiska autonomikravet.
Det andra alternativet är en penning- och valutapolitik, där
riksbanken genom vissa guldklausuler kan bli tvungen att av hänsyn till guldreserven avvika från vissa av regeringen godkända
konjunkturpolitiska riktlinjer. En sådan ordning innebär inte, att
riksbanken slaviskt måste följa de utifrån kommande impulserna;
den kortfattade svart-vit-målningen i bankfullmäktiges skrivelse
framställer kontrasterna skarpare än de i verkligheten äro. Ett
rikt förråd av internationella förebilder visar, hur anpassningen
kan utformas smidigt. Genom kontingenteringsföreskrifter kan
riksbanken hindras från att under tider med starkt ökande guldkassa ohejdat expandera sedelstocken. Å andra sidan kan en särskild skatt på sedlar, som överskrida den enligt kvotbestämmelserna täckta cirkulationen, i stället för absolut begränsning, visa
sig lämplig att förebygga en brådstörtad kontraktion. Krisartade
rubbningar, som resultera av ett tafatt handskande med guldmekanismen, borde därför helt elimineras ur argumenteringen.
Problemets sakliga kärna utgöres sålunda av en enkel värderingsfråga: förtjänar en av statsmakterna uppdragen uationell»
penning- och valutapolitik företräde framför en ekonomisk-politisk anpassning efter världskonjunkturen och, om så är fallet, äro
respektive fördelar så betydelsefulla, att övriga med guldtäckningens slopande förbunda nackdelar böra tas på köpeU
Det rör sig kanske i första hand om en företroendefråga. Kommittebetänkandet röjer implicite en bergfast tro på statsmakternas överlägsna ekonomisk-politiska insikt och visdom så att dessa
under alla förhållanden veta vad som ligger i nationens intresse
och att deras beslut i alla fall äro rationella i ordets samtliga betydelser. Om man däremot tvivlar på de styrandes – inte blott
dagens utan också morgondagens ännu okända styrandes – överlägsna ekonomiska sakkunskap och om man dessutom anser, att
regeringsbeslut i alla situationer utgöra en blandning av rationella och politiska målsättningar, så förefaller den väg, som här
proponeras, som en resa på gungande mark. De senaste årens upplevelser äro föga ägnade att inge en så hög grad av förtroende
till myndigheternas träffsäkra instinkt, som propositionen i själva
verket förutsätter. Den av riksgäldsfullmäktiges ordförande i sin
reservation till ärendet framförda tvekan »att ytterligare frikoppla sedelutgivningen från sambandet med objektivt fastställbara förhållanden» ger uttryck för motsvarande farhågor.
182
Guldmyntfoten i farozonen
Det är emellertid angeläget att framhålla, att det här rör sig
om mer än en personlig förtroendefråga. Å ven om man är övertygad om att en regering, som är utrustad med oinskränkt planhushållningsfullmakt, under alla förhållanden känner och eftersträvar landets sanna intresse, måste man framställa frågan, om
en från världsmarknaden frigjord autonom konjunkturpolitik i det
långa loppet kan leda till ett godtagbart resultat.
Motiveringen till lagförslaget är genomsyrad av fruktan för
konjunkturstörningar, som genom guldmekanismen utifrån kunna
komma att överföras till det svenska folkhushållet. Här avtecknar
sig en ideologi, som har sina rötter i mellankrigstidens upplevelser.
Man kan inte förneka, att det finns en sanningskärna i denna
misstänksamhet. Liksom pengar i allmänhet koncentreras hos så-
dana personer, som visa största återhållsamhet i sina utgifter, har
·också guldet en lättförklarlig benägenhet att anhopas i just de
länder, som vinnlägga sig om den mest restriktiva importpolitiken.
Sådana länder fungera liksom fällor, där guldet strömmar in utan
.att åter kunna finna vägen ut. Frankrike och Förenta Staterna
med sina höga tullmurar verkade under 1930-talets depressionsperiod som dylika guldfällor, och den härav orsakade guldbristen
i den övriga världen medförde deflation och depression i alla länder, som kvarstodo vid sina valutors gällande guldparitet.
Man måste emellertid akta sig för att härav dra generella slutsatser i fråga om en internationell valutareservs betydelse. Ansvaret för sådana reservmedels funktionsduglighet vilar på alla
inom den internationella valutagemenskapen sammanslutna stater, men ansvarsskyldigheten är störst för de rika borgenärsnationerna, som uppbära stora inkomster i andra länder och, för att
-cirkulationen inte skall avbrytas, åter böra införa sina kontanta
medel i kretsloppet. Detta är emellertid en fråga av internationell
räckvidd, som inte kan avgöras genom svensk lagstiftning och
som för övrigt för närvarande saknar aktualitet. Det praktiska
spörsmål, som ett enskilt land skulle kunna härleda ur detta problemkomplex, vore möjligtvis frågan om vilken av flera olika
internationella valutagrundvalar landet bör ansluta sig till; under
1930-talets stora gulddeflation konkurrerade sålunda pundet som
internationell valutabasis med den gula metallen. Men inte heller
·denna fråga är aktuell för närvarande.
För att kunna rätt bedöma problemet måste man frigöra sig
från alla fördomar och uteslutande fästa sig vid den internationella valutareservens objektiva- såväl kommersiella som allmänt
183
•’
i ….. ·-
Berthold Josephy
ekonomiska- betydelse. Innehav av tillräckliga kontanta reservmedel, som när som helst till fasta relationer kunna omväxlas i
främmande valuta, är förutsättningen för en fri mångsidig (s. k.
multilateral) handel med yttervärlden. Om dylika reserver saknas.
måste varje importaffär sammanknytas med en likvärdig exportaffär till samma land i syfte att åstadkomma kompensation mellan
utgift och intäkt. En sådan tvåsidig (s. k. bilateral) utrikeshandel
kräver inte blott en snärjande övervakning utan berövar dessutom
de deltagande länderna möjligheten att tillvarata chanserna på
världsmarknaden. I stället för att köpa där varan utbjudes till
billigaste pris är man tvungen att köpa från ett land där man
samtidigt finner en marknad för sina exportprodukter. Och i stället för att sälja där varan betalas bäst tvingas man att dirigera
sina produkter till länder, vilkas exportvaror man är nödgad att
införa.
En rationell ekonomisk politik kan därför endast vara en sådan
som säkerställer disponibilitet av rörliga internationella betalningsmedel i tillräcklig omfattning. Bankfullmäktiges förslag befinner sig synbarligen inte i ett motsatsförhållande till detta konstaterande. En guldkassa skall ju också i framtiden existera; den
skall emellertid tjäna enbart för internationella betalningar men
inte såsom norm för sedelemissionen.
Endast en ytlig bedömare kan emellertid låta sig lugnas av en
sådan konstruktion. Guldrörelserna hit och dit över gränsen äro
ju en omedelbar funktion av den inhemska penningspolitiska
strukturens förhållande till världsmarknaden. Om man eftersträ-
var en guldreserv av viss storlek, måste pris- och inkomststrukturen inom landet sättas i en sådan relation till utbuds- och efterfrågavillkoren på främmande marknader att guldrörelserna hållas
inom den önskade ramen. Men hur skola dessa penningpolitiska
förutsättningar kunna skapas annat än genom en motsvarande
reglering av sedelcirkulationenY
Om man följer denna tankegång ända till dess sista konsekvens,
så blir resultatet, att en »rationell» penning- och valutapolitik med
hänsyn till nationens verkliga intresse inte kan vara någon annan
än en sådan, som håller sedelstocken inom samma proportioner
som under en väl fungerande guldmyntfot. Det kan verka frestande att befria riksbanken från nödvändigheten att vid fluktuationer i guld- och valutabehållningen »vidtaga åtgärder som icke
läte sig infoga i det handlingsschema som eljest framstode såsom
det i situationen riktiga». Men man torde knappast misstaga sig,
184
.f
Guldmyntfoten i farozonen
om man utgår från att ett handlingsschema, som inte tillåter av
guldfluktuationer betingade åtgärder, i allmänhet inte kan vara
det riktiga.
Det kan väl inte på allvar vara påtänkt att upphäva guldstandarden endast för att man sedan, utrustad med för nationen
mycket dyrköpta erfarenheter, skall återvända till ett system, som
på artificiell väg åstadkommer vad guldmyntfoten automatiskt
hade uträttat. Guldtäckningsklausulerna erbjuda den ovärderliga
fördelen, att de hindra lättsinniga ekonomisk-politiska experiment
och upprätta en skyddsmur, som befriar näringslivet från politiska – inte minst partipolitiska – inblandningar. sedelpressen
är inte till för att hålla planhushållningens döda kropp vid livet
eller för att förbättra valvädret. Den skall användas frikostigt
eller snålt alltefter de verkliga ekonomiska behoven, och detta
mål kan inte nås, om inte klara gränser dragas för all slags godtycklighet.
185
t’
f ,.: ~·-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner