Print Friendly

Guldet, det internationella penningsystemets dilemma

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GULDET,
DET INTERNATIONELLA PENNINGSYSTEME1,S DILEMMA
Av docent IVA R SUN DBOM, Göteborg
I.
DET plötsliga sammanbrottet av efterkrigsårens med så många
uppoffringar återuppbyggda internationella guldmyntfot utlöste
hos de många, som vant sig vid att betrakta det nya systemet som
en trogen avbild av förkrigsårens klassiska guldmyntfotsystem,
en mycket begriplig känsla av överraskning och besvikelse. Relativt snart kom man emellertid underfund med att ett system med
pappersvalutor i många avseenden kunde uppvisa lika god stabilitet som guldet och t. o. m. erbjuda näringarna fördelar, som knappast kunde uppnås under guldvalutans regim. Erfarenheten gav
vid handen, att oberoendet av ett internationellt giltigt penningsystem icke som man befarade med nödvändighet behöver betyda
valutakaos. Den obundna valutan skapar möjligheter för varje
enskilt land att bedriva en autonom konjunktur- och penningpolitik, som har till syfte att hålla näringslivet vid sunda vätskor och
avstänga landet från ogynnsamma inflytelser utifrån eller åtminstone att mildra deras verkningar. Sammanhanget är det, att
den fria valutan i och för sig icke leder till några särskilda resultat. Hur systemet fungerar, beror helt enkelt på den valutapolitik,
som bedrives. Icke minst i vårt land har tack vare den förda politiken den fria valutan rehabiliterat sig efter det vanrykte den
råkade i under kriget och de första efterkrigsåren. Man kan rent
av säga, att den f. n. åtnjuter en viss popularitet, icke minst bland
näringslivets representanter.
Utfaller omdömet om det nya systemet f. n. alltså gynnsamt, så
finns det dock ingen anledning att ej oupphörligt granska dess
förutsättningar och funktionsduglighet. Det kan hämna sig, om
man låter det utbilda sig till en dogm, att den fria valutan är det
bästa systemet a tout prix. Särskilt om man anlägger en internationell aspekt på valutaproblemet, finner man onekligen icke så
173
13- 3819~. Svensk Tidskrift 1938.
Ivar Sundbom
få riskfyllda moment i det aktuella läget. Knut Wicksell talade
en gång om att det kunde ha sina risker för ett litet land att ha
sin lilla monetära kälke fastbunden vid en världsmakts stora släde.
Den omständigheten att den fria valutan i realiteten icke alltid är
så fri, inger på grund av förhållanden, som i det följande komma
att diskuteras, vissa farhågor. Med en viss rätt kan man f. n. tala
om ett internationellt guldmyntfotsystem, ehuru det är ett system
av en alldeles speciell karaktär. Den ledande valutan är dollarn,
som är bunden till guldet genom ett fast uppköpspris för guld.
Pundet är genom en fast växelkurs anknuten till dollarn och vår
egen valuta- liksom en rad andra- i sin tur bunden till pundet.
Till en början vilja vi fästa uppmärksamheten på, att traditionerna från den gamla guldmyntfotens tid icke släppt sitt grepp
om den internationella penningpolitiken. I många avseenden
handhas pappersvalutan, som om den vore en guldvaluta. Detta
sker även i sådana fall, där det är svårt, ja, kanske omöjligt att
förena egenskaperna hos de båda systemen med varandra. Man
får det intrycket att de som leda penningpolitiken icke alltid
känna fast mark under fötterna, när de dirigera den fria valutan
och därför ofta falla tillbaka på äldre och välkända regler. Den
nya valutan känner sig ej tillräckligt hemmastadd för att gå sina
egna vägar; den lider av mindervärdighetskomplex och tyr sig därför till guldet.
Det väsentliga kännetecknet på förkrigstidens guldvaluta var,
att den garanterade fasta växelkurser men däremot icke fasta prisnivåer. Just förskjutningarna i prisnivån voro åtminstone på
längre sikt förutsättningen för utjämnande av de olika ländernas betalningsbalanser med bibehållande av gällande växelkurser.
Om ett land, t. ex. England, tog emot guld som betalning från
andra länder, måste det enligt »the rules of the game» öka sin
kredit- och inkomstvolym, så att priserna inom landet stegrades.
Härigenom blev England ett fördelaktigt exportland för de länder, som tvingats till guldexport, i synnerhet som dessa länder
samtidigt genom en restriktiv kreditpolitik sökte sänka sina priser och omkostnader för att öka sin konkurrenskraft på världsmarknaden. Det guldemottagande landet underlättade alltså de
guldexporterande ländernas strävan att åstadkomma jämvikt i betalningsbalansen och gjorde det också möjligt för dem att medelst
ökning av varuexporten ta hem det förut förlorade guldet. Fördelen med de blott inom guldpunkternas trånga intervall fluktue- 174
Guldet, det internationella penningsystemets dilemma
rande växelkurserna måste man alltså betala med eftergifter i
fråga om de inhemska prissystemens stabilitet.
Vilka egenskaper känneteckna då den fria valutan~ Som redan
framhållits får den sin karaktär genom den penningpolitik, som
bedrives. År målet att hålla den inhemska prisnivån oförändrad,
så måste man i fråga om växelkurserna taga konsekvenserna, även
om man tack vare rikliga reserver av utländska betalningsmedel
har möjlighet att också dirigera valutakurserna. Skall valutan
verkligen vara fri, så måste man ha möjlighet att i vissa situationer kunna ändra på växelkurserna. Med hänsyn till det grundläggande programmet om prisnivåns stabilitet är en viss rörlighet i
valutakurserna oundgänglig. Inträder t. ex. en försämring i inkomsterna på ett lands export genom prisfall på världsmarknaden,
så kan man genom att höja den utländska valutans värde ge exportnäringarna kompensation för prisfallet och underlätta strä-
vandet att bringa betalningsbalansen i jämvikt. Omvänt erbjuder
naturligtvis den fria valutan möjlighet att motverka inhemska
prisstegringar och uppkomsten av överskott i varubytet, för vilka
placeringssvårigheter i utlandet på längre sikt föreligga, genom
lämpliga sänkningar i de utländska växelkurserna. Tack vare
denna rörlighet i kurserna komma olikheter i ländernas prissystem,
som vid fasta växelkurser måste utlösa förändringar i varuhandeln, icke att så starkt framträda som störningsorsaker. Funnes
ej några transportkostnader, skulle priserna, omräknade efter
respektive länders växelkurser, ligga på samma höjd överallt.
Den fundamentala skillnaden mellan förkrigstidens guldvaluta
och en fri valuta av ovan anfört slag ligger alltså däri, att den
förra kan hålla växelkurserna konstanta tack vare möjligheten a tt
anpassa prisnivån och att den senare kan hålla prisnivån stabil
tack vare möjligheten att variera växelkurserna.
II.
Risken med att under skiftande konjunkturer hålla växelkurserna stabila vid en dirigerad valuta ligger framför allt däri,
att det internationella prissystemet genomgår starkare förskjutningar, som i sin tur påverka varubytet mellan länderna. Om
växelkurserna kunna förändras i motsvarande grad som prisnivåerna skulle verkningarna icke bli så omfattande. Omräknade
efter resp. länders växelkurser skulle som vi tidigare påpekat
175
Ivar Sundbom
prisskillnaderna för varorna icke bli större än de som normalt
betingas av transportkostnaderna, tagna i vidsträckt bemärkelse.
Då växelkurserna under sagda omständigheter äro fasta, riskerar
man att jämvikten i utrikeshandeln störes. De kapitalrörelser,
som bli nödvändiga för att utjämna betalningsbalanserna, kunna
i detta fall snarast betraktas som följder av ur jämviktssynpunkt
oriktigt satta växelkurser än som orsaker till varuhandelns förskjutningar. Exporten från ett land drives upp och importen
hålles tillbaka, icke därför att landet önskar överföra kapital till
utlandet utan därför att den höga utländska växelkursen driver
varuhandeln i sagda riktning. Kapitalexporten blir blott en följd
av nödvändigheten att balansera transaktionerna med utlandet.
Att det ofta är fråga om icke önskade utländska kapitalplaceringar,
kan man se därpå, att kapitalfordringarna i stor utsträckning hållas
kortfristiga och icke, även när de växa ut till högst betydande summor, konverteras i långfristiga placeringar. Trots att viktiga
grupper länder nu icke ha guldvaluta i officiell mening, har i
dessa kortfristiga kapitalförflyttningar guldet kommit att spela
en oerhörd roll. Det paradoxala i situationen är att guldet kanske
betyder mera nu än under ett fullt utbildat internationellt guldmyntfotsystem.
III.
I de senare årens penningpolitik ha de s. k. valutafonderna kommit att intaga en central plats. Den engelska fonden arbetar i
stort sett efter följande schema. När kapital inströmmar i landet,
uppköper fonden guld och valutor och säljer skattkammarväxlar
i motsvarande grad. Då kapital går ur landet, säljer fonden följaktligen guld och valutor och köper upp skattkammarväxlar.
Verkan härav blir att bankernas kassabehållning blir oberörd av
kapitalrörelserna. Kreditvolymen i landet blir varken större eller
mindre genom kapitalets rörelser. Syftet är just att neutralisera
deras verkningar. Bank of England medverkar i denna politik
genom att köpa guld av fonden och ställa sterlingvaluta till dess
förfogande. Ar 1936 t. ex. övertog banken 65 milj. pund från fonden och 60 milj. överfördes i kortfristiga säkerheter från Issue
Department till fonden, varjämte fonden krediterades för 5 milj.
i kontanta medel.
I Förenta staterna har en delvis annan metod kommit till användning, som är intressant ur svensk synpunkt, emedan den är
176
Guldet, det internationella penningsystemets dilemma
av samma slag som den som genom en lag från förra året introducerades hos oss. Då guld strömmar in i landet och ökar reserverna
hos de amerikanska medlemsbankerna, föreligger fara för inflation. För att motverka denna äger Federal Reserve Board rätt att
höja de belopp, som medlemsbankerna av sina kassamedel äro
skyldiga att ha innestående i Federal Reservebankerna. Dessa
pliktbelopp ha vid olika tillfällen måst höjas avsevärt, men då
givetvis icke någon ränta betalas på dessa depositioner, kan man
ej tvinga fram hur stora belopp som helst. Den nuvarande andelen av bankernas kassor i centralbanken, nämligen 26 %, anses
ej kunna höjas ytterligare. Det uppges från U. S. A. också att
bankerna ibland ha varit tvungna att sälja värdepapper för att
skaffa medel, och vid ett tillfälle (maj 1937) måste centralbanken
underlätta läget för medlemsbankerna genom att köpa värdepapper för 96 milj. dollar och därmed öka bankernas kassor. I
verkligheten har också Amerika på senaste tid lagt om sin politik,
så att den mera erinrar om det engelska förfarandet. skattkammaren säljer sina växlar till samma belopp som det inströmmande
guldet. Med de för växlarna erhållna medlen uppköper skattkammaren guldet. Bankernas uppköp av växlarna minskar deras tillgodohavanden hos reservbankerna, och skattkammarens konto
växer i motsvarande grad. Om alltså medlemsbankerna genom att
vid guldinströmning sälja guld till centralbanken höja sina tillgodohavanden där, så minskas dessa åter till sitt ursprungliga belopp genom att medlemsbankerna göra uttag för uppköp av skattkammarens växlar.
Den grundläggande tanken i den här i korthet skisserade penningpolitiken är att neutralisera verkningarna av kapital- och
guldrörelser. De naturliga tendenser till förskjutningar i prissystemen vid ren guldvaluta och till fluktuationer i växelkurserna
vid fri valuta, som dessa kapitalrörelser skulle fört med sig, undertryckas genom målmedvetna åtgöranden. Frågan är, om det mål,
som de penningvårdande institutionerna ställt sig, kan sägas vara
entydigt och tillräckligt klart. Vill man hålla det inhemska prissystemet oföriindrat eller i varje fall så mycket som möjligt opå-
verkat av förhållanden i andra länder, är det då möjligt att genomföra programmet utan att vid lämpliga tillfällen ändra på
växelkurserna? Vill man till varje pris bibehålla växelkurserna
stabila, kan man göra detta utan att tillåta anpassning av prissystemen inom länderna~
177
Ivar Sundbom
IV.
Vid ett bedömande av de praktiska konsekvenserna av angivna
penningpolitiska åtgärder skola vi härvid främst ta sikte på den
roll som guldet spelat. Vi erinra först om att endast Amerika har
ett lagligt fastställt uppköpspris för guld, medan i England guldpriset fluktuerar efter marknadsläget. Denna olikhet är, som vi
strax skola se, av stor betydelse. Vid fullständig guldmyntfot i
båda länderna skulle som bekant guldpariteten beräknas efter de
fasta guldprisen. Efter den engelska metoden att notera de utländska växelkurserna, nämligen efter vad l pund är värt i olika
länders myntenheter, skulle pundet kosta 5 dollar, om guldpriset
i London vore 140 s. och i New York 35 dollar pr oz. Guldsändningar bli aktuella först om kursen avviker med några tiondels
procent från dessa pariteter. Vid ett i London fluktuerande guldpris finns det emellertid en annan anledning till att spekulativa
guldförsäljningar kunna äga rum än smärre förskjutningar i
växelkursen. Den andra komponenten är guldpriset självt. Precis
som i fråga om vanliga varupriser blir ett köp av guld i London
från Amerikas sida först lönande, om varan omräknad i dollar
plus transportkostnader är något billigare i London än i New
York. Detta kan guldet bli av tvenne anledningar: dels att dollarn
stiger i v~irde i förhållande till pundet vid oförändrade guldpriser
– detta är det vanliga fallet vid ren guldmyntfot ~ dels att vid
oförändrad växelkurs priset på guld i London faller. Så länge l oz.
guld kostar 7 pund i London och 35 dollar i New York, och pundet
kostar 5 dollar, blir det för en amerikansk köpare av guld samma
utgift pr oz. i dollar räknat, om han köper i New York eller i London. Skillnaden är endast den att han vid hemförande av guldet
till U. S. A. från England måste betala fraktkostnaden. Om däremot dollarn stiger något i värde och priset på guld i London är
oförändrat, kan det bli billigare att köpa i London än i New York.
Samma differens kan dock lika gärna uppkomma genom att guld
priset i London faller utan att växelkursen anpassas. Vid ett guldpris av, låt oss säga, 138 s. eller 6,u pund skulle vid en kurs av 5
dollar för pundet gulduppköp i London från amerikansk sida bli
en lönande affär.
Det följer av ovan gjorda utredning, att de valutavårdande myndigheterna i England kunna förhindra en guldexport till Amerika
på två sätt: om guldpriset i London faller, kunna de i motsvarande
178
Guldet, det internationella penningsystemets dilemma
grad höja pundets värde gentemot dollarn (sättes vid guldpriset
138 s. dollarn till 5,o7G, lönar sig icke gulduppköp i London) eller
kunna de genom valutafonden köpa upp så mycket guld att dess
Dris i tillräcklig grad höjdes. Utav dessa tvenne utvägar har man
i England oftast begagnat sig av den senare. Först och främst synes det ha varit ett gemensamt intresse för England och Amerika,
att icke guldströmmen till U. S. A. blev övermäktig. Resultatet av
sjunkande guldpris i London till följd av de stora försäljningar
som gjorts där dels från kontinentala centralbanker, dels från guldDroducenter, på sista åren särskilt Ryssland, skulle ha blivit att
guldet i ännu högre grad än nu hopats i Förenta Staterna. Svå-
righeter att hålla fast vid det nuvarande guldpriset skulle ha inträtt. Genom att New York och London fördela uppköpen av guld
kan man lättare motverka guldprisets fall. Man har mycket målmedvetet inriktat sig på att hålla guldpriset uppe.
Att politiken inriktats på att stödja guldpriset och icke på att
anpassa växelkurserna, sammanhänger även med en önskan att få
det nuvarande valutasystemet att fungera som ett guldmyntfotsystem. Växelkurserna skola hållas lika stabila som före 1931.
Detta syfte uppnås genom valutafondernas verksamhet. Följden
av det dubbla syftet att stödja guldpriset och att hålla växelkursen
stabil har emellertid blivit att fonden framför allt måst inrikta
sig på gulduppköp. För att stödja dollarn, då guldpriset i London
tenderar att falla, har man köpt upp guld i stället för dollarvaluta.
Enligt uppgifter i »Economist» och andra affärstidskrifter opererar fonden alltmer i guld och allt mindre i valutor, tydligen i avsikt att på detta s~itt hålla både växelkursen och guldpriset stabila.
Läget på den engelska guld- och valutamarknaden är emellertid
ganska ömtåligt. Underlåter valutafonden en tid att intervenera,
och efterfrågan på guld därför minskas, faller guldpriset. Då man
samtidigt håller dollarn stabil, går guld till Amerika. Guldet
köpes emellertid med dollarvaluta, och då sådan i ökad utsträckning utbjudes i London, tenderar dollarn att sjunka. Utsikterna
att kunna hålla dollarkursen oförändrad minskas alltså på grund
av guldprisets fall, varför fonden på nytt måste ingripa med köp
av guld och dollarvaluta. Om å andra sidan fonden genom sina
ingrepp lyckas hålla guldpris och dollarkurs intakta, så att guldexport ej lönar sig, inträder en annan svårighet. Amerikas stora
guldefterfrågan faller då bort, och risk föreligger att guldpriset
Dlötsligt skall falla. Fonden har att manövrera mellan interven- 179
Ivar Sundbom
tionens Skylla och noninterventionens Charybdis, och det är icke
säkert att man får den fördelning av guldet mellan England och
Förenta staterna, som man anser vara önskvärd. A v siffrorna för
guldrörelserna ser man att tendensen trots allt är att guldet samlas i Amerika. över hälften av världens monetära guld är lagrat
i U. S. A. för närvarande.
Det kan nu starkt ifrågasättas, om vi icke genom de senare årens
stabiliseringspolitik kommit in i en situation, som erinrar om den,
som rådde före guldmyntfotens sammanstörtande 1931. Då var det
underlåtenheten att taga konsekvenserna av guldrörelserna i fråga
om prisnivåerna, som lade hinder i vägen för kapitalets förflyttningar mellan länderna och gav ett drag av meningslöshet över
guldsändningarna. Nu är det underlåtenheten att anpassa de olika
ländernas prissystem efter varandra genom lämpliga förändringar
i växelkurserna, som motverka kapitalets rörelser. Tendensen blir
även nu att guldet tillgripes för utjämnande av betalningsbalanserna. Guldet är alltjämt på vandring till Förenta Staterna och
det återstår att se, hur länge denna ojämnhet i guldfördelningen i
världen skall kunna skärpas ytterligare. Ä ven Frankrikes enorma
guldtillgångar ha på senare år reducerats i stor omfattning, och
skulle England förlora så stora mtingder guld att dess hittillsvarande guldpolitik äventyras, så blir det svårt att hålla det nuvarande systemet för växelkurserna orubbat.
v.
Vi skola nu till sist kasta en blick på guldfrågan ur mera allmänna synpunkter. Om man bortser från transportkostnaderna,
bör guldets pris omräknat efter växelkurserna vara detsamma i
alla länder. Givetvis inverka de små köparna icke lika mycket
på prisutvecklingen som de stora. :B~. n. betyder Förenta Staterna
och England mest för guldprisets gestaltning i världen. Det pris
man söker etablera är emellertid icke ett jämviktspris, vid vilket
varken guldöverflöd eller guldknapphet förekommer, utan ett minirnipris av den typ, som vi ha haft lika talrika som sorgliga
exempel på i fråga om de stora världsmarknadsvarorna under de
senaste decennierna. Fastställer man ett minimipris, måste man
ta dess konsekvenser. Man måste lagra varorna, förRtöra delar av
förråden eller monopolistiskt reglera produktionen.
Om vi utgå från den sistnämnda metoden och undersöka dess
180
Guldet, det internationella penningsystemets dilemma
möjligheter i fråga om guldet, så kan det genast sägas att metodens användbarhet är ovanligt liten. Den årliga guldproduktionen
är, hur mycket man än drivit upp den på senare åren, alltför liten
i förhållande till världens totala guldförråd för att en reglering
av produktionen skulle ha någon effekt på priset. Det är en avsevärd skillnad i detta avseende mellan en obegränsat varaktig produkt som guldet och vanliga varor, som raskt försvinna i konsumtionen. Dessutom torde möjligheterna för en samverkan mellan
världens guldproducenter vara synnerligen små. I fråga om den
andra metoden kunna vi fatta oss kort. Riskerna för att man skall
behandla guldet på samma sätt som kaffet i Brasilien och vetet i
U. S. A. äro så gott som obefintliga. I viss mån utgör ju den industriella förbrukningen av guldet en motvikt mot guldöverflöd men
just tack vare det höga guldpriset har denna gått kraftigt tillbaka
under senare år. Så mycket mera guld blir då över för monetärt
bruk. Om det höga minimipriset skall kunna hållas, återstår alltså
blott metoden med lagring, och det har blivit valutafondernas och
centralbankernas uppgift att sörja för att det guld, som icke går
bort i den industriella förbrukningen, uppköpes till ett pris, vid
vilket det eljest ej skulle ha funnit köpare.
Det paradoxala i situationen är, att guldpriset blivit för högt
och centralbankernas guldlagring särskilt stor under en tid, då
man eljest måste förmoda, att det monetära guldet skulle ha reducerats ofantligt i betydelse, nämligen efter guldmyntfotens sammanbrott 1931. Själva nedskrivningen av valutan betyder emellertid en uppskrivning av guldkassornas värden. Om Amerika nedskriver sin valuta till 59 % av den gamla pariteten, stiger guldförrådets värde med 70 %. Det är då icke ägnat att förvåna, att
guldproduktionen tog riktig fart efter 1931. En näringsgrens räntabilitet bestämmes emellertid icke blott av den färdiga varans
pris utan av dettas förhållande till produktionskostnaden. Hade
ökningen av centralbankernas guldkassor lett till en ökning i
kreditgivningen, så hade ett korrektiv för guldproduktionen inträtt genom· att den allmänna prisstegringen i världen även
ökat guldets produktionskostnader. ökningen av guldproduktionen hade hållits inom rimliga gränser. Prisstödspolitiken i fråga
om guldet har emellertid blott ökat bankernas guldförråd utan att
öka deras kreditgivning. Så länge guldpriset är högt utan att guldets produktionskostnad stegras i motsvarande grad, ha guldproducenterna goda tider. Deras läge är beroende av centralbanker- 181
d
Ivar Sundbom
nas villighet att absorbera det nyproducerade guldet till ett oförändrat pris och av dessas politik att ej låta prisnivån höjas i proportion till det stegrade guldpriset.
En egendomlighet i fråga om centralbanksguldet är att detta
vissa år vuxit starkare än hela guldproduktionen. Förklaringen
härtill är, att guld under de osäkra valutaförhållandena i världen
lagrats utanför centralbankerna ochnu, då guldpriset står så högt
att man befarar en sänkning, säljes till bankerna.
För att ge en föreställning om förändringarna i fråga om guldet
skola vi belysa dessa med några siffror från tiden efter 1931.
Världens guldproduktion
värderad i milj. pund efter 84 s. ll 1/2 d. pr oz.
.~r
Trans- Hyss- Förenta Canada Alla
yaal land Htaterna länder
1931 H,o 7,2 9, l 11,4 94,;:
HJ32 4ö, 7 7,:; 9,4 l i{,O 10 l ,6
1933 49 ‘)-,- 11,3 lO,!J 12,5 108,>l
1934 4-1 ,\J 18,1 12,4 12,1i 117,4
1935 4-4,\J 24,8 15,4 13,9 131,7
l ~l31i 48,1 31,2 18,2 15,:-: 149,7
Till dessa siffror, som äro hämtade från en redogörelse för guld- 1HOduktionen av D. T.•Tack i den tyska tidskriften Weltwirtschaftliches Archiv, nov. 1937, böra vi foga uppgifter på guldproduk·
tionens värde räknat efter det nya guldpriset. Vi ha därvid utgått
från ett mycket ungefärligt medelpris pr oz. på 140 s.
Världens guldproduktion
i milj. pund efter ett pris av 140 s. pr oz.
1931
19:32
1933
1934 .
1935 .
19i3ti .
Ra1ntliga
1iinder
15ti,8
170,1
178,’>
193,2
217,0
247,1
Produktionstillväxten för guldet är ju mycket markant. Det bör
också betonas att den icke sammanhänger med upptäckten av
några nya guldtillgångar i världen utan är ett resultat av det
ovan berörda förhållandet mellan guldets pris och dess kostnad.
182
Guldet, det internationella penningsystemets dilemma
Som prof. Erik Lindahl anmärkt saknar det icke sitt pikanteri,
att den enorma tillväxten av den ryska guldproduktionen är resultatet av det konservativa City’s med sådan emfas framförda krav
på guldprisets stödjande.
Ökningen av det monetära guldet och fördelningen av detta på
världens viktigaste centralbanker framgår i milj. pund räknat av
följande tabell, där beräkningen är gjord efter det gamla guldpriset.
-”r England
Förenta
Frankrike Tyskland
Rtaterna
1931 121 833 551 52
1932 . 121 831 669 43
1933 . 192 824 620 22
1934 . 19i3 1,000 661 7
1935 . 200 1,229 534 6
1936 . i313 1,B68 364 6
Siffrorna intyga den stora roll, som guldet spelar i centralbankspolitiken under dessa år och även hur guldet haft en naturlig ten-.
dens att gå till Förenta staterna. Det kan nämnas att denna tendens ytterligare skärptes under 1937. Amerikas andel av det monetära guldet var 1936 47,7% men i juli 1937 ej mindre än 52,5 %.
Det är tydligt att guldanhopningen i U. S. A. icke kan fortgå
med den takt som skett, hur länge som helst. Man ställes i U. S. A.
inför valet att antingen sänka guldpriset eller att höja prisnivån.
Här göra sig naturligtvis olika intressen gällande. Den protektion
av guldproducenterna, som det höga guldpriset innebär, understödjes naturligtvis av de guldrika staternas ängslan för stora
plötsliga förluster genom nedskrivning av guldkassorna. Mera
sannolik förefaller den andra utvägen med höjning av prisnivån.
Den kan framför allt genomföras på längre sikt, ehuru även den
är förenad med svårigheter, som här skulle bli för vidlyftigt att gå
in på. Skulle emellertid den amerikanska steriliseringspolitiken i
fråga om guldet upphöra, och priserna börja röra sig uppåt, så
finnes ju en möjlighet, att det amerikanska guldet sprides över
världen och att den nuvarande ensidiga fördelningen hävdes.
Detta förutsätter dock att penningpolitik och handelspolitik lades
om efter normer, som mera liknade dem, som voro gällande under
förkrigstiden. Ländernas isoleringspolitik i ekonomiskt avseende,
till vilken den autonoma penningpolitiken i ej ringa grad bidragit,
talar dock emot en utveckling i antydd riktning.
183

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner