Print Friendly

Guernicalegenden

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

;;
GUERNICALEGENDEN
I SLUTET av april 1937 upprördes
världsopinionen, vid denna tid som
bekant starkt engagerad i det pågå-
ende inbördeskriget i Spanien och
bl. a. till följd av en mycket ensidig
propaganda emotionellt synnerligen
lättpåverkad, av meddelandet om
det öde, som sades ha drabbat den
lilla baskiska staden Guernica. Saken väckte det största uppseende,
och särskilt den med den republikanska spanska regeringen sympatiserande pressen i många länder
excellerade i detaljerade skildringar
av en arkadisk idyll, levande sin
fredliga existens långt bakom fronten, tills nationalisternas bombflyg
på några timmar förvandlat det militärt betydelselösa samhället till en
hög rykande ruiner, och detta medan befolkningen just var samlad
för att hålla sin traditionella boskapsmarknad. Det är helt naturligt, att allt detta skulle framkalla
indignation för att inte säga raseri
hos en vidsträckt, internationell publik, av vilken den ojämförligt
största delen varken tidigare hört
talas om baskernas nationalhelgedom eller över huvud ägde någon
egentlig kännedom om de ovanligt
komplicerade spanska politiska förA v lektor PER-ADOLF LANGE
hållandena. Märkvärdigare är emellertid, att den uppfattning om ödeläggelsen av Guernica, som grundlades av den republikanska propagandan dessa aprildagar för snart
tjugo år sedan, alltjämt möter i för
övrigt seriösa och objektiva sammanhang och fortfarande torde få
anses som den gängse. Och dock
ger en förutsättningslös bedömning
av de ifrågavarande omständigheterna tydligt vid handen, att denna
uppfattning är helt felaktig. Det
kan alltså vara av ett visst intresse
att något närmare tränga in i detta
problem, varvid det är lämpligt att
först klargöra Guernicas allmänna
betydelse och strategiska position
vid tiden för det spanska inbördeskriget.
Den lilla staden Guernica (baskisk stavning: Gernika) y Luno
tillhör provinsen Vizcaya och är belägen drygt 20 kilometer nordost
om Bilbao, fågelvägen räknat, och
vid innersta spetsen av floden Mundacas havsviksliknande mynning,
ungefär 15 kilometer från kusten.
För att undvika det hinder, som
den breda och djupa flodmynningen utgör, måste kommunikationerna mellan östra Vizcaya och
– ..
provinshuvudstaden Bilbao gå via
Guernica, där floden ännu är smal
· och kan passeras på en bro om tre
spann. Med omgivande distrikt förbindes Guernica genom sju landsvägar, en omständighet som understryker stadens avsevärda betydelse
såsom knutpunkt för den lokala
trafiken; av mindre vikt härvidlag
torde däremot vara den smalspåriga
järnväg, som i nord-sydlig riktning
över Guernica förenar kustorten
Pedernates med Amorebieta på linjen San Sebastiån-Bilbao.
Våren 1937 hade Guernica, som
då tillhörde den föregående höst
upprättade autonoma baskiska republiken Euzkadi, omkring 6 000
invånare. I staden fanns två vapenfabriker som tillverkade flygbomber, pistoler och ammunition, varjämte som regel några bataljoner
milistrupper hölls kasernerade i ett
par f. d. kloster i dess norra del.
Orten spelade alltså i militärt avseende en viss roll. Men dess vä-
sentliga betydelse, i varje fall under normala förhållanden, låg på
ett annat plan: Guernica var ett
slags baskisk nationalhelgedom.
Där stod- och står alltjämt- La
Casa de Juntas, en medeltida stenbyggnad med arkiv, bibliotek och
konstskatter, mötesplatsen för de
baskiska provinsernas gamla lantdag, och :.Guernicas träd>, den heliga eken som lånat sitt namn åt
hymnen Gernikako Arbola, skapad
i förra seklet av poeten och tonsättaren Jose Maria de Iparraguirre.
Under den :.tusenåriga» eken –
271
den ursprungliga föll 1811 men den
nuvarande bärstammar direkt från
moderträdet – lovade Ferdinand
och Isabella på sin tid att respektera baskernas traditionella fueros,
privilegier, och i skydd av dess
krona samlades Vizcayas styrelsemän vart annat år till rådslag. Trä-
det är, har det sagts, för basken i
gemen »en sinnebild för hans gamla
blod och inre oberoende».
Frågan om den baskiska :.nationalismen» bildar ett direkt psykologiskt underlag för argumenteringen om Guernicas ödeläggelse
och bör därför här något beröras.
Det baskiska området i Spanien
omfattar de egentliga baskiska provinserna Vizcaya, Guipuzcoa och
Alava samt öster därom och i omedelbar anslutning till de två senare
det avsevärt större Navarra, under
medeltiden ett självständigt konungarike och sedan 1515 införlivat med Kastilien. Trots att de tre
provinserna av den spanska kronan länge åtnjutit vittgående privilegier, vilka inte helt avskaffades
ens efter det sista karlistupproret
1876, har det i äldre tider funnits
varken någon enad baskisk nation
eller någon egentlig separatism. En
sådan rörelse, till en början ideellt
inriktad och av skäligen artificiell
karaktär, tillkom först under 1800-
talets sista decennium men blev
längre fram politiskt färgad och
ledde, såsom redan framhållitts, i
oktober 1936 till proklamerande!
av den formellt självständiga republiken Euzkadi, bestående av Viz- ”‘
272
caya, Guiptizcoa och Ålava. Detta
får betraktas som en eftergift av
centralregeringen i Madrid, vars ledande män härigenom hoppades att
vinna baskerna för sin sak i det
då några månader gamla inbördeskriget. Emellertid var opinionen
bland baskerna mycket splittrad
både beträffande autonomien och
kriget. Arbetarna i industricentra
som Bilbao, vars befolkning kommer från många olika delar av Spanien, och Eibar var givetvis för
Madridregeringen men föga intresserade av den provinsiella självständighetsrörelsen, som hade sina
flesta anhängare bland de övriga
stadsborna i Vizcaya och Guiptizcoa. Majoriteten av invånarna i
dessa två provinser ställde sig på
den spanska republikens sida, medan betydande minoriteter höll
med dess motståndare. Ålava, den
mest utpräglat katolska provinsen
i Spanien, erbjöd visserligen en
ganska god jordmån åt den baskiska separatismen men tog av religiösa skäl till största delen Francos parti. Navarra slutligen med sin
djupt katolska och strängt konservativa befolkning hade från början
helt tagit avstånd från alla separatistiska tendenser och slöt praktiskt taget som en man upp bakom
Franco. Under inbördeskrigets
första dagar samlades de baskiska
s. k. traditionalisterna i tusental
under general Molas fanor i Pamplona, och i dessa milistrupper, requetes, med de karakteristiska röda
boinas (»baskermössor»), fick den
spanska nationalistarmen några av
sina bästa och mest entusiastiska
förband. Det politiska ställningstagandet i det baskiska området var
alltså detta, att minoriteten separatisterna, satte sitt hopp till den
spanska republiken, vilken många
av dem dock betraktade utan all
hänförelse, medan den traditionalistiska majoriteten anslöt sig till
motsidan. Flera basker kämpade
för Franco än mot honom.
Som inledningsvis redan antytts,
försökte den republikanska propagandan att frånkänna Guernica all
militär betydelse, ehuru staden, då
den mötte sitt öde, var besatt av
Euzkadis väpnade styrkor och befann sig i en viktig strategisk position mindre än en mil bakom
själva fronten. De spanska nationalisterna, som var angelägna att bemäktiga sig de värdefulla gruv- och
industridistrikten i Euzkadis kustområde, behärskade sedan hösten
1936 den viktiga gränsstationen
lrtin samt San Sebastiån, men deras försök att tränga vidare västerut mot Bilbao, den baskiska republikens huvudstad, misslyckades
tills vidare. Då offensiven återupptogs följande vår, befann sig Guipuzcoa och Ålava till största delen
i nationalisternas händer, medan
Vizcaya med huvudstaden beredde
sig på att fortsätta striden. Under
vintern hade bedrivits omfattande
befästningsarbeten, varigenom man
upprättat det s. k. »järnbälteb>
kring Bilbao, och försvaret sköttes
av baskisk regeringsmilis samt brigader av anarkister och asturiska
gruvarbetare, de beryktade dinamiteros. Nationalisternas slutoffensiv, som började den 31 mars 1937,
blev ett invecklat och besvärligt fö-
retag, som utvecklade sig till veckolånga strider, innan Bilbao äntligen
kunde ockuperas den 19 juni. Det
var i samband med dessa operationer som Guernica blev förstört. Den
26 april passerades orten av ett
stort antal flyende republikanska
trupper, som sedan de måst uppge
sina ställningar i östra Vizcaya försökte ta sig fram till ~järnbälteb.
Samma dag anfölls Guernica av nationalisternas flyg och började på
kvällen att brinna, och då nationalisterna den 29 marscherade in i
staden, var nästan fyra femtedelar
av dess omkring trehundra hus mer
eller mindre fullständigt förstörda.
ödeläggelsen var dock endast i
ringa mån ett resultat av flyganfallet; till sin väsentliga del hade
den utförts på order av den baskiska regeringen själv.
I Europa synes särskilt den engelska opinionen ha tagit illa vid
sig av Guernicas öde. Den första
rapporten härom, som nådde London, stod att läsa i The Star eftermiddagen den 27 april i form av
en utförlig korrespondens till tidningen, varjämte samma nummer
även hade ett Reutertelegram om
händelsen. Båda dessa meddelanden, som kom från Bilbao och är
fyllda av motsägelser och orimliga
detaljer, talar om en tre timmars
bombraid mot staden med för- 273:
ödande verkningar, men medan det
senare anger människoförlusterna
till omkring hundra civilpersoner
(och en milisman), vet det förra
att berätta om massor av döda.
Nästa morgon, den 28 april, inflöt
ytterligare uppgifter, och man
kunde nu i England läsa en mereffektfull redogörelse, som Times.
hade mottagit från sin specielle korrespondent i Bilbao, George Lowther Steer, en free-lancejournalist
som erbjudit tidningen sina bidrag.
Steer, som karakteriserats som ~en
begåvad, känslig och fatasirik artisb, sympatiserade av emotionella
skäl helt med de baskiska separatisterna och var alltså väl skickad
att tjäna som språkrör för myndigheterna i Bilbao; sin benägenhet
för partiska överdrifter hade han
visat under Abessinienkrisen ett par
år tidigare.
Enligt Steers telegram skulle
Guernica den 26 april, då marknad
pågick i staden, ha utsatts för ett
anfall av ~tyska bombplan~, som
fällde sprängbomber på ett halvt
ton stycket och ett stort antal
brandbomber med resultat att hela
staden antändes, varjämte omkring
tjugu jaktplan skulle ha beskjutit
befolkningen med maskingevär.
Antalet döda och sårade säges så
vitt känt vara relativt litet men
~kunde väl väntas stiga till flera
hundra~. Både Guernicas ek och La
Casa de Juntas uppges vara oskadade, likaså kasernerna och en vapenfabrik; Steer medger alltså förefintligheten av de sistnämnda men
274
betecknar ändå Guernica som ett
icke-militärt mål.
Det var framförallt denna relativt sansade och måttfulla artikel
som upprörde England och sträckte
sina verkningar långt utanför örikets gränser. Härtill bidrog givetvis. att den offentliggjorts i själva
Times, där den publicerats på central plats och uttryckligen rubricerats som »redogörelse av ett ögonvittne~. Dock var så inte förhållandet, något som framgår redan av
tidsuppgifterna. Enligt Steer började bombanfallet strax. efter klockan 16.30 och slutade 19.45, alltså
omkring tre timmar senare. Själv
säger han sig ha kommit till Guernica först klockan 2 på morgonen
den 27 april, således minst sex
timmar efter det raiden upphört
– staden erbjöd då »en fruktansvärd syn» -varför han alltså inte
kunnat bevittna bombardemanget
utan endast fått en nattlig, förvirrande bild av eld och ödeläggelse.
Steer har vidare i senare artiklar i
olika engelska tidskrifter och i sin
bok The Tree of Gernika gjort sig
skyldig till en rad diskrepanser beträffande tiden för sin ankomst till
staden, och det är i själva verket
omöjligt att exakt fastställa, när
han lämnat Bilbao för att bege sig
till Guernica, en bilfärd på omkring
30 kilometer. Han kan i varje fall
inte ha kommit fram före klockan
23 på kvällen den 26 april, flera
timmar efter flygraidens slut.
Steer uppger alltså att Guernica
förstörts som följd av ett tre timmars bombardemang, utfört av n~
Honalisternas flygplan, men är relativt måttfull vad beträffar detaljerna. Hans redogörelse var upprö-
rande nog men rullar dock inte upp
sådana fasansfulla och bloddrypande scener, vari många andra
rapporter samtidigt frossade. Så-
lunda kunde den internationella
tidningspubliken läsa, hur nationalisternas tyska eller italienska flygplan inte bara förstörde de flesta
byggnader – däribland två sjukhus – i Guernica utan även satte
de kringliggande lantgårdarna i
brand. Då invånarna och de talrika
lantbor, som med anledning av den
just pågående marknaden sades
befinna sig i staden, försökte sätta
sig i säkerhet, besköts de flyende
med kulsprutor från jaktplan. som
riktade sina vapen även mot arbetande kvinnor på fälten och betande fårhjordar; en uppfinningsrik korrespondent vet till och med
att omtala, att flygplansbesättningarna lutat sig ut ur maskinerna och
kastat handgranater på sina offer!
Bombanfallet betecknas allmänt
som krigets dittills värsta eller som
en av de mest fruktansvärda flygraiderna i den moderna krigfö-
ringens historia; det uppges i regel
ha pågått i tre eller åtta timmar,
varunder mellan l 000 och 3 000
brandbomber skulle ha fällts. Härtill fogas gärna uppgifter, som att
dessa bomber framställts av tyska
kemister och att elden var omöjlig
att släcka. Massor av människor
skulle ha dödats, däribland tusentals kvinnor och barn. I vissa fall
göres också uttryckligen gällande,
att den ryktbara eken, parlamentsbyggnaden, kasernerna och vapenfabrikerna samtliga skulle ha förstörts – Steer omnämner dem
dock sanningsenligt som oskadade
och genomgående figurerar
Guernica som en »Öppen» stad
långt bakom fronten.
Det var nu skildringar som
dessa, osammanhängande, fyllda
av inre motsägelser och direkta
orimligheter, som under någon
vecka ingöt ett passionerat raseri
hos en stor del av världsopinionen.
Författarna till dessa meddelanden
var i likhet med Steer inga ögonvittnen. I själva verket tilläts de utländska journalisterna i Bilbao inte
att komma till Guernica förrän nå-
gon gång under natten den 26-27
april. De fick därvid naturligt nog
lätt den uppfattningen, att det brinnande Guernica antänts av luftbombardemanget, och hade ingen
möjlighet att närmare kontrollera
saken eller att verifiera de uppgifter, som gavs dem av den baskiska
regeringens representanter, vare sig
på stället eller senare i Euzkadis
huvudstad. Att man nu utnyttjade
Guernica i propagandan mot nationalisterna är uppenbart. Kriget
hade gått illa för republikanerna,
och det gällde att appellera till
världens sympati. Det republikanska Spanien kunde som bekant
glädja sig åt en vidsträckt sympati.
överallt i världen trodde man särskilt under det första krigsåret
19- 573444 Svensk Tidskrift H. 4 1957
275
dess väl tillrättalagda propaganda,
spridd av inflytelserika tidningar
som till exempel Manchester Guardian, och fiktionen om inbördeskriget som en kamp mellan en fredlig, framstegsvänlig demokrati och
en aggressiv »fascistisk» diktatur
accepterades gärna. Och dock var
det tydligt, att den spanska demokratien, som aldrig varit särskilt lyckad, gått under till följd av den segrande folkfrontens övergrepp mot
sina motståndare under de första
månaderna 1936. Francosidans understöd från tyskt och italienskt
håll, som insatts i mera betydande
omfattning först sedan den nationalistiska offensiven mot Madrid
hejdats av de internationella brigaderna hösten 1936, tycktes ytligt
sett bekräfta den republikanska
propagandan. Under dessa förhållanden är det begripligt, att nationalisternas synpunkter hade svårt
att vinna gehör. Härtill bidrog i avsevärd mån, att deras pressdepartement och censorer i Salamanca arbetade med en byråkratisk stelbenthet och inkonsekvens, som enligt
den brittiske journalisten Harold G.
Cardozo, författaren till ett av de
bästa och pålitligaste tidiga reportageverken om inbördeskriget,
måste ha varit rekordartade i sitt
slag och ofta bragte krigskorrespondenterna till förtvivlan. Jordmånen var alltså väl förberedd för
den Guernicalegend, som började
skapas, medan republikanska milismän, asturiska dinamiteros och
Euzkadis poliser ännu höll på med
276
sitt förstörelsearbete och som alltjämt på många håll betraktas som
en trosartikel.
Runtom i världen var man således benägen att ögonblickligen acceptera den republikanska propagandans uppgifter om Guernica.
Talrika resolutioner, som fördömde
bombardemanget, tillkom praktiskt
taget omedelbart i många länder. I
till exempel England krävde den
dåvarande oppositionsledaren Attlee, som lånat sitt namn åt ett förband i de internationella brigaderna, redan den 28 april i underhuset en officiell brittisk protest,
och samma dag var det engelska arbetarpartiet färdigt med sin förkastelsedom. Beträffande samtidens
– och för den delen även eftervärldens – inställning till det
spanska inbördeskriget i allmänhet
och Guernicaepisoden i synnerhet
är det berättigat att med någon tillspetsning säga, att ju mindre man
visste om Spanien, desto ivrigare
tog man sitt parti.
Nationalistregeringen blev helt
naturligt bestört över utlandspressens påståenden och den därav
framkallade indignationsstormen
och protesterade i sin tur häremot.
Från denna sida framhölls, som det
förefaller inte utan skäl, att världsopinionen inte blivit överdrivet
uppskakad av republikanernas terror och inte heller nämnvärt reagerat mot luftbombardemangen av
städer inom nationalisternas territorium. Ändå hade sådana i stort
antal förekommit under krigets
första år, medan republikanerna
hade överlägsenhet i luften, varvid
raiderna inte sällan riktats mot
uppenbarligen »Öppna» städer utan
direkt militär betydelse, såsom
Zaragoza och Valladolid, i många
fall med mycken förödelse och stor
manspillan bland civilbefolkningen
som resultat. Enligt ett telegram
den 4 maj från Times’ korrespondent i Vitoria, huvudorten i Ålava
och högkvarter för den pågående
offensiven mot Bilbao, kunde en
speciellt tillsatt kommission av ingenjörer framdra en rad tekniska
argument– varom mera nedansom bestyrkte, att Guernica inte
kunde ha förstörts från luften.
Att nationalisternas plan över
huvud skulle ha bombarderat Guernica, dementerades uttryckligen av
Franco redan den 28 april, ehuru
staden, såsom senare medgavs, i
själva verket blivit utsatt för ett
sådant anfall den 26. Eftersom ett
dylikt medgivande vid denna tidpunkt rimligtvis endast skulle ha
ytterligare upphetsat världsopinionen, är dementien helt förståelig.
Ett medgivande nu skulle vidare ha
varit inopportunt med tanke på
baskernas känslor, allrahelst som
Euzkadis president, Aguirre, just
försökt anspela på dessa genom att
patetiskt framställa Guernicaepisoden som ett rent terroranfall, huvudsakligen avsett att ödelägga den
baskiska nationalhelgedomen. Det
är vanskligt att yttra sig om effekten av denna propaganda bland
baskerna själva – sanningen om
Guernicas öde bör dock inte länge
ha kunnat undanhållas dem – men
under alla förhållanden rörde det
sig här om en för de flesta av dem
känslig angelägenhet. Man bör i
detta sammanhang göra klart för
sig, att betydande baskiska styrkor
deltog i offensiven mot Bilbao, varvid själva Guernica – eller ruinerna därav – kom att besättas av
bl. a. en navarresisk brigad.
över huvud är det åtskilligt som
bestyrker nationalistregeringens
uppgift, att Guernica förstörts av
de retirerande republikanerna –
alla indicier pekar faktiskt i denna
riktning. Såsom en viktig vägknut,
vilken måste passeras av en stor del
av de mot Bilbao tillbakavikande
republikanska trupperna, och med
sina ammunitionsfabriker och kaserner var Guernica, sedan ett par
veckor beläget i eller omedelbart
bakom själva stridslinjen, ett legitimt militärt anfallsmål. Dess strategiska betydelse rättfärdigade ett
bombardemang men ingalunda total ödeläggelse. Franco, som önskade utnyttja de ekonomiska resurserna i Bilbaodistriktet så snart
som möjligt, hade tvärtom varje
anledning att inte förstöra Guernica. Hans motståndare däremot,
som visserligen proklamerat försvar
till sista man – det stolta »no
pasarån» – de skall inte tränga
igenom – gjorde ingen hemlighet
av att de ämnade ödelägga de orter,
som ej kunde försvaras mot »fascisterna». De uppges på förhand ha
utbasunerat denna hotelse även be- 277
träffande Guernica, och i varje fall
gjordes flera sådana uttalanden av
personer i officiell ställning under
de fortsatta striderna i Nordspanien senare på året. I praktiken
hade de republikanska styrkorna
sedan länge öppet tillämpat denna
taktik, varvid förband av dinamiteros såsom den illa beryktade
Karl Liebknecht-bataljonen, rekryterade av »asturiska» gruvarbetare1, visade sig synnerligen effektiva ehuru föga hågade eller lämpade för reguljär krigföring. Så-
lunda hade Irun med det angränsande Fuenterrabia satts i brand,
innan nationalisterna intog dem på
hösten 1936, och under Bilbaooffensiven delade Amorebieta och Eibar samma öde; beträffande den
senare orten med sina mycket viktiga ammunitionsfabriker omtalades detta i världspressen såsom nå-
got självklart. Bilbao däremot räddades av sin egen ordinarie garnison av baskiska milismän, som med
ovilja betraktade de sex bataljoner
dinamiteros, vilka enligt pressuppgifter funnits i staden flera veckor
men vägrat att låta sig sändas till
den egentliga stridsfronten. ödeläggelsen av Guernica är på det
hela ett parallellfall till vad som
strax tidigare skett med Eibar och
1 Termen »asturisk» i detta sammanhang är vedertagen men oegentlig, då
gruvarbetarna i Asturias till allra största
delen kommer från andra trakter, lockade
av osedvanligt goda arbetsvillkor, och lever avskilda från provinsens inhemska
bondebefolkning.
278
något senare med Amorebieta –
särskilt den senare lilla staden uppvisade exakt samma slags skadegörelse – men den baskiska nationalhelgedomens speciella karaktär gjorde, att den i sällsynt hög
grad kunde utnyttjas för propagandaändamåL De som förstörde
Guernica har inte tvekat att offra
dess civila bebyggelse men väl sina
egna förläggningar och framförallt
aktat sig att röra de känslo- och
stämningsmättade baskiska symbolerna, vilka ännu borde kunna användas för att ingjuta kampvilja
och segertro hos separatisternas
tillbakavikande styrkor.
Att alla indicier i grund och botten motsade den republikanska propagandan om Guernica, framstod i
viss mån klart redan för samtiden,
då man efter de första dagarnas bestörtning började fundera en smula
över saken. Steers uppgifter väckte
snart nog misstankar, och efter nationalisternas intåg i staden kunde
man göra undersökningar på ort
och ställe. Times beordrade därför
en representant med militär erfarenhet till platsen, och i början av
maj kunde ett antal utländska tidningsmän närmare skärskåda ruinerna. De inspekterade de nedbrända husen – hela rader därav
-men fann det orimligt att tänka
sig, att staden, såsom republikanerna gjort gällande, skulle ha antänts av en stor mängd brandbomber, då spår av sådana fullständigt
saknades mellan byggnaderna och
varken gator, torg, trädgårdar eller
~ ‘;. ._ .
fält i närheten bar märken efter
brandbomber. Gatorna var däremot
på flera ställen skadade av explosioner, medan verkliga bombkratrar endast förekom i stadens utkanter omkring utfartsvägarna. De
förstörda byggnaderna, vars väggar
i allmänhet stod kvar, visade sällan
spår av flygbomber men var svårt
eldhärjade och måste, av det tjocka
sotlagret att döma, i de flesta fall
·vara påtända med petroleum. Enligt rapporter i Times av tidningens
representant den 4 och 5 maj var
det tydligt, att ödeläggelsen av
Guernica mycket mindre .berodde
på flygbombardemang än på förstörelse av medvetet anlagd eld. Till
liknande resultat kom Le Temps
den 3 maj, och Echo de Paris skrev
samma dag, att :.den avsiktliga
mordbranden var uppenbar:.. Daily
Mails korrespondent, den ovan
nämnde Harold Cardozo, infann sig
någon eller några dagar senare och
kunde bekräfta sina kollegers utsago. Han hade även en del nytt
material att anföra och har bland
annat avlivat myten om de nedbrända lantgårdarna i omgivningarna.
Denna pressmännens uppfattning bestyrktes även av en rad
framstående engelska officerare, av
vilka major Yeats-Brown torde vara
den mest kände. Särskild tyngd får
härvidlag tillerkännas det vittnesmål, som avgavs av en mycket erfaren brittisk flygare, wingcommander James. Denne, som hösten
1936 i Madrid speciellt studerat effekten av brandbomber, kunde vid
sin undersökning av Guernica inte
finna något stöd för påståendet, att
staden skulle ha förstörts av bombardemang från luften. Steer däremot vidhöll sina uppgifter, trots
det material som förebragts mot
hans version. I The Tree of Gernika
fann han dock för gott att utelämna
alla ur hans synpunkt besvärande
omständigheter. Guernicaepisoden
hade emellertid gett den sansade
delen av den engelska opinionen en
lärdom för framtiden. Madridregeringens försök att framställa Oviedo, vilket under striderna hösten
1937 systematiskt ödelagts av anarkister och dinamiteros, som ett offer för ändlösa nationalistiska bombardemang misslyckades därför
helt. De stora engelska tidningarna
lät sig denna gång inte föras bakom
ljuset.
Även om redan i början av maj
1937 den republikanska Guernicapropagandan på det hela blivit avslöjad som falsarier, återstod dock
många omständigheter att reda ut
i detta sammanhang, varför Burgosregeringens tekniska departement i detta syfte tillsatte en speciell kommission. En dylik av mera
tillfällig karaktär hade, som
nämnts, varit i verksamhet redan
i början av maj och då kunnat
anföra samma argument som den
samtidigt inspekterande delegationen av utländska tidningsmän,
varom nyss talats. Den nya kommissionen, som bestod av två ingenjörer och två domare, samman- —–~— ~—-~——-
279
trädde in pleno i Guernica den 9
augusti 1937 och undersökte staden och omgivningarna; samma
dag avslutades en lång rad vittnesförhör, som pågått sedan den 30
juli. Resultatet av undersökningen
redovisades i en rapport, färdigställd i september, som nästa år
utgavs i en engelsk upplaga.!
Beträffande den materiella förödelsen i Guernica kunde kommissionen på flera punkter komplettera de tidigare undersökningarna.
En del hus befanns sålunda orörda
av eld men skadade av explosioner,
och gatorna, som ingenstädes bar
märken efter brandbomber, uppvisade i stället tydliga spår av sprängverkan; dessa korresponderade i
nio fall med skyddsnischerna i
kloakledningens huvudarm. Påtagliga kratrar efter sprängbomber
förekom endast utanför staden,
nära bron över Mundaca och omkring landsvägarna.
Av vittnesförhören framgick, att
Guernica måndagen den 26 april
blivit utsatt för återkommande
bombanfall mellan ungefär klockan
16.30 och 19 eller 19.30. Uppgifterna härom är emellertid ganska
vaga och ibland motsägelsefulla.
Ehuru orten traditionellt varje
måndag brukade hålla en vanligen
livligt frekventerad kreatursmarknad, syntes denna dag varken hand- 1 Guernica. Being the official report of
a commission appointed by the Spanish
National Government to investigate the
eauses of the destruction of Guernica on
April 26-28, 1937. London 1938.
···l’T~:~~<‘r’*'””·~~~~!l!l.’ar!’-..·’iltl.”lt.I.ILI..IQIEIJ•.·••:•:•—..•
280
lande eller boskap till i staden, som
i motsats till de gängse propagandauppgifterna verkade ovanligt ödslig med tommakafeer och få människor på gatorna. Man vet med sä-
kerhet, att baskiska regeringen planerat evakuering av Guernica till
just den 26 – stadens fall syntes
ju nära förestående -men någon
officiell order härom kom aldrig att
utfärdas. Det är emellertid tydligt,
att evakueringsordern var en öppen
hemlighet, och många som antingen
sympatiserade med regeringen eller
fruktade för det sätt varpå utrymningen skulle komma att ske, hade
därför lämnat staden med vad de
kunde ta med av sina ägodelar. Då
alarmklockan ringde, vilket den
gjort många gånger tidigare ehuru
staden ej förut blivit anfallen, uppsökte den kvarvarande befolkningen skyddsrummen – det fanns
åtskilliga sådana iordningställda
– eller begav sig ut på den kringliggande landsbygden. Invånarna
hade därför svårt att få någon klar
uppfattning om flygraidens omfattning eller de deltagande planens
beskaffenhet.
Nu råder det, som ovan framhållits, ingen tvekan om att Guernica
på eftermiddagen den 26 april anfallits av nationalisternas flyg i omkring tre timmars tid. Raiden hade
rimligtvis utgått från Vitoria, dit
nationalisterna för Bilbaooffensiven
hade avdelat ett åttiotal flygplan.
Det är ingen hemlighet, att Franco
under inbördeskriget uppbyggt sitt
flygvapen med hjälp av axelmakterna, och även om dess personal
snart bestod av avsevärt flera spanjorer än utlänningar, är det högst
sannolikt, att många tyslm eller italienska piloter deltog i angreppet på
Guernica. I och för sig är detta
förhållande givetvis irrelevant, men
med tanke på världsopinionen och
det rådande storpolitiska läget är
det psykologiskt förståeligt, att den
republikanska Guernicapropagandan genomgående talade om »tyska» och »italienska» flygplan.
Nationalisternas bombning av
Guernica avsåg av skadorna att
döma tydligen att framförallt derangera kommunikationslederna
samt möjligen även att för tillfället
avbryta verksamheten i vapenfabrikerna och gällde således mål fö-
reträdesvis i stadens utkanter eller
omedelbara omgivningar. Däremot
måste man till det yttersta ha försökt undvika att träffa de centrala
delarna med de baskiska nationalminnesmärkena- dessa förblev ju
intakta – och denna nödtvungna
moderation förklarar raidens militärt sett ganska obetydliga resultat.
Å andra sidan torde en del av ödeläggelsen i det inre av staden få
tillskrivas flygbombardemanget.
Några hus fann kommissionen som
nämnts skadade genom sprängverkan, ehuru man inte kunde definitivt avgöra om det skett just genom
flygbomber, och vid åttatiden på
kvällen, då de sista flygplanen redan lämnat Guernica och befolkningen börjat överge skyddsrummen, brann staden på ett mindre
antal ställen. Dessa eldsvådor kan
åtminstone delvis förutsättas vara
ett resultat av flyganfallet. Från
denna tidpunkt kan emellertid den
fortsatta händelseutvecklingen kontrolleras genom ortsbefolkningens
vittnesmål. Branden hade då ännu
en relativt blygsam omfattning, och
stadsborna hade lätt kunnat hejda
den och begränsa skadegörelsen,
om de fått fortsätta det släckningsarbete som de genast påbörjat. Ungefär en timme före midnatt anlände emellertid baskiska regeringstjänstemän från Bilbao, och
från denna stund förbjöds och
hindrades effektivt alla vidare åtgärder att släcka elden. I stället
började nu polis och militär ett regelrätt förstörelsearbete genom att
antända byggnad efter byggnad.
Elden fortsatte därför hela natten
mellan den 26 och 27 april och rasade även de följande dagarna.
Guernica ödelades sålunda alldeles övervägande genom mordbrand,
men dess förstörare tillgrep även
sprängning. På natten efter flyganfallet hörde invånarna åtskilliga explosioner i staden, vilka visserligen inte noterats av Steer. Från
flygbomber kunde dessa inte härröra, eftersom över huvud ingen
verksamhet i luften förekom över
Guernica efter raiden på eftermiddagen den 26 april och fram till
den 29, då nationalisternas intåg
ägde rum. De ovan nämnda galuskadorna gör det däremot tydligt,
att man utfört sprängning med dynamit i kloakledningen, och rim- 281
ligtvis var det detonationerna i
samband härmed som under natttimmarna den 26-27 med mellanrum ekade genom det brinnande
Guernica.
Den systematiska ödeläggelse,
som baskernas heliga stad på detta
sätt utsattes för den 26-28 april
1937, betecknar klimax i den av
Euzkadis regering beslutade evakueringen. Att nationalisternas ur
militär synpunkt klart berättigade
flygbombardemang endast i ringa
mån bidragit till den totala förödelsen, torde få anses definitivt fastslaget av de ovan skärskådade fakta
och förhållanden, som förebragts
genom pålitliga undersökningar på
platsen och vittnesmål avgivna under lagliga former. Ändå lever, så-
som inledningsvis påpekats, den
republikanska propagandans Guernicalegend alltjämt kvar och återfinnes nästan genomgående i moderna reseskildringar, uppslagsverk, handböcker av skilda slag och
i skönlitteraturen. Den har fått stöd
av en rad internationellt erkända
kulturpersonligheter, både spanjorer och andra.
Guernicalegenden kan således
numera sägas ha fått en helt axiomatisk karaktär. Härtill har givetvis den radikala världsopinionen i
gemen, medvetet eller omedvetet,
bidragit; hos denna har ju den
»fascistiska» spanska regimen alltid uppväckt förbittring, och den
har ej kunnat förlåta nationalistsidan dess seger i inbördeskriget.
Ehuru en viss modifiering härvid- ”‘
282
lag på senare år kunnat skönjas,
betraktas Spanien under dess nuvarande regering i vidsträckta kretsar fortfarande, som om det vore
:.en okunnig bigott gammal tyrann,
angelägen om mörker för sin egen
del av världen och förorsakande
det på andra hålb. (Cleugh, Spain
in the Modern World.) Slentrianmässigt politiskt känslotänkande,
kompakt okunnighet om och i
grunden bristande intresse för Spanien, dess historiska förutsättningar och speciella problem kommer därför synbarligen även i framtiden att för en betydande opinion
omöjliggöra en revision i objektiv
riktning av Guernicaepisodens innebörd. Legenden har en gång för
alla tagit form och lever vidare så-
som ett ovanligt eklatant exempel
på en för bestämda syften medvetet
och med framgång genomförd förvanskning av fakta och sammanhang i ett avgränsat historiskt händelseförlopp.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism