Guds tjänares tjänare: terror och mörkläggning



Under 1970- och 80-talen ägde en serie terroristattacker rum i Italien. Redan i december 1969 hade ett tjugotal människor dödats, när en bomb exploderade i Nationella jordbruksbankens kontor i Milanos centrum. Dådet hade kopplingar ända upp i den Italienska eliten – och in i Vatikanen, skriver Sten Niklasson i den avslutande delen i serien om Guds tjänares tjänare.

En ung anarkist, Guiseppe Pinelli, anklagades för dådet, men dog under utredningen. Dödsfallet rubricerades som självmord av myndigheterna. Vänstern hävdade emellertid att han mördats av utredaren Luigi Calabresi. Den senare skulle själv mördas ett par år senare.

I augusti 1974 gjordes en bombattack mot ett expresståg som passerade San Benedetto Val di Sambro. Resultatet blev 12 döda och 105 skadade.

Mordet 1978 på kristdemokraternas ledare Aldo Moro utreddes av generalen Carlo della Chiesa. 1982 mördades generalen av maffian i Palermo.

I augusti 1980 briserade en bomb på Bolognas järnvägsstation. 85 människor dog och 200 skadades. Flera attentat skulle komma att göras.

Under de rättegångar som följde konstaterades att dåden utförts av neofascistiska terrorister, organiserade under namn som Ordine nuovo, Avanguardia nazionale eller Fronte nazionale med stöd av en hemlig frimurarloge, i vilken en stor del av den italienska och påvliga eliten var medlemmar. Bakom stod också en hemlig organisation, kallad Gladio. Den senare hade bildats av västliga underrättelsetjänster för att utföra gerillaattacker och skapa politisk instabilitet, om det kommunistiska inflytandet i Italien skulle öka.

Syftet med denna Strategia della tenzione var att ge allmänheten intrycket att morden och bombdåden begåtts av kommuniststödda vänsterextremister och att förhindra en koalition mellan de regerande kristdemokraterna och kommunistpartiet.

Denna härva av attentat, lönnmord, falskspel och intriger inbegriper direkt och indirekt Vatikanen eller av den katolska kyrkan understödda organisationer och följer en 2000-årig tradition av hemlighetsmakeri, dubbla budskap och maktmissbruk.

Enligt Vatikankonciliet 1551 instiftades den katolska kyrkans form för syndabekännelse, bikten, av Kristus själv. Enligt modern tolkning är bikt med efterföljande förlåtelse det enda sättet för en sann katolik att försona sig med Gud. Denna ordning utgör ett effektivt verktyg för Vatikanen att forma människors tro och moral.

Under 1990-talet publicerades i Italien ett antal böcker, som återgav bikter, i vilka journalisten Bruno Guerri med flera bekänt påhittade synder i olika katolska kyrkor. Samtalen med själasörjarna hade spelats in med hjälp av dolda bandspelare. Resultaten är avslöjande.

Av ett femtiotal biktfäder menade bara en att korruptionsbrott borde anmälas till de rättsvårdande myndigheterna. Några svängde sig med formuleringen att korruption ”objektivt sett” kunde vara synd, men inte ”subjektivt”. Grova brott såsom mord, rån och vapensmuggling möttes av oanad förståelse. I många fall fick den som biktade sig rådet att undvika kontakt med polis och åklagare. Det enda som ådrog sig prästernas misshag var sexuella avvikelser och äktenskapsskillnad. Homosexuella och frånskilda föräldrar kunde inte räkna med Guds förlåtelse för sina synder.

Svårigheterna att få korrekt information om vad som faktiskt händer innanför Vatikanens murar har inneburit att den officiella informationen från påvestolen om händelser av allmänt intresse ofta betraktas som försök att dölja eller släta över verkligheten.

Den 4 maj 1998 utnämndes Alois Estermann till överste och chef för schweizergardet. Vid niotiden på kvällen samma dag hittades han i sin våning nära det påvliga palatset, skjuten till döds genom halsen. I rummet intill påträffades hans hustru, den före detta modellen Gladys Meza Romero, likaledes mördad. I närheten låg korpralen Cedric Torney med skallen bortskjuten. Under hans kropp hittades en pistol, som antogs vara mordvapnet.

Redan ett par timmar efter upptäckten av kropparna förklarade Vatikanens pressekreterare att Torney var gärningsmannen och att hans dåd ”med moralisk visshet” var ett utslag av galenskap. Efter obduktionen ett par dagar senare gjordes ett nytt uttalande av innebörd att en mindre tumör hittats i den del av Torneys hjärna som styr ”personligheten” samt att också spår av cannabis påträffats i kroppen.

Under det följande året gjordes många försök att tränga bakom Vatikanens knapphändiga information om händelsen. Den italienska polisens begäran om att få tillgång till undersökningsmaterialet avvisades med hänvisning till Den Heliga Stolens immunitet. De advokater som anlitats av Torneys familj för att få fram ytterligare upplysningar, gjorde till slut ett uppmärksammat uttalande, där de brännmärkte Vatikanens rättssystem. En av Vatikanens domstolar tvangs till slut bifalla advokaternas begäran om fördjupad utredning av saken. Nio månader senare förkunnade domstolen att den först givna officiella versionen av händelseförloppet var korrekt.

Vatikanens motvilja mot att sprida ljus över saken ledde naturligtvis till rykten om att sanningen avsiktligt doldes. Ett rykte gjorde gällande att Estermann varit agent åt östtyska Stasi och mördats av Vatikanens egen underrättelsetjänst. Ett annat talade om en homosexuell relation mellan översten och korpralen. Ett tredje om hämnd i samband med en narkotikaaffär.

Som så ofta när det gäller Vatikanens angelägenheter, lär sanningen förbli okänd.

Läs övriga delar i serien om Guds tjänares tjänare här.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör