Print Friendly

Guds tjänares tjänare: Påvens divisioner

Av Sten Niklasson | 1 december 2017


I ett ofta citerat uttalande ställde Stalin den ironiska frågan hur många divisioner påven förfogade över. Svaret är att de är fler och kraftfullare än Stalin kunde föreställa sig, berättar Sten Niklasson i andra delen i sin serie om den katolska kyrkan.

Påven förvaltar Petrus av Gud givna ämbete som biskop av Rom och är därigenom de katolska skarornas herde. Under den allsmäktige påven sorterar fem hierarkiska enheter, vilka, formellt sett, endast har rådgivande funktioner. De allmänna biskopsmötena, eller koncilierna, till vilka världens ca 4 200 katolska biskopar kallas någon gång varje århundrade, kommer först. De följs av en mindre krets biskopar, synoderna, som mera regelbundet möts i Vatikanen. Den tredje nivån är kardinalskonsistoriet, bestående av ett drygt 160-tal av påven utsedda kardinaler, vilka på italienska kallas porporati efter purpurfärgen på sina mantlar. Därefter följer Vatikanens beskickningar i utlandet, ledda av nuntier. Den femte enheten är Den Heliga Stolens centrala förvaltning, kurian, som innefattar ca 500 tjänstemän.

Kurian har stort faktiskt inflytande och hanterar i praktiken Vatikanens ekonomi och diplomatiska förbindelser, den officiella dagstidningen Oservatore Romano samt Radio Vaticana, som sänder på trettiofem språk, däribland svenska. Kurian innefattar vidare en sektion för censur, som dock inte längre publicerar den famösa listan på förgripliga verk, Index librorum prohibitorum, alla katoliker till varnagel, utan nöjer sig med att granska kyrkliga författares skrifter från religiös synpunkt.

De tre påvliga domstolarna är en rest från det förgångna och saknar egentlig betydelse, utom möjligen när det gäller annullering av äktenskap. Eftersom äktenskapet enligt den katolska läran är heligt, kan det inte upplösas på annat sätt än genom beslut om att det egentligen aldrig ingåtts, det vill säga att de förutsättningar, på vilka det grundats, inte förelegat. Det kan röra sig om impotens, ovilja att avla och föda barn eller formella underlåtelser i samband med äktenskapets ingående.

Under de katolska biskoparna lyder mer än 250 000 församlingspräster, 150 000 ordenspräster, 60 000 munkar och 900 000 nunnor. Därtill kommer massor av lekmän och frivilliga, vilka driver sjukhus, skolor, hjälpverksamhet och så vidare.

Stalin insåg aldrig styrkan hos denna jättearmé och trodde att bara stridsvagnar och kanoner kan få människor på knä.

Bland påvens talrika stödtrupper intar de 25 000 jesuiterna, det vill säga det manliga ”Jesu Sällskap”, som på 1540-talet bildades av Ignatius Loyola, en särställning. Till skillnad från många andra ordnar och kongregationer, vilkas regler förutsätter en isolerad tillvaro i kloster, utbildas jesuiterna också för en världslig yrkesbana. Skälet till den långa tid, 8 till 15 år, som ägnas ordensmedlemmarnas andliga och yrkesinriktade kompetensutveckling, är att de skall kunna uppfylla sina löften om lydnad, kyskhet och ödmjukhet trots yttervärldens larm och frestelser, och trots frånvaron av det disciplinära stöd som klosterlivets täta gemenskap innebär.

I vår protestantiska kultur förknippas inte sällan ordet ”jesuit” med lömskhet och tortyrkammare. Denna föreställning hänger samman med att jesuiterna var reformationens hårdaste motståndare och därför, alltsedan Luthers och Calvins tid, utmålats som den sanna trons farligaste fiender. I själva verket förbjuder ordensstadgarna uttryckligen utnyttjande av våld. Inte heller speglar det kända jesuituttrycket ”ändamålet helgar medlen” sällskapets principer.

Jesuiter uppfattas numera oftast som intellektuella med djup förståelse för både andliga och världsliga problem. Genom sin erfarenhet av den yttre världen, inte minst genom flitigt missionsarbete i utvecklingsländer, har de periodvis kommit i konflikt med den katolska kyrkoledningens traditionalism och motvilja mot socialpolitiska experiment. I Sydamerika tog exempelvis jesuiterna indianernas parti mot de portugisiska och spanska erövrare som i Guds och den katolska kyrkans namn krossade hela kulturer. Sedan det av påven Johannes XXIII på 1960-talet sammankallade Vatikankonciliet, det tredje på fyrahundra år, tagit avstånd från hållningen att allt nytänkande underminerar förkunnelsen, har Vatikanens förkastelse av andra trosriktningar upphört. Dess aktiva engagemang i politiska frågor har dessutom ökat påtagligt. De gamla konflikterna med jesuiterna har därmed kunnat biläggas.

Genom Dan Browns fantasispäckade thriller ”Da Vincikoden” har miljoner människor världen över stiftat bekantskap med det märkliga sällskapet Opus dei (Guds verk), som är verksamt i 90-talet länder och har ca 85 000 medlemmar. Denna djupt konservativa organisation bildades 1927 av José Maria Escriva de Balaguer och har sina rötter i den spanska fasciströrelse som leddes av generalen Franco. Den riktar framför allt sitt budskap till personer i ledande ställning och försöker på olika sätt infiltrera statsorganen inifrån. Dess medlemmar strävar efter personlig, kristen fulländning och söker värva nya anhängare via ett flertal egna universitet. Påven Johannes Paulus II gjorde Opus dei till en personlig prelatur, vilket i praktiken innebär att organisationen rapporterar direkt till Den Heliga Stolen.

Organisationen kan ses som ett slags elitgarde av präster och högt uppsatta lekmän, utvalda för ”särskilda uppgifter” på grund av sin hängivenhet och diskretion. En lång rad framstående forskare, industriledare och finansmän uppges vara medlemmar. De har bidragit till att organisationen kunnat tillgodogöra sig en betydande förmögenhet, huvudsakligen investerad i fastigheter.

Opus dei präglas av absolut lojalitet med ledaren samt dyrkan av traditionella manliga ideal som styrka och fasthet. Antagandet ligger nära till hands att organisationen med sin närmast fascistoida värdegrund utgör ett finmaskigt nätverk för att befordra medlemmarnas egenintresse av makt, pengar och förbindelser. Det hemlighetsmakeri som fortfarande präglar sällskapet ses av många som en bekräftelse på detta.

Fortsättning följer

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner