Print Friendly

Guds tjänares tjänare: Påvedömets förfall

Av Sten Niklasson | 15 december 2017



Första hälften av 1400-talet innebar stora framgångar för påvedömet. Kyrkan leddes med kraft av ett antal högt bildade och litterärt begåvade påvar. Bland dem märks Eugenius IV, som beställde flera berömda verk av Donatello, Fra´Angelico och Pisanello, samt ämbetsbrodern Pius II, som i sina dagböcker ”Commentarii” framstår som renässanspåvarnas store humanist och en ledare med ovanlig andlig resning. Men efter Pius IIs död 1464 inleddes förfallet, berättar Sten Niklasson.

Bland de påvar som nu fick makten utmärker sig Sixtus IV som särskilt skurkaktig. Vid denna tid styrdes Florens av bankiren och poeten Lorenzo de Medici, kallad ”Il Magnifico”. Sixtus ville komma åt Medicis egendomar för sin egen familjs räkning och vidtalade i detta syfte en av Lorenzos konkurrenter vid namn Pazzi att med stöd av ärkebiskopen i Pisa mörda bröderna Medici och konfiskera deras tillgångar. Vid en mässa i katedralen skulle Pazzi på tecken från en av Sixtus förtrogna kardinaler och med hjälp av några präster sticka knivarna i Medicibröderna. I motsats till sin broder Giuliano, som blev offer för knivmännen, lyckades Lorenzo emellertid hoppa över altaret och stänga in sig i sakristian, medan hans tjänare grep mördarna. Som straff för attentatet hängdes ärkebiskopen och Pazzi jämte medhjälpare till allmän beskådan utanför fönstren till Palazzo Vecchio, den förre iförd sin biskopsskrud, de senare nakna.

Sixtus var för övrigt den som gav Ferdinand och Isabella i Spanien nådigt tillstånd att sätta igång inkvisitionen, det vill säga den förföljelse av judar, kättare och häxor, som, efter bekännelser avtvingade under tortyr, ofta innebar bränning på bål.

Sedan Sixtus fått slag av ilska, valdes den karaktärssvage Innocentius VIII till påve. Han chockade sin samtid genom att i påvepalatset hysa de barn han avlat som celibatär munk. Han ordnade till och med ett skandalöst bröllop för sin dotter inne i Vatikanen. Hans extravaganser finansierades genom pantsättning av föregångarnas ämbetsskrudar och tiaror samt med lån från familjen Medici. Som tack för dessa lån utnämnde påven Lorenzo Medicis 14-årige son Giovanni till kardinal. Denne blev så småningom själv påve med namnet Leo X, vars replik efter valet: ”När Gud givit oss påvedömet, skall vi njuta av det!”, blivit odödlig.

När inte ens modersmjölk kunde hålla Innocentius vid liv, skaffade hans läkare fram tre barn, vilkas blod överfördes till den skröplige påven. Alla deltagare i detta medicinska experiment dog.

Men det skulle bli värre. Den mest skamlöse och korrumperade av alla påvar var Alexander VI Borgia. Han hade vid sitt tillträde i 60-årsåldern fyra erkända barn med sin frilla Vanozza Catenai och fick under sin tid i Vatikanen ytterligare två med sin tjugoåriga nya älskarinna Giulia Farnese, som han öppet sammanlevde med. Paret sägs med entusiasm ha ägnat sig åt pornografiska tablåer och gruppsexorgier i påvepalatset. Ihärdiga rykten gjorde gällande att både påven och hans son Cesare dessutom hade incestuösa förbindelser med dottern Lucrezia. Sant eller ej, klart är att familjelyckan i Borgiasläkten inte var helt ogrumlad. Cesare till exempel lät mörda både sin egen bror och sin syster Lucrezias make.

Alexander själv excellerade i giftmord på de kardinaler som motsatte sig hans lastbara leverne. I deras ställe satte han in sina egna släktingar. Rätten att bära purpurmanteln gavs också till Giulia Farneses bror Alessandro, som därefter kom att kallas ”sängkammarkardinalen”.

Under Alexanders tid som påve arbetade konstnärerna Perugino och Pintoricchio med stora fresker i Sixtinska kapellet. Den senares skicklighet medförde så småningom uppdrag också i Sienas och Orvietos katedraler. Men hans viktigaste insats var att dekorera Borgiarummen, som nu utgör en del av Vatikanens bibliotek. En av de fresker Pintoricchio färdigställde där föreställde Alexander VI på knä framför Madonnan och Jesusbarnet. I Vatikanen rådde det ingen tvekan om att Madonnans förebild var påvens älskarinna Giulia Farnese.

När den fromme Fabio Chigi år 1655 valdes till påve under namnet Alexander VII, lät han demontera just denna fresk och slå sönder den i flera bitar i syfte att utplåna minnet av sin skandalomsusade ämbetsbroder. De delar som visade Giulia Farnese, respektive Jesusbarnet hamnade omsider under felaktig ursprungsbeteckning i familjen Chigis konstsamling, medan porträttet av den knäböjande Borgiapåven gick ett okänt öde till mötes. Efter 400 år dök nyligen bilden på Jesusbarnet upp igen. Den hade köpts från Chigifamiljens ättlingar av en känd industriman och donerades av denne till ett museum i staden Perugia, där den nu kan beses av den intresserade.

Lorenzo Medici avled 1492. Två år senare gick Medicibanken i konkurs. I Florens öste nu dominikanermunken Savonarola sitt förakt över den påvliga kyrkans förfall. Trots – eller kanske tack vare – starkt folkligt stöd, fängslades Savonarola på order av Alexander VI och avrättades efter tortyr som kättare. Men fröet till en reaktion mot den katolska kyrkans maktmissbruk var sått. I Tyskland förberedde en ung munk sin entré i världshistorien. Hans namn var Martin Luther.

Alexander VI hade visat prov på stor uppfinningsrikedom, när det gällde att finansiera sina syndfulla aktiviteter. Under hans regim florerade systemet med så kallade Indulgenser, det vill säga utfärdandet av avlatsbrev, enligt vilka en katolsk syndare genom att betala böter till påven kunde befria sig från plikten att göra avbön, späka sig och företa vallfärder. Genom att betala för en sådan frisedel kunde man inte bara undgå skärselden för egen del, utan också märkligt nog förkorta lidandet för släktingar, som redan hamnat i helvetet.

Alexanders efterträdare Leo X förädlade systemet ytterligare. Han insåg att de jordiska furstarna i de länder, där de troende betalade till påvestolen för sin och sina närståendes salighet, skulle reagera mot att Vatikanen på detta sätt dränerade lokalbefolkningen på skattemedel som eljest skulle komma furstarna till del. Leo erbjöd därför furstehusen en andel av avlatsmedlen som kompensation, vilket i flertalet fall accepterades som en välavvägd affärsuppgörelse. Leo byggde också upp en kår av agenter, som mot provision tillhandahöll avlatsbreven och som såg till att pengarna hamnade på ett påvligt konto hos bankirfirman Fugger i Augsburg.

När Luther år 1517 spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans dörr i Wittenberg var det inte minst krämeriet med avlatsbrev han vände sig mot. Han kritiserade också den katolska kyrkans bruk av för vanliga människor obegripligt latin i liturgin och hade med sin oerhörda produktivitet redan inlett en översättning till tyska av Bibeln. Nere i Rom anade inte påven vilka krafter, som därigenom släppts loss. När den lutherska reformationen genom boktryckarkonstens genomslag fick en oväntat snabb spridning, förslog inte påvens motåtgärder. Till slut utfärdade den nervöse Leo en bulla, i vilken Luther hotades med bannlysning. När Luther offentligt brände det påvliga dekretet, skakades Vatikanens auktoritet i grunden.

Fortsättning följer


Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner