Print Friendly

GU; Namn att minnas – Pehr G. Gyllenhammar

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

amn att minnas
Pehr G Gyllenhammar
lfar vi använder ordet nepotism går väl vår
IIDke i allmänhet om inte precis till Cornelius
Nepos så dock till forna tider och avlägsna
Iinder. Vi vet att nepotismen eller med andra
ord den släktkärlek, som tar sig uttryck i att
man i mån av möjlighet förser sina närmaste
med indräktiga befattningar, var utbredd under antiken. Vi vet också att den länge floreIl! i Sydeuropa – Napoleon den förstes regim var ett praktexempel – och att den än
i denna dag är flitigt förekommande särskilt
i vissa latinamerikanska republiker.
Men vi vill inte gärna kännas vid att nepotismen skulle ha någon hemul i vårt eget land.
Den gamla frasen om att ha biskopen till morbror verkar på något sätt inlånad eller i varje
fall förlegad i ett Sverige, som så länge berömt sig av att vara fritt från korruption i alla
fonner.
Mot denna bakgrund är det något av en
ödets nyck att så många ledande befattningar
inom näringslivet förefaller att ha gått i arv.
Ingen kan gärna bli särskilt förvånad över att
detta varit vanligt inom de stora s k familjeföretagen. Att exempelvis Dan Axel Broström
intill helt nyligen stått i spetsen för Broströmkoncernen, att bröderna Axel och Bo Axelson
Johnson leder Johnson-koncernen, att något
halvdussin herrar Bonnier sköter de olika Bonnier-företagen eller att Matts Carlgren efterträtt sin morbror Carl Kempe som högste chef
för Mo och Domsjö ligger så att säga i sakens
natur. Annars vore det inte mycken anledning
att tala om familjeföretag.
Däremot är det onekligen en smula påfallande, att man kan återfinna samma tendens i
några av våra största banker och industrier
utanför familjeföretagens krets. Det kan sägas
ha varit väntat att framlidne Marc Wallenberg
skulle efterträda sin far, Marcus j:r, som verkställande direktör för Enskilda Banken, men
då hade redan Tore Browaldh efterträtt sin far
Ernfrid som chef för Handelsbanken för att
inte tala om att Erland Waldenström efterträtt sin far Martin som chef för Grängesbergsbolaget. Ingen av de bägge kan dock
gärna ta upp tävlan med Pehr G Gyllenhammar, som sedan han under något halvårs tid
varit sin fars efterträdare som chef för Skandia år 1970 utsågs till sin svärfars efterträdare
som chef för Volvo. Han var 36 år gammal
när han blev ledare för detta Sveriges största
företag – och det kanske är onödigt att tilllägga (i varje fall har det uteslutande kuriositetsintresse) att han är svåger till Lars Hjörne, vilken nyligen efterträdde sin far som chefredaktör för Göteborgs-Posten.
Så gudskelov att vi befinner oss i Sverige
och inte i låt oss säga Nicaragua. Men, skämt
åsido, ingen skugga över de förträffliga personer som ovan nämnts. Vi vet alla, att de alla
skulle nått en motsvarande ställning även om
de inte haft biskopen till morbror eller Gunnar
Engellau till svärfar och att ingen, allra minst
deras närmaste anförvanter, skulle reflekterat
över dem i samband med en chefspost om de
inte haft erforderliga kvalifikationer. Möjligen
hade det inte blivit just den chefsposten om
de hetat något annat – och vad spelar det
för roll? Är det inte tvärtom sympatiskt att
den känsla och kunskap, som släktband innebär, någon gång kan få fälla utslaget, väl att
märka om det eljest är motiverat?
Nå, vad blir resultatet när man väl klämmer havremusten ur ”Grynet” Gyllenhammar, som han inte kunnat undgå att bli kallad i anslutning till den på sin tid välkända
familjeprodukten? Han har i viss mån underlättat besvarandet av denna fråga genom att
förliden höst ha gett ut en bok med en företagares bekännelser – väl att märka på det
professionella, inte det personliga planet. Den
heter, nästan utmanande, ”Jag tror på Sverige”, vari somliga tycker sig ha funnit en
forebråelse mot skatteflyktingar, hjärnexportö-
rer och andra fansvikare. Den blågula titeln
har framkallat beska och bittra kommentarer
från småföretagare på konkursens brant, som
tycker att den är väl lättköpt för den som har
en av sina största fabriker i EG och en av sina
största marknader i USA. Överhuvudtaget har
Gyllenhammar, om man nu skall försöka
52
hitta något ofördelaktigt att notera om honom,
inte alldeles undgått kritik för popularitetsjakt och bristande politisk stadga.
Man kan i sammanhanget inte låta bli att
erinra sig vad Leif Cassel skriver i sina nyutkomna memoarer om det rörande naiva intryck han fått av den svenska storfinansens
sätt att umgås med politiken. I nästan alla
lägen, menar Cassel, försöker man stå så väl
till boks som möjligt med den sittande regeringen, bara därför att den sitter där den sitter. Maktpositionen som sådan imponerar till
den grad, att storfinansens företrädare bockar
sig som välkammade skolpiltar. Rakare på
sak kunde detta förhållande inte uttryckas
än som skedde en dag på ett möte på Arbetsgivareföreningens lokaler med företrädare för
högern, berättar Cassel. Gunnar Engellau sa
rent ut: ”Jag kan inte alls begripa varför det
ska behövas några oppositionspartier. Om det
är något jag vill, så lyfter jag på luren och
talar med Gunnar Sträng och då får jag som
jag vill.”
Det är inte alldeles utan att svärsonen-efterträdaren verkar att ha tillägnat sig samma
politiska filosofi. Den stränge mentorn Kurt
Samuelsson i Vecko-Journalen nämner att
Gyllenhammar har ambitionen att agera som
allmän samhällstänkare: ”Tyvärr saknar man
emellertid i hans bok varje ansats till den analys denne begåvade man naturligtvis skulle ha
presterat, om han ansträngt sig för ändamålet,
och den provokation, han säger sig sträva
efter.” Och i Aftonbladet medger Olle Svenning visserligen att Gyllenhammar inte är reaktionär och fascistisk som Curt Nicolin utan
representerar en mera modern och humanistisk teknokrattyp men understryker också att
han är ”svårare att tro på” och ”i många stycken påtagligt opportunistisk.”
Det är inte alltid så lätt att vara till lags.
Låt oss i stället höra vad hans vänner har att
förmäla. De uppger att han alltifrån ung·
domen och skoltiden haft en nästan otrolir
målmedvetenhet och koncentrationsförmåga.
Han tog jur kand på nolltid och har stude
vid de främsta ekonomiska högskolor i Schw ·
och USA, vilket senare underlättats av att hall
är mycket språkbegåvad. Han är snabb, mea
aldrig det minsta stressad. I umgänget med
underordnade är han kamratlig på ett fullkomligt naturligt sätt; avspänd i medvetan
om sin överlägsenhet, säker på sig själv, s’
mål och medel. Han har samma domineran
ställning i företaget som hans svärfar före h
nom, trots den stora olikheten dem emell
Han är allmänt beundrad på Volvo.
Hans föräldrar tillhör den innersta cirk
av den gamla kulturkretsen kring GHT, Sta
teatern och Konsertföreningen med M
heimers och Stenhammars i centrum. H
hustru Christina, som omväxlande brukar k
las vänast bland Lunds socionomer och va
rast bland Volvos amazoner, sägs vara kl
och ljuv i lika delar och se ut som en folk
visa. Eftersom han ser ut som en ädel sj”
rövarhövding klär de varandra. Högsta vinst
på lotteriet, så vitt man kan förstå: fyra ba
villa i Örgryte och sommarhus i Marst
liksom föräldrar och svärföräldrar. ”Gryn
är spänstig och motionssportar, men segling
är en hjärtesak. Han är allmänt kulturorien
rad, läser gärna goda böcker, men anses in
ha något specialintresse utanför yrket, familj
och vännerna. I varje fall inte politiken …
Sådan är han, säger vännerna, och låt ban
hans avundsmän inom den göteborgska köpmannasocieteten sitta och räkna ut hur myckd
Volvoaktierna har fallit sedan i höstas. Dc
kommer att gå upp igen, förr eller senare.
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner