Print Friendly

GU; Namn att minnas – Olle Karleby

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Olle Karleby
Hej, kamrater, låt oss stämma in i vårens
revelj, med unga friska strupar! Låt oss
sjunga hymner till livet! Ty livet är
skönt om våren. Det är bara de gamla
kutiga borgargubbarna, som ängslas och
skakar och sveper sina pälsar än hårdare
omkring sig, när vårvindarna börjar
spela om knutarna och vintern får packa
sina kappsäckar och ge sig av till nordpolen. Hejsan, borgare, följen er broder
vintern! Här finns unga viljor, som skall
sköta visorkestern, då ni går bort.
Ja, vem kan ha komponerat denna friska,
röda kampmelodi? Det är faktiskt inte styrelseordföranden i Trygg-Hansa, men näst intill.
Det är en nittonårig typograf som sedermera
skulle kalla sig Karleby och göra detta namn
berömt i den svenska socialdemokratins historia. Det var Nils Karleby, Olle Karlebys far.
Det finns få gestalter i den unga svenska
socialdemokratins annaler, som omtalas med
sådan aktning, sådan tillgivenhet och värme
av sina samtida partivänner som Nils Karleby.
Z Höglund kallar honom en ”eldsjäl och finslipad intelligens.” Albin Johansson har karakteriserat Nils Karlebys ”Socialismen inför
verkligheten” såsom en av de märkligaste
böcker som skrivits av en självlärd. Och Tage
Erlander har i första delen av sina minnen
med en för denne snustorre memoarförfattare ovanlig friskhet och livlighet skildrat vilken genomgripande betydelse för hans egen
politiska utveckling, som Nils Karlebys ideologiska förkunnelse hade. Autodidakten Karleby var en av den svenska socialdemokratins
första teoretiker och en av de främsta. Det
var till stor del hans förtjänst att den svenska
arbetarrörelsen slog in på revisionismens väg.
Han blev efterhand chefredaktör för Skånska
Socialdemokraten – i vars spalter hans lidelsefulla idepolitiska intresse tog sig sådana uttryck att de fattiga skånska lantmännen lär ha
frågat om han inte kunde skriva litet mindre
om Marx och litet mer om potatis – för att
småningom övergå till den måhända kongenialare uppgiften att redigera partitidskriften
Tiden. Han dog i förtid, då sonen var helt
ung.
Olle Karleby kan alltså – precis som den
ungefär jämnårige Sven Backlund – sägas
vara född till socialdemokrat. Att farsarvet
haft ett avgörande inflytande på dem bägge
kan knappast betvivlas. Men precis som Sven
Backlund bestämde sig Olle Karleby för att
bli ämbetsman, icke politiker. Man tar nog
inte fel om man föreställer sig att det har
varit det odogmatiska i faderns senare förkunnelse som varit riktningsgivande för honom.
Han har varit mera benägen att ta fasta på
att förståndet är en härlig sak, förutan vilket
vi ej kommer någon vart, än att hänge sig åt
känslans härliga svall. Därför har han också
blivit administratör och inte agitator, ämbetsman, inte barrikadkämpe, företagsledare, inte
folktribun – vilket inte hindrat honom att
följa sin personliga övertygelse på ett sätt
som blivit ovanligt i ett land där begreppet
civilkurage håller på att mista sin mening.
Olle Karleby, som föddes i Hälsingborg
1918 under faderns tid i Skånska Socialdemokraten, tog studenten i Stockholm 1937. Han
blev fil kand vid Stockholms högskola 1941
och samtidigt amanuens i priskontrollnämnden, där han 1944 utnämndes till sekreterare
och 1946 till sektionschef. Under tiden fullföljde han sina studier och tog en pol mag
1944 och en jur kand 1948. Från priskontrollnämnden, på vars utredningsavdelning han
haft ett stimulerande samarbete med bl a sedermera talmannen John Bergvall, professorn
Erik Lundberg och landshövdingen Gustav
Cederwall, övergick han till folkhushållningsdepartementet, där han åren 1948-49 var t f
byråchef. Efter att under något år ha varit
sekreterare i bankoutskottet blev han 1952
byråchef i finansdepartementet, under Per
Edvin Sköld. Av alla de chefer som Karleby
tjänat under sätter han Sköld högst: ”han var
inte bara kunnig, han hade också mod och
förmåga att höja sig över partisynpunkter och
se till det helas bästa .. .” Man vågar nog
484
anta att Karleby med dessa ord formulerat
det ideal han uppställt för sig själv.
I finansdepartementet fick Karleby syssla
åtskilligt med försvarsfrågorna, som tidigt
väckt hans intresse, och det föll sig därför naturligt att han flyttade över till försvarsdepartementet. Hans klara huvud och osedvanliga
redighet och arbetsförmåga, som tidigt väckt
uppmärksamhet, förde honom redan 1953 till
statssekreterareposten på vilken han kvarstod
ända till 1959. När han avgick från den, var
det efter en schism med regeringen och regeringspartiet som väckte genljud i spalterna
över hela landet. Karleby hade ej utan fog
– men varför skulle också däri ligga något
förklenande? – blivit kallad ”generalernas
man”. Under sin långa tid i försvarsdepartementet hade han fått hög tanke om våra ledande militärers intelligens och kapacitet,
och han delade deras mening om att den
nedrustningslinje som regeringen de facto
slog in på vid 50-talets slut genom sin urholkning av försvarsresurserna icke var säkerhetspolitiskt godtagbar. Då han icke lyckades vinna gehör för sin ståndpunkt hos regeringen
drog han oförfärat de logiska konsekvenserna
härav. Sedan han öppet kritiserat regerin,gens
försvarspolitik och därefter erhållit tjänstledighet för att leda en besparingsutredning,
anmälde han sitt utträde ur socialdemokratiska partiet, som han tillhört sedan studentå-
ren.
Att en av socialdemokratins erkänt främsta
yngre krafter under så uppseendeväckande
former lämnade partiet väckte som nämnts
berättigad uppmärksamhet och fortsättningen
blev ej mindre dramatiskt. I samband med
schismen hade han offentligt deklarerat att
det för honom var ett oavvisligt krav att vara
partiobunden för att kunna verka som ämbetsman och få kraven på objektivitet, vederhäftighet och personlig integritet respekterade. Men redan efter fyra år som generaldirektör och chef för försvarets fabriksverk lämnade han statstjänsten för den friare och
mera obundna ställning som näringslivet
kunde erbjuda. 1963-65 var han vice verkställande direktör i skandinaviska banken
med placering på dess göteborgskontor och år
1966 blev han chef för försäkringsaktiebolaget
Hansa, sedan 1971 Trygg-Hansa. Där har han
som koncernchef genomfört ett omfattande
och framgångsrikt rationaliseringsarbete, som
inte endast lett till nedpressning av omkostnaderna utan också till väsentligt stegrade försäljningsresultat.
Sitt varma och djupgående intresse för försvaret har han emellertid inte släppt. Bland
hans många offentliga uppdrag – han har
varit ledamot av en mängd utredningar och
kommitteer – kan nämnas att han är ordfö-
rande i Flygvapenföreningarnas riksförbund,
Allmänna försvarsföreningen och KSAK samt
ledamot av Krigsvetenskapsakademin och hedersledamot av Örlogsmannasällskapet. Det
kan också vara värt att notera att han är ordförande i Stockholms köpmansklubb och –
Svenska Dagbladets stiftelse. Hans intressen
gäller alltså inte bara försvar och näringsliv;
han har en vidsträckt humanistisk bildning
och är en lika ivrig läsare av skönlitteratur
som opera- och konsertbesökare. Han läser
med jämna mellanrum om Tegner och Hjalmar Söderberg och Mozart är hans favoritkompositör, men han har förmodligen varit
flera gånger på ”Aniara” än själve Martinson.
Det är något av en evig yngling över Olle
Karlebys ljusa gestalt; säkert är att han, rättrådig och klok i alla livets skiften, aldrig uppgivit den ungdomliga idealitet, som kräver respekt för objektivitet, vederhäftighet och
personlig integritet.
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner