Print Friendly

GU; Namn att minnas – Henry Allard

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

nis·
~on
ler,
ef.
att minnas
största dagen i Henry Allards liv – åthittills och åtminstone det politiska
ha varit fredagen den 10 januari 1975.
var då enkammarriksdagen för första
öppnades enligt de nya formerna och
eget, låt vara provisoriska, hus. Det var
i enlighet med den nya grundlaanda och mening förvandlades till polibiperson och riksdagens talman till polihuvudperson. Det var då hr Allard och
Carl XVI Gustaf spelade första fiolen
motta den nådiga luntan, förlåt
och redogörelsen över
tilldragit haver, förlåt kommit•llloi!·örelseJ1. Så markerades på ett diskret
sätt att det i fortsättningen inte är
– ehuru han något oegentligt kaltta- •;llatsch,et sedan han berövats alla sina statsig, chefsbefogenheter – utan talmannen
tra. skall utpeka regeringschefen.
nå-
anden stora dagens närmare utformning
mycken diskussion pågått och pågår. Här
parentetiskt inskjutas en upplysning om
hr Allard fick sin vilja igenom beträflokal och ceremoniel, därför att den
mliten uppfattning om hans smidiga och
förhandlingsteknik. Moderaterna
som bekant att ceremonin under i stort
bibehållna former alltjämt skulle äga
i rikssalen. Socialdemokraterna (för att
tala om kommunisterna, som dock knapfick något ord med i laget) ville ha den i
former vid Sergels torg. Men
nu moderaterna skulle kunna få över det
centerpartiet och det vacklande
IWknartiet i skepnad av vice talman Bengtson
vice talman Nettelbrandt på sin sida –
skulle det då gå, eftersom talmännen anlliDdigtvis borde vara eniga i frågan, även om
Allards ord vägde tyngst. Följande den
pålitliga principen ”söndra och härska”
lllllnkas1tade Henry Allard då tanken på Konsom ett möjligt alternativ. Det tillgenast Torsten Bengtson, och liksom i
••u..utuoou – utan alla jämförelser i övrigt
fanns det nu tre alternativ i stället för två
att välja mellan. Utgången vet vi. I den heliga
kompromissens namn godtog man slutligen det
sämsta alternativet.
Om inte höjdpunkten, ty det är ett ord
som knappast kan användas i sammanhanget,
så i varje fall det mest oförglömliga ögonblicket i det högtidliga öppnandet var majestä-
tets färd till plenisalen. Fordom åkte han som
bekant med sjuglasvagnen från sin privata vå-
ning till den (som så riktigt påpekats) av folket ägda och av staten disponerade rikssalen.
Icke så nu. Efter att ha inpasserat mellan
dubbla led av skyldrande livgrenadjärer i
björnskinnsmössor åkte konungen ämabelt konverserande med hr Allard per rulltrappa till
plenisalen. En sådan syn – bevittnad av tiotusentals TV-tittare – torde aldrig tidigare
ha skådats i samband med en högtidlig statsakt. För en hädisk betraktare kunde den möjligen föra tanken till Disneyland, Gröna Lunds
Tivoli eller Mosebacke monarki, men i gengäld symboliserade den på ett oöverträffat
sätt vår nya grundlag.
Vem är nu denne Henry Allard som av
tidningarna växelvis kallas vicekung och Sveriges mäktigaste man? Hans karriär kan verkligen komma en att erinra sig svenska folksagor. Han föddes för snart 65 år sedan i Almby
utanför Örebro, där hans far var en politiskt
och fackligt starkt engagerad metallarbetare.
På vardagarna lästes Harald Åkerbergs ledare i Örebro-Kuriren högt för familjen, och
på söndagarna fick Henry och hans bror trava
de tre kilometerna in till Örebro för att införskaffa Social-Demokraten, vars riksdagsreferat också höglästes i hemmet, där man då
inte fick så mycket som harkla sig. Så nog har
Henry gått i en hård politisk skola, som redan
från barnsben kvalificerade honom för talmanskallet. Han började emellertid sin bana
som vallpojke för att småningom bli lagerarbetare på en skofabrik. På fritiden hade han
för att få litet omväxling och kamratliv gått in
i scouternas gymnastikförening där han snart
nog utvecklade sig till elitgymnast. Kombinationen av det livliga politiska intresse han bi- – ———————————————-
j
104
bringats i hemmet – och som under den
hårda järnbrukslockouten 1923 gjort den då
12-årige Henry till en övertygad socialdemokrat – och hans scoutverksamhet förde honom till Örebro kristliga socialdemokratiska
grupp. Allt sedan dess kan man säga att hans
politiska och idrottsliga karriär löpt parallellt.
Henry Allard som tidigt blev allmänt uppskattad för sin försynta och försiktiga fasthet,
sin klokhet och omdömesgillhet och sitt korrekta, behagliga sätt återfanns inom kort i
ledningen för Örebro arbetarkommun. Han
övergick ungefär samtidigt till att bli försäljningschef på Örebro-Kuriren. Från arbetarkommunen gick vägen till stadsfullmäktige och
landsting och därifrån till riksdagen, där han
invaldes 1943. Han var då, vid 31 års ålder,
riksdagens yngste ledamot – nu är det bara
Torsten Nilsson och Gunnar Hedlund, som
kan räkna flera riksdagsår. Ar 1958 blev han
ordförande i Örebro läns landsting och drygt
tio år senare talman i andra kammaren för att
efter enkammarriksdagens införande bli riksdagens talman. Under tiden har denne verksamme man hunnit med att vara inte bara ledamot av en rad olika utredningar och kommitteer utan också ordförande i riksidrottsstyrelsen, i svenska gymnastikförbundets arbetsutskott och i GCI! Inte utan skäl har han kallats för den svenska idrottens statsminister.
Ingen har veterligt någonsin sagt ett ont
ord om Henry Allard – det verkar misstänkt,
men han tycks vara en sådan person som är
en hygglig karl, ja en fin människa, en verklig
gentleman i alla fall. Han är en progressiv
men odogmatisk och pragmatisk socialdemokrat, principiell republikan men praktiskt monarkist – som höves en vicekung – klok,
kunnig, representativ och sympatisk. Om
nu har blivit Sveriges mäktigaste man –
ket kanske varken hr Olof Palme, hr
Sträng, hr Gunnar Nilsson eller ens dr
Wallenberg skulle vilja gå med på – så
man nästan unna honom det med tanke
det orimligt höga pris han får betala för
maktinnehav. Att nästan bokstavligen
fastnitad i Sveriges riksdags talmansstol
nödgas lyssna dagarna i ända till svensk
tisk retorik utan att själv – annat än i
synta undantagsfall – få säga så mycket
”Håll klaffen!” måste höra till detta
livets hårdare prövningar.
Det enda som egentligen kan läggas
Allard till last är det nya ceremonielet
riksdagens högtidliga öppnande. Är den
lokalen mera stämningsfull, rymlig,
eller tilltalande för ögat? Varför kan
björnskinnsmössor men inte
Gör sig kungen, hovet och diplomatiska
bättre i kavaj än i uniform? Vad har en
som ”Ett brev” med ceremonin att göra
det inte är en tonsättning av ett kungl
om riksmötets högtidliga öppnande?
det över huvud taget något i den nya
nin som är vackrare, värdigare eller
(det suveräna folket var ju portförbjudet
i den gamla? Dessutom, om man skall
tigt futtig, kostade den gamla ceremonin
lan 6 000 och 7 000 kr medan den nya
tade uppemot 100 000!
Men det är det tydligen värt för att
verkliga – som en skribent i Svenska
bladet formulerat saken – sagan om
ken som visserligen inte vann prinsessan,
så gott som hela kungariket, eller i varje
kungamakten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner