Print Friendly

GU; Namn att minnas – Gustaf von Platen

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Gustaf von Platen
Svenska Dagbladets nye chefredaktör började
sin karriär som dagstidningsjournalist i LO:s
Aftontidningen.
Stopp. Det är inte så farligt som det låter.
Han medverkade i AT uteslutande som
konstkritiker, och detta var i den gråa forntid, då konsten ännu ansågs vara konst och
inte kl”<!Sskamp. Bakgrunden var följande.
Gustaf, gemenligen kallad Buster (enligt
uppgift efter en under barndomsåren älskad
seriefigur) von Platen hörde till kretsen av
Ragnar Josephsons lärjungar i Lund, där han
år 1940 tog en fil kand med konsthistoria som
huvudämne. Under beredskapsåren lärde han i
det militära känna två personer, som skulle
få avgörande betydelse för hans framtid. Den
ene var Stig Ahlgren, vilken när han väl blivit
kulturredaktör i AT lockade von Platen –
som redan övat sin penna i Lundagård – att
bli tidningens !konstkritiker. Den andre var
Carl-Adam Nycop, vilken sedan han väl startat den numera avsomnade tidskriften Allt –
som onekligen gjorde skäl för sitt namn –
skyndade att försäkra sig om Busters tjänster.
Detta ledde småningom till att denne dels
blev Nycops efterträdare som chefredaktör
för Allt, dels flyttade över sin konstkritiska
verksamhet till den med Nycop som redaktionschef nystartade Expressen.
Sedan von Platen kompletterat sin journalistiska erfarenhet under ett år som Handelstidningens Pariskorrespondent, bedömdes han
av herrarna i Ahlen & Åkerlunds ledning mogen för mera maktpålig’gande uppgifter. Ar
1951 utsågs han till chefredaktör för förlagets
s k flaggskepp, Vecko-Journalen, i vilken befattning han kvarstod till 1965. Under denna
tid, närmare bestämt 1963, genomfördes sammanslagningen mellan Vecko-Journalen och
!dun, en på flera sätt ömtålig operation. Den
leddes med fast men lätt hand av Gustaf von
Pla:ten, som alltså under ett parr år var chef
för den s k ldun-Vecko-Journalen.
Det fanns otacksamma människor, som inte
tyckte att han lyckades särskilt bra som redaktör för V-J. Han behövde inte mer än
avgå för att de skulle få anledning att ändra
uppfattning. Mycket snart efter sin sorti framstod han som en ljusgestalt i denna tidnings
historia. Inte nog med det. Han lämnade V·J
för det svåra uppdraget att introducera en
ny, modern ekonomisk veckotidskrift av amerikanskt snitt på den svenska marknaden. Det
var inte så värst många som trodde att han
skulle gå i land med det. Men i samarbete
med skickliga medhjälpare – han har alltid
förstått att omge sig med duktigt folk –
kades han göra Veckans Affärer till en bety·
dande journalistisk framgång. Den visade sig
fylla ett behov, som man varit långt ifrån
säker på att det verkligen funnits.
Därtill kom att Buster von Platen som
ol’dförande i Publicistklubben 1966–70 gjorde
en insats, vilken gott kan kallas lysande. Han
gav prov på en initiativförmåga, en uppslagsrikedom och en koncilians (kollegerna i Bon·
nierkoncernen brukar tala om hans ”bedö-
vande” koncilians), som kom den ärevördiga
klubben att under hans ledning vakna till om
inte precis nytt så i alla fall betydligt livligare
liv. En av hans företrädare på posten –
själv en förgrundsfigur i svensk presshistoria
– har karakteriserat honom som den bäste
ordförande PK haft i modern tid.
Slutligen har von Platen på senare år visat
en alldeles ny och alldeles avgjort intressant
sida av sitt journalistiska jag, nämligen som
politisk kommentator i V-J, där han sedan åt·
skillig tid ganska regelbundet författar den
ledarbetonade krönikan. Efter en begripligt
nog tämligen trevande början har han även
på detta område funnit sin form. Han har hål·
lit en efterhand alltmer vad man skulle kunna
kalla moderatliberal linje och även den, som
har en anmn mening om gamla r~ksdagshusets
framtid eller Maos lämplighet som nobelpristagare i litteratur, måste ge sitt erkännande
åt den humana common sense och den stilistiska ackuratess, som präglar hans artiklar.
Ar 1968 lämnade von Platen Veckans Affä·
rer för att bli chef för Ahlen & Åkerlunds specialtidningsförlag. Där har hans kanske vik·
tigaste sysselsättning de senaste åren varit att
förbereda en ev Dagens Affärer, alltså en
dagstidning som skulle bli ett slags svensk
motsvarighet till Financial Times eller Wall
Street Journal. Under den långa tid von Platen ägnat sig åt Veckans resp Dagens Affärer
har han av naturliga skäl fått icke blott en
god inblick utan också goda försänkningar i
svenskt näringsliv. Det var därför kanske
mindre överraskande än det kunde synas att
de herrar från näringslivet, som i och med
bildandet av Svenska Dagbladets handelsbolag påtagit sig ansvaret för tidningens framtid skulle vända sig till honom när det gällde
att finna en ny chefredaktör för Svenska Dagbladet. Man kanske kan tillägga att det låg
så mycket närmare till hands som det inom
SvD:s redaktionsklubb försports ett betydande
intresse för Buster von Platens kandidatur.
Hur experimentet med en liberal veckotidningsjournalist som ledare för Sveriges enda
stora moderata dagstidning (somliga kanske
skulle vilja säga Sveriges enda konservativa
rikstidning) kan komma att utfalla är det givetvis för tidigt att yttra sig om; den nye
chefredaktören tillträder formellt sin befattning först vid årsskiftet.
Gustaf von Platen tillhör en högt begåvad
brödratrio. Hans ä:ldre bror är ·den elegante
– och när han vill arrogante – ambassadö-
ren, friherre Carl Henrik von Platen, numera
Johnsonkoncernens Parischef. Hans yngre bror
327
är den briljante – och när han vill bitande
kvicke – litteraturhistorikern, professor Magnus von Platen. Man kan måhända beteckna
Gustaf som ett mellanting mellan bröderna.
Han har ingenting av Carl Henriks arrogans
och Magnus bitskhet. Men han är älskvärd,
smidig, kallblodig och kultiverad, en man av
värld i det svenska pressvimlet och ytterst representativ – särskilt för sig själv, har någon
tillagt.
Vad tänker han nu göra med SvD? Han är
säkerligen tillräckligt klok och erfaren för att
inse att det – med Christian Giinthers ord
i ett något annat sammanhang – inte går att
vända ett gammalt regalskepp på en femöring. Men SvD har genomgått flera faser.
Under det »nya» SvD:s första tid, på 90-talet
och fram till första världskriget, Heidenstams
och Levertills epok, hade tidningen samma politiska program som Harald Hjärne, »försvar
och reformer», va•r helt partioavhängig och
var öppen för alla vettiga, nya ideer på skilda
fält. Från 1914 blev SvD under händelsernas
tryck klart högerbetonad och har så förblivit.
Kanhända ämnar Buster von Platen med fasthållande vid den kulturkonservativa grundåskådning, som ger SvD dess främsta existensberättigande odh f ö är åberopad i ·dess stiftelseurkund, på ett eller annat sätt återknyta
till »kulturduvornas» era? Det kan endast framtiden utvisa.
GU
l
l
l
!:

i,.
l

i
i’

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner