Print Friendly

GU; Namn att minnas – Göran Ryding

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Göran Ryding
”Det var hemskt, sa Rydingen.” Ja visst gjorde han det. Det är ett axiom man hört sedan
sin tidigaste barndom precis som motsvarande om Filen och Gravander och det är helt
enkelt otänkbart att ifrågasätta dess sannfårdigheL
Frågan är bara vilken Ryding, och varför?
Det är – från det ena till det andra – en
sällsam samling sändebud vi haft i den ryska
rådsrepubliken, sedan våra gamla förbindelser med det kejserliga Ryssland upplösts genom den magnifike general Brändströms
sorti.
Den bland ryssarna mest populära var nog
Gyllenstierna. Han var baron så gammal att
en av hans förfäder uppträdde i Hamlet.
Han var omätligt rik och strödde pengar
omkring sig. Han hade ett av Skånes största
och märkligaste slott. Och på köpet var han
vänsterradikal – det glunkades om att han
som student tillhört Clarte i Lund. Det var
en kombination som ryssarna inte kunde
motstå. När Gyllenstierna, som var sidaackrediterad i Teheran, gjorde en resa dit, blev
han på natten störd av skällandet från alla
de herrelösa hundar, vilka församlat sig
utanför härbärget. Gyllenstierna klev ut på
altanen iförd en nattrock av brokad – förvisso en imponerande syn i den persiska må-
nens glans – och tillröt hundarna sitt mest
skånska och friherrliga: ”TÖST!” Det uppges att de till ett fyrtiotal uppgående djuren
blev så häpna över detta tilltal att de stack
svansen mellan benen och snopna avlägsnade sig. Hädanefter betraktades Gyllenstierna i varje fall på dessa breddgrader om inte
som en helig man så åtminstone som en
trollkarl.
Där fanns Heidenstam, som en kväll fick
telegram från C G Ekman med förfrågan
om han ville bli utrikesminister i dennes nya
ministär. Gunnar Hägglöf berättar i sina
memoarer att Heidenstam gick fram och tillbaka hela natten, ett rov för den gräsligaste
sinnesrörelse. På morgonen hade han i alla
fall bestämt sig för att tacka nej, vilket Hägglöf fann så mycket klokare som ungefär samtidigt ett meddelande ingått från Stockholm
att Ekman utnämnt Ramel till utrikesminister. Där fanns Winter, om vilken föga mer är
att tillägga. Där fanns Assarsson, som var så
skarpsynt att ryssarna vidtog den sensationella åtgärden att förklara honom persona
non grata; men inget ont som inte har något
gott med sig, ty därigenom fick vi världens
mest smakfullt inredda utrikesdepartement,
signerat av den gamle antikkännaren. Där
fanns Söderblom som med seren panna lade
fallet Wallenberg till handlingarna – samme man vars politik under kriget av Ehrensvärd karakteriserats med orden reculer pour
mieux reculer. Där fanns Gunnar Hägglöf,
vars temperamentsfulla maka kastade ut sina kläder genom järnvägsvagnens fönster
på vägen till Moskva och mottog de uppvaktande iförd sin makes ytterrock, därmed
kreerande ett nytt dammode i Moskva. Där
fanns Sohlman, till vilken den ryske utrikesministern brukade vända sig för att få goda
råd. Där fanns Jarring, som ägnade tidiga
morgonstunder åt filosofisk forskning och
däremellan for ned till Cypern för att försö-
kalösa den f ö olösliga Mellan Östernfrågan.
Slutligen var där Eng, om vilken det bästa
som kan sägas är att han inte är kvar.
Och nu är det alltså Ryding. ”Det var
hemskt, sa Rydingen.” Men, som framhållits, vem och varför? När jag var liten, fick
jag höra att det var en landshövding som
fällde repliken, när han morgonen efter en
bättre bankett betraktade sig själv i rakspegeln. Men enligt den nästan ofelbare Pelle
Holm i ”Bevingade ord” skulle den ha fällts
av samme man när en höna sprang över vä·
gen eller rättare ”av en broder till honom”.
Brodern var general och krigsminister, och
illa skulle det sannerligen varit beställt med
den svenska försvarsmakten, om dess näst
konungen högste befälhavare blivit förskräckt vid anblicken av en höna, som
sprang över vägen. Nej, yttrandet får- ivilket sammanhang det nu fälldes – stå för
landshövdingen. Och landshövdingen var
just farfar till Sveriges nye ambassadör i
Moskva, Göran Ryding.
är vår systematiskt antirojalistiska radio/TV visade några ynkliga snuttar från
kungens statsbesök i Finland, utropade en
tittare spontant: ”Och där har vi svenske ambassadören Ingemar Hägglöf!” Svenske ambassadören var det riktigt nog, men inte
Ingemar Hägglöf utan dennes efterträdare
Göran Ryding. Dock – misstaget är lätt
förståeligt. Göran Ryding är mera lik Gunnar Hägglöf än vad Ingemar Hägglöf är. I
fallen Gunnar och Göran rör det sig om ett
släktdrag som ger pronocerat utslag: kusiner som blivit varandra likare än bröder.
Gunnars mor, Cecilia Ryding, var Görans
faster.
Läggningen för diplomati tycks också vara
något av ett familjedrag. Sedan han tagit sin
jur kand gick Göran Ryding direkt på UD
och blev attache på sommaren 1939. Hans
första utiandsposter var i Rom och Bern under kriget, därefter kom han med avbrott
för hemmatjänstgöring till London. Liksom
sin frände Gunnar visade han intresse och
fallenhet för handelspolitik och hamnade efter att bl a ha tjänstgjort i OECD och i
Moskva som biträdande chef för handelsavdelningen. Sedan dess har hans väg gått
spikrak: chef för handelsavdelningen 1964
och biträdande kabinettssekreterare, dvs i
realiteten ledare för vår utrikeshandelspolitik 1968. Slutligen på senare år i rask följd
beskickningarna i Helsingfors och Moskva,
471
av vilka den förra ju utgör en idealisk förberedelse för den senare.
Vad finns mer att säga om Göran Ryding?
Att tala om att han är mycket allmänbegå-
vad, snabbtänkt, har god organisationsförmåga, stora språkkunskaper och angenämt
sätt vore, med tanke på ovanstående, närmast en överloppsgärning. Påfallande är
hans goda handlag med människor, vilket
kan ha ett samband med att han är mer
främmande än de flesta för det fel som utmärker alltför många av hans generationskamrater och underordnade: opportunism.
Han är – inom rimliga gränser – självständig, och man vet att man kan lita på honom.
I Moskva kommer han att vara alldeles utmärkt. Han lider inte av någon som helst
rysskräck eller ens kommunistskräck, i gengäld är han inte som en eller annan närstå-
ende någon mössa. Han kan vara mycket
trevlig och samtidigt mycket tuff och åtminstone föreställer man sig att det är en kombination som borde passa ryssarna.
För övrigt är han gift med en mycket klok
och bra person vid namn Cecilia Wersäll.
Det var f ö hon som hittade på den goda
iden med ”Sophia-Albertinorna”, dvs den
studiecirkel där hemmavarande diplomatfruar får lära sig fakta om det moderna Sverige.
Han utgör en intressant kombination, Gö-
ran Ryding – hälften övermänniska (Hägglöt) och häften människa (Ryding).
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner