Print Friendly

GU; Namn att minnas – Gertrud Sigurdsen

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Gertrud Sigurdsen
Varför blev Gertrud Sigurdsen biståndsminister?
Frågan är fel ställd. Den bör naturligtvis
lyda: varför blev inte Inga Thorsson biståndsminister?
Inga Thorsson är en märklig kvinna. I 1933
års studentklass vid Djursholms samskola var
hon den enda kvinnliga eleven på reallinjen.
Bland de manliga eleverna märktes sedermera
livmedikus, professor Gunnar Biörck, sedermera chefen för Separator i Frankrike, Bror
Bemström, sedermera chefen för Holmens
bruk Lars Gabrielson, sedermera chefen för
Borås Wäfverier Christer Höglund, sedermera
tekniske chefen hos Broströmkoncernen Gösta
Kaudern och sedermera chefen för Skånska
Cementgjuteriet Ulf Widerström, för att nu
nämna några. Konkurrensen var med andra
ord hård. Inga Thorsson bestod den utan
svårighet.
Hon var begåvad, duktig, flitig, plikttrogen
och samvetsgrann – men inte grann. Och förde hon möjligen tanken till ett troll var det
– då som nu – inget charmtroll. Hennes
manliga klasskamrater bar sig åt därefter. De
var inte snälla mot henne – och (om en kollega på latinlinjen får anses vittnesgill) det
märkte henne för livet. Om det skapade bitterhet, kanske ett visst hämndbegär, skapade
det också ambition och ett okuvligt självhävdelsebegär. När hon lämnade skolan var det
för att bli gymnastikdirektör, vilket hennes
klasskamrater tyckte passade bra, i tron att de
aldrig skulle få se eller höra talas om henne
mer. I andanom föreställde de sig henne –
om de alls ägnade henne någon tanke – som
gymnastiklärarinna vid något flickläroverk i
landsorten. Men de tog grundligt fel. I stället är hon, som bekant, f d borgarråd, f d ambassadör, riksdagsledamot, statssekreterare och
förmodligen den mest kunniga, intelligenta
och handlingskraftiga kvinna som gives inom
den svenska socialdemdkratins ledande skikt.
Varför blev det då Gertrud Sigurdsen, som
aldrig i sitt liv sysslat med hithörande frågor,
i stället för Inga Thorsson, som är självskriven för uppgiften dels genom sina allmänna
egenskaper, dels genom sin inrernationella
verksamhet i såväl utrikesförvaltningen som
FN? Svaret, som aUtså ger den negativa förklaringen (och någon annan finns knappast)
till Gertrud Sigurdsens upphöjelse är att regeringen är rädd för Inga Thorsson. Ända sedan sin långa tid som ordförande i sociaLdemokratiska kvinnoförbundet har hon satt
skräck i de ledande socialdemokraterna. Enda
undantaget var Östen Unden, som beskyddade Thorsson och beundrades av henne. Det
är också typiskt, att när Torsten Nilsson efterträdde Unden ”uppva’ktades” han av en delegation från kvinnoförbundet med Thorsson i
spetsen, som förklarade att han skulle få veta
att han levde om han inte följde Unden i
spåren. Sådant blir man inte populär av och
Inga Thorsson: begåvad, barsk, besk och bitsk,
har inte gjort sig populär bland man hade så
när sagt sina manliga klasskamrater. När hon
var borgarråd gick Carl Albert långa omvä-
gar för att slippa möta henne i Stadshuset,
och på den vägen har det fortsatt både i
Kanslihuset och Arffurstens palats. Tage Erlander kan aldrig glömma hur det var att ha
Ulla Lindström i regeringen, och han har inpräntat hos Palme att det räcker med en Ulla
Lindström per generation i statsrådsberedningen.
Men inte nog med att man är rädd för Inga
Thorsson som person, hon har också obekvä-
ma åsikter. Till skillnad från sin numera kollega Klackenberg och hans rödskinn i UD
anser hon inte att den svenska u-hjälpen skall
politiseras genom att monopoliseras för socialistiska diktaturländers räkning. Hon anser
det mindre viktigt att u-världens kommunist:
ledare får nya limousiner än att svältande och
sjuka människor, vilka de än regeras av, får
mat och mediciner. Det passar lika litet som
hon själv in i regeringens program och följaktligen hålls hon utanför regeringen.
Och därför har Gertrud Sigurdsen blivit
statsråd. Men det måste ju finnas någon annan motivering än att hon inte är Inga Thors- 1

274
son. Varför just Sigurdsen – det finns ju
dock flera med denna s a s minusmerit. Är
hon den näst bästa kvinnliga biståndsminister,
som finns att få inom socialdemokratin? Ingalunda; hon har som nämnts över huvud taget
aldrig sysslat med biståndsproblematiken. Men
som i annat sammanhang framhållits: en socialdemokratisk statsrådsutnämning är icke
som den godtrogne gräsroten tilläventyrs fö-
reställer sig en fråga om att finna den mest
(eller näst mest) kompetenta innehavaren av
posten. Det är i stället en fråga om att finna
den rätta pusselbiten med tanke på nästa val.
Ur PaJmes synvinkel råkade Sigurdsen vara
den rätta pusselbiten.
Ty Gertrud Sigurdsen är inte en socialdemokratisk kvinnlig politiker vilken som helst,
hon är LO-kvinna. Hon åtnjuter stort och
valbefogat förtroende inom LO. Sigurdsen,
som inom parentes sagt fyllde 50 förra året,
är sekreterare i LO:s informationsavdelning,
tillhör LO:s råd för familjefrågor och handlägger inom LO i första hand ärenden av familjepolitisk karaktär. Hon tillhör även LO:s
representation i fackföreningsinternationalen.
Hennes LO-bakgrund har avgörande betydelse för hennes statsrådsutnämning. Naturligtvis är det ett plus att hon haft olika uppdrag
inom den socialdemokrat.iSka ungdomsrörelsen, varit fackligt aktiv inom handelsanställdas förbund, att hon är ledamot av Stockholms arbetarkommuns representantskap, varit
ledamot av diverse statliga kommitteer, är
vice ordförande i arbetsmarknadens kvinnanämnd och sedan 1969 ledamot av riksdagen,
t:lär hon 1971 va’ldes till ledamot av talmanskonferensen. Men det viktiga är att hon kan
tala för och till LO-folket.
Ett av socialdemokratins ömtåligaste politiska problem består nämligen i att det är ett
svalg befäst beträffande u-hjälpsfrågan me!-
lan politikerna i riksdagen, i partiledningen
och inte minst ungdomsförbundets ledning å
ena sidan och fackföreningsrörelsens djupa
led å den andra. Det är en offentlig hemlighet att svenska jobbare i gemen inte bara är
måttligt intresserade av u-hjälpen utan dessutom blir det mindre och mindre. Den nya
biståndsministern har själv diplomatiskt uttryckt saken så, att politikerna ligger långt
före a.rbetarrörelsen i gemen när det gäller uhjälpen. Gertrud Sigurdsens stora och svåra
uppgift blir att före nästa val söka övertyga
LO-folket om det berättigade i en blygsam
men dock höjning av u-hjälpen – och politikerna om det berättigade i LO-folkets blygsamma intresse för saken!
Vad har hon då hittills uträttat? Hon har
efter regeringens anvisningar hjälpligt sökt
medla mellan Michanek i SIDA, som vill att
u-hjälpen skall vara opolitisk, och Klackenberg i UD, som vill att den skall vara ett socialiseringsinstrument. Enligt receptet ”å ena
sidan, men å den andra” har hon hittills hankat sig fram. Hon har varit i Zambia och lovat att tredubbla det svenska stödet till Frelimo, vilket torde ha mottagits med behärskad
entusiasm av Portugals nye befriare general
Spinala. Hon har gjort en slät figur i riksdagens u-hjälpsdebatt, där Inga Thorsson i ett
ur principiell och praktisk synpunkt lika överlägset inlägg formligen sopade golvet med den
stackars Sigurdsen men även en nykomling
som den unga moderaten Margaretha af Ugglas beredde henne svåra stunder. Slutligen har
hon hållit ett första maj-tal så fyllt av demagogiska anklagelser mot borgerligheten att det
verkar vara skrivet av Sten Andersson snarare
än av henne själv.
Ty Gertrud Sigurdsen är en klok, hygglig,
hedervärd och duktig person, som inte kan rå
för att hon råkat bli fel kvinna på rätt post.
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner