Print Friendly

GU; Namn att minnas – Bertil Zachrisson

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Bertil Zachrisson
Då vår egen Napoleon- lätt igenkännlig på
härskarlaterna, ärelystnaden, profilen och
pannluggen – Olof Palme i sin store föregångares spår vankade på Korsikas kust, försjunken i tankar på sin regeringsombildning,
fick han en ingivelse från ovan eller i varje
fall från Svenska missionsförbundet.
En socialdemokratisk statsrådsutnämning är
icke som den godtrogne gräsroten tilläventyrs föreställer sig en fråga om att finna den
person, som bör vara den mest kompetente innehavaren av posten. Det är i stället en fråga
om att finna den pusselbit, som bör motsvara
ett visst, välbehövligt rösttillskott vid nästa val.
Hr PaJmes kalkyler visade att han behövde en
återförsäkran, eller om man så vill – för att
tala med Svenska Dagbladets illvillige ledarskribent – en gisslan inom de kristna socialdemokraternas led. Så kom det sig att Bertil
Zachrisson, en av Broderskapsrörelsens främsta
företrädare, vid ingången av november förra
året råkade bli utbildningsminister.
I samband härmed utropade Dagens Nyheter på ledande plats ”Stackars Zachrisson!”,
och däri kan man blott instämma. Det kan
inte vara lätt att ta över efter två sådana bjässar som Ingvar Carlsson och Sven Moberg.
Jämfört med dem måste Zachrisson givetvis
te sig som en dvärg. Man kan rent av komma
att tänka på den av E T A Hoffmann odödliggjorde Klein-Zaches, som förresten i skepnad av en på sin tid känd svensk författare går
igen i Strindbergs ”Svarta Fanor” under benämningen Lille Zachris.
Men vår nye Lille Zachris kan trösta sig
med att han har en fast grund att stå på.
Denna grund, som ju ursprungligen murades
av ingen mindre än hans store företrädare Olof
Palme, heter grundskolan. Och på den reser
sig ett bildningens bygge, svindlande skönt ur
varje sant socialistisk synpunkt, där övervå-
ningen är av modell Pukas och själva den
krönande spiran = U 68.
Det har visserligen förekommit en hel del
dumt klankande på den nya skolan. Undersökningar av olika slag har visat vad man kallar brister: exempelvis att ordningen är otillräcklig för att inte säga obefintlig, att ett stort
antal lärare följaktligen skulle vilja byta yrke,
att elevernas språkkunskap är under all kritik,
att deras litterära allmänorientering och historiska bakgrund är lika med noll och att de
känner större vantrivsel i skolan än några
andra skolbarn i hela världen.
Men, som redan Alva Myrdal påpekat, den
nya skolan kan inte bli bra förrän den surdeg,
som är de gamla lärarna, försvunnit. Så länge
man inte blivit av med dessa förhärdade
skolfuxar och krubbitare, som av sina elever
kräver goda kunskaper och gott uppförande i
stället för god socialistisk samhällsanda, kan
man verkligen inte begära några underverk.
Är förresten inte – djupare sett – många
föregivna brister i själva verket hoppingivande
tecken? Att eleverna är oordentliga och vantrivs tyder ju på en antiauktoritär inställning
och en kritisk omdömesförmåga. Att deras
språkkunskaper är svaga, skyddar dem för
beblandning med farliga utlänningar, av vilka
många faktiskt kan vara medborgare i EGoch/eller NATO-länder. Vad slutligen litteraturkunskaperna angår, så bör de kunna reda
sig om de får se ”Spelet om plugget” och läsa
progressiva författare som bredvidläsning i skolan.
Även när det gäller Pukas och U 68 har
dessvärre kverulans som bekant icke saknats.
Men ej heller därav bör Lille Zachris låta sitt
mod nedslås. När en gammal akademisk perukstock som rector magnificus Torgny T: son
Segerstedt säger att U 68 kan göra honom
nä:stan besinningslös av raseri, då bör d~t stå
klart att man är på rätt väg. Och när en notoriskt reaktionär stofil som professor Gunnar
Biörck utropar: ”Rädda universiteten!”, då
kan man känna sig på den säkra sidan, så mycket mer som ej endast de andra professorerna
utan också alla de omdömeslösa studenterna
ropar detsamma.
Det betyder bara att vi är ett föregångsland.
;
\
l
l
l
i
l l
\
l
l
l
i
l
i
!’
l
!l.
r
e
‘l
:
108
Vi är det första land på jorden som avskaffat
städerna, nu fortsätter vi med universiteten.
Ordet universitet har visserligen något allmänomfattande i sig, men vem vet det nu för
tiden och det låter inte jämlikt. Synd att man
inte kan döpa om universiteten till folkskolor
först som sist, men då kan det ju bli förväxling med de förnämliga folkhögskolorna, där
vår nye utbildningsminister en gång verkat som
lärare. Huvudsaken är att vi i stället för ett
halvdussin universitet får ett tjogtal högskolor,
att man inte blandar ihop utbildning med
forskning och framför allt: att inte oansvariga akademiska lärare och elever får något
att säga till om utan att regeringen tar hand
om allt.
Vad har nu Lille Zachris för förutsättningar
att förverkliga den socialistiska utbildningsvisionen? Låt oss se. Han föddes i Göteborg
1926 och växte upp i ett frikyrkligt arbetarhem. Han blev student i sin födelsestad 1945
och avlade teol-fil-examen där två år senare.
1949 blev han fil kand i Uppsala och var
1951-53 sekreterare och 1956–61 ordförande
i Fria kristliga gymnasist- och studentrörelsen.
Till skolöverstyrelsen kom han 1955 som utredningssekreterare och under åren 1957-62
var han folkhögskolelärare först i Kalix och
sedan i Karlskoga. Sistnämnda år utsågs han
till chefredaktör för Svenska Missionsförbundets Svensk Veckotidning, en befattning, för
vilken han även meriterat sig som andre sekreterare i Missionsförbundets ungdomsrörelse
1953-58. Redaktörsskapet meriterade honom
i sin tur till att bli vice ordförande i Broder·
skapsrörelsen. Som sådan engagerade han sig i
Vietnamrörelsen, och en februarikväll 1968
såg man i fackelskenet på Sergelstorg hans
ansikte skymta mellan Olof Falmes och den
nordvietnamesiske Moskvaambassadörens.
Därmed var hans lycka gjord. Olof Palme
är inte den som glömmer ett sådant ansikte.
Nästa år satt Lille Zachris i riksdagen och
kom snart in i kulturutskottet och kyrka-stat·
utredningen. Att han har gott politiskt om·
döme – utöver sina rent sakliga meriter –
visade han genom att så snart han blivit statJo
råd byta åsikt om förskolemonopolet, som hal
omedelbart innan bekämpat men nu biträdde.
Dessvärre lyckades han inte förhindra fort·
satt socialdemokratisk tillbakagång vid extravalet i Piteå, dit han skickats i stället för sil
store föregångare Olof Palme, men partiet behöll dock majoriteten. Och med hjälp ar
kulturrådet – där visserligen en medlem ir
misstänkt för att inte vara socialist – sk
nog vår Lille Zachris kunna infria sitt brag
löfte om ett brett kulturutbud med vid folklf
förankring. Kulturlivet kommer under h
ledning att präglas av om icke frihet så i gengäld jämlikhet – för att nu bara inte tala 011
Broderskap!
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner