Print Friendly

Gruvfonder är samma gamla fondsocialism

Av Johan Johansson | 20 september 2013

lontagarfond_stor

I en fortsättning av Svensk Tidskrift serie om löntagarfonderna ifrågasätter Johan Johansson (M) om fondsocialismen verkligen är död med utgångspunkt i de gruvfonder som vänstern vill se. Johansson skriver om hur detta skulle drabba den svenska gruvnäringen.

Mats Johansson skriver i Svensk Tidskrift (30/8) om löntagarfondsdebatten och påminner om att Stefan Löfvéns bakgrund i Metall, som var de främsta socialiseringsförespråkarna, kan påverka synen på privat äganderätt och fri företagsamhet. Han har rätt i sin analys att även om den retorik och de förslag som figurerade i löntagarfondsdebatten känns väldigt långt borta så har den politiska vänstern inte gett upp sin ambition att styra, kontrollera och i förlängningen även äga de svenska företagen.

Det finns både från enskilda socialdemokratiska, vänsterpartistiska och miljöpartistiska politiker såväl som rena partiförslag som pekar i denna riktning. Ett sådant förslag är idén om en kraftigt höjd mineralavgift något som vänsterledaren Jonas Sjöstedt har gjort till en av sina hjärtefrågor. Förslaget är utformat så att tio procent av värdet på den mineral som uppfodras inom koncessionsområdet, mineralavgiften, tas ut oavsett om bolaget går med vinst eller förlust. För krisdrabbade Northland Resources, som är en förhållandevis liten järnmalmsaktör, innebär det en ökad kostnad på nära 455 miljoner kronor per år vid full produktion.

Tanken är att mineralavgifterna sedan placeras i vad Sjöstedt kallar för en gruvfond som skall göra investeringar i den regionala ekonomin. Låt oss först fokusera på effekten för gruvorna. Hur påverkas de av mineralavgiften?

Svaret är givet, det blir färre gruvor. Gruvor med svag lönsamhet kommer att avvecklas och nya gruvor blir svårare att finansiera. Skälet är enkelt då företagets kostnadsbild är det enda som företagsledningen kan kontrollera. Intäkterna bestäms av en nyckfull världsmarknad. Om skillnaden mellan kostnad och intäkt är liten så uteblir investeringar. Om kostnader är högre än intäkter så läggs verksamheten ned.

En investering i en gruva är ett högriskprojekt. Miljarder investeras innan produktionen startar. För Northland Resources gruva i Pajala krävdes över åtta miljarder. Ofta tar det åratal innan lönsamhet nås och under den tiden måste ägarna finansiera verksamheten. Att då som Sjöstedt hävda att det internationella riskkapitalet bakom nyöppnade gruvorna drivs av en jakt efter snabb avkastning kan inte annat beskrivas som okunnigt eller rent av populistiskt. Investeringar i en gruva är mycket långsiktiga. Det tar oftast decennier innan investerarna har fått tillbaka sina pengar.

Med en hög mineralavgift så riskerar många av gruvprojekten i Bergslagen samt Norrland att aldrig bli av. Förespråkarna utsätter gruvnäringen, dess anställda och gruvkommuner för den oro som en hög mineralskatt tillsammans med fluktuerande mineralpriser och dollar kan innebära för dessa cykliska företag. LKAB:s dåliga åttiotal eller att Boliden var, för att citera Carl Bennet ”tre timmar från konkurs” år 2001, verkar inte förespråkarna minnas.

Om man bortser från att förslaget riskerar att leda till färre investeringar i nya gruvor och färre nya jobb så kan det på ytan verka som ett bra sätt att stimulera näringslivet i glesbygden på. Dessa fonder kan dock snabbt bli större än värdet hos de företag som beskattas. När politiker ska styra fonder i mångmiljardklassen så kan det leda till politiskt motiverade mindre lyckade investeringar vilket riskerar att snedvrida konkurrensen, öppnar upp för godtycke och ökar dessutom ojämlikheten mellan olika svenska kommuner, där en gruvkommun kan få enorma intäkter samtidigt som grannkommunen inte får tillgång till denna typ av specialbeskattning.

De som förespråkar ökat statligt ägande och specialskatter på en viss typ av företag använder sig kanske inte av samma typ av socialistiska argument som på 1970-talet. I stället använder man slagord kring hållbarhet, miljö och regional utveckling. Resultatet är dock detsamma. En överföring av privat ägda företag till statligt eller fackligt styrda institutioner där politiskt motiverade beslut alltid har företräde framför de som grundar sig på fritt företagande och entreprenörskap.

Johan Johansson är moderat riksdagsledamot från Norrbotten, suppleant i näringsutskottet och försvarsutskottet och ekonomie doktor.johan_johansson

Läs tidigare inlägg i serien om löntagarfonderna:

Att nå dem som kan göra skillnad
av Anders Röttorp (6/9)

Socialismen är inte död
av Mats Johansson (30/8)

Sista försöket att socialisera Sverige
av Lars Tobisson (16/8)

Löntagarfonderna och ägandet av produktionsmedlen
av Per Bylund (9/8)

Vem står på barrikaderna?
av Janerik Larsson (5/7)

Den 4:e oktober: Från löntagarfonder till kanelbulle
av Carl Johan Westholm (31/5)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner