Print Friendly

Grundskott mot samverkan

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GRUNDSKOTT MOT SAMVERKAN?
REAKTIONEN inom övriga partier
mot högerpartiets programskrift
»Besked» har präglats av påfallande överdrifter, ofta av starkt
känslomättad art.
De socialdemokratiska tolkningarna går genomgående ut på, att
högerpartiet nu skulle vara i färd
med att överge den moderata kurs
som karakteriserat dess politik sedan hr Heckscher tillträdde ledarskapet – en återgång till den s. k.
kärva linjen vore att vänta. Sakligt
sett har dessa spekulationer föga
intresse – det är så alltför uppenbart att det partitaktiska syftet fått
spela en större roll än den allvarligt menade analysen. Självfallet
måste det ligga i socialdemokratins
intresse att framställa högern som
splittrad i »fraktioner» eller »falanger», skilda av bittra motsättningar – i förbigående sagt är det
också märkligt att se hur aningslöst man på sina håll inom högern
fallit för sådana provokationer och
själv accepterat »fraktionstänkandeb, maneret att spela ut olika
»riktningar» mot varandra, till
glädje endast för motståndaren.
Försöken att framställa högern som
ett parti på reträtt mot reaktionära
ståndpunkter motiveras dessutom
självfallet av det socialdemokratiska behovet att skrämma framförallt folkpartiet med det s. k. hö-
gerspöket. Av gammalt är det ju
väl känt, att ett av de pålitligaste
hindren mot en borgerlig kraftsamling är vissa folkpartikretsars
taktiskt betingade oro för att genom anknytning till ett konservativt parti skrämma bort marginalväljare i gränsområdet mot socialdemokratin.
Intressantare än den socialdemokratiska reaktionen är naturligt
nog det mottagande »Besked» fått
hos de två andra borgerliga partierna. Uppenbarligen kommer folk–
partiet därvid i främsta rummet.
Samverkan mellan detta parti och
högern är och förblir oppositionens
centrala organisationsproblem. Utan
en sådan samverkan är centerpartiet inte att påräkna; om däremot en fast samverkan mellan
högern och folkpartiet kan åstadkommas, torde det relativt snart
visa sig alltför riskabelt för hr Hedlund att fortsätta att operera på
egen hand. Hans borgerliga väljare
kommer säkerligen inte att visa
någon förståelse för en politik som
skulle uppfattas som ett sabotage
mot en äntligen skönjbar möjlig- 186
het till ett samlat, effektivt angrepp
mot det socialdemokratiska maktmonopolet.
Så mycket mera beklagligt är
därför det starkt affektladdade,
stundom hätska mottagande »Besked» mött inom folkpartiet. Delvis
har reaktionen tagit rent bisarra
former- hr Ohlins tal om »krigsförklaring» m. m. Även på liberalt
håll har man försökt framställa
saken så som om högern genom
att slå in på en reaktionär linje avsiktligt torpederat möjligheterna
till borgerlig samverkan.
Verkligheten är en helt annan.
Högerpartiet ser självfallet alltfort
en borgerlig samverkan som nödvändig. Detta deklareras utan omsvep även i det nya programmetoch i de faktiska förhållanden som
lett partiet fram till denna uppfattning har ju ingen sådan förändring inträffat som kunnat rubba övertygelsen om samverkan som
den sakligt riktiga handlingslinjen
för oppositionen. Ingen kan på allvar bestrida, att högern sträckt sig
utomordentligt långt för att jämna
vägen för en sådan fast organiserad samverkan med de övriga borgerliga partierna. Själva det faktum, att hr Heckscher medvetet
dragit på sig en stundom hård kritik från vissa kretsar inom sitt
parti för att i dessa strävanden ha
gått för långt, visar hur allvarligt
han engagerat sig för samverkanslinjen.
Ett beklagligt men obestridligt
faktum är emellertid, att dessa ansträngningar tillsvidare inte mött
gensvar från folkpartiets sida. Anledningarna härtill skall i detta
sammanhang inte analyseras. Sakläget är helt enkelt, att folkpartiets
ledning på ett förbluffande opsykologiskt sätt envisats med att framställa saken så, att samverkan visst
vore välkommen – men endast på
det villkoret att högerpartiet ensidigt helt och hållet anpassade sig
efter folkpartiet! Det kan inte gärna överraska, att högerledningen
under sådana förhållanden måste
komma till den uppfattningen, att
vidare försök att gå folkpartiet till
mötes för närvarande måste bedömas som utsiktslösa. Samverkan
kan ju dock icke få innebära det
ena partiets totala kapitulation inför den andra. samarbetsparten.
»Besked» är helt enkelt den ofrånkomliga konsekvensen av att hö-
gerns samarbetssträvanden stött på
så hårt motstånd på liberalt håll,
att partiet tills vidare måste inrikta sig på att markera sitt eget
alternativ till regeringspolitiken.
Självfallet innebär detta inte att
högern är beredd att göra avkall
på sin måttfulla och konstruktiva
politik. Partiet kan givetvis inte
därför att samarbetsförsöken tillfälligt misslyckats undandra sig
ansvaret för att utarbeta ett borgerligt alternativ som kan ligga till
grund för den samlade opposition
utan vilken det för all framtid blir
omöjligt att ersätta den socialdemokratiska politiken med något
bättre. Däremot innebär konstaterandet att en sådan samling för
närvarande inte kunnat bringas till
stånd, att högerpartiet skarpare
markerar sin egen konservativa
grundåskådning. I ett läge då de
övriga oppositionspartierna insisterar på att borgerligheten fortsättningsvis skall uppträda splittrad
kan man inte gärna förtänka hö-
gerledningen om den bedömer det
som nödvändigt att i första hand
se om sitt eget hus.
På längre sikt visar det inträffade ingalunda att borgerlig samling är omöjlig – tvärtom att den
är nödvändig. I nästa val kommer
borgerligheten tyvärr åter att gå
fram splittrad, just därför att det
inte i tid gick att åstadkomma ett
fast, organiserat samarbete. Erfarenheten visar, att det inte räcker att avlysa det s. k. »käbblet»
mellan de borgerliga, inte heller att
187
»från fall till fall» med stolthet
visa på en eller annan gemensam
skrivning i motioner eller reservationer.
En fast borgerlig samling är fortfarande ett väsentligt mål för den
moderna svenska konservatismen.
Men samlingen måste givetvis syfta
till en borgerlig politik – därför
måste högerpartiet i nuvarande
läge för sin del markera sin egen
profil, avvisa en »oppositionspolitik», som råkat komma riskabelt
nära den linje där borgerligheten
i sina försök att konkurrera ut socialdemokratin med deras egna
varor, förlorar sin egen identitet.
Priset för samverkan kan inte vara
den svenska konservatismens självuppgivelse – det vore att driva
spelet så långt att det förlorade sin
mening.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner