Print Friendly

Gräsrötter

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

gräsrötter
I svallet från den gröna vågen har gräsrötterna kommit till heders i den politiska
debatten. Det är begripligt att denna fått
en sådan botanisk inriktning. Svårt är det
inte att finna exempel på hur politikerna,
såväl på riksplanet som på kommunal nivå, struntat i de enskilda människornas
önskemål eller i varje falllåtit ensidigt teknokratiska eller krasst ekonomiska synpunkter dominera. Förtroendekrisen mellan regeringen och näringslivet, vilken är
en viktig orsak till den låga framstegstakten här i landet, har en motsvarighet i en
ökad misstänksamhet från de vanliga medborgarnas sida mot de s k pamparna. Även
om kritiken mot dessa understundom kunnat ta sig absurda uttryck innehåller den
dock en kärna av sanning och berättigande. Almstriden i Stockholm är ett exempel
härpå, de många utomparlamentariska aktioner vilka iscensatts på senare tid ett annat. Flera av dessa har otvivelaktigt gjort
opinionsmässig nytta, men det finns etablerade politiska partier som sedan länge
sagt ungefär samma sak som aktörerna.
Det torde också ligga i hela samhällets intresse att partierna verkligen förmår kanalisera en så stor del av åsiktsbildningen
som möjligt. Men det krävs uppenbarligen att de ägnar ett än större intresse än
hittills åt hur de effektivt skall kunna fungera som talesmän för folkopinionerna.
Och det problemet är inte lätt att angripa. Inte minst den pågående centraliseringen i samhället har fördjupat klyftan
mellan gräsrötter och de styrande. I framför allt storstädernas förorter känner sig
den enskilde vanmäktig och övergiven.
Förbindelserna mellan honom och dem
som makten haver är många gånger obefintliga. Även kommunsammanslagningarna har i detta hänseende vållat en betydande skada. I t ex de gamla landsortskommunerna kände snart sagt varje invånare någon som satt med i fullmäktige
eller någon nämnd eller styrelse. Där fungerade också oftast kontakterna mellan
medborgarna och de förtroendevalda –
till skillnad från idag, när antalet medagerande i handläggningen av kommunens angelägenheter kraftigt reducerats.
Det finns emellertid en annan viktig sida av gräsrotsproblematiken som tenderar
att glömmas bort, nämligen den inverterade. En sak är att lyssna på opinionen
och opinioner. En annan att i partiegoistiskt syfte falla i farstun för vilket nonsens
som helst. Att lyssna får inte vara liktydigt med att urskillningslöst gå de värsta
fördomarna tillhanda, så som tyvärr skedde i Norge inför EEC-omröstningen, där
etablerade politiker, ja t o m politiska partier på nejsidan, luftade en nationalism
och utlänningsfientlighet som var minst
sagt olustig. Inte heller den svenska rege- 385
ringen har i detta sammanhang anledning
att hovera sig. Också den har sökt skära
pipor i fördomarnas vass. Vad har den
exempelvis gjort för att bekämpa den
svenska negativismen mot de västeuropeiska ländernas statsskick, levnadsförhållanden och sociala villkor? I varje fall långt
ifrån tillräckligt. Tvärtom har den ofta
framställt sig som så förträfflig, att vårt
land omöjligen kan samarbeta särskilt intimt med andra nationer på grund av de
oerhörda försämringar som skulle drabba
oss om vi tvangs anpassa oss efter dem.
Den gräsrotsfilosofi som går ut på att vi är
världsbäst har de socialdemokratiska politikerna gött med såväl konstgödsel som
naturlig sådan.
Det är nödvändigt för de politiska partierna att liksom guden Heimdal på sin
tid söka lyssna till när gräset växer. Men
de har lika stor skyldighet att gå med lie
och slå ner det ogräs som också förekommer och som varken förtjänar något auditorium eller något beaktande i det politiska handlandet.
Matti Häggström

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner