Grandet och bjälken
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
181
GRANDET OCH BJÄLKEN
Utgången av 1966 års val har lett
till att den politiska atmosfären blivit spänningsladdad på ett sätt som
knappast tidigare under efterkrigstiden. De borgerliga partierna har
blivit medvetna om att de mycket
snart kan stå inför skyldigheten att
axla regeringsansvaret och därmed
ta på sig att lösa den mångfald problem, som en regeringstrött socialdemokrati inte mäktat. Envar kan
utan större profetisk förmåga förutse en rad av de svårigheter, som
en regering sannolikt kommer att
möta 1969 och 1970. En borgerlig
regering kommer inte att ha majoritet i första kammaren – upplösning och nyval till senaten på
basis av 1966 års kommunalval
kommer att ge 76–75 i socialdemokratisk-kommunistisk favör.
Därmed blir det besvärligt för en
ny regering att lagstiftningsvägen
kunna åstadkomma några förändringar, under förutsättning att den
socialistiska fronten håller samman, vilket dock ingalunda utan vidare skall tas för givet. Tvärtom
skulle det inte förvåna, om striderna inom det socialistiska lägret i
oppositionsställning blossar upp i
full låga. Rollerna kan i ett slag
bli ombytta. En enad borgerlighet
rr
kan finna sig ha att göra med en
splittrad opposition.
Med större säkerhet kan andra
problem för en borgerlig regering
förutses. Inför den stora valstriden
1968 kan man vänta en desperat
överbudspolitik från socialdemokraterna, och på grund av de stora
chanserna att ta över regeringsmakten finns det uppenbara risker
för att de borgerliga partierna inte
alltför helhjärtat vågar motsätta
sig socialdemokratiska krav på bidragsökningar över statsbudgeten
åt olika håll. I ett redan inflatoriskt läge blir det ingen lätt uppgift att få debet och kredit att gå
ihop för den som skall tvingas att
förverkliga olika generösa vallöften. Det hela kommer inte heller
att bli lättare, då lönerörelserna
mot slutet av 1968 och under 1969
kommit igång på allvar. Hyresregleringen föreslås i en proposition,
som nu ligger på riksdagens bord,
att bli upphävd från den l juli
1969. Det kan väntas, att socialdemokraterna skrupelfritt kommer
att i 1970 års val utnyttja missnö-
jet hos de nu privilegierade, som
i vissa fall kan vänta hyreshöjningar. Det må räcka med dessa exempel för att visa att en borgerlig re- 182
gering 1968 inte kan vänta sig nå-
gon dans på rosor fram till 1970
års val, som säkerligen kommer att
bli lika hårt som valet nästa år.
Om vi återgår till att granska utgångsläget för 1968, kan det sägas,
att de borgerliga partierna i största allmänhet förefaller att ganska
väl anpassa sig till det norska
mönstret före regeringsskiftet 1965.
De konkurrerar visserligen inbördes om vilket av de tre partierna,
som skall bli det största. Mittensamverkan uppluckras alltmera, och
tanken på en sammanslagning av
folkpartiet och centerpartiet hålls
vid liv endast av Expressen och
några få likasinnade. I dagens läge
torde det vara svårare än någonsin att försöka förutspå vilket av
de tre borgerliga partierna, som blir
det största 1968. Det skall blott konstateras, att förutsättningarna för
högerpartiet ter sig gynnsamma.
En i förväg fast organiserad samverkan mellan de borgerliga partierna, som täcker hela det politiska fältet, finns inte – och behö-
ver inte heller nödvändigtvis finnas. De tre partierna för fram –
precis som skedde i Norge – sina
olika förslag. De kan också ha olika meningar i diverse frågor. Det
är naturligt att kraven på långtgående kompromisser för att till
varje pris nå enighet aldrig kan bli
desamma i oppositionsställning som
i regeringsställning. Och även om
vissa divergenser finns, kan det
ändå med fog hävdas, att det endast är fråga om en gradskillnad,
inte någon artskillnad. Detta förhållande borde kunna markeras
ett antal gemensamma punkter
1968 års valrörelse.
Det finns påtagliga vittnesbörd
från den socialdemokratiska sidan
om att man inte på förhand anser
sig slagen, även om förvirringen
många gånger ter sig stor. Valnederlaget 1966 förde med sig, att
maktkampen inom socialdemokratien i självprövningens tecken förs
inför en mera öppen ridå än tidigare. På vänsterkanten inom partiet drivs en livlig agitation för samverkan med den extremistiska vänstern, kommunisterna; det danska
folkfrontsinitiativet torde ha verkat
stimulerande. Det tycks dock som
om aktiviteten inom vänstergrupperna har mattats på sistone. Man
känner sig sannolikt föga uppmuntrad. Regeringens markanta vänsterglidning i väsentliga sakfrågor har
inte motsvarats av eftergifter vare
sig personellt eller organisatoriskt.
Makthavarna inom socialdemokratien har visat sig obenägna att släppa till några plattformar, frän vilka vänsterflygelns agitatorer skulle
kunna ytterligare bredda sitt inflytande.
I stället är det en annan falang
inom socialdemokratien som på sistone tilldragit sig den största uppmärksamheten, nämligen kretsen
kring riksdagsmännen Kjellgren
och Hagnell. Det är ingen hemlighet, att dessa herrar och deras anhängare under en längre tid känt
ett stigande missnöje mot regeringen-partiledningen. Man har betraktat regeringen som valhänt, man
har talat om en stelbent partibyrå-
kratisk administration, oförmåga
att ta nya grepp etc. Inte minst har
hr Hagnell öppet uppträtt mot handelsminister Lange; den statliga fö-
retagsamheten har mätts skäppan
full.
Kritiken från denna grupp har
länge känts irriterande för regeringen. Därtill har kommit att kontakterna mellan regeringen och LO
inte heller varit de allra bästa; det
är allmänt bekant att LO ingalunda visat någon helhjärtad entusiasm för den nya kreditbanken.
Något måste alltså göras för att
bjuda något nytt och om möjligt
något, som kunde återställa det
hjärtliga förhållandet mellan SAP
ochLO-vars män hrr Kjellgren
och Hagnell är – och mellan regeringen och LO. Men den aktion,
som startades under den anspråksfulla beteckningen ”Utmaningen”
och som skulle förnya gemenskapen, tycks ha kommit av sig.
Propagandaapparaten förmådde
inte hålla intresset vid liv någon
längre stund. Från motståndarhåll
har man uppskattat ”utmanarna”
183
till ett tjogtal, och någon större respekt har man hittills inte visat
den socialdemokratiska ”motoffensiven”. Utmanarnas första framträ-
dande i Stockholm blev inte heller
särskilt lyckat vare sig från politisk eller från allmän PR-synpunkt. Icke utan orätt sägs det att
”Utmaningen” är lika mycket riktad mot regeringen och partistyret
inom socialdemokratien som mot
borgerligheten; svagheten åt båda
hållen är påfallande.
Misslyckandet får tas som ett
tecken på den tilltagande olusten
inom regeringspartiet. Inte nog med
att man inom socialdemokratien
har en vänsteropposition, som vill
gå kommunisterna till mötes och
intet heller ser än en folkfront. Därtill kommer en ”centeropposition”,
inom partiet, som anklagar de ledande för valhänthet och oförmåga
att komma med nya grepp i en för
partiet svår situation. Inom kanslihuset bereder många sig att lämna
skeppet. I den situationen talar hr
Erlander om splittringen och förvirringen – inom oppositionen !
Har han aldrig hört om grandet
och bjälken?
184
Socialdemokratisk förnyelse
.Jm ~ Il!\~ ~~ HQ!T ~n ~
~K~ TA~~~~t1\lL
75 KRONO\\!
GRANDET OCH BJÄLKEN
Utgången av 1966 års val har lett
till att den politiska atmosfären blivit spänningsladdad på ett sätt som
knappast tidigare under efterkrigstiden. De borgerliga partierna har
blivit medvetna om att de mycket
snart kan stå inför skyldigheten att
axla regeringsansvaret och därmed
ta på sig att lösa den mångfald problem, som en regeringstrött socialdemokrati inte mäktat. Envar kan
utan större profetisk förmåga förutse en rad av de svårigheter, som
en regering sannolikt kommer att
möta 1969 och 1970. En borgerlig
regering kommer inte att ha majoritet i första kammaren – upplösning och nyval till senaten på
basis av 1966 års kommunalval
kommer att ge 76–75 i socialdemokratisk-kommunistisk favör.
Därmed blir det besvärligt för en
ny regering att lagstiftningsvägen
kunna åstadkomma några förändringar, under förutsättning att den
socialistiska fronten håller samman, vilket dock ingalunda utan vidare skall tas för givet. Tvärtom
skulle det inte förvåna, om striderna inom det socialistiska lägret i
oppositionsställning blossar upp i
full låga. Rollerna kan i ett slag
bli ombytta. En enad borgerlighet
rr
kan finna sig ha att göra med en
splittrad opposition.
Med större säkerhet kan andra
problem för en borgerlig regering
förutses. Inför den stora valstriden
1968 kan man vänta en desperat
överbudspolitik från socialdemokraterna, och på grund av de stora
chanserna att ta över regeringsmakten finns det uppenbara risker
för att de borgerliga partierna inte
alltför helhjärtat vågar motsätta
sig socialdemokratiska krav på bidragsökningar över statsbudgeten
åt olika håll. I ett redan inflatoriskt läge blir det ingen lätt uppgift att få debet och kredit att gå
ihop för den som skall tvingas att
förverkliga olika generösa vallöften. Det hela kommer inte heller
att bli lättare, då lönerörelserna
mot slutet av 1968 och under 1969
kommit igång på allvar. Hyresregleringen föreslås i en proposition,
som nu ligger på riksdagens bord,
att bli upphävd från den l juli
1969. Det kan väntas, att socialdemokraterna skrupelfritt kommer
att i 1970 års val utnyttja missnö-
jet hos de nu privilegierade, som
i vissa fall kan vänta hyreshöjningar. Det må räcka med dessa exempel för att visa att en borgerlig re- 182
gering 1968 inte kan vänta sig nå-
gon dans på rosor fram till 1970
års val, som säkerligen kommer att
bli lika hårt som valet nästa år.
Om vi återgår till att granska utgångsläget för 1968, kan det sägas,
att de borgerliga partierna i största allmänhet förefaller att ganska
väl anpassa sig till det norska
mönstret före regeringsskiftet 1965.
De konkurrerar visserligen inbördes om vilket av de tre partierna,
som skall bli det största. Mittensamverkan uppluckras alltmera, och
tanken på en sammanslagning av
folkpartiet och centerpartiet hålls
vid liv endast av Expressen och
några få likasinnade. I dagens läge
torde det vara svårare än någonsin att försöka förutspå vilket av
de tre borgerliga partierna, som blir
det största 1968. Det skall blott konstateras, att förutsättningarna för
högerpartiet ter sig gynnsamma.
En i förväg fast organiserad samverkan mellan de borgerliga partierna, som täcker hela det politiska fältet, finns inte – och behö-
ver inte heller nödvändigtvis finnas. De tre partierna för fram –
precis som skedde i Norge – sina
olika förslag. De kan också ha olika meningar i diverse frågor. Det
är naturligt att kraven på långtgående kompromisser för att till
varje pris nå enighet aldrig kan bli
desamma i oppositionsställning som
i regeringsställning. Och även om
vissa divergenser finns, kan det
ändå med fog hävdas, att det endast är fråga om en gradskillnad,
inte någon artskillnad. Detta förhållande borde kunna markeras
ett antal gemensamma punkter
1968 års valrörelse.
Det finns påtagliga vittnesbörd
från den socialdemokratiska sidan
om att man inte på förhand anser
sig slagen, även om förvirringen
många gånger ter sig stor. Valnederlaget 1966 förde med sig, att
maktkampen inom socialdemokratien i självprövningens tecken förs
inför en mera öppen ridå än tidigare. På vänsterkanten inom partiet drivs en livlig agitation för samverkan med den extremistiska vänstern, kommunisterna; det danska
folkfrontsinitiativet torde ha verkat
stimulerande. Det tycks dock som
om aktiviteten inom vänstergrupperna har mattats på sistone. Man
känner sig sannolikt föga uppmuntrad. Regeringens markanta vänsterglidning i väsentliga sakfrågor har
inte motsvarats av eftergifter vare
sig personellt eller organisatoriskt.
Makthavarna inom socialdemokratien har visat sig obenägna att släppa till några plattformar, frän vilka vänsterflygelns agitatorer skulle
kunna ytterligare bredda sitt inflytande.
I stället är det en annan falang
inom socialdemokratien som på sistone tilldragit sig den största uppmärksamheten, nämligen kretsen
kring riksdagsmännen Kjellgren
och Hagnell. Det är ingen hemlighet, att dessa herrar och deras anhängare under en längre tid känt
ett stigande missnöje mot regeringen-partiledningen. Man har betraktat regeringen som valhänt, man
har talat om en stelbent partibyrå-
kratisk administration, oförmåga
att ta nya grepp etc. Inte minst har
hr Hagnell öppet uppträtt mot handelsminister Lange; den statliga fö-
retagsamheten har mätts skäppan
full.
Kritiken från denna grupp har
länge känts irriterande för regeringen. Därtill har kommit att kontakterna mellan regeringen och LO
inte heller varit de allra bästa; det
är allmänt bekant att LO ingalunda visat någon helhjärtad entusiasm för den nya kreditbanken.
Något måste alltså göras för att
bjuda något nytt och om möjligt
något, som kunde återställa det
hjärtliga förhållandet mellan SAP
ochLO-vars män hrr Kjellgren
och Hagnell är – och mellan regeringen och LO. Men den aktion,
som startades under den anspråksfulla beteckningen ”Utmaningen”
och som skulle förnya gemenskapen, tycks ha kommit av sig.
Propagandaapparaten förmådde
inte hålla intresset vid liv någon
längre stund. Från motståndarhåll
har man uppskattat ”utmanarna”
183
till ett tjogtal, och någon större respekt har man hittills inte visat
den socialdemokratiska ”motoffensiven”. Utmanarnas första framträ-
dande i Stockholm blev inte heller
särskilt lyckat vare sig från politisk eller från allmän PR-synpunkt. Icke utan orätt sägs det att
”Utmaningen” är lika mycket riktad mot regeringen och partistyret
inom socialdemokratien som mot
borgerligheten; svagheten åt båda
hållen är påfallande.
Misslyckandet får tas som ett
tecken på den tilltagande olusten
inom regeringspartiet. Inte nog med
att man inom socialdemokratien
har en vänsteropposition, som vill
gå kommunisterna till mötes och
intet heller ser än en folkfront. Därtill kommer en ”centeropposition”,
inom partiet, som anklagar de ledande för valhänthet och oförmåga
att komma med nya grepp i en för
partiet svår situation. Inom kanslihuset bereder många sig att lämna
skeppet. I den situationen talar hr
Erlander om splittringen och förvirringen – inom oppositionen !
Har han aldrig hört om grandet
och bjälken?
184
Socialdemokratisk förnyelse
.Jm ~ Il!\~ ~~ HQ!T ~n ~
~K~ TA~~~~t1\lL
75 KRONO\\!