Print Friendly

Grammatisk oskuld bevarad

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVEN J:SONLUNDQUIST:
Grammatisk oskuld bevarad
Docent Sven Linner har i sin egenskap
au gymnasieinspektör nyligen avgivit en
rapport om hur gymnasiet fungerar när
det gäller svenska språket. Rapporten
diskuteras i denna artikel au adjunkt Sven
]:son Lundquist, tidigare ordförande i
dåvarande Läroverkslärarnas riksförbund
och nu sekreterare i Suensklärarföreningen. Det samlade resultatet au
undervisningen i svenska på det nya
gymnasiet kan betraktas som rent negativt,
åtminstone ifråga om skriftlig framställning och språkanalys, konstaterar han. Ett
au de dystraste kapitlen handlar om
svensklärarnas bristfälliga akademiska
utbildning. Artikelförf. efterlyser vidare en
omfattande aunämarundersökning.
»Utbildningskrauen är inte längre
nymornade, och man kan kanske hoppas
på att kvantitetstänkandet i utbildningspolitiken någon gång lämnar plats även åt
rimliga fordringar på kvalitet.»
Avnämare är ett trist ord när det används
i skolsammanhang. Men det har blivit en
adekvat term i vårt utbildningssamhälle,
där man investerar kapital i undervisning
likaväl som i industrier och räknar med
utbildat folk som med vilken fabriksprodukt som helst. Avnämarnas krav blir följaktligen i hög grad normerande för en lä-
roanstalts utformning, även om samhällets
krav i vidare mening och individens egna
fordringar balanseras mot alltför ensidigt
inriktade yrkeskrav. Som gymnasiets avnämare betraktas i första hand näringslivet och vidareutbildningsanstalterna.
Vad vet vi då om avnämarnas krav? En
hel del trodde vi oss veta efter 1960 års
gyronasieutrednings betänkande, som kom
att ligga till grund för vårt nuvarande
gymnasium.
Detta gymnasiums läroplan i svenska,
som det här är fråga om, skiljer sig från
det gamlas bl a genom det starkare betonandet av praktiska färdigheter, inte minst
muntlig framställning, samt ökat utrymme
för utländsk litteratur, filmkunskap och
dramatik. Härtill kommer de ökade kraven på studieteknisk färdighet, framförallt
förmåga till orientering i ett mera omfattande studiematerial, till sammanfattningar och till kritisk analys. »Den karaktär,
som ämnet får med hänsyn till det starka
betonandet av kommunikationsfärdigheterna leder till att större utrymme bör beredas de språkliga delarna i kursplanen
för det nya gymnasiet jämfört med det nuvarande», sade gyronasieutredarna 1963.
Och med kommunikationsfärdigheter menade de »den språkliga delen av ämnet»,
inkluderande bl a praktiska övningar i
skriftlig och muntlig framställning.
Hur fungerar gymnasiet nu när det gäller svenskan? Att fälla en dom över det
nya gymnasiet efter dess knappt två år
gamla prövotid är givetvis uteslutet. Men
att redovisa skönjbara tendenser bör vara
en plikt.
Ljuspunkter och brister
Som en upptakt till en målmedveten och
konstruktiv kritik av utvecklingen på gymnasiet bör man kunna betrakta den rapport, som docent Sven Linner i egenskap
av gymnasieinspektör nyligen avgivit och
som refererats och kommenterats i Svenska Dagbladet. Som s k avnämarrepresentant för universitetet har han försökt bilda sig en uppfattning om »förutsättningarna för elevernas vidare utbildning» och
,en utgångspunkt för bedömningen av hur
denna bör utformas», och ämnet svenska har stått i centrum för hans uppmärksamhet.
Till ljuspunkterna i gymnasieundervisningen i svenska räknar Linner bl a elevernas ökade färdighet i att orientera sig
i ett studiematerial, ökad beläsenhet i utländsk litteratur och bättre förmåga att
uttrycka sig muntligt. De påtalade bristerna gäller, även de, både litteraturdelen
i undervisningen och färdighetsdelen. Vad
Linner beträffande den förra särskilt anmärker på är reduktionen av den svenska
litteraturen inklusive litteraturhistorien,
och han frågar: »… vilken litterär och historisk bildning önskar vi att gymnasiet
skall skänka?» Frågan är väl delvis för- 185
anledd av det konstaterade avsevärda avståndet mellan läroplanens ambitiösa intentioner och deras blygsamma förverkligande i klassrummet. Men den är också
betingad av den splittring av kunskapsområdet som uppstår genom elevernas ofta stora valfrihet mellan olika texter och
författare och som gör den gemensamma
kunskapsbasen »ytterligt smal». Allt detta
gör utgångsläget för fortsatta studier vid
universiteten prekärt.
Att litteraturläsningen och -historien
skulle inskränkas på det nya gymnasiet var
förutsett. Svensklärarna konstaterade i sitt
remissyttrande över förslaget att en »förstärkning av den språkliga sidan måste kö-
pas till priset av en väsentlig inskränkning
av litteraturstudiet, som föreningen (då-
varande Modersmålslärarnas förening)
finner ytterst allvarlig», samtidigt som den
med glädje hälsade de möjligheter till
ökad språkträning, som kursplanerna i
princip ville ge. Svensklärarnas kamp för
sitt ämne inriktades följaktligen i första
hand på ett bibehållande av ämnets timantal, en tyvärr resultatlös strid. Timantalet reducerades med c:a 17 %.
Negativt
Att vissa vinster trots detta gått att bokföra har framgått av det föregående. Men
egendomligt nog tycks den anspråkslösa
vinsten ligga mer på den litterära än på
den språkliga sidan. Den avsedda ökade
språkliga träningen har av allt att döma
så långt ifrån motsvarat förväntningarna,
att det samlade resultatet hittills kan betraktas som rent negativt, åtminstone vad
186
det gäller skriftlig framställning och språkanalys.
Den ökade beläsenheten i utländsk litteratur och en ökad orienteringsförmåga
kommer naturligtvis avnämaren-universitetet till godo. Även några landvinningar,
som inte berörts av Linner men som påpekats av skolkonsulenten Sven Gustaf Edqvist i en kommentar i Svenska Dagbladet, är filmkunskap och dramatik, som fått
ett inte föraktfullt utrymme i läroplanen.
Men visst är reduktionen av den svenska
litteraturen drastisk, som Linner uttrycker
det. Redan vid behandlingen av gymnasieförslaget framförde svensklärarna sina
farhågor: »En närmare granskning av
exempelvis kursplanen för årskurs 2 ger
otvetydigt vid handen, att den tid, som
skulle kunna ägnas varje moment, i många
fall inskränker sig icke till timmar utan
till minuter. Även om ämneskonferenser
och lärare utnyttjar den frihet att omdisponera stoffet eller utesluta perifera
moment, som Modersmålslärarnas förening förutsätter skall vara tillåten även
på det nya gymnasiet, framstår diskrepansen mellan ämnesstoff och timplan som
överväldigande.» Nog tycker vi svensklä-
rare att farhågorna har besannats. Det är
återigen tidsfaktorn som är destruktiv.
I den nuvarande gymnasieundervisningen koncentrerar sig enstaka elever eller elevgrupper på enskilda moment (texter och författare, ofta på motivkretsar)
och får då otvivelaktigt en partiell fördjupning i sina studier. Men även om man
skulle kunna konstatera, att de samlade
kunskaperna inom en klassavdelning är
tillfredsställande, gäller detta endast i undantagsfall den enskilde eleven. Det måste bli luckor i hans kunskaper. Den vidsträckta valfrihet, som läraren och eleven
har att välja och vraka i det oerhört omfattande litterära material, som står till
förfogande, är inte enbart av godo. Den
äventyrar också den fasthet och enhetlighet i undervisningen, som bl a är en förutsättning för en jämn nivå mellan gymnasierna. Följaktligen blir de universitetsstuderandes förkunskaper i hög grad skiftande, ett förhållande som bromsar all
samlad undervisning.
Oenhetligheten gäller också kontinuiteten i lärogången. Svensklärarna påtalade
på ett tidigt stadium splittringen av lärokurserna med en ständig varvning av olika
moment – modernt och klassiskt – »som
hindrar den systematisering, genom vilken man kan inordna författarna och deras verk i den levande litterära traditionen>>. En sådan bristande systematisering,
i vilken även ingår en splittrad kronologi,
kan man säga att Linner sammanfattar
under termen bristande precision. Denna
gäller, enligt hans erfarenhet, bl a även
förmågan att precisera innebörden av lästa texter, skriftlig framställning och grammatiskt kunnande.
Bristande precision
Bristande precision är naturligtvis lättast
att konstatera i färdighetsmoment som
skriftlig framställning och språkanalys. Att
bristerna i gymnasisternas skrivförmåga är
påtagliga tycks stå utom allt tvivel. Enligt
Linner kan man tala om »en karakteristisk oförmåga». Svensklärarna i gemen
torde instämma i påståendet. Hur man
skall fördela ansvaret för detta kan vara
svårt att avgöra. Grundskolan kan säkerligen inte frikännas. Men huvudorsaken
är med all säkerhet här som i övriga fall
den drastiskt nedskurna tiden för språkträning. Att skrivträningen blivit mångsidigare, vilket påpekats av Edqvist i den
nämnda kommentaren, och alltså bl a
även omfattar »sammanfattningar, översikter, tekniska rapporter, affärsbrev och
åtskilliga andra skrivtyper» kan givetvis
innebära en vinst, framförallt för yrkeslivet. Men här har vi återigen samma ödesdigra splittring, som svensklärarna tidigare påtalat. Och att öva ett språk efter mer
eller mindre stereotypa förebilder och få
proven bedömda efter centralt utarbetade
mallar måste ge en begränsad språkfärdighet. »Modersmålslärarnas förening håller
före, att det främsta målet för gymnasiets
övningar i svensk skrivning är att utveckla elevernas allmänna språkfärdighet så,
att de utifrån denna kan bemästra olika
även icke förut fixerade språkliga situationer>>, hette det i förertingens remissyttrande.
Nu förbereder skolöverstyrelsen ett
skrivträningsprogram för gymnasiet. Ett
sådant blir välkommet. Men hur långt
som helst kan man inte komma enbart
med rationaliserade hjälpmedel och raffinerade pedagogiska metoder. Inlärning
kan till en viss grad programmeras men
knappast övning, inlevelse och förståelse.
Till det behövs det tid, tid och åter tid.
187
»Man kan gå igenom gymnasiet med sin
grammatiska oskuld bevarad» konstaterar
Linner i sin rapport, och ‘det kan bekräftas av de allra flesta språklärare. De bristande, ofta obefintliga, kunskaperna i
språklära får nog till största delen skyllas
på undervisningen i grundskolan. Men då
både dennas läroplan och läroböcker tycks
lämna ett tillfredsställande utrymme åt
grammatikstudium måste man nog tala
om en ren försummelse. Denna i sin tur
kan nog härledas i första hand ur tidsbristen, i andra hand ur den moderna metodiken i främmande språk. En mer eller
mindre renodlad direktmetod kan på kort
sikt avstå från satsanalys, men för studier,
som syftar längre än till ren turistkonversation är kunskap om språkliga strukturer
en oavvislig fordran. Det har visserligen
hetat, att svenskan inte skall vara de främmande språkens hjälpgumma när det gäller grammatik, men så är det i praktiken
och har alltid varit. Några vattentäta skott
mellan den grammatikundervisning, som
borde finnas i svenska, och den som trots
allt borde finnas i främmande språk, finns
inte. Elevernas okunnighet i grammatisk
terminologi försvårar eller snarare omöjliggör för svenskans del de resonemang
om språkriktighet och stilistik, som är en
integrerande del i färdighetsträningen.
Och det var ju den som skulle prioriteras.
Lärarnas utbildning
Som avnämarrepresentant för universitetet har Linner inte kunnat undgå att i sin
rapport även beröra svensklärarnas aka- 188
demiska utbildning. Den är naturligtvis ett
kapitel för sig, och ett av de dystraste. Här
skall inte upprepas den skrämmande
exemplifiering på till skrattretande orimlighet nedbantad studietid, som Linner
anför, inte heller den utförligare redovisning av det närmast astronomiska avståndet mellan kursplaner och studietid, som
Jan Stolpe lämnar i sina Kommentarer i
BLM nr 3 1970. Den kompakta kritiken
mot det omöjliga »blockämnet svenska»
uppbärs av både lärare och studenter, men
deras indignation borde delas av långt
flera. Det nya gymnasiet kräver större lä-
rarinsatser än förr och för detta utbildas
lärare med »kunskaper som inte kan kallas annat än fundamentalt otillräckliga»
(Linner). Gymnasiekunskaperna och universitetsutbildningen är när det gäller lä-
rare kommunicerande kärl, och det blir
med nödvändighet en växelverkan mellan
nivåsänkningarna, som det blir omöjligt
att hejda.
Det är ett gap mellan gymnasiet och
universitetet. Hur skall det utfyllas? Linner leker med tanken på ett »collegeår»,
en gammal önskedröm hos dem, som en
gång kämpade för att bibehålla det 4-
åriga gymnasiet. För närvarande är väl
drömmen utopisk, i varje fall är en lä-
raropinion (ev. stödd av elever) alldeles
otillräcklig för att påverka dess förverkligande. Lärarna är part i målet, och det
tillkommer ju samhället att fastställa mål
och riktlinjer för undervisningen. Men
tiden borde väl snart ånyo vara mogen
för en omfattande avnämarundersökning.
Utbildningskraven är inte längre nymornade, och man kan kanske hoppas på att
kvantitetstänkandet i utbildningspolitiken
någon gång lämnar plats även åt rimliga
fordringar på kvalitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner