Print Friendly

Gösta Bohman; Socialdemokratisk historiebeskrivning

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GÖSTA BOHMAN:
Socialdemokratisk
historieskrivning
Gösta Bohman har studerat
”Socialdemokratins samhälle”
som utkom till partiets 1DO-årsjubileum. Tråkigt nog försvagas
det historiska värdet av avhandlingen av det bristande intresse
flertalet av medarbetarna visar
de övriga svenska politiska partierna.
Författarna strävar alla efter
att betona planmässigheten i
det socialdemokratiska handlandet. Den politiska orienterings- .
löpningen har dock ingalunda
varit så rak och rejäl som en genomgång avjubileumsbokens
olika bidrag kan ge vid handen.
Politiska helomvändningar samt
taktiska finurligheter har vid val
av väg varit mer regel än undantag.
Riksdagsman Gösta Bohman
har varit ekonomiminister och
ordförande i Moderata Samlingspartiet.
H
ögtidstal vid jubileer brukar sällan präglas av kritisk granskning
av festföremålets förflutna.
Tvärtom av en ibland nästan övernaturligt
älskvärd uppskattning av jubilaren, dennes insatser och betydelse. Den skrift i anledning av det socialdemokratiska partiets 100-års jubileum som Forskningsrådet vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek tagit initiativet till och som resulterat i den på Tidens förlag utgivna boken·
”Socialdemokratins samhälle” överensstämmer med denna karakteristik.
Vad som framför allt präglar jubileumsbokens historieskrivning är det
bristande intresse flertalet av dess medarbetare visat, då det gällt att redovisa det
politiska spelet – eller samspelet – med
övriga svenska politiska partier. Läsaren
får ibland en känsla av att den socialdemokratiska politiska pjäsförflyttningen
skett i lufttomt rum – utan hänsyn till hur
medspelarna flyttat sina pjäser. Detta har
lett till att det historiska värde som den
digra avhandlingen bort kunna tillmätas
avsevärt försvagats. Därtill har ytterligare
bidragit, att i vissa fall klara fakta – betydelsefulla för förståelsen av ett händelseförlopp – utelämnats.
Socialdemokraternas politiska framgångar – och deras ”hegemoni” i svensk
politik som de medverkande särskilt apostroferar – sammanhänger i hög grad
med den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Även i det hänseendet är bristen på
faktaanknytning anmärkningsvärd. Ingen
av författarna har gjort sig mödan att redovisa att grunden för det svenska välståndet lades redan under 1800-talet och
sedermera förstärktes – förutom av att
Sverige stod utanför två världskrig – av
den uppseendeväckande starka expanL
456
sions- och anpassningsförmåga som
svenska företag visat sig kunna utveckla i
en allt hårdare konkurrerande värld. Lä-
sarna upplyses därför inte heller om att
detta i inte ringa grad haft sin rot i de frihetliga traditioner som växte fram redan i
början av förra seklet och vilka i stort sett
blivit bestående fram till mitten och slutet
av i960-talet. Det var under konservativt
politiskt ledarskap som skråväsendet avskaffades i princip redan år 1823. Tjugo
år därefter reducerade en rad förordningar handelns många tidigare begränsningar. Ar 1848 följde aktiebolagslagen och år
1864 ökade frihandeln ytterligare. Enskild företagsbildning underlättades. statliga koncessionsregleringar avskaffades.
Den svenska modellen
Även om en viss åtstramning inom liberaliseringspolitiken kom till stånd kring
sekelskiftet i samband med organisationsbildningen inom både fackföreningsrörelse och näringsliv, levde likväl näringsfrihetens och avtalsfrihetens traditioner
vidare under innevarande sekel. De placerade Sverige i den särställning i förhållande bl a till det kontinentala Europa
som vi i vissa hänseenden alltjämt intager.
Den öppna ekonomin, dess möjligheter
till snabb riskvillig teknikutveckling,
starkt decentraliserade produktions- och
investeringsbeslut samt också – då så visat sig ofrånkomligt- djärva avvecklingsåtgärder och stor rörlighet, allt detta och
en i allt väsentligt återhållsam näringsvänlig skattepolitik präglade den utveckling som under beteckningen ”den svenska modellen” kulminerade med 1930-
talets saltsjöbadsavtaL Detta möjliggjordes i sin tur genom de nya lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol i slutet
av 1920-talet. Att dessa två instrument i
den reglerade näringsfredens intresse ursprungligen mötte starkt motstånd från
socialdemokraterna omnämnes visserligen i förbigående i boken. Dock inte hur
därmed förhandlings- och organisationsstyrkan befästes samt att därtill bidrog
främst den vidsynta tillämpning som det
nya systemet fick tack vare den förste arbetsdomstolsordföranden Arthur Lindhagens stora personliga insatser.
Om detta skede i den svenska samhällsekonomins utveckling – i allra högsta grad betydelsefullt även för socialdemokratins historia- har bokens författare inte mycket att säga. Trots att detta
förklarar varför Sverige under de 100
årenfram til/1970hade en ekonomisk utveckling snabbare än några andra länders
-med undantag av Japan. Att den svenska ekonomiska tillväxttakten efter 1970
placerade Sverige i bottenskiktet bland
OECD-länderna, tyder på att avgörande
ekonomiskt-politiska förändringar måste
ha inträffat i skiftet mellan 1960- och
1970-tal.
I stort sett är det bara Villy Bergström
som i sitt inlägg påvisar, hur den svenska
modellens grundläggande betingelser urholkades just vid denna tid. Dock utan att
dra de explicita slutsatser som jag här
redovisat.
Välfärdspolitiken
En av författarna – professor Gösta
Esping-Andersen – beskriver den socialdemokratiska välfärdspolitiken som ett
resultat av en målmedveten och ·konsekvent balans mellan ”jämlikhet, effektivitet och makt”. Han söker en historisk och
sociologisk förklaring till den lyckosamma balansgången och menar att Sveriges säregna politiska ekonomi ”präglats
av en extrem koncentration av kapital till
en liten grupp av förmögna familjer, en
ovanligt liten medelklass och en bred
massa av arbetare och småbönder på
landsbygden”. I denna klasstruktur- på-
står han – ”fanns inplanterat ett mäktigt
och ytterst centraliserat statsmaskineri,
ett arv från Sveriges långa absolutistiska
epok”. I denna miljö rotades enligt hans
uppfattning socialdemokraternas ”hegemoniska” särställning i svensk politik.
I dagens svenska debatt är det förvisso
ingalunda ovanligt att politiska analytiker
söker finna historiska folkpsykologiska
förklaringar inte bara till socialdemokraternas framgångar i det förflutna utan
också till svenska folkets passivitet och
benägenhet till underkastelse under dagens socialdemokratiska förmynderskap.
Vad kan – frågar man sig bland annat –
utgöra den yttersta orsaken till att medborgarna i allmänna val inte reagerat mot
det orimliga skattetrycket, de detaljreglerande ingreppen i folks vardagsliv och
valfrihet samt den generella avsaknaden
av reallönehöjningar under i stort sett de
senaste 20 åren?
Bondesamhällets tradition
Det är alltså inte bara Esping-Andersen
som söker svar på frågan varför den starka socialdemokratins hierarki kunnat bli
bestående så länge. Esping-Andersen
skiljer sig emellertid i så hög grad från
andra liknande bedömare i sin skildring
av det gamla klassamhällets ”långa absolutistiska epok” att till och med sociologiprofessorn Göran Therborn – även han
457
bidragsgivare till jubileumsskriften – tar
avstånd. Denne talar i stället om ”det
svenska bondesamhällets tradition av kollektiv självorganisering”. Om dess självständighet mot överheten. Om de svaga
skråtraditionerna i det övervägande lantliga Sverige. Om avsaknaden av väldiga
företags- och arbetarkoncentrationer.
Den svenska staten var dessutom – skriver han- ”en ämbetsmannaapparat, politiskt och socialt förlegad, men en tämligen
effektiv, korrekt och okorrumperad rättsstat”.
Det finns ingen anledning att opponera
emot Therborns analys så som den här
återgivits. Tvärtom är det frestande att ytterligare utveckla dennes teser med en
tillbakablick på den betydelse den svenska självägande bonden – under seklernas
gång långt friare än bönderna i flertalet
andra europeiska länder – haft i svensk
historisk tradition.
De svenska landskapslagarna och de
landslagar som sedermera byggde på
deras grund fick sin form och sitt innehåll
av den jordbrukande befolkningens värderingar. De rättsnormer som då kodifierades vidareutvecklades under århundradena med vikt lagd på äganderättens
grundläggande betydelse och på allas lika
rätt inför lagen. Jordbruk, skogsbruk och
bergsbruk växte fram ur samma källordet svenska landskapets naturtillgångar.
Basnäringarna och dessas utövare var
djupt inflätade i varandra. Visst var allmogens ställning ofta hotad, inte sällan
starkt kringskuren. Men i krissituationer
var det ofta bönderna som räddade riket
och riksenheten. Kungamakt och bondemakt bröt gemensamt det adelsvälde som
på många håll i Europa konserverade feodalsystemet långt in i modern tid. Det var
458
genom samma allians som sextonhundratalets högadel tvangs till reträtt, då den efter kontinentalt mönster sökte urholka
bondens äganderätt till marken.
Just bondens äganderätt till sin mark
var – som Clas-Erik Odhner påvisar i sitt
bidrag- uppe till debatt inom den socialdemokratiska egnahemsrörelsen redan i
början av 1900-talet, en debatt med spår
in i dagens Sverige. Därvid gjorde – som
under 1600-talet- staten (och adeln) anspråk på äganderätt till marken medan
bondens motsvarande rätt skulle begränsas till enbart nyttjande – dominum directum mot dominum utile. Medan statsmakterna – i form av socialdemokrati – i
dag närmast företräder den urholkade
äganderättens uppfattning, var det på
1600-talet staten -i form av den enväldige konungamakten – som stod på böndernas sida.
Det var i stor utsträckning bönder som
rekryterade prästerskapet och ämbetsmannakåren i den förvaltning som byggdes upp under stormaktstiden. Indelningsverket förankrade det svenska försvaret i bondeklassen och skapade en
riksgemenskap som motstod de många
och långa ofärdsårens påfrestningar.
Under det sekel då ”det nya Sverige”
föddes, då det agrara samhället – fattigsamhället brukar det kallas i den socialdemokratiska förkunnelsen – omgestaltades till dagens utvecklade industristat,
var det bönderna och deras ättlingar som
tog steget från jorden in i fabrikerna och
sedan rekryterade servicenäringarna i det
postindustriella samhället.
Att denna genomgripande strukturförändring under 1800- och början av
1900-talet, måste ha haft stor betydelse
för socialdemokraternas målmedvetna
strävan att hos sig samla de många i den
nya miljön rotlösa, torde vara obestridligt.
Bortsett från den organiserade nykterhets- och frikyrkoröreisen mötte den
borgerliga sidan inte upp med motsvarande försök att ta hand om de nya hemlösa
skarorna från bonde-Sveriges fasta traditionsbundna gemenskap.
Mot den bakgrund jag här försökt teckna tycks mig 1900-talets samarbete bland
annat i regeringsställning mellan socialdemokrater och bondeförbundare/centerpartister inte lika svårförståeligt som
det ibland uppfattats i andra borgerliga
läger.
Planmässighet eller tuvhoppning?
Ett gemensamt drag inom det sextonhävdade författarkollegiet är strävandena att
betona planmässigheten i det socialdemokratiska handlandet. Även om
knappast någon vill göra gällande, att partiet ägnat sig åt planhushållning i vedertagen bemärkelse vill de – ehuru ibland
med hövliga reservationer – beskriva socialdemokraternas politiska frammarsch
och befästande av den hegemoniska
maktställningen som resultatet av en konsekvent fullföljd jämlik, kollektiv och
planmässig välfärdspolitik förankrad ideras politiska ideologi. Därmed skjuts i
bakgrunden för det första den påverkan
som de borgerliga opponenterna utövat
på den faktiska utvecklingen samt för det
andra de vid olika tillfällen förekommande taktiska reträtter som valresultat och
stämningar inom den allmänna opinionen
framtvingat. Den politiska orienteringslöpningen har med andra ord ingalunda
varit så rak och rejäl som en genomgång
av jubileumsbokens olika bidrag kan ge
vid handen. Politiska helomvändningar
samt taktiska finurligheter har vid val av
väg varit mer regel än undantag. Den politiska ideologin har, när så befunnits taktiskt lämpligt, dolts i garderoben och
dammats av bara vid högtidliga tillfällen
och partikongresser.
Belysande är bland annat hanteringen
av det klart socialistiska så kallade efterkrigsprogrammet som efter påföljande
valnederlag förvisades till den politiska
glömskans mörka skrubb.
Trots detta söker vissa av bokens författare göra gällande att efterkrigsprogrammet fortfarande har stor betydelse för den socialdemokratiska politiken,
medan andra- med rätta- i varje fall antyder, att dess förvisning från den politiska dagordningen bl a utgjorde en förutsättning för det därefter upptagna regeringssamarbetet med det dåvarande bondeförbundet
På motsvarande sätt har valresultat och
hänsynstagande till den politiska opinionens svängningar lett till de upprepade
tuvhoppningarna i exempelvis neutralitetsfrågan, energipolitiken och synen på
svensk anslutning till . EG. Bibehållen
makt har ansetts viktigare än konsekvens
och fast ideologisk kurs.
Försvarsfrågan
Den omsvängning i försvarsfrågan som
ägde rum under det sena 1930-talet var
självfallet en under krigshotets galge
framtvingad händelse- om än vissa grupper inom partiet bland annat ett antal förstakammarledamöter under ledning av
Elof Lindberg – alltjämt illfänades i sin
stockpacifism och till och med vågade
göra gällande, att Hitler var ”en statsman
som förtjänade bli trodd på sitt ord”.
459
Den vändning från brett politiskt samarbete som kännetecknade hela efterkrigstiden fram till 1965 års försvarsutredning, var däremot enbart partitaktiskt motiverad. Efter den stora socialdemokratiska förlusten i 1966 års kommunalval, ansågs fortsatt satsning på försvaret ”politiskt olönsam”. Pengar som
skulle ha möjliggjort bibehållen försvarsstyrka skulle nu föras över till den politiskt mer matnyttiga sociala sektorn.
Borgfreden bröts. Den betydande försvagning av vårt fö.rsvars möjligheter att
garantera oberoende och frihet som i dag
belastar vår neutralitetspolitik och våra
möjligheter att hålla rikets försvar över
partimotsättningarna, har alltså sin rot i
socialdemokratins känslighet för opinionens växlingar. Då får ansvaret för landet
och den ideologiskt fasta långsiktiga politiken vika.
Det framstår som anmärkningsvärt att
Karl Molin i sin studie av socialdemokratisk försvarsdebatt under titeln ”Partistrid
och partiansvar” inte med ett ord berör
just det sena sextiotalets brytning av borgfreden. Han ägnar desto större utrymme
åt den från början rent interna kampanjen
mot ett eventuellt svenskt kärnvapenförsvar, vilken emellertid slutade i allmänpolitisk samsyn.
Jag avstår från att spilla krut på Thord
Strömbergs bidrag om socialdemokraterna och bostadsfrågan under titeln ”Historien om bostadsmarknadens politisering”. Enbart Strömbergs helt befängda
påstående att socialdemokratisk bostadspolitik i internationella jämförelser kan
framställas som en ”success story” och att
Sverige utgör ett ”bostadspolitiskt mönsterland” utgör tilläckligt motiv härför.
460
De borgerliga regeringsåren
Historiedocenten Klas Åmarks inlägg om
förhållandet mellan partiet och fackföreningsrörelsen innehåller åtskilligt av intresse för den icke invigde. Hans redovisning av det tidiga 1970-talets obestridliga
vanskötsel av den ekonomiska politiken
är emellertid flyktig och missvisande.
Åmark medger visserligen att partiets
ekonomiska politik ”under den åldrande
finansministern Gunnar Strängs handfasta ledning” inte var särskilt väl ägnad
att lösa framtidens problem, beroende
bl a på bristen på ”tirning i de kontracykliska åtgärdspaketen”. Men hans svepande påstående, att socialdemokraternas aktiva näringspolitik när krisen drabbade Sverige ”kom att diskrediteras på
grund av det sätt på vilket den borgerliga
regeringen som tillträdde 1976, hanterade den” är- för att komma från en historiker – minst sagt anmärkningsvärt. Den
”aktiva näringspolitiken” hade ju redan i
början av 1970-talet havererat bl a .till
följd av den internationella konkurrensoch konjunkturutvecklingen. Detta bidrog i inte ringa grad till den utomordentligt allvarliga kris som förelåg redan före
det historiska regeringsskiftet och som
hade sina djupaste rötter i den s k överbryggningspolitikens felbedömningar.
När den borgerliga trepartiregeringen
tillträdde gällde det att rädda vad som
räddas kunde av företag och sysselsättning. Därvid tvingades den nya regeringen motvilligt tillgripa även från de socialdemokratiska åren ärvda stödåtgärder.
strävandena att komma tillrätta med krisen försvårades dessutom av att den
socialdemokratiska oppositionen ville gå
längre i ingrepp och subventioner och generellt sett bedrev en ekonomisk överbudspolitik som inte var av denna världen. Om den hade förverkligats skulle
budgetunderskott och lånebehov ha drivits upp långt utöver vad som nu blev falJet.
När Åmark vidare påstår att den arbetsrättsliga offensiven under andra
hälften av 1960-talet ”i huvudsak vilade
på den svenska modellens premisser”, då
ger han det begreppet en innebörd rakt
motsatt den som 1930-talets Saltsjöbadsavtal förankrade- att motsättningarna på
arbetsmarknaden skulle regleras genom
förhandlingar mellan de direkt berörda
parterna och inte genom statsmakternas
reglerande lagstiftning.
Utrikespolitiken
Alf W Johansson och Torbjörn Norman
bekräftar i sitt avsnitt om socialdemokratin och utrikespolitiken den påfallande
olikheten mellan Östen Undens syn på
vad svensk neutralitetspolitik kräver av
vårt land och dess offentliga företrädare
samt Olof PaJmes uppträdande under
Vietnamkonflikten. När jag 1970 gav ut
den lilla skriften ”Inrikes utrikespolitik”
med järnförande citat av å ena sidan Östen Unden, Tage Erlander och Torsten
Nilsson samt å den andra Olof Palme, utsattes jag för formliga raseriutbrott från
socialdemokratiskt håll. Då blev plötsligt
allt det som tidigare under efterkrigstiden
varit uttryck för högsta visdom och klok
besinning förvandlat till kryperi för den
amerikanska krigsmaskinen. När jag några år senare reagerade mot Olof PaJmes
julutfall mot Förenta staterna och den
amerikanska presidenten blev angreppen
direkt ärekränkande. Jag järnfördes bl a
med Adolf Hitler. Det finns emellertid
ingen anledning att polemisera mot den
redovisning som de två författama nu
lämnat. Utom på en långt ifrån oviktig
punkt, där författama dock uttrycker sig
med viss försiktighet.
Jag syftar på deras kommentar till Olof
PaJmes telegram julafton 1972 till president Nixon efter det att Palme dagen
dessförinnan gjort sitt exempellösa angrepp mot USA på grund av julbombningama. Palmes telegram till Nixon har
– skriver författama – ”tolkats som ett
återtåg”. I själva verket var det – fortsätter de – ”bara en anklagelse för att USA
brutit mot sin författnings- och frihetstraditions grunder och därmed mot
demokratins fundamentala principer”.
Ja så kan man uttrycka sig. Det vill säga
om man inte beaktar, att den påfallande
skillnaden i ordval mellan PaJmes första
besinningslösa anklagelser och det senare
nyanserade telegrammet berodde på att
Palme fått klart för sig, att den amerikanska statsledningen reagerat så hårt
mot jämförelsen mellan bombningarna
och de nazistiska judeutrotningama, att
han helt enkelt såg sig tvingad till just ett
”återtåg” – till ett slags ursäkt med andra
ord. Det innebar emellertid att han själv
föll för det han hånfullt brukade anklaga
moderatema för, nämligen ”amerikanska
påtryckningar”. Att det måste ha förhållit
sig så, torde verifieras av den redovisning
jag lämnat i min bok ”Så var det” (Bonniers 1983 sid 186 ft).
Från klassparti till maktparti
Den bild de olika forskarna tecknar av det
socialdemokratiska partiets väg från ett
utpräglat ideologiskt socialistiskt klassparti till dagens hegemoniska maktparti
461
är under alla förhållande både intressant
och tankeväckande. Men inte bara på
grund av den i stort sett samstämmiga
sociologiska, psykologiska och politiska
enighet som präglar bidragen utan också
– och kanske främst – med hänsyn till de
fakta och de historiska fragment som utelämnats i flertalet bidrag. Inte minst belysande är dessutom den oro inför den
socialdemokratiska framtiden och de
problem som flertalet författare i slutet av
sina ibland översvallande hyllningshälsningar tydligen anser att socialdemokraterna kommer att stå inför under kommande årtionden.
När jag sträckläst den digra jubileumsskriften har det dessutom varit svårt att
befria mig från känslan att många, ja rentav flertalet bidragsgivare – i vart fall i sitt
tänkande – stått så nära den svenska socialdemokratin, att de forskningsresultat
de presenterat mer inriktats på att bevisa
eller förstärka en uppfattning de redan
från början medhaft i sitt bagage än på
förutsättningslösa analyser. Detta gäller
även de utländska forskamas bidrag.
Den ekonomiska politiken
Särskilt betecknande tycks mig detta vara
i fråga om den amerikanska professom
Tom Tiltons motsägelsefyllda analys av
ideologins roll i socialdemokratisk politik. Tilton gör gällande att ”svensk ekonomisk politik genomsyrats av socialdemokratisk ideologi”. Detta skulle – menar
han – bidra till att förklara varför Sverige
var det första landet som introducerade
modem konjukturpolitik för att motverka
1930-talets stora depression. Men bara
några rader längre ner gör han i likhet
med andra medverkande i skriften gällan- ~
l
462
de att i ”verkligheten andra faktorer (kurs
av mig) än den socialdemokratiska krispolitiken antagligen var viktigare för krisens övervinnande”.
Därmed ansluter han sig – ehuru motvilligt – till de många forskare som numera anser sig kunna slå fast att 1930-talets
regeringssamarbete mellan socialdemokraterna och bondeförbundet spelade en
helt underordnad roll i krisbekämpande
hänseende. Det är i efterhand som socialdemokratiska historieskrivare skapat den
bestående myten om att då vidtagna åtgärder för att lindra krisens verkningar
för arbetare och jordbrukare var uttryck
för en ny, närmast sensationell konjukturpolitik av Keynesiansk natur. I kraft av sitt
problemformuleringsprivilegium har socialdemokraterna sedermera konsekvent
skickligt utnyttjat denna krispolitiska myt.
Även i övrigt kan man inte ens med
bästa vilja i världen göra gällande att
efterkrigstidens socialdemokratiska konjukturpolitik varit särskilt framgångsrik.
Tvärtom hänger misstagen och felbedömningarna som pärlor på socialdemokraternas konjukturpolitiska snöre. Till och
med Esping-Andersen bekräftar att de
cirka 50 åren av socialdemokratisk politik uppvisat ”lika många exempel på misslyckanden och improvisation som på programmatisk konsekvens”.
Till sist: Man kan, som redan sagts, inte
rimligen begära, att en jubileumsskrift
skall dra fram i ljuset de mörka skuggorna
i den socialdemokratiska efterkrigspolitiken. Det är förmodligen därför som den
förbigått den bristande rättssäkerheten,
de många tecknen på avtagande samhällssolidaritet, den socialdemokratiska maktkoncentrationen och dess allt tydligare
tendenser till maktmissbruk samt de stora
brister som kännetecknar vår grundlag i
fråga om skyddet för den enskilde medborgarens fri- och rättigheter. När själva
begreppet demokrati dessutom visat sig
spela en betydande roll för flertalet forskares värdering av dagens välfärdssamhälle, borde man av dem ha kunnat förvänta sig synpunkter på socialdemokraternas illl)ehållslösa definition av demokratibegreppet som sådant och den roll
det spelat för att förstärka den särställning på maktens olika områden som
många gratulanter apostroferat. En
analys i det hänseendet hade dessutom
varit desto mer påkallad som socialdemokraternas formella kollektivistiska demokrati skiljer sig i betydelsefulla hänseenden inte bara från anglosachsiskt utan
också modernt kontinentalt tänkande.
Och- till allra sist- man kan väl förstå
att författarna, när de sökt kartlägga de
svenska socialdemokraternas ideologiska
vandring under de gångna 100 åren in i
dagens genomreglerade högskattesamhälle, inte gärna velat påminna om Internationalens ideologiskt färgade ursprungsrader:
”Båd’ stat och lagar oss förtrycka
Vi under skatter digna ned”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism