Print Friendly

Gösta Bohman; Socialdemokratisk bostadspolitik-ett fiasko

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GÖSTA BOHMAN:
Socialdemokratisk bostadspolitik
– ett fiasko
T
hord Strömberg anser sig ha
”råkat värst ut” i min kritik av det
forskarkollektiv som sammanställt ”Socialdemokratins historia”. Till
grund härför lägger han mitt summariska
avfärdande av hans beskrivning av socialdemokraternas bostadspolitik under det
an pråksfulla mottot ”success story” och
med det mer ”tentativa” påståendet att
Sverige blev ”bostadspolitikens mönsterland”. Det var dessa svepande bedömningar – som inte har mycket med saklig
analys att göra – samt tvånget att begränsa omfånget av min recension som ledde
till att jag avstod från att mera substantiellt utveckla mina tankar om Strömbergs
artikel. När han nu uppenbarligen känner
sig förorättad, tar jag tillfället i akt att konkretisera min kritik.
Jag godtager i stort sett Strömbergs
kronologiska och ”formella” beskrivning
av hur socialdemokratisk bostadspolitik
så småningom tog form. Men om hans
historieskrivning skall ha någon mening
räcker det inte att enbart redovisa de mede/som socialdemokraterna nyttjat för att
nå sina politiska mål. Det helt avgörande
för en historiskt vederhäftig betygsättning
måste vara att påvisa det bostadspolitiska
resultat som politiken lett till. Strömberg
tycks härvidlag ha en annan mening. Detta torde bl a framgå av hans replik till mig
ivilken han förklarar sig vägra att ”föra till
torgs sin alldeles bestämda uppfattning”
om vad mer hänt sedan den av honom beskrivna bostadspolitiken gick i ”graven
vid 1970-talets mitt”.
Det är just då det gäller följderna av
den stegvisa socialdemokratiska politiseringen av den tidigare fria bostadsmarknaden som Strömbergs sammanfattande
betyg ”success story” blir så hårresande
felaktigt. Även om han till stöd anser sig
kunna åberopa några mer eller mindre
aningslösa uttalanden av ett antal utländska bostadspolitiska tänkare.
Själv är jag inte alldeles obevandrad på
det bostadspolitiska området. Jag började
min civila karriär i en byggmästarförening. Jag har suttit i Stockholms fastighetsnämnd i många år. Jag har varit ledamot av styrelserna för ett flertal av Stockholms kommunala och allmännyttiga bostadsföretag. Jag har dessutom såväl inom
som utom riksdagen haft att utreda ett
flertal frågor på bostadsmarknaden.
I sina jämförelser mellan den socialdemokratiska bostadspolitiken i ”mönsterlandet Sverige” och en fri marknads
”paradis för vargar och schakaler” börtser
Strömberg ifrån, att i stort sett hela Europa låg i ruiner efter andra världskrigets
slut och att det där gällde att omgående
och med snart sagt alla medel skaffa så
många som möjligt tak över huvudet. Och
den – som likt mig själv- haft tillfälle att
under 1950- och 1960-talet nära följa vad
som åstadkoms utanför våra gränser
vågar göra gällande, att det finns långt
större skäl att därute tala om ”success
story” än hemma hos oss.
Särskilt märklig framstår Strömbergs i
stort sett onyanserade uppskattning av
det så kallade miljonprogrammets väldiga
kvantitativa satsning. Redan efter några
år visade sig resultatet bli delvis förslummade asociala bostadsområden – hemvist för åtskilligt av det som dagens
svenska kriminalpolitik tafatt söker komma tillrätta med. Miljonprogrammets
följder framstår som skrämmande. Hela
stadsdelar har redan måst underkastas radikala ombyggnadsåtgärder. 1960-talets
jättelika betongsilos motsvarar inte den
68
valfrihetens efterfrågan som marknaden
skulle ha givit spelrum.
Den grundläggande iden bakom de
bostadspolitiska reformer som drevs igenom i riksdagen efter kriget var – skriver
Strömberg – ”att produktionen av bostäder skulle ske på ett planmässigt sätt”.
Planmässig var förvisso den rent politiska
målsättningen! Men historikern Strömberg underlåter att påvisa att planmässighet minst av allt kännetecknat själva bostadsbyggandet under denna period.
Byggandet har tvärtom i hög grad styrts
av från tid till annan varierande låne- och
subventionsregler, av det kommunala
markmonopolets ofta rent godtyckliga
tillämpning samt av konjunkturpolitiska
bedömningar, vilka till följd av bostadsproduktionens långsiktiga natur sällan
kunnat rätt tidsanpassas och därför ofta
fått verkningar motsatta de eftersträvade.
Produktionen har generellt sett därför
kommit att kännetecknas av plötsliga kast
och tuvhopp mellan stimulans av nybebyggelse ena året samt uppbromsande åtgärder det andra året samt mellan uppmuntrad ombyggnad ett år och idiotstopp året
därefter – allt ägnat att leda till dåligt resursutnyttjande och fördyrad produktion.
Ingen objektiv analytiker torde idag
kunna hävda att den socialdemokratiska
bostadspolitiken motsvarat ens rimliga
krav på vare sig planmässighet eller anpassning till bostadskonsumenternas genom fri efterfrågan tillkännagivna behov.
Dess resultat kan sammanfattas sålunda: Akut bostadsbrist med.väldiga köer i
våra tätorter. segregerade bostadsområ-
den. En svart marknad som gynnar de
starka på de svagas bekostnad. Ett slags
frälse bestående av dem som lyckats komma över en bostad och en allas kamp mot
alla för dem – främst de unga – som står
utanför. Ett låst inflationsdrivande subventions- och bidragssystem. En osannolik hyressplittring med relativt sett låga
hyror i det äldre centralt belägna bostadsbeståndet och mångdubbelt högre i mindre eftersökta, långt från centrum belägna
fastigheter. Ett prisregleringssystem som
innebär att de sämst förvaltade fastigheterna i det allmännyttiga bostadsbeståndet bestämmer vilka hyror mer effektiva fastighetsförvaltare får ta ut. Ett bostadsbestånd som kommit att helt domineras av kompakt hyreshusbebyggelse,
trots att Sverige torde ha större utrymme
än flertalet andra med oss jämförliga länder att satsa på sådan naturnära småhusoch villabebyggelse som flertalet bostadssökande visat sig föredra.
Nej, Thord Strömberg, den ”planmässighet” som sägs känneteckna socialdemokratisk bostadspolitik har fått i stort
sett de följder som kännetecknat den
planpolitik gentemot vilken de frihetsrörelser som präglar dagens Östeuropa
nu revolterar.
Om något i praktiken bekräftat riskerna med en genomreglerad, politiserad –
eller om man så vill- socialiserad marknadssektor, är det just det område som
Strömberg i sin artikel förlänat det djupt
ironiska betyget ”success story”.
Strömberg kan inte gärna vara omedveten om att flertalet svenska ekonomer
och politiker idag över partigränserna är
ense om att de stora samhällsekonomiska
balansproblem som Sverige drabbats av
till stor del har sina rötter i den bostadspolitik som socialdemokraterna .bär ansvaret för. Ändock har historikern Thord
Strömberg ingenting att säga härom!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner