Print Friendly

Gösta Bohman; Replik på Uddhammar

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
GÖSTA BOHMAN:
REPLIK PÅ UDDHAMMAR
E
mil Uddhammar gör både i
sin avhandling och i sin
artikel i förra numret av
SvenskTidskriftgällande att
det ”inte funnits något ideellt och
konsekventborgerligtmotståndmotden
statliga expansionen… Deborgerligahar
tvärtom ofta medverkat aktivt i utvecklingen.” Dessa och andra liknande
slutsatser rörande förhållandet mellan
berättigade motiv som lett till att
ideologin åsidosatts i konkreta fall.
Framtvingade avsteg
Alla torde vara eniga om att de politiska
partierna i en demokrati måste bygga sin
långsiktiga verksamhet på en av dess
väljare klart uppfattad ideologi, som ger
vägledning för kommande beslut. Så
långt föreligger uppenbart full enighet.
”Partierna och den stora staten” drar Men Uddhammar tycks – av sin
han främst av sina empiriska analyser av
hur partierna voterat enligt riksdagsutskottens förslag inom 61 politiska
beslutsområden. ”Jag har”- säger han- ”velat undvika politikernas ideologiska
söndagsförkunnelser i programtexter
eller på ledarsidor…. och i stället försökt
flnga den politiska vardagens ideologi
och den politiska vardagens beslut”.
I sitt underkännande av borgerlighetens ideologiska trovärdighet – som
enligt Uddhammar skulle ha gjort de
borgerliga medansvariga för den statliga
expansionen – har han visserligen skilt
påideologiska och andra politiskabeslut,
men han harinte sökt redovisa de sakligt
avhandling att döma – inte vilja medge
att avvikelser från den vägledande
ideologin måste kunna ske, när den
politiska vardagen eller icke förutsebara
samhällsekonomiska eller politiska
hinder mer eller mindre framtvingar
detta. Det ärfrämst i det hänseendet som
det finns anledning att kritisera Uddhammars slutsatser.
Det säger sig självt att nittonhundratalets omvälvande industriella och
ekonomiska utveckling fortlöpande
påverkatmedborgamas och politikernas
syn pä rollfördelningen mellan stat och
medborgare. I allaEuropas demokratiska
länder, där framväxande fack- och folk- 440 SVENSK TtOSKRIFT
rörelser samt krävande väljare begärt
samhällets insatser for att forbättra sin
ekonomiska standard, har de politiska
partierna både i regerings- och oppositionsställning tvingats anpassa sin politik
härtill. Det blev ofta -ja alltfor ofta –
naturligare att ge och fordela stöd och
bidrag än att bromsa och hålla igen. Det
”geben ist seliger als nehmen-klimat”
som växte fram har satt sina spår inom
alla partier. Vatje analys av de politiska
ideologierna under en period av nära
100 år måste utgå härifrån. Låt mig blott
erinra om Per Albin Hansons ord på
1930-talet, att alla svenska partier i stort
settvelat göra detbästafor medborgarna;
bara vägen till målet skilde dem åt.
Förhastade slutsatser
Steg for steg byggdes den svenska
”välfärdsstaten” upp. Samtidigt bröts
gamla klassmotsättningar ned. I Europa
och i Sverige. Det allmänna klimatet
blev inriktat på att med de resurser som
industrialiseringen och det snabbt växande näringslivet ställde till forfogande
forbättra medborgamas levnadsvillkor.
Därav påverkades både regerings- och
oppositionspartier.
Men härifrån och till att dra slutsatser
om att det inte förekommit någon
egentlig opposition på ideologisk grund
rörande synenpå den enskildaindividens
ansvaroch frihet ochpåstatens uppgifter
i en demokrati värd namnet – är steget
långt, liksom också till att dra generella,
delvis tidlösa slutsatser om ideologiernas
bristande hållfasthet.
Inte sällan kunde forvisso ett eller
annat oppositionsparti därvidligga något
steg ”före” den sittande regeringen.
Demokratinsväljarevartacksammamål.
Men ofta fanns ansvarsmedvetna politiker som insåg att allt hade ett pris. Att
medborgama och därmed demokratin
kunde korrumperas. Att välfärdsstatens
räkning kunde befaras leda till mindre
frihet, sämre välfård och till sist –
urholkad demokrati. Jag vågar – trots
Uddhammars teser – hävda att högern
insågdettalångt tidigare än andra partier
och också mer konsekvent än andra
sökt ge uttryck härfor i sin politik.
Smalt underlag
Att efterkrigsårens ökning av den
offentliga sektorn på bekostnad av
medborgamas frihet inte var unik for
Sverige är ovedersägligt. Men att
motståndet från svenskt borgerligt håll,
främst från högern – ett begrepp som
jag genomgående kommer att använda
-varit närmast illusoriskt, villjag på det
bestämdaste dementera. Uddhammars
avhandlingger inte tillräckligt underlag
for ett sådant påstående. I själva verket
torde det inte vara möjligt att dra de
generella slutsatser som Uddhammar
gjort på grundval av en granskning av
SVEN SK TI DS KR IFT 441
enbart reservationer och yrkanden i
riksdagens utskott.
Vad som ivarje fall krävs ärkunskaper
och erfarenheter inte bara av utskottsarbetet i Sveriges riksdag utan ocks:l
medvetande omdetpolitiskalivetsvillkor
och begränsningar samt – inte minst –
om det skeende som brukar föregå en
frågas behandling i riksdagen. Det är
sannoliktatt redan riksdagsledamöternas
motioner – främst de s.k. partimotionerna – skulle ha utgjort ett säkrare
underlag för slutsatser, eftersom det är
främst däri som den ideologiska bakgrunden brukar tecknas för argumenteringeni sakfrågorinförde efterföljande
debatterna i riksdagen och ute på fåltet.
De borgerliga utskottsledamöternas
reservationer är och har inte sällan varit
påverkade av en strävan att åstadkomma
störstamöjliga enighetblandoppositionspartierna samt – understundom – även
med regeringspartietsledamöter. Genom
kompromisservinns inte allt, men ofta så
mycket att borgerlig enighet uppnås eller
att utformningen av utskottsmajoritetens
motivering påverkas.
Samarbetsskrivningar
Utskottsreservanternas vota är i regel
mer kortfattade än majoritetens. De
tillkomrrier i allmänhet efter det att
utskottsmajoriteten utformat sitt votum
och är i regel beroende av detta.Det må
erinras om attsocialdemokraternaunder
efterkrigsåren bara en enda period
förfogat över majoritet och därför varit
tvingade att flnga upp ett eller annat
borgerligt parti för att undgå beroende
av kommunisterna. Även detta har
påverkat den s.k. ”skrivningen” i
utskotten.
Jag har verkat i många utskott, bland
annat som ordförande i ”det mäktiga
statsutskottet”. Där förekom nära nog
som regel försök till jämkningar över
partigränserna för att nå en ur helhetens
synvinkel godtagbar lösning. Detta
förutsatte att alla medverkande tonade
ned sina ursprungliga motionsvis
framförda yrkanden och ibland även
den ideologiska bas som de vilade på.
Men härom framgick i regelinte mycket
i utskottets protokoll.
När Uddhammar gång på gång gör
gällande, att ”den politiska vardagens
ideologi” är viktigare för förståelsen av
det politiska skeendet än annan politisk
aktivitet, torde han till begreppet ”söndagsförkunnelser” ha hänfört de allmänna, ofta ideologiska debatterna och
duellerna i Riksdagens båda kamrar och
ute på fåltet. Trots att de – återutsända i
radio och TV samt kommenterade i
dags- och fackpressen – i allra högsta
grad måste ha bidragit till att forma
väljamasbildinte minstav de ideologiska
skillnaderna mellan partierna. Särskilt
betydelsefullt var detta efter Wigforsepoken och det socialdemokratiska
442 SVENSK TIDSKRIFT
efterkrigsprogranunetunder 1940-talets länge sagt nej till välfärdsstaten ”pekas
andra hälft, under den socialdemo- nu finger for att högern i allt for hög
kratiska ”aktiva näringspolitikens”
hektiska 1960- och 1970-tal samt i
anledning av den rapport i vilken
socialdemokraterna fore 1976 års val
forordade en politik, som ”främjade en
planmässig hushållning” inom inte bara
industrin och näringslivet utan också
hela tjänstesektorn.
Redovisa motiv
Att kompromisser i konkreta fall är
ägnade att tunna ut de medverkande
partiernas ideologiska profil är närmast
självklart. Visst kan göras gällande, att
det är uttryck for politisk ”hållningslöshet”, närpartierochpolitikeranpassar
sig till ekonomiska realiteter och
forändrade partipolitiska betingelser. I
sådana lägen är det desto mer angeläget
att de avgörande motiven öppet och
ärligt redovisas eller att berörda partier
drar de politiska konsekvenserna och
lämnar det samarbete – i regering eller
opposition- som skulle ha framtvingat
ett betydelsefullt ideologiskt avsteg.
Sådana allmänna synpunkter på den
”politiska vardagen” har i stort sett
kommit bort i Uddhammars analyser.
Detta har också påverkat de kommentarersom hans avhandling lett till: ”Den
hargjort det möjligt att koppla ett riktigt
skamgrepp på borgerligheten och
synnerhet på moderaterna”… Efter att
grad sprungit socialstaten till mötes.”….
”Det är synd om högern, men kritiken
är rättvis. Partiet bar skuld….” (StigBjörn Ljunggren, SvD 93.06.13)
Exempel på ideologisk principfasthet
-som Uddhammar, såvittjag kan finna,
forbigått eller nedtonat- utgör högerns
och näringslivets fasta, just ideologiskt
betingade envisa motstånd mot de socialistiska löntagarfonderna, ett motstånd
som bidrog till den samling av hela
borgerligheten som sent omsider kom
till stånd. Ett annat belysande exempel
utgör den överraskande borgerliga
enigheten kring 1972 års krisåtgärder,
som for forsta gången på mer än ett
decennium enade de tre partierna i en
tung samhällsekonomisk fråga. Jag på-
minner också om högerns motstånd
mot de två forödande Hagauppgörelserna om höjda skatter och avgifter samt
om högerns val att den s.k. underbara
natten lämna regeringen, vilket troligen
bidrog till att ge högern majoritet inom
det borgerliga blocket i 1982 års val.
Björn Elmbrant gör i sin omstridda bok
”Så fOll den SvenskaModellen” gällande,
att högerns handlande var ”som vanligt
mer betingat av en långsiktig strategi,
där partiets framtid var det centrala” än
av en oviss möjlighet att uppnå sänkta
marginalskatter. I alla dessa fåll har det
varit fråga om ideologiskt betingade
SVENSK TIOSKRIFT 443
:itgärder, som Uddhammar forbigitt inte längre lite p:i Högern, vilka skalljag
genom sin begränsning av själva analys- d:i lita p:i?”
underlaget. Till bilden av 1960-talet hör också att
Låg ideologisk profil
In:igotsammanhangpåstårUddhammar,
att det ”länge var exotiskt och frivolt att
söka hejdautvecklingen medhänvisning
till äganderätten eller den personliga
friheten”, n:igot som ”en borgerlig
politiker inte gärna gjorde”. I själva
verket framstod det redan under mina
forsta riksdags:irsom naturligt ochlogiskt
för partiets l;lngsiktiga politik att söka
p:iverka utvecklingen just genom de
hänvisningar som Uddhammar säger sig
sakna.
När Jarl Hjalmarson avgitt som
partiledare följde emellertid tyvärr en
period av en ideologiskt l:igt liggande
borgerlig opposition. Jag medger detta.
En av orsakerna-ja den viktigaste- var
denstarkaopinionsomefterATP-striden
växt fram for ”borgerlig samling”.
Högern mer eller mindre tvingades –
med tv:i partiledarbyten som följd – att
anpassa sin politik till de b:ida andra
borgerliga partierna, medan dessa i sin
tur strävade efter att ”ligga nära”
socialdemokraterna. Detta p:iverkade
även socialdemokraternas möjligheter
att driva enansvarsmedveten ekonomisk
politik och att dämpa LO:s maktsträ-
vanden. Gunnar Strängs uttalande är i
detta sammanhang belysande: ”Kan jag
parterna p:i arbetsmarknaden genom
ITP-systemet snabbt hade anpassat sig
till det med en enda rösts majoritet
genomförda ATP-systemet. Högerns
krav p:i ATP:s omedelbara upphävande
var ideologiskt berättigat men s:igs av
väljarna som politiskt obegivat och
påverkade negativt även m:inga tidigare
ATP-motståndares fortroende för
partiet. Inte blev det bättre, när partiet
bara n:igra :ir därefter begärde en i sak
logisk-mentaktiskt ologisk-utbyggnad
av ATP-systemet.
Ideologiskt omtänkande
Uddhammarbekräftarlikväl att samtliga
partier under 70-80-talen i ökad
utsträckning anfört liberala argument
vid de beslut han studerat. Jag v:igar
påst:i, attdenliberalavåg- inte nyliberala
– som torde ligga till grund for hans
slutsats i allt väsentligt hade sina rötter i
den ideologiska ”frihetskampanj” som
just högern då bedrevb:ide i och utanfor
riksdagen. Den fann näring inte minst i
den eroderingavden ”svenskamodellens
politik” som socialdemokraterna
genomfort i början av 1970-talet i
samband med en våldsamma expansion
av ”välfårdsstaten”. Högerbegrepp som
den ”nya otryggheten” och ”den nya
444 SVENSK TIDSKRIFT
individualismen” påverkade alldeles
obestridligthela den politiska arrnosfåren
och medverkade till ett ideologiskt
orotänkande även inom socialdemokratin, därfrämst denyngre generationen
plötsligt kunde driva frågor om effektivare marknadsekonomi, större enskilt
ansvar och ökad avreglering av både
näringsliv och samhälle.
Förlorad helhetsbild
Att de allmänna politiska ideologiska
debatterna både i riksdagen och främst
utanfor denna – i regel livligt och
ingalunda ringaktande kommenterade i
massmedia- kan hänforas till ”söndagsforkunnelsernas” kategori, finner jag
därfor självklart. De torde ha haft långt
störrebetydelse for det politiskaskeendet
och som markering av de ideologiska
motsättningarna i samhället än skilda
utskottsreservationer. ”Söndagsforkunnelsernas” budskap visade sigmed andra
ord bära frukt i ”vardagspolitiken”.
Sammanfattningsvis: Uddhammars
ambitiösa avhandling är intressant och
tankeväckande. De brister jag här har
påtalat, hänforsigtill hans underlåtenhet
att studera den politiska ideologins
anknytning till och beroende av den
politiska verklighetens möjligheter. I
sinkritik harhaninte beaktatde debatter,
de forhandlingar och den politiska och
ekonomiskautvecklingsomföregått och
påverkat de slutliga ställningstagandena
i riksdagen och dess utskott. Det har i
stort sett blivit bara den ideologiska
kompassriktningen som behandlats och
kritiserats utan hänsynstagande till de
realiteter som framtvingat i vart fall
kortsiktiga inte sällan skenbara kursforändringar. Den ”sanna” bakomliggande
ideologiska helhetsbilden har därmed
inte kommit till uttryck.
SvEN sK T ms KR IFT 445

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism