Print Friendly

Gösta Bohman om välfärdsstaten

Av Redaktionen | 14 mars 2006

Gösta Bohman var partiledare för Moderata samlingspartiet mellan 1970 och 1981, vilket var en turbulent tid i modern svensk politik med en accelererande utbyggnad av den svenska välfärdsstaten. Som partiledare vitaliserade och förnyade Gösta Bohman moderata samlingspartiet och förde det till en ledande position på den politiska arenan. Han var ekonomiminister i båda trepartiregeringarna under 70-talet.

Gösta Bohman var oerhört central för moderaternas ideologiska utveckling. För Bohman var kampen för den enskilda människan och kampen mot krångel, förmynderi och frihetsinskränkningar central. Bohman sade bland annat följande: ”Förmänskliga staten istället för att förstatliga människan.”

Gösta Bohmans ord och tankar är lika aktuella då som nu. Arvet efter honom lever vidare.

På Bohmanseminariet i maj 2005 talade Carl Bildt om Gösta Bohman och hans syn på välfärdsstaten. Det var ett mycket tankeväckande anförande och vi är glada för att tillsammans med Carl Bildt kunna publicera anförandet i Svensk Tidskrift.

Håll till godo kära läsare!

Ulrika Karlsson, redaktör Svensk Tidskrift

.
.

Gösta Bohman om välfärdsstaten

Av Carl Bildt, Anförande på Bohmanseminarium i Stockholm 2005-05-17

”Vad hade Gösta Bohman att säga om välfärdsstaten? Mycket lite. Han talade och skrev ofta, mycket och länge om individen och om samhället, men rätt föga om staten.

Innan 70-talet hade välfärdsstaten diskuteras främst i ekonomiska termer. Under 1960-talet hade det diskuterats om vi egentligen hade råd med det som kallades den ofantliga sektorn. Och Gösta tillhörde förvisso de som tyckte att expansionen av de offentliga utgifterna hade gått alldeles för snabbt.

Men hans angreppssätt var ändå ett annat.
Två begrepp förknippas med den diskussion kring dessa frågor som Gösta förde på 1970-talet.

Den nya individualismen. Och den nya otryggheten.

Bägge begreppen väckte rätt starka aggressioner hos de politiska motståndarna. Det antyddes att han ville ha statarsamhället tillbaka. Och det hävdades att han svartmålade Sverige.

När han gav sin ”Tankar om mitt Sverige” 1974 kunde han fortfarande skriva att vi i Sverige hade en högre levnadsstandard än något annat europeiskt land. Med dagens mått mätt var arbetslösheten – öppen liksom dold – mycket låg, och sjukskrivningstalen antydde ingen motsvarighet till den pestepidemi som förefaller ha hemsökt nationen under senare år.

Det borde ha varit ett rätt välmående land.
Men Gösta var inte den som såg samhället främst i den ekonomiska forskningens och statistikens ljus. Förutom de vardagskontakter som alltid tillhör det politiska livet var det i mycket stor utsträckning i den moderna litteraturen som han såg samhället spegla sig.

Det handlade om Stig Claesson, om Birger Norman, Olle Hedberg, PC Jersild och inte minst Sven Delblanc och Lars Gustavsson.

Här fanns en ensamhet och maktlöshet mitt i välfärden som Gösta Bohman försökte att lyfta fram. Här sökte han svaret på frågan om varför medborgarna i det välmående välfärdslandet Sverige kände sig missnöjda.

Så växte begreppet den nya otryggheten fram.
Det var inte bara – inte ens främst – ekonomiskt. Det handlade om att individer som till synes getts all trygghet av staten ändå tyckt sig se hur denna fallerade, hur lösningar för alla sällan passade den enskilde, hur någonting som i statistikens tabeller uppifrån såg så fint ut nerifrån mest ledde till känslor av maktlöshet, utsatthet och otrygghet.

Och så lades till detta begreppet den nya individualismen.

Jag minns hur det formades efter valrörelsen 1973. Då såg man – kanske för första gången riktigt ordentligt – hur socialdemokratin började förlora röster i de delar av Sverige som mer än några andra hade formats av deras politik.

Det var inte städernas köpmän eller landsbygdens bönder det handlade om – de hade annan hemvist. Utan det var i det nya välfärds-Sverige, av sociala ingenjörer skapade förorter och nya bygder som det växte fram en ny individualism som tyst och försiktigt, men mycket tydligt, började att revoltera mot den kollektiva omsorgens alla modeller och mekanismer.

Minns att detta var en tid då socialdemokratins stöd i valmanskåren normalt låg kring ca 45 %.

Så småningom kom Gösta till dessa två begrepp att lägga ett tredje. Det var från professorn David Magnusson han lånade begreppet ”den inlärda hjälplösheten” för att försöka att beskriva en del av de mekanismer som ju hade trätt fram inte minst i den moderna litteraturen.

På något sätt verkade det som om välfärdsstatens alla modeller och mekanismer hade en tendens att skola individerna i hjälplöshet.

Du kan inte själv – men staten kan se till att Du kan. I många fall – det var ju det som hade burit upp det sociala reformarbete som i de flesta fall skett under bred politisk enighet – handlade det ju om att hjälpa individer som faktiskt inte hade någon annan möjlighet.

Men ju mer systemen byggdes ut, desto diffusare blev gränserna. De som kanske trots allt kunde hjälpa sig själva. De som alldeles definitivt hade haft den möjligheten.

Tidens tes var ju att ett system för omsorg om vissa måste vara ett system för omsorg om alla för att inte nya klyftor och spänningar skulle skapas. Och därmed blev det system som hjälpte också dem som kanske inte på samma sätt behövde hjälpen – och därmed blev det ett system som riskerade att skola individerna till hjälplöshet.

Ett sådant samhälle riskerar förr eller senare att bli ett farligt samhälle. Och det var därför Gösta ville bygga på den nya individualism han såg i det nya medelklassamhället Sverige för att mota den hjälplöshet som annars riskerade att programmeras in i allt fler och fler.

Sakta, subtilt men säkert fanns det annars en risk för att frihetens grundvalar skulle komma att eroderas. Det skulle bli ett farligt samhälle.

Så långt förde Gösta sällan sina tankar. Han ställde frågor, citerade och utmanade i syfte att pröva sig fram. I diskussionen utnyttjade han stundtals reträtten med samma taktiska skicklighet som offensiven.

Men ständigt handlade det om ett försök att få samhällsföreställningarna att bryta upp från modeller som han fruktade höll på att föra oss i alldeles fel riktning. Idémässigt var det ett ständigt ifrågasättande av kollektivismens modeller och föreställningar.

Mycket av denna diskussion kom att föras vidare av Staffan Burenstam Linder, som med stor tydlighet ställde välfärdsstaten i kontrast mot välfärdssamhället, och hävdade att den förra höll på att utvecklas till ett första klassens hot mot det senare.

Dagens diskussion skall försöka att ge dagens perspektiv på dessa frågor.

Nu – några decennier senare – är vi ett sjukdomsdrabbat medelinkomstland i Europa, med en arbetslöshet som riskerar att föda en allt farligare social desperation inte minst i storstädernas invandrardominerade ytterområden.

Nu diskuteras förvisso bidragsnivåer – men alltför sällan de mer grundläggande frågor som då ofta ställdes av Gösta Bohman och Staffan Burenstam Linder.

Förvisso kan vi bidra till att råda bot på den saken.”


Carl Bildt var riksdagsman mellan åren 1979 och 2001. Under 70-talet arbetade han som politisk sekreterare åt dåvarande partiledaren Gösta Bohman. Från 1986 till 1999 var Carl Bildt partiledare för Moderaterna. Carl Bildt var Statsminister för fyrpartiregeringen mellan valen 1991 och 1994. Han har varit fredsförhandlare för EU i Bosnien-konflikten och efter fredsavtalet i Dayton i november 1995 utsågs han till s.k. High Representative i Sarajevo för att koordinera fredsavtalets politiska delar fram till juni 1997. Därefter var han Special Envoy of the Secretary General of the United Nations for the Balkans.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner