Gösta Bohman; Mitten och makten

GÖSTA BOHMAN:
Mitten och makten
l boken ”Mellan Palme och
Bohman” skriver Sven-Erik
Larsson om liberala strategier.
Belysningen av den ledande
folkpartigenerationens tänkande
och handlande – efter Bertil
Ohlin och Sven Weden och fram
till Bengt Westerbergs inträde
på scenen – är förödande för
partiet.
Samsyn med socialdemokraterna framstod som helt överordnad samverkan med moderaterna, konstaterar Gösta
Bohman.
Gösta Bohman var ekonomiminister i de båda borgerliga
trepartiregeringarna.
F
örre chefredaktören vid DN SvenErik Larsson har med boken
”Mellan Palme och Bohman” fullföljt de studier av det inrikespolitiska
spelet som han redovisade i sitt verk ”Regera i koalition”. Det sistnämnda handlade om ”Den borgerliga trepartiregeringen
1976-1978 och kärnkraften”, det nu
aktuella om ”Liberala strategier”. Därefter har Larsson i en artikel i DN den 16
november argumenterat för behovet av
”politisk samtidshistoria”.
Den politiska historieskrivningen har
-menar han- ”hamnat i bakvatten”. Åtskilliga forskare har känslomässiga, för att
inte säga ideologiska hämningar mot att
syssla med maktspelet på regeringsnivå.
Men självfallet finns ett kunskapsbehov
på detta område – säkerligen mera angeläget än på de flesta .andra. Det är inte
officiella fakta som Larsson säger sig vilja
ha belysta utan kännedom om den interna
process som leder fram till politiska beslut eller politiska blockeringar. Minnet är
kort – stryker han under – något som
underlättar mytbildningen i den politiska
propagandan.
Visst har Larsson rätt både i sin syn på
politisk historieskrivning och i fråga om
risken för mytbildning. Men dagsaktuella
politiska analyser ställer helt andra krav
på noggrannhet, sanning och balans än
vad som krävs för att skildra förlopp, som
ligger långt tillbaka i tiden och som förutsätter en kritisk gallring av det breda faktaunderlag som då står till förfogande.
Detta gäller inte minst för forskare vilka
beklätt ledande funktioner på den politiska journalistikens områden. Den
mängd av snabbt tillyxade bidrag till det
kortsiktiga händelseförloppet som publiceringsgladajournalister bidragit med un- 472
der de senaste åren bekräftar detta. Fråga
är strängt taget om en skribent med en så-
dan bakgrund över huvud taget har möjligheter att lösgöra sig från sitt förflutna
och sanningsenligt redovisa de sammanhang som begreppet ”forskning” kräver.
Förödande för folkpartiet
Den nu utgivna boken förefaller mig betydligt mera balanserad och genomarbetad än Larssons förra samtidshistoriska
skildring. Valet av ämne – de liberala
strategierna – har lett till att folkpartiet
tilldelats huvudrollen. Den bild han sökt
teckna skulle ha blivit mer fullständig, om
inte folkpartiet fungerat som ett slags pivå
kring vilken allt annat rört sig. Övriga parter – moderater, centerpartister och socialdemokrater – har kommit i bakgrunden. Folkpartiet har inte vunnit härpå.
Tvärtom. Larssons belysning av den ledande folkpartigenerationens tänkande
och handlande – efter Bertil Ohlin och
Sven Weden och fram till Bengt Westerbergs inträde på scenen – är förödande
för partiet.
Att jag vågat uttrycka tveksamhet rö-
rande Larssons möjligheter att som pensionerad politisk chefredaktör avsvära sig
sina egna preferenser och teckna en helt
objektiv bild av verkligheten, innebär inte
att jag ifrågasätter hans strävan efter sanning och objektivitet. I stort sett har han
lyckats. Men inte helt. Ibland drar han
slutsatser, som såvitt jag kan finna, är färgade av hans egen politiska journalistik.
Och ibland underlåter han att redovisa
fakta som han måste ha känt till, eftersom
han bland sina källor uppger mina egna
politiska memoarer från de aktuella åren.
Ibland drar han alltför långtgående slutsatser av för mig okända promemorior
från mina nära medarbetare – noteringar
som främst belyser vederbörandes egna
personliga efterhandsfunderingar.
Politisk taktik
Vad Larsson däremot klart dokumenterat
är, hur målmedvetet folkpartiet under 70-
och 80-talen strävat efter att vinna ”självständighet”, ”ledarskap” och ökad ”politisk makt” genom samarbete med socialdemokraterna i eller utanför kanslihuset.
Begreppet ”mittenpolitik” säger i sig
ingenting om politikens långsiktiga
mål. ”Mittenpolitik” får innehåll
först när ”flygelpartiema” bestämt
sig och angivit sina politiska ståndpunkter.
Genom att ensidigt koncentrera sig på
denna folkpartiledningens politiska taktik
har Larsson kommit att försumma den
betydligt intressantare frågan om ”maktens användning”. Vilken ideologi ville
partiledningen förverkliga? Själva ordet
ideologi nämns visserligen någon gång,
men bara i förbigående. Begreppet ”mittenpolitik” säger i sig ingenting om politikens långsiktiga mål. I konkreta beslutssituationer får ”mittenpolitik” innehåll
först när ”flygelpartierna” bestämt sig och
angivit sina politiska ståndpunkter. Det
som borde vara huvudfrågan kvarstår
därmed obesvarad: Vilka politiska drivkrafter vägledde i grunden folkpartiledningen under den period i svenskt politiskt liv, då sannolikheten för ett politiskt
paradigmskifte börjat framstå som alltmer realistisk.
–
Den nya generationen
Övergången från epoken Ohlin till den
nya generationens folkpartipolitik ägde
rum kort efter Ohlinsavgång 1967. Ohlin
hade enligt Larsson ”framstått som marknadshushållningens mest kompetenta
försvarare mot socialistiska framstötar.
Gränsdragningen mot socialdemokratin
blev markant. Gunnar Helen, som blev
partiledare 1969, var kritisk mot Ohlins
strategi. Han ansåg att den dåligt tillvaratagit partiets möjligheter till direkt politiskt inflytande. Hedlunds resultatpolitik
framstod som lockande. I Helens ambitioner ingick en regeringskoalition med
socialdemokratin”.
De tre nya folkpartiledarna – Helen,
Ahlmark och Ullsten – ville bygga ut partiets inflytande genom slopad blockpolitik och genom att ensamma eller genom
samarbete med centern nå en så stark
ställning, att socialdemokraterna blev beroende av mitten, då det gällde politikens
utformning. För att uppnå detta mål skulle moderaterna bekämpas. Samarbete åt
höger skulle komma i fråga bara till nöds
och då det förelåg stark borgerlig majoritet i valmanskåren. Samsyn med socialdemokraterna framstod m a o- om man får
tro Larsson – som helt överordnad samverkan med moderaterna.
Småskuren partitaktik
Mycket av småskuren partitaktik och brist
på långsiktig ideologisk vilja kom därför
att prägla de trettiotal år Larsson skildrar.
Själv är jag övertygad om att folkpartiledningens strävan efter makt för maktens
egen skull – det vill säga politisk handlingsfrihet i valet mellan socialistisk eller
icke-socialistisk partner – skapade för- 473
virring och misstro inom väljarkåren. En
misstro som torde utgöra en förklaring till
folkpartiets kräftgång och röstmässigt
svaga stäl:ning under de senaste två decennierna. Det var – menar jag – ett inte
minst ideologiskt misstag, som den nya
folkpartiledningen gjorde sig skyldig till,
när den i början av 1970-talet sökte sig
bort från Bertil Ohlins politiska, på ett
maktskifte inriktade politik.
Larssons kartläggning av perioden
mellan 1970 och 1982 tycks mig i själva
verket bekräfta betydelsen av långsiktigt,
ideologiskt förankrat handlande. Även
om Larsson inte explicit tillskriver moderat politik avgörande betydelse för den
händelseutveckling som resulterat i dagens fyrpartiregering, finner säkert den
noggranna läsaren mellan raderna i Larssons låsvärda verk bekräftelse därpå.
Att det politiska begreppet ”borgerlighet” därmed fick en annan innebörd än
det tidigare haft må vara en sak.Likaså att
den samlade borgerlighetens slagkraft
och styrka samt väljarnas förtroende för
ett antisocialistiskt alternativ försvagades.
Ännu allvarligare var det emellertid enligt
min mening, att folkpartiet i sin strävan
efter att isolera moderaterna samtidigt
äventyrade de två borgerliga trepartiregeringarnas strävan efter balans i den svenska ekonomin. Även detta framgår av det
material s’om Larsson offentliggjort. När
samarbete i regeringsställning med moderaterna kom till stånd, skulle folkpartitaktiken inriktas på att inom regeringen systematiskt motarbeta och begränsa dessas
inflytande.
Särskilt märkligt ter sig folkpartiets
vägval, om man beaktar den klimatförändring i svensk politik, som enligt Larsson ägde rum under 1970-talet, från kol- 474
lektivism och planekonomi till en mer
liberal samhällssyn. Hos de borgerliga
väljarna fick samlingstanken djupt rotfäste. Rogervågen – som reaktion mot
vänstertänkandet – påverkade enligt
Larsson ”alltmer det politiska handlingsmönstret. Moderatema var det parti som
snabbare än andra och mera kraftfullt utvecklade de politiska tankar som då alltmer grep omkring sig. Bohman var först
på plan.”
I själva valrörelsen hade folkpartiledningen kasserat alla affischuppslag som
sökte ge partiet ”en marknadsinriktad
profil”, trots att partiet ”eller åtminstone
delar därav” enligt Larsson öppet anslutit
sig till marknadsanpassning. Socialdemokraternas inställning till marknadskrafterna hade -menar Larsson -”med det stora inflytande partiet hade, påverkat hållningen långt in i de borgerliga lägren”.
Utom hos moderaterna! Men detta bortser Larsson ifrån och åberopar i stället
Erik Dahmens starkt kritiska syn på den
socialdemokratiska politiken och de två
mittenpartiemas ”rädsla att utmana socialdemokraterna”.
Ullstens enpartiregering
I överensstämmelse med den vikt för sin
”ledarskapsteori” som partiet tillmätte
statsministerposten, anser Larsson det
ingalunda vara förvånande, att Ullsten
valde enpartialtemativet efter trepartiregeringens fall hösten 1978. Det fanns ”en
stark lockelse inom den lilla folkpartigruppen att bilda regering. Det skulle utvidga partiets maktutövning. Och ge statsrådsposter.” Det var ”främst taktiska och
inte ideologiska motiv” som anfördes.
Och Björn Molin citerade i partistyrelsen
gamle Waldemar Svensson: ”Högern är
ett pack.” Men Bertil Ohlin opponerade
sig: ”En ren folkpartiregering skulle ge ett
intryck av totalt sönderfall på den borgerliga sidan.”
Ullsten hade före det avgörande beslutet fört långvariga förhandlingar med Palme. Men samtidigt och in i det sista givit
mig det bestämda intrycket, att en tvåpartiregering med moderatema framstod
som det viktigaste målet för hans strävanden – en regering som skulle lösa kärnkraftfrågan och därefter öppna möjligheter för en ny trepartiregering.
Även om Palmes ställningstagande
mötte kritik bland sina egna, ledde Ullstens taktik till att socialdemokraterna
fick större inflytande än de eljest skulle ha
fått. Palme hade hösten 1978 nått målet
att splittra borgerligheten. Vad Palme siktade till var enligt Larsson ”ett andra steg
som efter det borgerliga blockets upplösning skulle föra folkpartiet närmare socialdemokratin”. Han ville ”slå en ordentlig
kil in i det borgerliga lägret”. Så blev det
nu inte, tack vare moderatemas framgångar i 1979 års val och trots att folkpartiet och centern bara någon månad före
valet i bl a skattefrågan gjort ett gemensamt uttalande som enligt Ullsten ”hade
udden riktad mot moderaterna”.
När det sedan under våren 1979 hade
börjat gå dåligt för Ullstens enpartregering och opinionssiffrorna alltmer bekräftade detta, skyllde Ullsten på Palme: Han
var för svag. Han kunde eller vågade inte
göra något mer av samarbetet. Det fanns
”inte mer att hämta där”. Då återsod till
sist bara det borgerliga samarbetet. Men
ett borgerligt alternativ fick inte inför valet ”stämplas som högerdominerat”.
Larsson konstaterar att vid denna tid- –
punkt betraktade stora väljargrupper en
politisk anknytning som äventyrade det
borgerliga regeringsalternativet ”som en
oacceptabel utmaning”. Så länge det
fanns en borgerlig majoritet ”kunde det
emellertid från Ullstens utgångspunkt
räcka om relationerna till socialdemokraterna var så pass goda, att dessa betraktade folkpartiet som det bästa borgerliga
alternativet”.
Ullsten hade det inte lätt den sommaren. Han var splittrad och villrådig. Larsson sammanfattar:
”Manifesterad mittenpolitik i någon
form hade ända sedan början av 1960-
talet varit en metod att avskilja för att inte
säga diskriminera moderatpolitiken som
mindre trovärdig i händelse av borgerlig
reger.ingsbildning. Under moderata expansionsperioder framstod mittenpolitiska deklarationer som särskilt angelägna.
Opinionskurvan för moderaterna var på
uppåtgående visade Sifomätningarna i
maj och juni. De gav moderaterna fler
sympatisörer än de andra borgerliga partierna erhöll. Det var inte längre folkpartiet utan moderaterna som partimässigt
framstod som en störningsfaktor (kurs av
mig) på den borgerliga sidan. Den utvecklingen hade centern och folkpartiet ett gemensamt intresse av att ta itu med på beprövat sätt.”
Ingemar Eliassons roll
Efter folkpartiets stora förluster i 1979
års val uppkom åter en livlig vägvalsdebatt Skulle – menade Ullsten när rösträkningen ännu inte avslutats -”denna
resultera i en icke-socialistisk majoritet,
då hade folkpartiet initiativet”. Och i en
förtrolig PM till Ullsten hävdade Ingemar
475
Eliasson – som i Larssons skildring under hela det berörda skedet framstår som
folkpartiets mest militanta högerätare –
att folkpartiet borde ”spela en ledande
roll även efter valet”. Han uteslöt inte en
koalition mellan socialdemokraterna,
folkpartiet och centern. En tänkbar lösning vore, att Ullsten kvarstod som statsminister. Det var ställt ”utom allt tvivel, att
folkpartiet hade en roll att spela i svensk
politik”.”Mitterst i mitten vore vi bryggan
över blockgränsen” – hette det. Den rollen vore helt ”förenlig med vår ideologi.
Att Bohman rasade gjorde mindre.” De
viktigaste argumenten för mittenregeringar vore, dels att de kunde föra en ekonomisk politik som gillades av löntagarorganisationerna, dels ”att högerkrafterna
måste bekämpas”.
När det konstaterats att de borgerliga
vunnit med en enda rösts majoritet, var
folkpartiledningen fortfarande militant:
Dess ”absoluta krav var att Ullsten skulle
bli statsminister om partiet skulle delta i
en trepartiregering”.
Nu blev det inte så. Fälldin tog statsministerposten trots att moderaterna efter
valet var det största av de tre partierna.
Och Karin Söder hade plötsligt glön’lt
bort sitt tidigare gentemot Ullstens kandidatur riktade uttalande, att ”det största
borgerliga partiet borde besätta statsministerposten”.
Att en växling skulle kunna ske i valet
av samarbetspartner hade inte varit främmande för Bertil Ohlin men först måste,
hade han hävdat, de borgerliga partierna
ha visat att de tillsammans kunde erövra
regeringsmakten. Genom 1979 års val
hade detta villkor uppfyllts.Det låg därför
nära till hands – menar Larsson – att
folkpartiledningen även nu förde in en
476
koalition med socialdemokraterna i sina
kalkyler. Men opinionen inom och utom
partiet var – fortsätter han – vid den tidpunkten knappast mogen för en sådan utformning av självständighetslinjen. Det
blev i stället en återgång till den tidigare
blockpolitiken. Det fanns dock en djup
olust över vägvalet hos flera av de ledande
i folkpartikretsen. Detta bidrog till att
trepartikonstellationen inte blev långlivad. Den ersattes efter ”den underbara
natten” av en mittenregering. Genom att
denna- skriver Larsson- ”1981 omfattade både folkpartiet och centern behärskade den mittfältet och hade därigenom fått en parlamentarisk position, som
kunde göra den traditionella självständighetslinjen trovärdig”.
Larsson bortser – när han drar sin besynnerliga slutsats- från attden efter den
underbara natten tillkomna tvåpartiregeringen fått sitt mandat först sedan Thorbjörn Fälldin som blivande statsminister
utfåst sig gentemot moderaterna att föra
den politik till vilken riktlinjer dragits upp
av den moderata ekonomiministern samt
att moderaterna därför tolererade tvåpartiregeringen fram till det val 1982, som
blev det sämsta i folkpartiets historia. Det
kan knappast ha bidragit till att göra folkpartiets ”traditionella självständighetslinje trovärdig”. Moderaternas rekordval
1982 bekräftar ytterligare detta faktum.
1979 års trepartiregering
Det från allmänpolitisk och samhällsekonomisk synvinkel mest beklämmande avsnittet i Larssons avhandling rör folkpartitaktiken inom 1979 års trepartiregering.
Den var inriktad på att till varje pris underminera alla förslag till sanering av den
svenska ekonomin som framfördes av den
moderata ekonomiministern. Även om
Ullsten så småningom började begripa,
att ekonomin krävde bestämda och målmedvetna åtgärder, saboterade han alla
moderata initiativ. Här skulle minsann
inte bedrivas någon moderatpolitik! Men
kort därefter lades från folkpartiets egen
sida fram förslag som – om inte identiska
– låg i linje med vad ekonomiministern
förgäves sökt få genomfört.
Ater till Eliasson: ”Det vore olyckligt
för landet om det stora icke-socialistiska
partiet i framtiden skulle vara moderaterna.” Nej, regeringens ekonomiska politik
fick inte – ”stämplas som högerstyrd”.
Detta var, menar Larsson, ”ett profileringsproblem” för folkpartiet.
Den taktik som Ullsten valde, belyses
än mer av händelseutvecklingen i slutet av
1980 och början av 1981, då de samhällsekonomiska svårigheterna blev överhängande och krävde snabbt insatta saneringsåtgärder. Alla mina initiativ placerades
emellertid i skrivbordslådan. Men – skriver Larsson – ”även om folkpartiledningen av taktiska skäl höll Bohman tillbaka,
var den i sak djupt oroad av läget och
hade under hösten interna överläggningar
om ett åtgärdsprogram”.
”Mest smärtsamt för Bohman” – fortsätter han- var ”att finansplanen 1981/
1982 inte tog upp de konkreta åtgärder
som Bohman förordat utan begränsade
sig till en allmän beskrivning av läget.”
Larsson medger att detta sannolikt bidrog
till den valutakris i januari som jag varnat
för. Men när jag lade fram ett ekonomiskt
åtgärdsprogram tog ”Ullsten och Eliasson
fram rödpennan och strök ned programmet. Folkpartiledningens motiv var bl a
att Bohman inte, vilket han eftersträvade
skulle få framstå som dirigent för regeringens ekonomiska politik”. Att ”hålla
honom kort var en strategi som Eliasson
hade förordat redan våren 1980.”
När sedan valutakrisen kom som ett
brev på posten i januari 1981 lade emellertid Ullsten själv fram ett krispaket med
i stort sett samma innehåll som mitt eget.
Trots den partitaktiska hållningslösheten
säger sig Larsson likväl ”förstå Ullsten.
Någon upphovsmannarätt till ekonomiska åtgärder finns inte. Det intressanta är
tidpunkten när sådana krävs och av vem”.
Nej, Herr Larsson! Det historiskt och
ekonomiskt intressanta är att det Ullstenska paketet kom efter den valutakris som
jag velat förhindra med mina förslag. Samt
dessutom att ansvaret inom regeringen
för den ekonomiska politiken främst åvilade ekonomiministern och inte utrikesministern. Hadar Cars hade, enligt Larsson, vid denna tidpunkt i en PM ”pläderat
för ett uppbrott från en handlingsförlamad regering och från ett organiserat
samarbete. med den politiska högern.
Förutsättningarna för en koalition med
socialdemokraterna borde undersökas.”
För den taktik som jag här berört och
som skapade samarbetssvårigheter och
förlorad handlingskraft inom trepartiregeringen, svarade främst Ullsten själv.
Men han hade god hjälp – inte främst av
den för finanspolitiken ansvarige Mundebo utan nu som tidigare av Eliasson. Hos
honom fanns sannerligen ingenting av det
”kristliga sinnelag”, som han i andra sammanhang velat framtona. Hans motto ”tag
struptag på högern” var betecknande för
hans inställning ändafram till ”den underbara natt”, då folkpartiet lyckades förverkliga det uppsåt som partiet redan ett
år tidigaregivit uttryck åt, nämligen, enligt
477
Larsson, ”att mer eller mindre pressa moderaterna ut ur regeringen i samband med
en uppgörelse med socialdemokraterna”.
Med facit för ögonen
Det finns all anledning att, med facit för
ögonen och efter att ha läst Larssons
skildring, fråga sig vad som skulle ha hänt
i svensk politik – och svensk samhällsekonomi – om de två ”mittenpartierna”
gemensamt följt upp det s k utspel som de
tre borgerliga partiledarna gemensamt
gjorde i slutet av 1971 under den svåra
samhällsekonomiska kris som den av
Gunnar Sträng då nästan enväldigt styrda
politiken hade lett till.
Jag har i andra sammanhang gjort gällande att de tre borgerliga, dessförinnan
splittrade partiemas gemensamma framträdande hösten 1971 utgjorde ”en vändpunkt i svensk oppositionspolitik”. Vad
hade hänt om den vändpunkten fått utgö-
ra grundval för en konsekvent borgerlig
oppositionspolitik inriktad på det gemensamma syftet att beröva socialdemokraterna regeringsmakten? Möjligheterna
härtill framstod som gynnsamma. Mycket
av det elände som återgången till folkpartiledd ”mittenpolitik med udden riktad
mot moderaterna” medförde, borde då
objektivt sett ha kunnat förebyggas. Bland
annat de två för Sveriges konkurrenskraft
förödande Haga-uppgörelserna? Den
samhällsekonomiska obalans som under
1970-talet blev alltmer framträdande hade kunnat förhindras. Larsson medger att
folkpartiets mittenpolitik alltför länge
präglades av Keynes ekonomiska teorier.
Nu blev det inte så. Nu följde fortsatt
expansion av den offentliga sektorn och
en långt snabbare ökning av det samlade
478
skattetrycket hos oss än i andra med oss
konkurrerande länder. Folkpartiet fick
möjlighet att växelvis spela på än den ena
än den andra planhalvan och därmed förvärva den eftersträvade partitaktiska
”makten”. En ”makt” som emellertid under 1970-talet i praktiken förde ner partiet till lägre sympatinivåer än någonsin
tidigare under efterkrigstiden.
Skrämmande fakta
De fakta som Larsson redovisat om folkpartiets allt annat övergripande taktikspel
skrämmer mig. Inte minst därför att Larsson öppet avslöjar att de folkpartister,
som jag en gång betraktade som vänner
och kamrater i samma regeringsgäng, systematiskt sökte ”sticka kniven i ryggen”
på mig och mina moderata regeringskolleger.
Det kunde visserligen hända, att jag i
svåra stunder förvånades över hur folkpartistatsråden tänkte och handlade. Men
jag hade då inte ens en blek aning om att
de i själva verket gjorde allt som stod i deras förmåga för att inte bara begränsa
utan direkt sabotera alla förslag som arbetades fram i det departement som jag
bar ansvaret för och vilka syftade till att
skapa balans i den nedkörda samhällsekonomi som den första trepartiregeringen tog i arv efter socialdemokraterna.
Än mindre kunde jag drömma om att
folkpartiet på ett tidigt.stadium bestämt
sig för att ”försöka pressa moderatema
ut” ur den trepartiregering som bildats
efter moderaternas stora segerval hösten
1979. Och inte heller att Ullsten långt före
den så kallade ”underbara natten” våren
1981 målmedvetet verkat för samarbete
med socialdemokraterna framför fortsatt
regeringssamverkan med moderaterna.
Dagens situation
Jag frågar mig nu vad som skulle hända
om den nuvarande fyrpartikoalitionen
skulle bryta samman? Vilka politiska
maktkombinationer kan då tänkas framträda? Därom vet vi i dag ingenting. Mer
än att Anne Wibble och Bengt Westerberg är andra personligheter än tidigare
under 70-talet ledande folkpartister.
Samt att Ingvar Carlsson uppenbarligen
har hög taktisk beredskap efter vad som
utspelades den 19 november och riktar
den ena lockande inviten efter den andra
till de två s k mittenpartierna. I folkpartiets nyhetsmagasin ”NU” har han dessutom förutspått, att den så kallade nyliberalismens inflytande kommer att avta under 90-talet. Både socialliberalismen och
socialdt:nokratin kommer då att få ökat
stöd för sina ideer och värderingar. Kanske står vi – skriver han – då ”inför ett
lika viktigt historiskt vägval som på 30-
talet och som kräver ett stort mått av politiskt mod och möjligheter både för socialdemokratin och socialliberalismen”.
Carlssons dörr står med andra ord på
glänt för återgång till 70- och 80-talens
fördärvbringande politik. Alltmedan vi
andra kommer att tänka på Alice i Underlandet: ”Welcome in my parJour said the
spider to the fly!”