Print Friendly

Gösta Bohman; Medborgarens renässans

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MEDBORGARENs RENÄSSANS
GÖSTA BOHMAN
Då den nuvarandegrundlagen tillkom ansågs majoritetsprincipen böra prägla utvecklingen på
samhällslivets alla områden. Frågorna om medborgarnas personliga integritet och rättigheter
gentemot det allmännaförbigicks helt.
Förfemton år sedan pågick en intensiv debatt mellan socialdemokrater och moderater om
tolkningen av begreppet demokrati. Nu förespråkar Göran Rosenberg en aktivering av
medborgarskapsbegreppet.
A
llt oftare görs numera gällande attden ”högervind”
sompräglade det politiska
klimatet under det sena
70-talet och det tidiga 80-talet alltmer
avklingat. I Svenska Dagbladet hävdade
Janerik Larsson nyligen att den ”nyliberala frihetsvinden” förlorat sin tidigare styrka. Sådana påståenden ter sig i
och för sig märkliga, inte minst nu när
en moderatledd borgerlig regering styr
Sverige och redan förverkligat enmängd
klart liberala och konservativa reformer
som för bara några ta år sedan ansågs
ogenomförbara. Mycket tyder däremot
på att den samhällsekonomiska kris med
ty åtföljande högarbetslöshet, som drabbat Sverige hårdare än många andra
jämförbaraländer, negativt påverkatförGÖSTA BOHMAN har bl a varit partiledarefor
Moderata samlingspartiet
troendet för regeringens politik och
dessutom dämpat den långsiktiga ideologiska debatten.
Den borgerliga regeringen har haft
svårigheter att framträda som helgjuten,
klart ideologisk enhet. De samverkande
regeringspartierna har haft ett egenintresse att ge uttryck för respektive partiers politiska särart. Detta torde i sin tur
ha verkat återhållande på den debatt om
demokratinsvitalitetsomborde haframstått som en logisk följd av socialismens
och kollektivismens uppenbara rrusslyckanden i land efter land.
Majoritetsdemokrati contra
medborgerligfrihet
Det var inte så många år sedan- i själva
verket i övergången mellan 70- och 80-
tal – som ett intensivt meningsutbyte
ägde rum mellan moderater och socialdemokrater om tolkningen av begrepSVENSK TIOSKRIFT 245
pet demokrati och om dess samband
med marknadsekonomi och enskild
äganderätt. Vem minns inte Ingvar
Carlssons tafatta och ibland rent löjeväckande fOrsök att skjuta medborgarnas kollektiva behov av ekonomisk
trygghet i forgrunden på bekostnad av
den enskilde individens frihetskrav och
rättsstatens legalitetsprinciper. Majoritetsdemokratins kollektiva trygghet ansågs då vara helt överordnad medborgerlig frihet.
Socialdemokraterna förlorade den debatten. Med all sannolikhet påverkade
detta både 9-irektochindirektutgången av
1991 års riksdagsval. Den nya regeringens
regeringsdeklaration var präglad härav.
Utredningar tillsattes med uppdrag bland
annat att – med den statliga maktutredningens ordval-göra den kollektivorienterade svenska demokratin individorienterad. Men några beaktansvärda resultat torde utredningsarbetet ännu inte
ha uppnått. Och den så kallade ”Frihetsoch rättighetskommitten”, med uppgift
bland annatattforstärka grundlagsskyddet
for enskild äganderätt, har på grund av
socialdemokratisktmotståndhittills åstadkommit bara en trött gäspning.
Att låta självklara strävanden att ta
bukt med den ekonomiska krisen forhindra en forstärkning av den svenska
demokratins kvalitet, vore emellertid
det sämsta som den borgerliga regeringen kunde ägna sig åt. Likaså att låta
forsök att till snart sagt varje pris uppnå
enighet i grundlagsfrågor med de socialistiska partierna forhindra angelägna
reformer av vårt demokratiska system.
Det föreligger ju obestridligen -vilket
de socialistiska partierna i det längsta
torde vilja fortränga-ett klart samband
mellan nationens välstånd samt medborgarnas initiativkraft och möjligheter
till eget risk- och ansvarstagande.
Grundlagen stärker inte den
enskildes ställning
När vår nya, nu trettioånga grundlag
tillkom, hade den föregåtts av mer än
gugoårigt förarbete. Det hade präglats
av de närmast föregående decenniernas
ekonorruska utveckling och dessutom
ägnats mest tekniska frågor. För demokratin centrala spörsmål hade skjutits åt
sidan-främst demokratibegreppetsinnebörd och villkorsamt den enskilde medborgarens forhållande till statsmakterna.
De då allgämt starka socialdemokraternas politiska grundsyn blev i allt väsentligt avgörande for den nya grundlagens
utformning.
Demokrati blev i realiteten ett slags
beslutssystem, enligt vilket politiska avgöranden blev beroende av vad en majoritet kunde enas om. 51 procent av
beslutsfattama gavs makt över 49 procent.
De nya grundlagsreglerna syftade med
andra ord icke till att forstärka den en- 246 SvENsK TiosKRIFT
skilde medborgarens ställning. Frågor rö-
rande dennes personliga integritet och
rättigheter gentemot det allmänna samt i
fårhållande till enskilda maktkoncentrationer förbigicks. I själva verket ansågs
majoritetsprincipen enligt uttryckligt
grundlagsstadgande böra prägla utvecklingen ”på samhällslivets alla områden”.
Den enskilde blev ”anonym” i fårhållande till kollektiven.
Många ord offrades inte heller på
marknadshushållningen och dess samband med enskild äganderätt och fri
företagsamhet samtdessafaktorers grundläggande betydelse får samhällsekonomi
och välståndsutveckling. Att garantier
härfår borde ha ingått i grundlagens
regelsystem tycks ha varit främmande
får den tidens grundlagsfåder.
Medvetandet ökar
Jag är övertygad om att det idag finns
klarsynta tänkare även inom det socialdemokratiska partiet- främst inom den
yngre generationen- som är medvetna
om den svenska kollektivorienterade
demokratins brister och därfår är beredda att fårändra relationerna mellan
politikervärlden och ”det civila samhället”.
Jag anknyter därmed till en ung, fåre
detta radikal socialist som efter moget
övervägande och djupsinniga analyser
vänt socialismen ryggen. Jag syftar på
Göran Rosenberg, som närjag i början
av 70-talet fårsta gången mötte honom
var närmast konununist men omvändes
efter några års studier i Förenta staterna.
Efter hemkomsten skrev han den får två
år sedan utkomna boken ”Friare kan
ingen vara” – en helt enkelt lysande
skildring av den nordamerikanska demokratins uppbyggnad och utveckling
fram till Reagan-perioden. Han tecknar
den amerikanska revolutionens bakgrund och drar bl a paralleller med
1800-talets svenska emigration – om
vilken det i andra sanunanhang sagts, att
det var ”Sveriges bästa bönder och sämsta baroner” som sökte sig till det nya
landet. Rosenberg anknyter till dagens
Sverige när han gör gällande att emigranterna i sina frihetssträvanden sökte sig
”undan inte bara umbäranden och svält i
hemlandet utan i lika hög grad från en
tradition, därfrihet bara kunde stavas skrå,
stånd, klass, parti eller folkhem”.
Rosenberg skildrar hur den amerikanska revolutionens utveckling ledde
till spänningar mellan ideer och verklighet som hotade att fårkväva och demoralisera de frihetsvärden på vilka revolutionen en gång byggde. ”Friare kan
ingen vara” är härvidlag intensivt präglad av den välskrivande fårfattarens egen
personlighet. Den är intressant också
genom sin redovisning av den tidens
allmänna europeiska demokratidebatt.
Boken borde, möjligen något förkortad, kunna tjäna som obligatorisk studieSVENSK TIOSKRIFT 247
litteratur i dagens internationella samhällshistoria.
Efter sin återkomst till Sverige medverkade Rosenberg vid tillkomsten av
tidskriften ”Moderna Tider” som tog
upp frågor om de politiska och moraliska gränserna for statens makt över
medborgarna- om vad vi kan låta staten
sköta och vad medborgarna i en demokrati bör sköta själva. Med andra ord om
vilken delaktighetfor medborgarna ”demokratin kräver for överlevnad”.
”Medborgaren som försvann”
På grundval av två essäer i ”Moderna
Tider” gav Rosenberg i våras ut en till
ol’l1fanget blygsam skrift ”Medborgaren
som forsvann”. Bokens tema beskriver
han på dess omslag i foljande klarläggande ord: ”Någonstans på vägen mot
det moderna samhället forsvann medborgaren. Eller snarare onödiggjordes.
Nationens angelägenheter blev en fråga
for proffs, experter, organisationer och
byråkratier. Demokratin, ansågs det,
fungerade bäst ju mindre vanligt folk
lade sig i. Under de goda åren var det
ingen som lade märke till eller bekymrade sig över medborgarens försvinnande. Nu däremot, i en djup ekonomisk kris, synes forlusten katastrofal.
Demokratin har forlorat såväl styrfonnågan sommanskapet.Kan denstressade demokratin överleva utan medborgare?”
Hur berättigade Rosenbergs frågor är
framgår – i vart fåll indirekt – av det
forhållandet att flera hundra tusen svenska
väljare enligt dagens opinionsundersökningar under den korta tiden av två år
avvikit från de ställningstaganden som de
gjorde i 1991 års val. Vad den snabba
omkastningen inom valmanskåren ytterst
beror på kan naturligvis vara foremål for
delade meningar. Det mesta talardockfor
att där bakom legat total okunnighet om
och intresse for de forhållanden och den
politik som medverkat till eller orsakat
Sveriges nu aktuella kris. Rosenberg belyser detta i sin skrift: -Början av sjuttiotalet var en tid då förväntningarna på
politiken skruvades upp till oöverträffade
höjder.Politikenställde iutsiktenskördetid utan motstycke. Men forutsättningarna for att ens upprätthålla den gamla
skörden eroderades snabbt. De ekonomiska fundamenten for politikens makt
började bli synliga. För den som ville se.
Men de var fl Den nationella politikens
uppfattning om sina möjligheter växte
omvänt mot fonnåganatt styra. Reformer som skulle öka politikens makt över
ekonomin infordes. Nya regleringar, nya
band, ökad styrning gjorde bara krisen
ännu svårare.
Rosenbergskildrarockså övertygande
och mer slagkraftigt än flertalet andra
samhällskritiker, hur den svenska modellens samforståndspolitik gicki graven
under studentvänsterns korta blomst- 248 SVENSK TIDSKiliFT
ringstid på 1960-talet och hur den i
början av 1970-talet ersattes av en ny
vänster präglad av miljö-, kvinno- och
fredsrörelserna. Den ideologiska maktbalans som kan sägas ha åstadkommits
under den sk svenska modellens decennier- och som bröts ned och våldsamt
attackerades av studentrevoltens militanta skaror – fick nu som paradoxal
foljd en växande övertro på statens formåga att styra välfårds- och samhällsutvecklingen. Vad fl diskuterade under
dessa år var emellertid den politiska
maktens faktiska möjligheter härvidlag.
Respekten for fri foretagsarnhet, industrialism och kapitalism forsvann. Företag ansågs lika väl kunna drivas av staten
eller facket. Småforetagare kom att betraktas mer som ”problem än som tillgångar”. Politikens ”skördetid” stod
äntligen for dörren.
Så övergick ekonomins kris alltmer i
politikens övermod – sammanfattar
Rosenberg. Gråsossarnas storhetstidgick
i graven. I ett läge där statens krav på
medborgarna logiskt sett borde ha ökat,
ökade i stället kraven på staten. ”Starka
intresseorganisationer kunde, lättare än
tidigare, spela ut forsvagade politiker
motvarandra. Kravmaskinernas tid hade
börjat.”
utan också for politiken som medel. I
Sverige – skriver Rosenberg- började
framfor allt moderatema och nyliberala
intellektuella tala om behovet av ett
radikalt systemskifte, genom vilket de
politiska beslutens roll i människors liv
skulle reduceras och det lilla samhället
tillåtas växa på det stora samhällets bekostnad. Systernskiftets uppgiftvar emellertid – menar Rosenberg – inte att
forändra politikens mål och medel utan
att ersätta politisk maktmed annan makt.
”Mot politik ställdes antipolitik”.
Rosenberg kan därvid inte rimligen
syfta på den systemskiftesdebatt som
moderaterna pläderade for redan i slutet
av 1970-talet. Det var ingalunda begreppet ”nyliberalism” som moderaterna då argumenterade for. De tog tvärtom
avstånd från själva begreppet nyliberalism och hävdade att ”liberal människosyn måste forenas med konservativ samhällssyn”. Den ”nya individualismen”
uppställdes som alternativ till den ”nya
otrygghet” som de menade att fortsatt
socialdemokratisk politik måste leda till.
De blev härvidlag sannspådda. På det
partipolitiska fåltet stod emellertid
moderaterna då isolerade av tvånget,
bland annat att i två borgerliga regeringar inte bryta det samarbete som då
– liksom nu – är nödvändigt for att
Systemskiftets uppgift forhindra socialistisk maktutövning.
Ur politikens nederlagväxte de häråren Härvidlag är det alltså svårt att folja
fram inte bara ett forakt for politiker Rosenberg. Det forefaller som om han
SVENSK TIDSKRIFT 249
argumenterar mot något slags politisk
anarki, något som knappast någon seriös
systernskiftesanhängare harförordat. Det
handlingsprogram som moderata samlingspartiet nu håller på att utarbeta, lär
vara helt främmande för sådana tankar.
Det torde tvärtom utgå ifrån att den
konservativa samhällssyn sompartiet alltid förvaltat bygger på den västerländska
rärtsstatens uppgift att åstadkomma en
friktionsfri och trygg social sammanlevnad mellan fria medborgare.
Rosenbergs slutsatser är emellertid
värda att ta på allvar: ”I ett par decennier
har medborgarskapsiden urholkats. Under sjuttiotalet av politikens övermod,
under åttiotalet av marknadens. De människor som handfallna och vanmäktiga
möter krisens och nedskärningarnas nittiotal, som nu häpna blir upplysta till och
med av socialdemokraterna om att de
beviljat sig själva förmåner som inte motsvaras av produktion eller inbetalningar
till socialförsäkringarna, och som nu i
vredesmodvändersiguppåt ellerutåtmed
krav på åtgärder tror inte längre på sin
egen suveränitet i några frågor. De troratt
de sommedborgare ärmaktlösa, därmedborgare skulle kunna göra mycket”.
Den svenska demokratins medborgare har med andra ord förespeglats en
makt som de inte besitter, rättigheter
som de inte kan förverkliga, möjligheter
som inte står dem till buds i deras egenskap av just medborgare. Detta är själva
kvintessensen i det avsnitt i Rosenbergs
skrift som bär rubriken: ”Medborgaren
som försvann”.
Aktivera medborgarskapsbegreppet
Den aktivering av medborgarskapsbegreppet som Rosenberg förespråkar
torde emellertid inte a de resultat han
eftersträvar. I vissa hänseenden kan i
själva verket motsatsen bli fallet. Jag
syftar inte på hans tanke att återskapa de
tidigare småkommunerna. Att med andra ord stryka ett streck över den så
kallade kommunreformen som genomfördes under 1960-talet och som reducerade antalet kommuner från ett par
tusental till knappt 300 samt ledde till
storkommuner med heltidsanställda
byråkrater och som försämrade både
kommundemokratin och det direkta
medborgarinflytandet.
Rosenberg vill emellertid gå betydligt längre i sin reformeringav politiken.
Han säger sig ”vilja se en federal omdaning av Sverige, dvs att kommuner,
regioner och stat, var för sig med ett
direkt mandat från folket, tydligt skiftar
ut makt och uppgifter sinsemellan”. Jag
skulle vilja – fortsätter han – ”att en
europaunion tar hand om säkerheten
och valutan, att nationalstaten lägger det
konstitutionella anständighetsgolvet
(grundlag, fri- och rättigheter, brott och
straff etc), att regionerna tar hand om
åtskilliga av statens nuvarande uppgifter,
250 SVENSK TIOSKRIFT
och att konununerna var får sig eller i gamla nattväktarstaten. Men en god bit
samverkan, sköter allt som fårutsätter på vägen skulle vi säkerligen kunna
direkt kontakt med medborgarna”. komma med klart uppdragna gränser får
det beroendeskapande som kallas deRadikal avreglering krävs
Bortsett från Rosenbergs krav på en
övergång till en väsentligt reformerad
kommundemokrati, lär emellertid en
lösning av den svenska demokratins
grundläggande problem inte kunna nås
på de vägar Rosenberg anvisar. Det
eftersträvade systemskiftet kräver främst
en radikal avreglering av dagens genompolitiserade samhälle, en avreglering som återgermedborgarna den makt
över sin egen tillvaro och därmed sitt
inflytande över samhällsutvecklingen
som det goda folkhemmets rättsstatsbegrepp en gång syftade till. Klockan
kan självfallet inte vridas tillbaka till den
mokratiskt, strängt taget bara därfår att
det vilar på politisk majoritet. Vad som
erfordras är en väsentligt vidgad fri sektorfårmedborgarnas egna prioriteringar
och beslut inom ramen får rättsstatliga
garantier.
Vaddetärfråga omsammanfattadesfår
mer än 50 år sedan av den amerikanske
vetenskapsmannen och professorn W alterLippman iboken ”Frihetenssamhälle”
med orden: ”I ett fritt samhälle är det icke
staten somfårvaltar människornas angelä-
genheter. Den skipar rätt mellan människor som fårvaltar sina egna angelägenheter”.
SVENSK T!OSKR.IFT 251

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism