Print Friendly

Gösta Bohman; Jubileum och omprövning i tiden

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

jUBILEUM OCH OMPRÖVNING
ITIDEN
GÖSTA BOHMAN
I skarp kontrast till det av valrörelse uppfylld partiet frodas en intressant debatt i
socialdemokraternas idetidskrift Tiden. Där märks inte bara ett definitivt uppbrott ]råt!
marxismen utan också en självkritik mot 70- och BO-talensfelsteg. Men om framtiden är det
forifarande mycket tyst.
V
ad man än må tycka om den
socialdemokratiska idetidskriften Tiden, den håller
hög klass och tillåter även
kritiska röster att låta sig höras. Inte minst
under den nuvarande chefredaktören
Anne-Marie Lindgrens mandatperiod har
debatten varit långr friare än vad som varit
vanligt i socialdemokratiska pressalster.
Evigfråga
Tidens jubileumsnummer 1908-1993
(december 1993) bekräftar det betyget.
Dess samlande tema har varit den ”eviga
frågan” om att ”fa en effektiv produktion
att gå ihop med de ideologiska målen för
samhällsutvecklingen”. En fråga med vilken socialdemokratins motståndare i det
konservativa och liberala lägret ständigt –
och alltjämt – plågat partiet.
Det sätt på vilket Anne-Marie LindGÖSTA BOHMAN har bla11d am1at varit or<!fdralllle
i moderata samli11gspartiet (){h ek0110mimi11ister.
gren sökt besvara frågan är tankeväckande. Under rubriken ”Socialdemokratisk idedebatt” leder hon läsaren från
Hjalmar Branting över hela den långa raden av partiets ideologiska tänkare fram
till Ingvar Carlsson och avslutar skildringen med egna analyser, vilka är mera
inträngande och framåtsyftande än vad
det givna underlaget medger. Strängt taget är det just hennes kommentarer som
har mest att erbjuda kritiskt tänkande lä-
sare. De kan visserligen sägas sakna aktualitet som de nu – nära ett år senare –
inte avspeglas i den socialdemokratiska valrörelsen. Men just detta bidrar å andra sidan till att ge en belysande bild av socialdemokratins långsiktiga ideologiska dilemma.
Bortglömd tänkare
Anne-Marie Lindgren har generellt sett
velat tona ned det förflutnas mest provokativa uttryck för marxistiskt inriktad socialism. Hon vill i varje fall antyda, att det
föreligger skillnad mellan innehållet i de
234 SvENsK TIOsKRIFT
citerade ideologernas artiklar och de beslut som vid olika tillfållen fattats på LOoch partikongresser eller kommit till uttryck i partiprogram. De motsättningar
som därmed kommit att prägla den socialdemokratiska politiken – antyder hon
har lett till att den for allmänhet och politiska motståndare kommit att framstå
som mera socialistiskt aggressiv än vad
som formedlats i de återgivna inläggen.
Likväl har de balanserade synpunkter
som exempelvis Gustaf Mötler och –
framfår allt – Nils Karleby stått för, kommit i bakgrunden i hennes redovisning.
Hon nämner bland annat inte att Mötler
forordade en socialpolitik som ett instrument åt envar att garantera en minimistandard, inte det slags grundtrygghet
som dagens socialdemokrater uppställt
som mål. Även om hon särskilt
apostroferat Karlebys starka betoning av
marknadsekonomins och den enskilda
äganderättens betydelse, har Karlebys
successiva omtänkande och nästan totala
avståndstagande från den marxistiska
socialismens dogmer inte kommit till
klart uttryck i hennes tappning. Om det
är någon socialdemokratisk tänkare som
med åren ”glömts bort” i den socialdemokratiska idedebatten är det just Nils
Karleby.
Hägerströms naturrättssyn
paste tanke, den står sig, men det man i
allmänhet lägger däri, det leder in på en
väg, där dess gamla doktriner så små-
ningom måste söndermalas, och människorna lära sig förstå, att arbetet och mö-
dan äro oundgängliga skillnader mellan
människor efter duglighet likaså, och att
det aldrig kan bli tal om annat än att efter
förmåga jämka och bättra, men inte att
s~älpa (!) och sätta fraseelogier och pratmakare i högsätet får hederligt, arbetsamt
och dugligt folk!”
Hans syn på marknadsekonomin var
mycket fastare fårankrad än vad den är
långt in i dagens socialdemokratiska hegemoni. I sak underkände han den avlövning av den enskilda äganderätten
som socialdemokraterna sedermera systematiskt ägande sig åt med stöd av Hägerströms naturrättssyn. Anne-Marie Lindgrens skildring är i detta hänseende inte
rättvisande. Karleby forutsatte en äganderätt ”som inte kan urholkas så att både
den och marknadsekonomin bryts ned”.
Karleby gjorde rent hus med planhushållning, prisreglering samt liknande offentliga styrsystem. Han talade om partiets
”verklighetsfrämmande dogmatiska fraseologi”. De ”naturliga olikheterna mellan
människorna kommer man inte ifrån.
Konkurrensens innersta kärna och uppgift
är att släppa fram de livsdugligaste”.
Bara två år fore sin alltfor tidiga död skrev Vridit sig som maskar
Karleby till sin hustru: ”Men hederlig I den efterskrift till 1976 års faksimiluppskall man vara, och infcir en riktigt sträng laga av Karlebys postumt utkomna polieftertanke faller det mesta av den så kal- tiska testamente ”Socialismen infor verklade socialismen sönder – inte dess dju- ligheten” som Tage Erlander och Björn
SveNsK TmsKRif.T 235
von Sydow tecknade kan man därfor
utan svårighet finna, hur de båda vridit
sig som maskar i forsöken att ta Karlebys
teser att stämma med den då aktuella politiska forkunnelsen. De kan inte avhålla
sig från att stundtals fråga: ”Var fanns det
socialistiska? Var Karleby mitt i sin socialism liberal?”
Det skulle fora for långt att återge ens
en bråkdel av Anne-Marie Lindgrens
”recensioner” av den långa raden av socialdemokratiska ideologer och dessas forsök att forena de socialiseringssträvanden
som partiet ”officiellt” stod for med en
ansvarsmedveten effektiv ekonomisk politik. Att med andra ord besvara den
”eviga frågan” att engagera massorna
med de partipolitiska maktspråkens slagord men samtidigt verka for ökad produktion, produktivitet och fred på arbetsmarknaden.
Principer bröts
Hon stryker med all rätt under Saltsjö-
badsavtalets betydelse som ”hörnsten i
den svenska modellen byggd på samverkan mellan arbetsmarknadens parter i
ömsesidig omsorg om den produktion
vars resultat båda var beroende av”. Men
när hon senare kritiserar socialdemokraternas politik under 1970-talet, är hon
uppenbarligen inte villig att medge, att
den arbetsrättslagstiftning och den medbestämmandelag som ”var barn av 70-talet”, i realiteten innebar att Saltsjöbadsavtalets grundläggande principer bröts
sönder.
Anne-Marie Lindgren har helt forbigått 1975 års kongressrapport ”En demokratisk hushållning”, som i sitt extrema
socialistiska överhets- och planhushållningstänkande vred utvecklingens
klocka tillbaka flera årtionden. I rapporten tar bland annat skattebetalarna veta
att det är ”en onödig omväg” att forst
dela ut alla pengar som personlig lön och
omedelbart ta tillbaka en stor del i skatt
for att täcka kostnader for gemensamma
ändamål. Det är pengar som aldrig varit
avsedda for någon privat individuell användning. skattesystemet ska inte bidra
till att ge människor den felaktiga uppfattningen att den del av lönen som betalas i skatt är en personlig inkomst som de
tvingas ”offra” till stat, landsting och
kmrunun.”
Förbigången tankevärld
I själva verket belyser dessa rader socialdemokraternas ideologiska grundsyn på
skatteinstrumentet. Vad som ter sig
märkligt är emellertid att denna grundsyn
– liksom också socialdemokratins kvarvarande planhushållningsideologi – redovisades så frispråkigt så sent som 1975, då
allt – inklusive Anne-Marie Lindgren –
talade for att socialdemokraterna redan
forlorat den ideologiska debatten. Mot
den bakgrunden kan man kanske forstå,
att hon valt att forbigå 1975 års tankevärld i sin kartläggning av den långsiktiga
politiken.
Kritik mot löntagaifondema
Anne-Marie Lindgren är kritisk mot den
”marxistiskt influerade 60-talsdebatten
236 SVEN SK TIOSKRIFT
med dess spets riktad mot kapitalism och
privat ägande”. Hon hänvisar samtidigt
till att debatten om arbetslivets forändring byggde på den gamla funktionssocialistiska linje som socialdemokraterna
fciljt- främst efter Wigfors – och som syftade till att ta över ”bestämmanderätten
men inte själva äganderätten”. I sakfrågan
är hon emellertid oklar. På motsvarande
sätt som de många socialdemokrater konsekvent varit, vilka gjort gällande att den
urholkning av äganderätten, som funktionssocialismen i både sak och princip
innebar, inte utgjorde ett lika stort hot
mot äganderätten och därmed också mot
marknadsekonomin som en öppen socialisering av själva ägandet. Hon har däremot velat komma åt löntagarfondstanken
som sådan – som hon anser stred mot det
funktionssocialistiska tänkandet och vars
hantering hon även i övrigt tar klart avstånd ifrån. Både LO och partiet kritiseras
får det sätt som fonddebatten kom att
hanteras.
strukturella problem
En mindre lyckad effekt av 70-talsdebatten var – skriver hon – benägenheten att avfärda även ofrånkomliga ekonomisk realiteter som bara ”privat vinstintresse”. Medan 1940-talets sociala reformatorer var till ytterlighet medvetna om
att välfärdsbygget måste ske i takt med
produktionsökningen, hade 70-talsdebatten tenderat till att avfärda resursargumenten med ”ideologiska argument
om vadjämlikheten krävde”. Man lademenar hon – därvid större åtaganden på
produktionen, i form av sociala förmåner
och löneökningar, än vad den på bara
några års sikt skulle visa sig klara. Och när
de strukturella problemen till sist på 80-
talet blev uppenbara, fick socialdemokraterna svårt att ta till sig insikten, att de offentliga utgifterna måste dämpas. Då sågs
kritiken bara som utslag av ”borgerligt
tänkande”, inte av reala ekonomiska problem. Debatten blev utpräglat defensiv
just på områden som varit partiets starkaste: ”ekonomin och den sociala välfärden”. Hon talar i det sammanhanget om
”interna gräl” och ”bristande forn1.åga”
att ta itu med de konkreta problemen.
Detta – hävdar hon – var desto mer
olyckligt, som högern då befann sig på
ideologisk offensiv och ”egentligen for
forsta gången under 1900-talet, utmanade den vänstertolkning av samhällsutvecklingen som formats av socialdemokrati och liberalism”.
Högern varförst
Högerns uppmarsch var ”naturligtvis en
reaktion mot 60- och 70-talsvänstern, en
uppmarsch som var både grundligt forberedd och välorganiserad”. Men framgångarna berodde delvis också på ”att
den nya högern identifierat vissa problem, som människor upplevde som relevanta – bland annat just stelbentheter i
den offentliga sektorn – och på forändringar i samhällets sociala struktur”.
Bland annat hade nya grupper börjat reagera mot de höga skatter, som de stora
socialförsäkringssystemen och de alla omfattande offentliga tjänsterna krävde. Det
SVEN SK T!DSKRIFT 237
var ”de som kallades höger” som tidigast
skönjde dessa nya problem, medan socialdemokratins olycka var, att denna forsinkade bild av den nya verkligheten också
forJamade fonnåganatt hitta nya konstruktiva sätt att ta itu med problemen”.
Nya utmaningar
Efter detta senkomna medgivande av
”socialdemokratins skuld” borde vi av
Anne-Marie Lindgren ha kunnat vänta
oss åtminstone en skiss till en ny politik,
som skulle kunnat bidraga till att lösa nya
utmaningar, infOr vilka den kravlösa generella välfårdspolitiken och det nya
kunskapssamhället skulle ställa de politiska partierna – enkannerligen socialdemokraterna.
Med andra ord ett ideologiskt svar på
de två frågor, varmed Anne-Marie Lindgren avslutar sin intressanta och uppriktiga expose. Nämligen for de forsta, hur
flyttar man makten så att produktionen
fungerar i de många människornas intresse, inte bara fatalet kapitalägares? Och
– for det andra – hur skapar man de gynnsammare villkor for produktionen, som
behövs for att den skall uppfYlla människornas behov, utan att själva dessa önskningar pressar produktionen for hårt?
Och – slutar hon – svaret på dessa frågor
måste lösas på det nya tjänstesamhällets
villkor. De handlar om ”att ge människorna makten över det egna livet och det
egna samhället”. Att med andra ord – men
detta är min egen slutsats – övergå från det
kollektivorienterade formyndarsarn.hället
till det individinriktade, som ger de enskilda individerna större och ökade möjligheter att ta ansvar for sitt eget liv och sin
egen tillvaro.
Intetsägande
Utvecklingen är inte given. Så avslutar
Anne-Marie Lindgren sin kartläggning.
Socialdemokraterna måste på samma sätt
”som under 20- och 30-talen” våga en
omprövning av egna etablerade uppfattningar” – ”att ge människorna makten
över det egna livet och det egna samhället” – men på det nya tjänstesamhällets
villkor. ”De måste utnyttja de möjligheter som kunskapssamhället ger att forstärka alla löntagares position.”
Vilka krav detta ställer på sikt, därom
forblir läsaren emellertid ovetande. De
”punkter for omprövning” som hon
”diskussionsvis” for fram är minst sagt intetsägande. Märkligt är också Anne-Marie Lindgrens begränsning till alla ”löntagare” när hennes vädjan borde ha riktats
till ”alla medborgare”. Därfor att det är
den svenska demokratins framtid och
struktur som det ytterst är fråga om.
Tystlåtna
Därmed står hon – liksom det egna partiet – i årets hårda valrörelses sista skälvande minuter i sak svarslös och passiv
infor den krävande framtidens behov av
ett radikalt omtänkande. Om själva behovet – eller om tvånget – härvidlag, är
hon uppenbarligen lika klart medveten
som de många kritiska debattlystna unga
partivänner, vilka just dessa avgörande
dagar fOrhåller sig märkbart tystlåtna.
238 Sv EN sK TmsKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner