Print Friendly

Gösta Bohman; Ingvar Carlsson om politisk moral

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GÖSTA BOHMAN:
Ingvar Carlsson om
politisk moral
Då statsministern talade till studenterna i Lund om moralen i
politiken berörde han löftespolitikens begränsningar. Men han
avslöjade också sin övertygelse
om att långsiktig politisk verksamhet är att betrakta som ett
slags social och moraliskt högtstående ingenjörskonst överordnad de enskilda medborgarnas
triviala strävanden och egoistiska bevekelsegrunder.
Dagens svenska kris är en
följd av kontrasten mellan allmän släpphänt löftespolitik under mer än 1Oår och den omgivande ekonomiska verklighetens bistra krav. Sådan kortsiktig löftespolitik får inte ett ansvarigt regeringsparti ägna sig åt,
skriver Gösta Bohman.
Riksdagsman Gösta Bohman är
f d partiordförande för Moderata
samlingspartiet. Han har varit
statsråd och chef för ekonomidepartementet.
I
nför studenterna i Lund den 5 december förra året försökte Ingvar
Carlsson reda upp den komplicerade
skillnaden mellan tillåtna och icke tillåtna
löftesbrott. ”Moralen i politiken” var temat för hans försvarstal.
”Politik handlar aldrig om bara en frå-
ga”, förklarade han. I den praktiska verkligheten gäller politik flera frågor på en
gång. Genuina målkonflikter kan uppkomma. ”Ett mål kan behöva offras för att
ett annat mål skall kunna upprätthållas.
Särskilt tydlig blirkonflikten i ekonomiskt
bistra tider”. Därför – förklarade han –
blir frågan inte, omman skall ”svika” eller
inte. I ett sådant läge blir någon form av
”svek” ofrånkomligt.
Han hänvisade bl a till omöjligheten att
med säkerhet spå om framtiden. Även
experter kunde spå fel. Ju ”större osäkerheten är i samhälle och ekonomi, desto
försiktigare måste man vara med precisa
löften”. Detta sade sig Ingvar Carlsson
numera ha fått lära sig.
Visst finns det anledning att rikta invändningar mot Ingvar Carlssons mångtydiga prat om löftespolitikens begränsningar. I grund och botten avslöjar han
emellertid i sitt ytliga resonemang någonting betydligt mera djupgående, nämligen
sin övertygelse om att långsiktig politisk
verksamhet- kantad med varierande mål
och löften – alltid vore och måste vara att
betrakta som ett slags social och moraliskt högtstående ingenjörskonst överordnad de enskilda medborgamas triviala
strävanden och egoistiska bevekelsegrunder. Beklagligtvis – tycktes han mena –
var visserligen denna politiska planeringsverksamhet – som alltid hade människomas och landets bästa för ögonen –
förenad med risker för bakslag, som även
den skickligaste politiska ingenjör kunde
ha svårt att förutse och gardera sig emot.
Men även om den goda viljan inte alltid
räckte till, måste man utgå ifrån att den
alltid förelåg hos samhällets politiska
företrädare.
Ingvar Carlssons försvarstal bygger
med andra ord påjust det slags socialistiska planeringspolitik, som havererat i land
efter land under de senaste åren och som
förutsätter att medborgama som individer inte förstår sitt eget bästa och därför
måste ledas av överheten och styras mot
IngvarCarlsson ärså låstavsinideologiska belastning, att han inte kan
se de möjligheter som frihetens väg
öppnat i land efter land.
bestämda ovanifrån fastlagda mål. Målen
kan visserligen ibland – och främst i
osäkra krislägen – stå i konflikt med
varandra, rnen detta är oundvikligt och de
kan därför behöva ändras eller omprövas
med tiden. Att målen är välmenande och
allvisa ger legitimitet åt löftespolitiken,
även om precisering av löften borde ske
med viss försiktighet när ”osäkerheten i
samhälle och ekonomi” var stor.
Detta Ingvar Carlssons resonemang
kan sägas bekräfta, vilken övertygad socialist han i själva verket är. Trots allt vad
de senaste åren ådagalagt om omöjligheten för en elit av politiska makthavare och
byråkrater att leda ett folk till välstånd
och välfärd i frihet, är han så låst av sin
ideologiska politiska belastning, att han
inte kan se de möjligheter som frihetens
väg öppnat i land efter land för en ny
marknadsinriktad s k individorienterad
demokrati.
–·—-…..:…….• – – –
111
Ingvar Carlsson framstår därmed som
främmande för det fascilierande samspel
mellan många hundratusentals enskilda
krafter, viljor och tankar som formar ett
modernt samhälle inom ramen för en fri
marknadshushållning. Han har ingen förståelse för att statsmaktemas grundläggande uppgift i en öppen demokrati måste vara – inte att detaljstyra, kontrollera,
reglera och behärska individernas liv och
tillvaro – utan att förstärka och garantera
i det allmänna rättsmedvetandet förankrade samlevnadsregler nödvändiga för en
friktionsfri och trygg samhällsutveckling.
Att med andra ord trygga rättsstatens bestånd och kvalitet samt medborgarnas frihet, oberoende och självständighet även
gentemot de politiskt valda statsmakterna.
Frihetsminister i en
förbudsmonarki
Redan som s k ”frihets- och framtidsminister” under Olof Palme vittnade Ingvar
Carlssons inlägg om att han saknade elementär förståelse för denna frihetliga
samhällssyn som under de senaste åren
alltmer befåsts i vår nära omvärld. Det är
därför som Ingvar Carlsson råkar i det dilemma som han – tydligen omedvetet –
avslöjat både i sitt ”försvarstal” och- tidigare – i den praktiska politik som lett till
Sveriges ekonomiska och politiska misslyckanden.
För några år sedan, kort före sin död,
skrev den frispråkige, radikale skribenten
Allan Fagerström en ytterligt kritisk artikel i Aftonbladet. Den var inte hövlig –
det brukade Allan Fagerströms artiklar
inte vara. Den var nedgörande för Ingvar
Carlsson.
112
”Inget annat land i den kända världen
har någonsin utnämnt en minister med
dessa funktioner – dvs framtids- och frihetsfrågor. Ingen annan minister i något
annat känt land har heller någonsin gått så
bet på sin uppgift.”
Fagerström fortsatte: ”Ingvar Carlsson
har naturligtvis en omöjlig position. Att
vara frihetsminister i en förbudsmonarki
med ett klart förmyndardemokratiskt styrelsesätt är detsamma som att direkt utmana löjet. Och det har Carlsson märkvärdigt lätt för att göra.”
Artikeln var som sagt elak. Men den
var skriven i helig vrede. Och utvecklingen i världen har efter Fagerströms död visat hur rätt han hade i kritiken mot den
som tror att politiker med ”planeringspolitik” kan reglera både framtidens och frihetens villkor.
Moralens och sanningens roll
Ingvar Carlssons Lunda-föredrag bar titeln ”Moralen i Politiken”. Det finns därför skäl att utvidga analysen av hans försvarstal från den politiska ideologiska
bakgrunden till moralens och sanningens
roll på det vardagliga och konkreta partipolitiska fältet. Ingvar Carlsson förbigick
ju det väsentliga i den allmänna kritik som
– även i hans eget parti- riktats mot socialdemokratisk löftespolitik generellt sett.
Jag syftar på att de socialdemokratiska regeringarnas vallöften ofta, ja nära nog i regel, stått i strid med samhällsekonomins
givna reala förutsättningar. Betecknande
är att just detta utmynnat i dagens svenska
kris – en följd av kontrasten mellan allmän släpphänt löftespolitik under mer än
20 år och den omgivande ekonomiska
verklighetens bistra krav. Den konflikt
mellan mål och medel som Ingvar Carlsson åberopat till sitt försvar har med andra ord varit självförvållad och inte berott
på oförutsedda händelser, ändrade konjunkturer eller s k experters misstag.
Sådant hör till politikens vardag, liksom också att förgylla egna alternativ och
att baktala andras – kan man måhända
påstå. Att blunda för trista realiteter och
att skildra möjligheterna i grälla färger.
”Allt ordnar sig nog bara vi vunnit valet,”
– så kan det låta! Det kan synas politiskt
De socialdemokratiska regeringarnas vallöften har ofta, ja nära nog i
regel, stått i strid med samhällsekonomins givna reala förutsättningar.
naivt att kritisera sådant, även om det är
just detta som allt flera väljare reagerat
emot. Ett ansvarigt regeringsparti måste
likväl, om det gör anspråk på moral och
ärlighet – och det var ju det Ingvar Carlsson gjorde i Lund – sträva efter att ”reformförslagen” ligger i linje inte bara med
den bild partiet själv före valet tecknat av
samhällsekonomins styrka eller svaghet
utan också med den verklighet det vet sig
vara tvingat att hantera eftervalet.
Kortsiktigt röstfiske
Det är mot denna bakgrund som man har
att bedöma exempelvis löften om utbyggd
föräldraförsäkring och barnomsorg, sex
veckors semester, avveckling av kärnkraften, förslag om löntagarfondernas förstärkning med aktie- och fastighetsköp –
allt löften som avgivits i ett läge då Sveriges ekonomiska kris börjat framträda
med allt större tydlighet.
När partiet i regeringsställning ägnar
sig åt sådana kortsiktiga allmänna röstfis- . keåtgärder, finns det anledning att tala om
”svikligt” handlande. Men om detta slags
”allmänpolitiska moral” hade Ingvar
Carlsson ingenting att säga i sitt långa
Lunda-anförande.
Myten om borgerligt vanstyre
Han förbigick också de moral- och sanningskrav som han och hans parti obestridligen och konsekvent bröt emot både
i opposition under de sex borgerliga regeBegreppet ”ansvar för landet” och
för dess ekonomilyste underde socialdemokratiska oppositionsåren
helt med sinfrånvaro.
ringsåren och efter det att socialdemokraterna återtagit makten 1982. Jag syftar
bl a på mytbildningen om det borgerliga
s k vanstyret som fortfarande odlas i snart
sagt alla politiska debatter, trots att socialdemokraterna under sina år i opposition
inte själva haft något realistiskt och ansvarsmedvetet alternativ till den dåvarande regeringspolitiken. I stället hade de på
så gott som varje punkt kastat fram politiskt ”matnyttiga överbud”. Om dessa hade realiserats, skulle de ha förorsakat vårt
land obotliga skador. Begreppet ”ansvar
för landet” och för dess ekonomi lyste under oppositionsåren helt med sin frånvaro.
De borgerliga tillträdde som bekant i
en utpräglad långvarig internationell lågkonjunktur och fick ta i arv efter socialdemokraterna en fundamentalt misskött
svensk samhällsekonomi och ett av höga
113
lönekostnader och skatter förlamat nä-
ringsliv. Då befann sig Sverige i en kris
allvarligare än någon tidigare efter första
världskrigets slut. I det läget gjorde den
socialdemokratiska partistyrelsen under
Olof Palmes ledning följande helt fantastiska lägesbeskrivning:
”Under socialdemokratisk ledning har
den svenska ekonomin förstärkts och utvecklats kraftigt. Vårt land kännetecknas
av hög sysselsättning, effektiv produktion,
stora investeringar, sunda statsfinanser
och en i internationell jämförelse måttlig
prisstegringstakt Den svenska ekonomin
är stark.”
Men när socialdemokraterna väl återkommit i regeringsställning fick vi en offentlig ursäkt av självaste Kjell-OlofFeldt:
”Det vore mig fjärran att glorifiera vår
oppositionspolitik under de där sex
åren . . . en hel del av vad vi då sa och
gjorde borde kanske ha varit osagt och
ogjort. Ska vi skylla på något, så var det
kanske vår ovana med situationen. Ingen
av oss hade upplevt att befinna sig i opposition tidigare. Människan lär sig med
åren. Det gäller också politiker . . .”
Pris- och kostnadsutvecklingen var under de borgerliga åren – precis som nu –
ytterst besvärande. Men så hade den varit
redan innan de borgerliga tillträdde. Lö-
nekostnaderna under de två åren före
1976 års val hade stigit med nära 45 procent. Jag hade som ekonomiminister därför vädjat till löntagarorganisationerna
om återhållsamhet. Men Kjell-Olof Feldt
gick till angrepp:
”Vågar han än en gång påstå att svensk
industri förlorat sin konkurrenskraft därför att våra lönekostnader stigit mer än
andra länders? Vågar han upprepa sitt utfall mot löntagarna och höja pekpinnen
114
med krav på att lönerna inte får stiga mer
än 5 procent?”
Det ökande budgetunderskottet var ett
stort problem för de borgerliga. Socialdemokraterna gör all~ämt stor sak därav.
Men de föreslog själva aldrig några besparingar. Tvärtom bara ökade utgifter.
När valsegem väl var vunnen kunde Feldt
emellertid åter tala sanning:
”Vi var själva med och krävde stöd till
dittan och dattan, när vi befann oss i opposition. Det skedde inför en kris, som
överraskade oss och vars omfattning
skrämde oss.”
Och den socialdemokratiska tidskriften Tiden skrev i ett särskilt budgetnummer 1982: …budgetbristen har inte sin
grund i de borgerliga regeringarnas vanstyre. Den hade ”djupare rötter långt tillbaka i 1960-talets värld”.
Bankekonomen socialdemokraten
Nils Lundgren fyllde i: ”Åren närmast fö-
re de sex borgerliga regeringsåren var en
förfallsperiod för socialdemokratisk ekonomisk politik, då det var nästan fritt fram
för unga centralbyråkrater att öka sin
egen tillfredsställelse på jobbet med hjälp
av offentlig maktexpansion.”
Våren 1980 drabbades Sverige av en
arbetskonflikt till sin omfattning större
och allvarligare än 1909 års storstrejk.
Sverige – och Stockholm – stod still flera
månader. Den ledde till mer än 10 procents lönekostnadsökning, många miljarder i förlorade exportinkomster samt
minskat förtroende för Sverige utomlands.
Olof Palmes kommentar var helt osannolik: ”Uppgörelsen låg kanske ekonomiskt lite för högt Men långsiktigt ~änar
socialdemokratin på konflikten. Människorna har sett att arbetarrörelsen slår
vakt om välfärden.” …… Lönekostnadsökningarna är ”samhällsekonomiskt berättigade”.
Olika syn på politisk moral
Nu efteråt kan man tycka att det är enbart
lustigt att ägna sig åt detta slags poetiska
betraktelser. Men då var det – för att citera dagens Allan Larsson – ”blodigt allvar”. Då gällde det folkets förtroende för
den borgerliga regeringen och dess möjligheter att lösa svåra problem som angick
Lönekostnaderna hade de två åren
före 1976 års val stigit med 45 procent.
hela nationen. Då gällde det – precis som
nu – attförsöka få folk att begripa att Sverige befann sig i kris. Då gjorde socialdemokraterna allt för att förringa krismedvetandet Medan dagens borgerliga opposition stödjer -ja rentav överträffar – regeringen i den krisbekämpning som den
sent omsider börjat bedriva. Så annorlunda kan ansvaret för landets ekonomiska
hälsa hanteras. Så olika ser socialdemokrater och moderater på politisk moral.
Häpnadsväckande manifest
Den s k valplattform som socialdemokraterna bestämt sig för att gå till val på bekräftar den brist på moral, sanning och
öppenhet som jag här påvisat. Plattformen är utarbetad av LO och partiet gemensamt. Dess syfte har varit att ena parti
och fack inför valet och att därutöver utgöra underlag för valrörelsen. Resultatet
har blivit ett i sak platt och intetsägande
dokument – så intetsägande att alla fakta
omvårtlandsekononriskabekynuneroch
om orsaken till dem lyser med sin frånvaro.
Kritiken mot de borgerliga partierna är
dessutom så exempellöst ovederhäftig, att
inga tänkande väljare lär kunna ta den på
Så olika ser socialdemokrater och
moderaterpå politisk moral.
allvar. Strängt taget är manifestet i det
hänseendet häpnadsväckande i sin underskattning av väljamas tankeförmåga.
Jag återger bara ett exempel: ”Skiljelinjen i svensk politik på 1990-talet” -heter
det – ”går mellan socialdemokratin, som
menar att Sverige genom beslutsanuna
politiska åtgärder kan föra en ansvarsfull
ekononrisk politik, stimulera den ekononriska utvecklingen och åstadkonuna en
115
rättvis fördelning och dem som anser att
politikens verkningskrets ska minimeras
och att klyftorna ska öka. skiljelinjen i
svensk politik på 1990-talet går mellan
socialdemokratin, som tar ansvar för den
fulla sysselsättningen och genom fackligpolitisk samverkan vill skapa det goda arbetet, och dem som överlämnar villkoren i
arbetslivet åt marknadskrafterna.” (Min
kursivering.)
Sådant trams anser sig socialdemokraterna kunna gå till val på, trots att det varit
de själva som genom sin politik på 20 år
förvandlat det förut ”rika Sverige” till en
nation med lägre tillväxt och högre inflation än andra med oss jämförbara länder,
med i stort sett obefintliga reallönehöjningar och ökande klassklyftor samt med
brant stigande arbetslöshet. Och krisen
har drabbat Sverige trots att de internationella konjunkturerna under de senaste
tiotal åren varit exeptionellt goda.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner