Print Friendly

Gösta Bohman; Ingmar Bergman; och hans tid

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GÖSTA BOHMAN:
Ingmar Bergman
ochhans tid
Svensk Tidskrift har bett Gösta
Bohman skriva om Ingmar Bergmans självbiografiska bok ”Laterna Magica”.
Riksdagsman Gösta Bohman
har varit ekonomiminister och
ordförande i Moderata samlingspartiet.
E
n recensent skall inte gå till verket
med förutfattade meningar. Har
han sådana bör han avstå. Eftersom jag ofta inte förstått.och rentav ogillat
Ingmar Bergmans framträdande i skilda
sammanhang, borde jag ha avvisat Svensk
Tidskrifts begäran att recensera hans i
höst utgivna bok ”Laterna Magica”.
Nu gjorde jag inte vad jag bort göra.
Och jag ångrar mig inte. Ingmar Bergmans bok är helt enkelt fascinerande. Den
är präglad av en osedvanlig stilistisk skärpa. Den är målande och dramatisk. Den
är stundtals dödligt bitter och omänsklig,
stundtals levande humanistisk. Den är
t o m. ibland överraskande rolig. Och den
är – inte minst – självkritisk. Man lägger
inte boken åt sidan.
Om Ingmar Bergman inte hade ägnat
sitt liv åt dramatik och filmskapande, borde det litterära fältet ha givit honom minst
lika stora – ja, kanske rentav större –
framgångar än scenens och dukens värld.
Laterna Magica är intressant även ur
andra synvinklar. Den reser frågan om
Ingmar Bergman själv, om hans personlighet om de drivkrafter som format hans
liv samt om den yttersta grunden till den
fanatism, den intolerans och den egocentricitet som drivit honom genom hans
färgstarka och motsägelsefyllda liv.
Min egen livscykel har – men på helt
andra fält – i stort sett löpt parallellt med
hans. Första gången jag fick – i vart fall
indirekt – kontakt med Ingmar Bergman
var i början av 1920-talet, då jag konfirmerades av Ingmars far, den dåvarande
kyrkoherden i Hedvig Eleonora församling, Erik Bergman. Vi ”läste” i bottenvå-
ningen till det hus vid Storgatan i Stockholm där familjen Bergman då bodde.
Vår konfirmationslärare var formell, värdig till otillgänglighet, men omtyckt och
respekterad av oss alla. Av en fjortonåring
kan man inte begära förmåga till djupsinniga karaktärsbedömningar. Men även
om vår konfirmationslärare inte främst
framstod som kärleksbudets förkunnare
kunde nog ingen av oss i honom se den
dominerande hustyrann som Ingmar
Bergman tidigare tecknat, men som författaren nu i vissa nästan pastorala avsnitt
mildrar och uttalar varm förståelse för.
Nästa gång som jag – ehuru fortfarande indirekt- mötte Ingmar Bergman var i
samband med premiären på filmen
”Hets”. I sina uttalanden i samband därmed gorde han gällande att förebilden till
filmens sadistiske Caligula i Stig Järrels
rollskapelse var en lektor vid dåvarande
Östermalms läroverk. Denne hade under
många år varit·min lärare i engelska och
latin – en omutligt rättvis, lugn och skicklig pedagog, som inte hade några av de
nästan perversa drag som filmen tillskrev
honom.
”Hets”-debatten ledde till att denne
lektor nära nog bröts ned. Vår studentklass sökte på olika sätt stödja den avhållne läraren och tog i en gemensam insändare i någon av kvällstidningarna kategoriskt avstånd från den nidbild som Ingmar
Bergman tecknat.
I yngre år – även jag hade fått min första kontakt med filmen genom en Laterna
Magica i julklapp – var jag starkt fångad
av den filmkonst som utvecklades under
1910- och 1920-talen. Jag följde efter
måttet av tid och ekonomi tillgängligt experimentellt filmskapande. När Ingmar
Bergman långt senare formade sina filmer
hörde jag till gruppen av beundrande –
men ibland kritiska och ifrågasättande entusiaster.
491
Redan då framstod Ingmar Bergman
för mig som ett geni. Men genialiteten var
nästan alltid sammansatt. Inte sällan fanns
där drag av ett ofta frånstötande grävande
i människosjälens innersta. Åskådaren
både fängslades och stöttes bort. Jag beundrade konstnären. Jag kunde inte värja
mig mot hans lidelsefulla bildspråk. Men
jag tyckte inte om filmerna och dess aktö-
rer. Jag tyckte inte heller om mannen bakom verket och saknade ofta förståelse för
‘ hans bevekelsegrunder. De nedbrytande
drivkrafterna, den mardrömsliknande
bakgrunden och de ibland avskyvärda
personskildringarna förde tanken till medeltida kyrkomålningar. Efter hans filmer
lämnade jag aldrig biograflokalen oberörd. Ofta imponerad. Inte sällan beklämd och emotionellt skakad. Med den
obesvarade frågan: Vem är han, denne sagolika bildkonstnär? Vad vill han? Vad
driver honom att så gräva i själens svarta
mull?
Laterna Magica förklarar mycket av
det jag inte förstått. Men långt ifrån allt. Så
mycket dock att min uppskattning av
konstnären tilltagit och min aversion mot
personen falnat.
Ingmar Bergmans verksamma år har,
som sagts, följt mina egna. Åldersskillnaden- bara 7 år- har med åren blivit relativt sett mindre. Under våra aktiva liv har
Europa och världen över huvud taget
samt det svenska samhället stöpts om till
oigenkännlighet. Vi har båda upplevt hur
den borgerliga medelklassen med dess
traditionella värderingar gått i graven.
Hur klassamhället brutits ned och ersatts
av välfärdssamhällets organiserade tunga
maktstruktur. Hur sekulariseringen fortgått och tidigare styrande etiska och moraliska värderingar upplösts i takt med
J
492
den politiska kollektiviseringen av tankeoch kulturvärld. Vi har båda aktivt kunnat
följa den första efterkrigstidens kulturella
och politiska förfall, Kri.igerkraschen, det
ekonomiska sammanbrottet åren därefter, nazismens och fascismens explosiva
år, kriget i det dåvarande Abessinien,
spanska inbördeskriget samt de alltmer
tätnande krigsmolnen ute i Europa.
Sannerligen – dessa årtionden kan inte
sägas sakna dramatiska och omvälvande
upplevelser för den eller dem som i samhälls- och världshändelsernas smältdegel
söker stoff för sin talang och skaparförmåga.
Mot den bakgrunden framstår det för
mig som svårförståeligt att den brinnande
konstnären Ingmar Bergman kunnat till
den grad som framgår av den eljest skoningslöst och brutalt avslöjande självbiografin avskärma sig från verklighetens
värld. Det är en gåta hur en skarpsynt
iakttagare av Ingmar Bergmans natur
kunnat vara så opåverkad och aningslös
som han – av boken att döma- vill framstå. Det förefaller läsaren som om han
verkat i ett lufttomt rum. Eller att han varit så centrerad på sig själv och sitt arbete
att han uppfattat svallen från omvärlden
enbart som störande element för den egna konstnärliga verksamhet som Han –
med stort H -föresatt sig att fullfölja.
Det finns undantag, det medges. De är
få men har givits desto större tyngd och
grällare dramatisk färg. Jag syftar främst
på den av skattemyndigheterna drivna
processen mot Ingmar Bergman personligen. Kanske var det just därför som han
ägnat den så stort utrymme och skildrat
den med så intensiv självmedömkan och
så hett ursinne. Att liknande myndighetsutövning drabbat och drabbar mängder
L
av småfolk både i den tidens och vår tids
Sverige och kommit att tillhöra den svenska vardagen, detta tycks han inte ägna
mycken tanke. Själv flyr han landet. I stället för att stanna kvar och kämpa för ett
starkare och bättre rättssamhälle. Men
detta orkade han inte.
Den 9 april 1940 – en dag som drastiskt och skrämmande förändrade den då
aktiva generationens neutrala föreställningsvärld, tycks ha gått Ingmar Bergman
förbi blott som ett slags pseudohändelse.
”Världen rasar och skälver” – skriver han
visserligen. Men ”vi surrar beskäftigt och
en smula upphetsat … i en liten värld av
bekymmersam oordning, flit, ömhet och
duktighet”. ”Vi kan ju bara det här.” Det
som ligger utanför ”Husets tjocka murar”
är och förblir utanför.
Morgonen efter mordet på Olof Palme
var det – säger han – omöjligt att börja
dagens arbete. Plötsligt blev vårt yrke så
besynnerligt, när verkligheten brakade in
och massakrerade våra illusoriska lekar.
Då – först då – drar han paralleller med
den 9 aprils tyska ockupation av Norge
och Danmark. Samma dag skulle hans
amatörteater spela MacBeth i Sveaplansskolans aula. Han fick spela. Trots att skolan ”blev en förläggning och de flesta av
oss blev inkallade. På skolgården monterades luftvärnskanoner, golven i korridorer och klassrum var täckta av halm. Det
myllrade av mer eller mindre uniformerade soldater. Mörkläggning.”
Ja, så var det. Jag var med själv. Det förband jag tillhörde mobiliserade just i
Sveaplansskolan och den angränsande
folkskolan. Dag och natt tog vi emot inkallade värnpliktiga. De flesta nyktra och
djupt skakade. Några få onyktra och
vacklande av andra skäl än oro för vår natians fred och trygghet. Jag fick cykla hem
på natten för några timmars sömn, men
kallades tillbaka vid halvfyratiden på
morgonen. Gatorna låg tomma. Med hjälmen på huvudet och laddad pistol i livremmen återvände jag genom den ödsligt
ljusa aprilmorgonen. Ingen av oss – befäl
och inkallade bondpojkar från Västmanland och Värmland samt industriarbetare
från Stockholm- torde ha glömt den natten och dagarna därefter.
Men för Ingmar Bergman förefaller det
överhängande krigshotet närmast ha varit
en krumelur i kanten. Han talar mer om
sina bekymmer för den alltför lilla peruk
han bar och den Duncan-mask som kom
honom att likna en get. Likgiltighet eller
känslokyla inför verklighetens dramatik?
Eller vad?
Samma overkliga kallsinnighet – om
den motsvarar vad han kände – präglar
den syn han som nybliven regissör vid
Helsingborgs stadsteater återger med orden:
”Vi insåg dunkelt att ett världskrig rasade inpå knutarna” … ”Vi läste flyktigt
de allt svartare rubrikerna för att sedan
kasta oss över teaternotiserna. Flyktingströmmen över Sundet ägnades ett tankspritt intresse.”
Sveriges beredskap var god, förkunnade Per Albin. Men tydligen inte Ingmar
Bergmans teatervärlds!
Ingmar Bergman skildrar med humoristisk förståelse sina intryck i sextonårsåldern av någon månads vistelse för
språkstudier i ett tyskt kyrkoherdehem i
trakten av Weimar och mötet med den då
flammande nazistiska brasan. Av ytterligare en tidsmässigt sammanfallande
slump befannjag mig- samma år 1934-
på en en-månads cykeltur genom en stor
493
del av detta nya Tyskland. Jag känner igen
mig själv och mina erfarenheter i Ingmar
Bergmans skildring. Det var svårt att förbli opåverkad av den nationella hysteri vi
mötte bland småfolk i Gasthäuser och
krogar, på arbetsplatser och motorvägsbyggen. Det var ”fred och arbete” alla talade om. Och tycktes tro på.
Jag- skriver han – ”tumlade in i en
verklighet, skimrande av idealitet och
hjältedyrkan”…. ”Den yttre glansen bländade mig. Jag såg inte mörkret.”
Ingmar Bergman var som sagt inte ensam dessa år. Som han, var det många
som ”gladde sig åt Hitlers framgångar och
sörjde nederlagen”. Men det var då! Under de första åren av 1930-talet. Sedannär det blev klart vad som skedde – utpressningen mot Polen, Tjeckoslovakien
och Österrike, spelet med de västliga demokratiernas svaghet, kriget och judeförföljelserna – då om inte förr borde allt
tänkande folk ha insett hur ödesdigert hotet var mot allt vad europeisk civilisation
och västerländsk humanism innebar. Men
tydligen inte Ingmar Bergman! Det kan
inte vara sant!
Illa rimmar det dessutom mt::d hans
skildring av skolårens lärare. För dem har
han bara nedlåtande förakt till övers. Som
i”Hets”. Många av lärarna var nationalsocialister – skriver han – ”några av enfald
eller bitterhet mot uteblivna akademiska
avancemang, andra av idealitet och svärmeri för det gamla Tyskland”. Han talar
om ”samma skitiga magistrar och samma
skitiga pluggskola”. Och järnför Palmgrenska Samskolan med Östermalms Lä-
roverk. Den skola, där jag tillbringade åtta
skolår. Utan att upptäcka, vad han själv
säger sig ha sett.
Var befann han sig själv på värdeska- 494
lan? Jovisst utlämnar han hänsynslöst
också sig själv. Men en tonårspojkes senkomna dom över den tidens i regel självuppoffrande lärarkollegium vittnar mera
om pojkens än om lärarnas bristande omdömesförmåga.
På en punkt lämnar han likgiltighetens
elfenbenstorn och gisslar obönhörligt den
politiska sextioåttavärldens förödande
konsekvenser för teatern och det
konstnärliga skapandet. Som nybliven
chef för Dramaten föregriper han visserligen vad som sedan skulle komma och inför på eget bevåg med – säger han själv –
viss tvekan från skådespelarna ett slags
representantskap valt av teaterns ensemble. Det tycks ha fungerat tillfredsställande med – medger han – en chef som ”är
stark nog” att samspela med representantskapet.
Gentemot ”1>extioåttarörelsen” är han
oförsonlig. Han brännmärker fanatikern
och geniet Alf Sjöberg för dennes partipolitiska engagemang och strävan att förvandla teatern till ett ”vapen” för att ”tillsammans med de unga bestiga barrikaderna” då ”rörelsen blåste in över Dramaten”.
Själv blev jag vid något tillfälle av teaterns informationschef ombedd att medverka i en debatt tillsammans med Alf
Sjöberg å ena sidan och å den andra –
förutom jag själv – litteraturprofessorn
Svanberg i Uppsala samt en kulturföreträdare för LO. Debatten skulle gälla den
antikapitalistiska politiska grundsyn som
Sjöberg menade att Shakespeare velat avspegla i Coriolanus. Debatten slutade
med en slagen och förbittrad Sjöberg, ensam om sina politiska slutsatser. Dagen
efter ringde Drarnatens informationsperson och tackade. Det var nyttigt och härligt att någon gång få se Alf Sjöberg motsagd och nedkämpad – detta var hennes
kommentar.
Samma nyktra grundsyn avspeglar
även Ingmar Bergmans i övrigt uppskattande skildring av Sjöberg. Men för sextioåttatalets politisering har han som sagt
ingen som helst förståelse. Han talar om
”dödliga hugg mot utvecklingen”.”l stället
för frisk luft fick vi deformering, sekterism, intolerans, ängslig inställsamhet och
maktmissbruk.”
När det gäller det egna reviret – den
egna valplatsen – då skräder Ingmar
Bergman alltså inte orden. Han gör det
med rätta. Och med helig vrede.
Men i övrigt är han – eller förefaller
han vara – gåtfullt omedveten om den
brytningstid i vilken han verkar. Samtidigt
som han hämningslöst utlämnar sig till sina medmänniskors kritiska granskning, är
han påfallande sval inför det tidsskedets
dramatiska yttringar i vilket han ägnat en
stor del av sitt konstnärliga skapande åt
just den mänskliga förnedringens och
ondskans drivkrafter. Har han ansett att
det räcker med detta? Att han därmed
sagt sitt. Att omvärldens egen ondska blir
betydelselös.
Vad drev Ingmar Bergman? En otyglad
skaparvilja? Konst för konstens egen
skull? Driften att kompensera sig för hårda oförstådda barna- och ungdomsår?
Den ensammes och missaktades behov av
självhävdelse? Trycket från en dominant
far och en mor som värjde sig mot barnets
ömhetsbetygelser? Hatet mot den äldre,
intellektuellt rikt rustade brodern? Det
nedlåtande föraktet för den bortskämda
lillasystern? Allt sådant som man kan fmna mer eller mindre sporadiska tendenser
till i många familjer, men som sällan kommer till sådana uttryck och får sådana
följder som hos Ingmar Bergman.
skoningslöst avrättar han sin äldre
bror för dennes påstådda sadistiska försök att förkväva den yngre. Ingenting hos
Ingmar Bergman tyder på det förlåtande
sinnelag för begångna- verkliga eller förmenta – oförrätter, som hör till det normala i en familjegemenskap. Synen på
den numera avlidne och i livet olycklige,
svårt sjuke brodern präglas tvärtom av ett
till synes outsläckligt hat.
Jag har svårt att förstå sådant. Jag
minns mitt eget möte med Dag Bergman.
Det var i slutet av 1960-talet, då riksdagens statsutskotts första avdelning på väg
till Tanzania och Etiopien gjorde några
dagars uppehåll i Aten. Vi satt en ljum
augustikväll och pratade med den dåvarande chefen för den svenska Atenambassaden Dag Bergman. Dennes lugna, sakligt övertygande redovisning av
Greklands då väldiga problem, av det grekiska folket och dess historia hör till mina
ljusa minnen. Dag var svårt sjuk redan då.
Men ingen personlig bitterhet präglade
den kvällens samvaro.
Inte mötte vi gästande svenskar någonting av det ondskefulla och illasinnande
som den yngre brodern tillskriver honom.
Nu då denna högt begåvade man är
glömd av de flesta och försvarslös, borde
det finnas gränser för hat. Gränser inte
minst för en brors hat- och hämndkänslor.
Bristen på förmåga att förlåta återkommer även i andra sammanhang. Den teaterkritiker, som han en gång råkade i
slagsmål med här hemma och vilket förorsakat Bergman böter för misshandel, mö-
ter han långt senare i livet, berusad och
förfallen på en gata i Miinchen. Bergman
förkväver ögonblickets sentimentala im- 495
puls att räcka handen till försoning. Nej,
där går en ”dödsfiende”.Han bör förintas.
”Jag önskar honom många evigheter i helvetet, där han får sitta och läsa sina egna
recensioner”.
Jag har få förutsättningar att med bok i
handen psykologiskt förklara författarens
själsliv. Men när man försöker läsa i de
kort författaren själv lagt, blir den på-
trängande slutsatsen, att grunden till hans
känslokyla och människoförakt lagts i
hemmet och främst i den bundenhet vid
en modersgestalt som vägrat ge den ömhets- och förståelsetörstande pojken vad
han krävde under de första barnaåren.
Faderns roll av omutlig sträng och
kompromisslös domare som inte bara
förkunnade Guds förlåtande bud utan
också med hjälp av piska och rotting samt
andra mer eller mindre sadistiska uppfostringsmetoder sökte tämja en son som
inte lät sig tämjas, måste ha gjort Ingmar
Bergmans sökande efter moderns förstå-
else än mer förklarligt.
Kan det inte förhålla sig så att den värme han förgäves sökt hos sin mor försökte
han i vuxenlivet kompensera hos andra
kvinnor. Det kvinnoförakt boken vittnar
om och den tröstlösa kvinnajakt som han
själv öppet och ohämmat redovisar, fick
uppenbarligen inte gensvar förrän han
mötte den kvinna som nu delar hans liv
”när den sorglösa leken är oåterkalleligen
slut och ledan grinar i ansiktet”. Då har
”våra tveksamma liv äntligen haft mening
och färg. Det slappa horandet har förvandlats till kärlek. Det var som fan! Det
är som fan!”
I hur många av hans filmer går inte just
detta igen – den ensammes och ömhetstörstandes sökande efter gemenskap samt
den egna oförmågan att ösa ur förlåtel- 496
sens rika källor? I hur hög grad har inte
många av hans filmer präglats just av detta? Det godas kamp mot det onda. Och
svårigheten att avgöra vad som är ont och
vad som är gott. Och varför det blivit så.
Att han själv inte kände några gränser
mellan hat och kärlek, mellan vrede och
medkänsla, mellan den djupaste förtvivJan och det vildaste övermod, mellan styrka och sjukligt förakt, därom bär boken
vittnesbörd. Liksom också om sambandet
mellan kroppens och själens ohälsa. Åter
och åter kommer han tillbaka till de spö-
ken- de ”dämoner” – som ständigtjagar
honom och främst under nattens vargtimmar gastkramar och sliter. Av någon svårförståelig anledning använder han om
den ruelse och de plågoandar som tycks
ha varit hans ständiga följeslagare beteckningen ”dämoner”. stavningen torde vara
hämtad från Sokrates daimon som därmed avsåg goda skyddsandar.I latinet fick
ordet daemon en mer negativ innebörd
och har senare i demoner blivit något helt
ont och fördärvligt. Vad än Ingmar Bergman syftat på med sin ålderdomliga stavning, inte kan det ha varit något positivt.
Dämonen blev hans alter ego. Det dämoniska kom han aldrig undan.
Rädslan för livet självt kan förklara
många motsägelser i hans person. Hans
tragiska uppgörelse som chef för Dramaten med Olof Molander – ”teaterns stormästare i ständig konkurrens med Alf
Sjöberg” är talande. Enligt teaterstyreisens och sin egen mening ansåg han sig till
sist tvingad att avskeda sin gamle
läromästare. Denne varnade för det obehag som detta kunde leda till. Ingmar
Bergman genmälde att han inte ”var särskilt rädd av sig”. Jaså, det är ni inte? frå-
gade Molander stilla och såg på Bergman.
”Jag gratulerar. I så fall är era filmer duktigt påhittade.”
Den bok Ingmar Bergman skriver är –
trots alla reservationer och deras många
uttryck för självförakt och hänsynslöshet
– helt enkelt gripande. skiftningarna och
dagrarna, förmågan att teckna medarbetare och motståndare och inte minst hans
mjuka handlag i skildringen av stadsmiljöer och landskap ger boken ett läsvärde
som även hans bittraste vedersakare
tvingas erkänna.
Men än en gång. Mannen, vem är och
vad var han? Månne med Esaias Tegner?
Och med en viss travestering:
Ett bortglömt barn som kom i samkväm
sällan
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur hög, hur skön han
var.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner