Print Friendly

GÖSTA BOHMAN – ett porträtt av en partiledare

Av Redaktionen | 28 december 2006

Vi på Svensk Tidskrift är mycket glada att vi tillsammans med Lars Tobisson kan publicera detta underbara porträtt av Gösta Bohman. Porträttet är tecknat och framfört av Lars Tobisson vid Moderata Samlingspartiets 100 års firande i Riksdagshuset den 16 oktober 2004.

Med denna karamell vill vi önska ett riktigt gott nytt år!

Redaktionen för Svensk Tidskrift

.
.

Av Lars Tobisson
GÖSTA BOHMAN – ett porträtt av en partiledare

Scenen är Park Hotels lilla matsal på Karlavägen i Stockholm en höstdag 1973. I ett trångt bås har just tre män slagit sig ned till en arbetsmiddag, närmare bestämt en anställningsintervju. Den äldste, en gråsprängd gentleman i mörkblå, kritstrecksrandig kostym, spänner ögonen i den yngste och frågar: ”Och vad tror en sådan herre att han kan uträtta för Moderata Samlingspartiet?” Den tredje suger lugnt vidare på sin pipa.

Ja, ni har väl redan anat att de tre var partiledaren Gösta Bohman, partisekreterarkandidaten Lars Tobisson och AU:s ordförande Eric Krönmark, ansvarig för rekryteringen. Göstas provokativa fråga var ingalunda oberättigad. Visserligen hade jag just blivit fil. dr. i statsvetenskap, men jag hade dittills endast arbetat fackligt, aldrig politiskt. Jag var inte ens medlem i partiet, även om jag sanningsenligt kunde bedyra att jag alltid röstat rätt.

Och nu står jag här, drygt 30 år senare, och skall teckna Gösta Bohmans porträtt. Jag noterar att jag i programmet – till skillnad från Stig-Björn Ljunggren och Tommy Möller – presenteras, inte som statsvetare, utan som f.d. partifunktionär. Vidare har jag, återigen till skillnad från mina medporträttörer, inte åtnjutit bidrag från Arvid Lindmans 60-årsfond för att bedriva källstudier. Nere i Luxemburg har jag inte ens haft tillgång till mina egna gamla papper, som är prydligt uppställda i partiarkivet på Schönfelts gränd. Det måste därför bli en ovetenskaplig, mer impressionistisk framställning, som bygger på personliga hågkomster och reflektioner.

Jag skall inte bli utförlig om Göstas levnadsbana. De viktiga hållpunkterna är väl kända: född 1911, stockholmare men delvis uppväxt utanför Oslo, jur kand, reservofficer, direktör i Stockholms Handelskammare. Inträdet i politiken kom sent. Visserligen blev Gösta tidigt ledamot av Stockholms stads fastighetsnämnd, men han var noga med att han där företrädde näringslivet, och han ville inte ens vara partimedlem. I 1958 års extraval, vid 47 års ålder, blev han dock invald i riksdagen och avancerade sedan snabbt till statsutskottets ordförande, gruppledare, 1:e vice partiordförande och – efter striden med Yngve Holmberg – partiledare 1970.

Jag minns att jag vid den tiden som politiskt intresserad moderatsympatisör undrade hur detta skulle avlöpa. ”En mörkblå, folkilsk reservkapten och handelskammardirektör”, tänkte jag, ”inte kunde väl han återvinna gamla väljare och dra till sig nya?” Enda trösten var att det p.g.a. den nye partiledarens framskridna ålder måste röra sig om en övergångslösning – Gösta var ju nära 60 år gammal.

Men hej vad jag bedrog mig! Efter en ganska trög och besvärlig start hade Gösta tio år senare enat partiet, förnyat dess politik, fördubblat dess röstetal, förvandlat det från minsta borgerliga parti till största, fört in det i två koalitionsregeringar och, inte minst, försett det med en stark framtidstro.

När jag började samarbeta med Gösta, var det många som frågade: ”Hur klarar du att arbeta för en så krävande och kolerisk chef?” Jag brukade svara att jag hade många års träning med Bertil Östergren i SACO. Och fastän säkert ingen av dem skulle hålla med mig, vill jag påstå att dessa båda hade många likheter: förutom den korta stubinen, ivriga reservofficerare, samma brist på tålamod med dem som inte tänkte lika snabbt som de själva, samma negativa uppfattning om Olof Palme och – faktiskt – samma sviktande säkerhet om sin roll och sin egen ställning.

Visst fick Gösta sina utbrott. Vi hade några rejäla sammandrabbningar. Men inte fler än tre eller fyra under alla år. Och han var aldrig långsint. När det blåst över, återgick allt till det gamla vanliga igen.
Ibland har jag frågat mig om Göstas häftiga humör hade samband med hans nyss nämnda, för många säkert okända och oväntade, osäkerhet i den egna rollen. Denna tror jag i sin tur bottnade i en konflikt mellan hans höga ambitioner och hans tvivel på förmågan att leva upp till dem. Jag har också undrat om det inte var tur för Gösta att han så sent blev partiledare. Då hade en del kantighet hunnit slipas bort, hans fördragsamhet hade ökat, och efterhand som framgången infann sig, växte tilltron till den egna förmågan, och han blev mer avspänd.

Varför blev då Gösta Bohman så framgångsrik som partiledare?

Första förutsättningen var att han stod på en fast ideologisk bas, där han förenade en liberal syn på individ och ekonomi med ett konservativt förhållningssätt till politiskt arbete. Detta parades med ett tydligt krav på konsekvens i det politiska handlandet. Som partiledare frestas man ofta till kortsiktigt taktiska avsteg från den raka kursen. Nog hade det varit oändligt mycket bekvämare, om Gösta lite passivt stämt in i Olof Palmes och Sten Anderssons ensidiga fördömanden av de amerikanska bombningarna av Hanoi vid juletid 1972. Men i linje med teserna i hans gamla debattskrift ”Inrikes utrikespolitik” stod Gösta på sig, och det ledde till partiets första lyft i opinionsmätningarna under den nya ledningen.

Jag minns ännu vilken trygghet denna fasta förankring i ideologi och partiprogram skänkte. Politiska händelser inträffar snabbt och oväntat, och massmedia kräver kommentarer omedelbart. Vi skall komma ihåg att vi ännu levde före mobiltelefonernas tid. Många gånger ställdes Gösta och jag samtidigt inför samma nya frågeställning, han ute på kampanjresa och jag i Stockholm, eller tvärtom. Men jag lärde mig snart att om jag bara utgick från våra idépolitiska grundtankar, var det ingen risk för tvetalan. Och när jag sedan hörde Gösta på radion eller läste hans svar i tidningen, visade det sig att vi reagerat på samma sätt. Det slog aldrig fel.

Till Göstas framgång bidrog också hans formuleringsförmåga. Han var både retoriskt elegant och slagfärdig. I sina, ibland väl långa, anföranden och artiklar, senare i sina böcker, redde han på ett pedagogiskt sätt ut komplicerade sammanhang och presenterade övertygande lösningar. Och efterhand som han kände sig säkrare i sin roll, presterade han i debatter och vid presskonferenser spontana och drastiska formuleringar, som fick partisekreterarens hjärta att hoppa upp i halsgropen, men som oftast gick hem på något mirakulöst sätt.

Gösta var inte den som läste upp eller skrev under texter som andra hade satt ihop. Det kan ha sitt intresse att veta hur ett av Göstas många linjetal kom till. Det började med att någon av hans medarbetare, ofta Carl Bildt, fick till uppgift att skriva ett utkast. Det var inget eftertraktat uppdrag. Vi kallade det att skriva ett ”refuseringsunderlag”. För vi visste att ytterst få tankar eller formuleringar skulle återfinnas i den slutliga produkten. Men Gösta behövde utkastet som tändvätska. När han fick det, började han läsa, grymtande, ibland stönande. Efter att ha hunnit igenom kanske hälften, kastade han det åt sidan, tillkallade sin trogna sekreterare Birgitta Lundin, som jag sedan hade lyckan att överta, satte på röda Upptaget-lampan och började diktera, i timmar, ibland i dagar. Medarbetarnas uppgift blev sedan att stryka ned ordmassorna till högst en tredjedel. Men Gösta var själv sin främsta kritiker. Han putsade och polerade på texten för att den skulle bli alldeles kristallklar.

Här tangerar jag en annan viktig egenskap hos Gösta, som kanske förvånar en del: hans förmåga att lyssna och ta råd. Han var noga med att konsultera sina presidiekolleger Staffan Burenstam Linder och Eric Krönmark, kanske mest den senare. I riksdagsgruppen vände han sig särskilt till Ivar Virgin, utan vilkens synpunkter inget viktigt beslut fattades. Men han kunde också lyssna till tidigare motståndare och rivaler som Allan Hernelius och Bertil Lidgard.

Bland medarbetarna hyste Gösta stort förtroende för mina företrädare Sam Nilsson och Bertil af Ugglas. Den senares analytiska förmåga kom väl till pass, när Gösta formulerade sina teser om ”den nya otryggheten” och ”den nya individualismen”. Och han blev med tiden bara mer beroende av den intellektuella stimulans han fick av sina personliga sekreterare Carl Bildt och Olof Ehrenkrona.

Att Gösta kunde både lyssna och ta råd betydde inte att han köpte andras synpunkter rakt av. Ett exempel: På den tiden var en partiledares tillfällen till TV-framträdanden mer sällsynta än nu. Skulle Gösta uppträda i en Aktuellt-intervju till kvällen, gav det anledning till noggranna förberedelser. Gösta kunde för mig utveckla vad han tänkte säga. Några gånger hände det att jag föredrog en annan uppläggning och argumenterade för min uppfattning. För döva öron, föreföll det. Gösta insisterade på sin ursprungliga linje. Hemkommen, fylld av onda aningar, knäppte jag på TV-n. Efter ett tag märkte jag att jag kände igen vissa synpunkter som mina egna. Nästa morgon frågade Gösta vad jag tyckte. Jag kunde inte låta bli att lite stolt anmärka att jag hade känt igen vissa argument. Göstas svar var kort: ”Du sa ju att jag skulle säga så.”

Nu undrar någon: ”Fanns det inga kvinnor bland rådgivarna?” Därmed är vi inne på Göstas lätt stökiga förhållande till företrädare för det motsatta könet. Visst respekterade han 3:e vice gruppordförande Astrd Kristensson, och visst uppskattade han kvinnoförbundsordföranden Britt Mogårds friska framtoning. Men hans förtrogna var de inte. Kanske det var en bidragande orsak att Gösta placerade dem på andra sidan i partiledarstriden.

När mittenpartierna inlade veto mot ”Batongmormor” som justitieminister, krävde Astrid – inte utan visst provocerande syfte – som enda alternativ att få posten som försvarsminister. Det blev för mycket för Gösta. Hon som inte ens gjort värnplikten, än mindre gått kadettskolan. Det fick bli kapten Krönmark i stället, och Astrid blev – som det skulle visa sig – populär landshövding i Växjö.

Skärmytslingarna med Britt Mogård var många. Ofta fick partisekreteraren mäkla fred mellan partiets och kvinnoförbundets ordförande. Det var med stor möda jag förmådde Gösta att inför partistämman 1975 godta vårdnadsbidraget, och han muttrade länge om understödstagaranda. Och trots att han egentligen inte visste ett skvatt om aktuell skolpolitik, anade han intuitivt att Britts SIA-förtjusning innebar ett steg mot flumskolan.

Då var Ingegerd Troedsson mer på Göstas våglängd, och han var stolt att kunna lansera henne som vice talman.

Yngre kvinnor – inte minst journalister – kunde finna Gösta odräglig. Tillåt mig berätta en sann historia med min hustru Birgitta som medagerande. Gösta och Gunnel Bohman höll ofta representationsmiddag i hemmet. I samband med en nordisk konservativ partiledarkonferens i Stockholm var Birgitta fint placerad till vänster om Gösta med Norges nyblivne statsminister Kaare Willoch på sin andra sida. Gösta började genast anställa förhör om viktiga årtal i Sveriges historia. När Birgitta hade placerat både Poltava och Stockholms blodbad i fel sekel, blev det mycket ojande över tidernas förfall och ungdomens brist på historiska kunskaper. Kaare Willoch vred sig pinsamt berörd på sin stol. Men då gick Birgitta till motattack. ”Du är väl bra på engelska, Gösta”, frågade hon. ”Javisst!”. Det var nu en sanning med modifikation – i hans generation var man säkrare på tyska, och han hade specialstuderat franska. ”På brittisk engelska säger man `nju` för ny. Men hur låter det på amerikanska”, frågade Birgitta. ”Det blir mera som `no`, svarade Gösta. ”Hur uttalar de då namnet på sin huvudstad?” ”No York”, sade Gösta. ”Jaså, jag trodde det var Washington”, klämde Birgitta till. Medan Kaare Willoch skrattade så han höll på att ramla av stolen, blev Gösta först högröd i ansiktet och såg förolämpad ut. Men sen sprack han upp i ett leende. Gösta gillade att möta motstånd och få svar på tal. Med detta var Birgittas lycka gjord. Nu var det slut med tråkningarna, och de två blev bästa vänner. I många år kunde jag i posten hemma hitta brev till min hustru med Göstas handstil, där synpunkter utbyttes om aktuell svensk litteratur m.m.

Bakom svårigheten att umgås naturligt med kvinnor spårar jag också Göstas grundläggande osäkerhet. Ett annat, lite oväntat inslag härav var en ständig misstänksamhet. Han uttryckte ofta sin oro för att någon, kanske Staffan eller Carl eller jag, bara väntade på ett tillfälle att sticka en kniv i ryggen på honom. Jag minns att när han – mot slutet av sin partiledartid – för femtielfte gången ondgjorde sig över detta, jag svarade att den som försökte något sådant mot en så uppskattad partiledare skulle finna att han i stället begick harakiri.

Hade då Gösta några andra svagheter? Allting är relativt. Ingen av kvinna född kan förena alla de egenskaper som krävs hos en partiledare. Gösta var mera riksdagspolitiker än partiman. Ansvaret för partiorganisationen överlät han på andra – först på Eric Krönmark, och sedan – under regeringstiden – på mig. Han trivdes inte med att festa med partiombudsmännen eller att smörja moderatpressens ledarskribenter, något som kunde ha äventyrat hans ställning, om han inte visat sig så populär bland väljarna.

Gösta var också bättre som oppositionsföreträdare än som regeringsmedlem, han var mer idépolitiker och polemiker än administratör. Kanske var det därför han så relativt lätt kunde överge maktens sötma i kanslihuset och återvända till riksdagen. Mer än en gång förklarade han som ekonomiminister för riksdagsgruppen: ”Ni skall inte tro det är så roligt här uppe på maktens höjder – jag skulle mycket hellre vilja komma ner till er.” Det var kanske inte så diplomatiskt sagt, men just därför uttryckte det nog vad han själv kände.

Vad gjorde då Gösta Bohman så populär? Den hetlevrade överklassföreträdaren blev ju med tiden rentav folkkär. Jag tror att väljarna upptäckte hans brist på förljugenhet och förställning, hans äkthet. De såg att det under kritstreckskostymen fanns en skärkarl i rutig flanellskjorta med slidkniv i bältet, som slogs med renhållningsmonopolet i Norrtälje. Jag skulle som partisekreterare ha varit mäkta stolt, om denna folkliga framtoning varit en skapelse av partikansliets strateger, en PR-produkt. Men sanningen att säga blev vi både förvånade och smått generade, när vi inför ett val hade ordnat en journalistresa till Sundskär, där uppslutningen blev enorm, och det första alla gjorde var att fotografera och provsitta Bohmans dass.

Till Göstas charm hörde också hans impulsivitet och därmed sammanhängande benägenhet för förhastade uttalanden. När Carl Bildt och jag läste korrektur på den första memoarboken ”Så var det”, brukade vi skämta om att titeln rätteligen borde vara ”Det har jag aldrigt sagt”. Från den här synpunkten var 1979 års till slut så framgångsrika valrörelse en partisekreterares mardröm. Det började med att Gösta förklarade att farligare än kärnkraft var att cykla, och slutade med att han betecknade mittenpolitik som struntprat. Däremellan åstadkom han sitt kanske mest bevingade uttalande, det där om folk i sydliga länder som bor i plåtskjul och plockar bananer från träden. Dess tillkomst är betecknande för upphovsmannen. Dagens Industri hade uppdragit åt den vänsterradikale professorn Gunnar Adler-Karlsson att göra djupintervjuer med partiledarna. Vi fruktade det värsta, men till slut hade Gösta gett Adler-Karlsson en tid efter ett valmöte på Liseberg i Göteborg. Jag satt utanför det gamla värdhusets solheta vägg och väntade på att det skulle bli klart. Det tog en timme, det tog två, och kanske mer. När Gösta till slut kom ut, frågade jag hur det hade gått. ”Jag får kolläsa artikeln, innan den trycks”, var hans korta svar.

Några dagar senare, när Gösta vid ett tillfälligt uppehåll i valturnerandet var på partikansliet, kom han in till mig. Han stormade inte in som vanligt, utan närmast smög, och räckte fram ett papper. ”Du kan väl läsa det här”, sade han. Det var Adler-Karlsson-intervjun. Där fanns flera halsbrytande ordvändningar, men när jag kom till plåtskjulen och bananerna, hoppade jag högt. Jag rusade in till Gösta och begärde en förklaring. Gösta svarade lite generat med ett av sina favorituttryck: ”Tycker du det är lite tillspetsat?” Jag öste på om risken att anklagas för rasfördomar etc. Då kom det vanliga: ”Det har jag aldrig sagt! Jag skall ut och resa igen, så ni får ringa chefredaktören och begära en rättelse.” Jag minns inte, om det var Carl Bildt eller jag som nådde Bertil Torekull på telefon vid elvatiden på kvällen. Han lyssnade en stund på utläggningen om att det måste vara ett missförstånd och att Gösta Bohman aldrig skulle kunna säga något sådant, innan han levererade dråpslaget: ”Vi har det på band.”

Men väljarna var förstående och förlåtande, och moderaterna drog i valet förbi centern och blev största borgerliga parti.

Efter fyllda 70 år lämnade Gösta Bohman 1981 partiledarskapet. Men han blev kvar i riksdagen till 1991. Han lade sig inte i senare partiledningars arbete, han yttrade sig nästan aldrig på riksdagsgruppens möten, han satt inte i utskott, och han deltog i kammardebatten endast i de undantagsfall den rörde fritidsfisket eller någon annan känslig skärgårdsfråga.

Egentligen hade nog Gösta inte tänkt sig att vara kvar som riksdagsman, i alla fall inte så länge. Men vid samma tid som han avgick som partiledare, lämnade honom hans älskade Gunnel – först andligen och sedan också i fysisk mening. Det ekade tomt och ödsligt i den stora Östermalms-våningen. Gösta sökte sin tillflykt i arbetsrummet i riksdagen, som han fick behålla även sen han slutat som riksdagsman. Där kände han politikens puls slå. Och där utarbetade han sina runt om i landet uppskattade anföranden, artiklar och böcker.

Gösta Bohman blev bara mer populär med åren. Han fick sättas upp på valsedeln utan det föregående, näst intill obligatoriska deltagandet i provvalet. Risken var annars stor att han besegrade sina sentida efterträdare, som kandiderade i samma valkrets. Gösta blev också något av en kultfigur för särskilt de yngre, nykomna riksdagsmännen. Nu hade han tid med dem på ett sätt som han inte haft som partiledare och som de aktuella partiledningarna inte heller hade. Gösta deltog alltid i riksdagsgruppens tillställningar, där han hörde till de sista på dansgolvet.

En sista episod: Det var morgonen efter riksdagsgruppens julfest ett år då Gösta slutat som riksdagsman men formellt hade ställning som medarbetare på riksdagskansliet. Klockan var 10 över 9, när jag hörde honom komma in till min sekreterare Birgitta Lundin i rummet intill. ”Idag är jag sen. Det var trögt att komma upp ur sängen!” Jag kan än idag höra hennes replik: ”Gösta, jag tror inte någon hade invänt, om du så hade tagit hela förmiddagen ledig.”

Ja, så var det, Gösta Bohman. Sådan var han – skicklig och plikttrogen som politiker, stimulerande och framgångsrik som partiledare, en färgstark personlighet och äkta som människa.

Lars Tobisson, förste vice ordförande i Moderata samlingspartiet under 18 år (1981-1999), partisekretere 1974-1981 och riksdagsledamot 1979-2001 . Lars var också gruppledare för den moderata riksdagsgruppen under många år. Från den 1 januari 2002 till år 2006 var Lars ledamot i EU:s revisionsrätt i Luxemburg.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner