Print Friendly

Gösta Bohman; En bisarr biografi

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GÖSTA BOHMAN:
En bisarr biografi
Björn E1mbrant har skrivit en
biografi över Thorbjörn Fälldindock utan att bygga den på
samtal med denne. Resultatet
döms ut av Gösta Bohman som
här ger sin version av vad som
verkligen hände under de borgerliga regeringsåren.
För Gösta Bohman framstod
Thorbjörn Fälldin som en hederlig, noggrann man med karaktärsstyrka, en statsminister som
vinnlade sig om att inte ”köra
över” statsrådsko!leger.
Fd riksdagsmannen och moderate partiordföranden Gösta
Bohman har varit statsråd och
chef för ekonomidepartementet.
E
n god biografi anses förutsätta en
driven författare med stort intresse för den personlighet vars levnadsteckning och karaktär han bestämt
sig för att teckna, stark psykologisk inlevelse, kritisk källgranskning och hög grad
av objektivitet. Samt dessutom gedigna
kunskaper om den miljö som utgör bakgrund till och bidragit till att forma biografins objekt. Samt slutligen en van och
driven penna.
De två s k biografier som Björn Blmbrant skrivit – en om Olof Palme för
några år sedan och den nu aktuella om
Thorbjörn Fälldin – är både spänstigt
skrivna och lockande lättlästa. Analysen
av Olof Palmes personlighet förefaller
vara i stort sett träffande. Den som anser
sig känna Thorbjörn Fälldin och som
nära och dagligen samarbetat med honom under de för Blmbrants skildring
mest aktuella åren känner däremot inte
igen Fälldin i den bild som Blmbrant
tecknat. För honom framstår Fälldin som
en disharmonisk människa präglad av
tungsinne, inre svåra uppgörelser och till
sist av nära total uppgivenhet.
Den hederlighet, den noggrannhet och
den karaktärsstyrka som präglade Fälldins sätt att leda en av tre inbördes konkurrerande partier sammansatt regering
kommer därför inte till uttryck hos Blmbrant. Att beslut inte sällan kunde dra ut
på tiden – därav det av massmedia adopterade begreppet ”långbänk” – vittnade
främst om Fälldins respekt för arbetsfördelningen inom regeringen. Han ville
hålla ihop regeringen och inte ”köra
över” en statsrådskollega då det gällde
dennes egna ärenden. I det längsta sökte
han finna kompromisser som tillgodosåg
både dennes och regeringens helhetssyn.

Vad som hos oss – Fälldins kolleger –
väckte högaktning, blir för Elmbrant bevis på kraftlöshet och vankelmod. Mot
den bakgrunden framstår bokens omslagsbild med en till synes måndagstrött
”A-Jagare” inträngd i en skamvrå måhända logisk från Elmbrants synvinkel men
för oss andra som direkt förolämpande.
Det är inte den bilden som präglade våra
Även då det gäller den kritiserade
Aslingska industripolitiken har ett
omtänkande börjat komma till
stånd.
intryck av statsministen Thorbjörn Fälldin – intryck som bekräftats och vunnit
ytterligare styrka av dennes framgångsrika karriär på betydelsefulla samhällsområden efter utträdet ur partipolitiken.
Skrämmande ensidig skildring
Att Elmbrants skildring blivit så skrämmande ensidig kan bero på att han inte
ställt de krav på sig själv som borde ha
framstått som självklara för en biografiförfattare i sann mening. Hans analyser
är inte byggda på samtal med huvudföremålet Han har inte ställt frågor om dennes egna bevekelsegrunder eller om dennes egen uppfattning om fakta och uppgifter lämnade av andra personer eller
om annat material som han byggt sina
slutsatser på. Och i stället för att redan i
inledningen till biografin redovisa skälen
härför – att Fälldin var emot den biografi Elmbrant önskade ägna sig åt men sagt
sig ”inte kunna hindra Elmbrant från att
skriva” – får vi – först på sid 333 vet- 617
skap om. Där upplyses vi också om att
Fälldin kategoriskt vägrat att medverka
vid några ”politiska bedömningar och
analyser”.
Att Elmbrant alltid tyckt illa om Moderata Samlingspartiet, det vet säkerligen
alla moderater som någon gång haft med
Elmbrant att göra. Men att detta skulle
leda till den föraktliga och enkelspårigt
negativa anda som präglar de avsnitt som
till nöds förekommer i biografin och rör
moderat politik eller moderata politiker,
hade man ändå inte väntat sig. Bland de
nära 70-talet personer som Elmbrant sä-
ger sig ha intervjuat förekommer så vitt
jag kunnat finna inte en enda företrädare
för moderaterna.
Denna hans djupt rotade aversion är
självfallet ägnad att drabba biografins
trovärdighet. Det var ju moderata samlingspartiet som drev på den politiska utvecklingen från början av 1970-talet fram
till att Sverige fick en stark borgerlig
fyrpartiregering och till att de tidigare dominerande socialdemokraterna nu befinner sig på full flykt från den politik som
både 1976 och 1991 ledde vårt land in i
dessa decenniers två svåraste samhällsekonomiska kriser.
Elmbrants biografi vittnar om både
bristande intresse för och kunskaper om
de samhällsekonomiska problem som
Fälldinperioden kännetecknades av.
Trots att motsättningar och kriser inom
de borgerliga regeringarna utgör huvudföremål för hans bedömningar, underlå-
ter han att påvisa, att dessa hade sina rötter i den ekonomisla politik som socialdemokraterna bedrivit före 1976. Han
antyder inte ens att huvudansvaret för
den ekonomiska politiken under de båda
trepartiregeringarna låg hos det moderat- 618
ledda ekonomidepartementet – ordet
ekonomidepartement finns över huvud
taget inte omnämnt.
Därmed förbigår Elmbrant också, att
den djupaste splittringen mellan de tre
borgerliga regeringspartierna berodde på
– förutom kärnkraftsfrågan – oenighet
om hur ekonomin skulle saneras. Det
nödvändiga krismedvetandet saknades i
stort sett hos de båda andra partiernas
statsråd. Även om Fälldin själv hade en
klar bild av vad Sveriges ekonomi krävde, hade han därför uppenbara svårigheter att åstadkomma den enighet mellan
oförenliga viljor som läget krävde.
Socialdemokratisk mytbildning
Blmbrants biografi har i hög grad färgats
av den socialdemokratiska mytbildningen om de första borgerliga regeringarnas
s k vanstyre. Detta är kanske inte så
märkligt, eftersom myten fått rotfäste på
många andra håll. Så lär det väl förbli till
dess att den vetenskapliga forskningen
tillfullo klarlägger de betydelsefulla insatser som den tyvärr ofta splittrade regeringen likväl vidtog åren 1976-1982.
Spridda analyser har emellertid redan
bidragit till att dementera den socialdemokratiska myten. Bara för någon må-
nad sedan påvisade professor Lars
Jonung i en artikel i DN ”att de borgerliga regeringarna under sina år lyckades
relativt sett bättre än socialdemokraternas s k tredje vägens ekonomiska politik
lösa tillväxtens, inflationens och investeringarnas problem”. Och de dramatiskt
växande arbetslöshetssiffror som Sverige
i dag uppvisar hade ingen motsvarighet
under de borgerliga åren.
Även då det gäller den kritiserade Aslingska industripolitiken har ett orotänkande börjat komma till stånd. sakkunniga analytiker medger, att de strukturella
förändringar inom den svenska industrin
som Åsling med lock och pock åstadkom, ökade den svenska exportmarknadens konkurrensförmåga. Svensk industri stod i många hänseenden bättre rustad att möta 1980-talets påfrestningar än
industrin i flera av våra konkurrentländer. Det ofta framförda påståendet, ”att
Biografin har mera blivit en biografi
om Elmbrant än en skildring av
Fälldin.
näringslivet då förstatligades i större omfattning än vad socialdemokraterna gjort
under flera decennier”, håller inte heller.
I verkligheten reducerades den statliga
företagssektorn under dessa ~r.
Om detta och annat positivt som präglade de sex borgerliga åren har Elmbrant
alltså inget att säga. Att teckna en objektiv bakgrund till Fälldinepoken har helt
enkelt inte intresserat honom. Det ansågs
tydligen inte tillräckligt spännande. Och
det var en spännande bok som han ville
skriva. En bok som kunde locka sensationslystna läsare. I det hänseendet har
han troligen lyckats. Men inte att skapa
källmaterial för framtida studier av
1970- och 1980-talens politiska händelseutveckling. Detta gäller för övrigt i tilllämpliga delar även Blmbrants biografi
om Olof Palme.
Slutsatsen blir att biografin blivit mer
en biografi om Elmbrant än en skildring
av Fälldin. Han har tänkt, tyckt och skrivit med hjälp av material som han sammanställt från dem han haft lust att tillfråga. Han har inte motläst mot andra
som han inte tyckt om att intervjua, förmodligen därför att han räknat med att
dessa haft en annan bild av Fälldins verklighet än den Blmbrant bestämt sig för att
forma.
Blmbrant är en driven journalist och
en flyhänt skribent. Efter en karriär med
växlande framgång i massmediavärlden
har han hamnat på ”God morgon världen”. Den sköter han bra. Världen är så
stor, så stor. Där lyser inte felsteg lika
klart igenom som i den lilla biografivärlden. Men där lyser de desto klarare.
Kärnkraftsfrågan
Efter denna salva mot den elmbrantska
betygsättningen av Fälldins politiska gärning, skall jag mera utförligt beröra två
avsnitt i 1970-talets politiska historia. I
fråga om dem föreligger ett så rikt faktamaterial, att Blmbrants underlåtenhet att
ens försöka redovisa sanningen framstår
som medvetet ohederlig.
Jag syftar på den psykologiska och
strategiska bakgrunden till den djupgående konflikten i kärnkraftsfrågan mellan
Fälldins Centerparti å ena sidan samt de
två andra borgerliga partierna och deras
ledare å den andra. Jag syftar också på de
samhällsekonomiska realiteterna bakom
de borgerliga motsättningarna från i stort
sett december 1980 till ”den underbara
natten” våren 1981. I båda dessa hänseenden spelade Fälldin en så avgörande
roll, att det framstår märkligt att Blmbrant ägnat dem bara förstrött intresse.
Han har dessutom – när han över huvud
taget berört skeendet – förvanskat obestridliga fakta och dragit helt felaktiga
slutsatser.
Vad först angår kärnenergiproblemati- 619
ken ironiserar Blmbrant över de försök
som gjordes- både våren 1976 och under regeringsförhandlingarna samma
höst – att skapa förutsättningar för en
borgerlig majoritetsregering genom en
syntes mellan de borgerliga motsättningarna. Borgerligt regeringssamarbete var
då ingalunda lika givet som det blev senare. Moderaternas inställning var klar.
Svensk politik krävde sådan samverkan
inte minst mot bakgrunden av de allt tydligare tendenser till socialistisk planhushållningspolitik som framträtt från slutet
av 1960-talet -jämför Kjell-Olof Feldts
memoarer – och vilka just hösten 1975
hade ytterligare markerats genom socialdemokraternas s k näringspolitiska rapport.
Rapporten hade sammanställts av en
representativ socialdemokratisk arbetsgrupp. Den var riktad mot den svenska
marknadsekonomin och hade utan reservationer godtagits av den socialdemokratiska partistyrelsen. Radikaliseringen av
den socialdemokratiska politiken hade
utlöst hårda debatter mellan moderaterna och socialdemokraterna inte minst
hösten 1975 och våren 1976. Till sist ansåg sig Fälldin inte kunna stå utanför striden och överlämna det ideologiska slagfältet åt enbart moderaterna. När han
senvåren 1976 fann sig böra lika hårt
som vi instämma i kritiken, väckte detta
större uppmärksamhet än när de tidigare
mera hårdhänta moderaterna ensamma
blåst till strid. Blmbrant ironiserar nu
över det – som han menat – ”illa underbyggda och tarvliga” oväsende som jag
själv och Fälldin ställde till med men som
obestridligen var ägnat att stärka den
oppositionella samsynen mellan oppositionspartiena.
620
Kraven från icke-socialistiskt håll på
ett regimskifte skärptes alltmer. Men ett
sådant framstod för alla realister som
otänkbart utan borgerlig enighet. Folkpartiet låg då lågt. Moderaterna ville ha
en trepartiregering och fann vid samtal
med Fälldin, att även denne befann sig på
samma linje. Proppen var kärnenergin.
Lika bestämd som Fälldin var att stoppa
kärnkraften, lika övertygade var moderaterna att Sverige av miljö- och samhällsekonomiska skäl behövde kärnenergin.
Det gällde därmed att finna en väg –
eller åtminstone ett uppskov – som höll
frågan öppen i avvaktan på ytterligare utredningar och fördjupad information om
de handlingsvägar som framdeles kunde
komma att öppnas. Den som vinner tid
vinner allt – hette det. En möjlighet härtill förelåg genom riksdagsbeslutet om
förnyad prövning av kärnenergin 1978.
Den socialdemokratiska regeringen hade
ju explicit uttalat att ”en omprövning” av
kärnenergipolitiken kunde komma ifråga
om ”nya informationer skulle visa att de
slutsatser på vilka tidigare beslut vilade
var oriktiga”.
Det är mot den bakgrunden som mina
egna försök att jämna vägen för handlingsfrihet skall bedömas. I förhoppning
om att uppnå detta lät jag Fälldin ta del
av det utkast till en artikel i Svenska Dagbladet den 31 maj som bar rubriken
”Flexibel kärnkraftslinje (m)”. Fälldin
visade sig ha bara en enda erinran, nämligen att jag i fråga om nya aggregat borde
inskjuta ordet ”ladda” före orden ”ta i
drift”. Hur man kan tolka mitt positiva
svar på Fälldins tillägg som att ”lägga sig
platt till marken”, borde för alla läsare
framstå som helt obegripligt.
Elmbrant går emellertid ännu längre
när han på detta bräckliga underlag talar
om en ”kapitulativ förhandlingsinvit”.
Han påstår, att jag med min propå givit
Fälldin det ”bestämda intrycket, att även
beslut om Barsebäcksladdningen gick att
skjuta på in i en oviss framtid”. Elmbrant
har uppenbarligen inte läst min SvD-artikel och har här – som i alltför många
andra hänseenden – fel. För det första
hade jag uttryckligen undantagit Barsebäck och påvisat att detta var det enda
aggregatet som skulle vara färdigt för
drift före 1978. För det andra var det då
aldrig fråga om att skjuta några beslut till
någon ”oviss framtid” utan enbart till
1978 års riksdag. Och för det tredje var
hela min artikel i sak närmast övertydlig,
då det gällde att påvisa kvarstående stora
motsättningar oss emellan, motsättningar
som jag emellertid hoppades kunna lösa
genom 1978 års prövning.
Min åtgärd att visa artikeln för Fälldin
vidtogs i bådas intresse. Det var ett försök att möjliggöra enighet och regeringssamarbete i varje fall till 1978.
Samma strävan att utjämna de aktuella
motsättningarna i energifrågan kännetecknade också det avsnitt i själva regeringsdeklarationen som till sist blev regeringens linje. Även härvidlag har Elmbrant – på grund av sin underlåtenhet att
kontakta moderaterna och Fälldins vägran att låta sig intervjuas – missat den avgörande orsaken till ett regeringen till sist
havererade. Och den kan inte rimligen ha
varit någon annan än att Fälldin och jag
tolkade regeringsförklaringen på olika
sätt.
Jag – som jurist – hävdade under hela
processens gång, att regeringsförklaringen i denna del hade en strikt förpliktande
innebörd. Den hade tillkommit under
långa och besvärliga förhandlingar och
jag hade själv – fem minuter före tolv –
underställt det utkast som då förelåg den
person på kärnenergins område som jag
ansåg vara bäst skickad att bedöma de
konkreta möjligheterna att motsvara de
uppställda kraven – nämligen Curt Nicolin. Och jag hade fått dennes försäkran
att regeringsförklaringens villkor kunde
uppfyllas.
Genom februaripaketet återställdes
förtroendet för regeringen.
Jag är övertygad om- jag har framfört
detta bl a i en artikel i Historisk Tidskrift
2/ 1987 – att Fälldin och andra centerstatsråd ”inte betraktade dokumentet
som en juridiskt bindande handling utan
mera som allmänt vägledande för regeringens hantering av kärnenergifrågan”.
Motsättningarna i tolkningsfrågan gällde
för övrigt även den s k ”villkorslagen”
som emellertid direkt anknöt till regeringsförklaringen, vilken uttryckligen förklarats inte vara den ”förbudslag” som
Fälldin och hans medarbetare tydligen
utgått ifrån att den skulle ha varit.
Även i fråga om det av Fälldin under
förhandlingarnas gång framförda kravet
på en folkomröstning hade regeringsförklaringen ingalunda varit kategorisk.
”Möjligheterna” för en sådan omröstning
skulle – hette det – klarlägga ”om opinionen inför 1978 års riksdagsbeslut
fortfarande var starkt splittrad. Och det
var den inte före Tjernobyl. Tvärtom
förelåg en stark riksdagsmajoritet för
kärnenergi.
Vad här sagts kan nu efteråt ses som
en efterrationalisering. Men för den då-
621
varande trepartiregeringen och dess slutliga fall torde just den skiljaktiga bedömningen av det grundläggande dokumentets karaktär ha bivit avgörande.
Marginalskatteförslaget
Ett annat av de avsnitt i Elmbrants biografi som förtjänar tillrättaläggande rör
de samhällsekonomiska motsättningar
som spetsades till senhösten 1980, som
skärptes vid budgetbehandlingen omedelbart före jul, som kulminerade då finansplanen offentliggjordes i januari,
som avvärjdes genom regeringens ”ekonomiska handlingsprogram den 3 februari och som slutade i regeringens upplösning efter den s k ”underbara natten” i
slutet av april.
Upplösningstendenserna i Fälldins
centerregering visade sig – skriver Elmbrant – när förslaget till statsbudget lades fram i januari 1981. Budgetens finansplan pekade på ekonomisk obalans
– fortsätter han – ”utan att regeringen
föreslog någonting för att lösa problemen, vilket resulterade i en valutakris”.
Därmed ger Elmbrant ytterligare bevis
för sin ovilja att redovisa faktiska händelseförlopp och att ge läsaren en sammanhållen bild av de konfliktfyllda dagarna
under senhösten 1980 och våren 1981.
Bara i så måtto är bilden sann som
budget- och finansplanearbetet hade på-
visat klara meningsskiljaktigheter inom
regeringen om behovet av kraftfulla åtgärder mot den överhängande samhällsekonomiska krisen. Det förslag till finansplan som ekonomidepartementet
hade förelagt regeringen kort före jul var
realistiskt och pekade på en rad åtgärder
som jag och de moderata statsråden an- 622
såg ofrånkomliga. Övriga statsråd vägrade i vändningen. Det ledde till den egenartade lösningen att regeringen lät finansplanens analyser av det ekonomiska läget
stå kvar, medan alla preciserade och krä-
vande formuleringar om behövliga åtgärder avvisades. Vad ekonomidepartementet bl a skrivit om behovet av en marginalskattereform refuserades. Det kunde
vi ”tala om på våra valmöten” – hette det
bl a – men inte i regeringens finansplan.
En regeringskris var därmed sluttande
nära. Jag kunde ju inte gärna reservera
mig inom regeringen mot min egen finansplan.
Det slutade med att moderaterna fick
böja sig och nöja sig med att jag inför
hela den samlade statsrådskretsen framförde en bestämd varning för att budgetförslagets offentliggörande skulle leda till
en valutakris och risk för framtvingad
devalvering och kraftiga räntehöjningar.
Så blev också fallet. Detta ledde till
omgående beslut om diskontohöjning.
Men oron på marknaden kvarstod.
Komplicerade och bitvis hårda regeringsöverläggningar följde och ledde till sist
fram till ett förbindande ”ekonomiskt
handlingsprogram” med som huvudingrediens förslag till kraftig sänkning av
marginalskatterna. En sådan sades vara
en förutsättning för en ”varaktig förbättring av den svenska ekonomins produktionsförmåga”. Den skulle inriktas på att
sänka marginalskatten till 50 procent för
den helt dominerande andelen heltidsarbetande inkomsttagare. Reformen skulle
genomföras i tre steg med början 1982
och fullföljas 1983 och 1984.
Marginalskattereformen beräknades
kosta 5-7 miljarder kronor. ”I nuvarande statsfinansiella läge är en totalfinansiering nödvändig”, hette det. Förslag i
ämnet skulle föreläggas riksdagen ”senare i vår” efter överläggningar med arbetsmarknadens parter och den socialdemokratiska oppositionen.
Genom februaripaketet återställdes –
vågar jag påstå – förtroendet för regeringen. Det blev lugnt på valutamarknaden.
Förmoderaterna utgjorde den underbara nattens uppgörelse med socialdemokraterna ett klart avtalsbrott.
Om dessa dramatiska veckor och om
det ekonomiska handlingsprogrammets
överväldigande positiva intryck har Elmbrant i stort sett ingenting att säga i sak.
Därmed förlorar han också möjligheter
att bedöma betydelsen – och konsekvenserna för moderaternas vidkommande –
av ”den underbara nattens” svek i april.
Ett svek som ägde rum samma vecka som
regeringen hade att framlägga den kompletteringsproposition som – jämte
handlingsprogrammet – skulle bilda en
fast grund för en realistisk ekonomisk
politik byggd på regeringens gemensamma förståelse för vad Sveriges ekonomiska balans krävde.
För Elmbrant blev emellertid vårens
dramatiska förlopp fram till den underbara natten en slutpunkt i en medveten
strävan från moderat håll att lämna regeringen för att av partitaktiska skäl förskaffa sig ett gott utgångsläge inför 1982
års val – en helt bisarr tanke.
Ingenting var ju felaktigare. Därom
vittnar hela förhandlingsprocessen. För
moderaterna utgjorde den underbara
nattens uppgörelse med socialdemokraterna ett klart avtalsbrott. Däremot kan
det ha framstått för de två andra partierna – i vart fall för Folkpartiet – som ett
mål i sig att bli befriade från de ”besvärliga” moderaterna eller att så förödmjuka
dem att deras position som största regeringspari starkt försvagades. Elmbrants
beskrivning av reaktionen hos Ullsten
och Fälldin efter den underbara natten
kan tyda på detta. Den påstådda ”champagneyra” som folkpartisterna lär ha
ställt till med efter den omskrivna natten
vittnar ockå därom.
Elmbrant arbetar med tre skilda myter
om de yttersta orsakerna till att regeringen sprack. De är alla klart felaktiga. Mest
orimlig är den att ”moderaternas inre cirkel med största sannolikhet redan tidigt
under våren bestämt sig för att partiet
skulle försöka hoppa av”. I det sammanhanget citerar Elmbrant ett i Adelsohns
memoarer återgivet, påstått uttalande
från min sida, att moderaterna i princip
alltid skulle byta ståndpunkt så snart
socialdemokraterna lagt sig på samma
linje. Jag har tidigare dementerat uppgiften, som i allvarliga sammanhang faller
på sin egen orimlighet. Men den tycks ändå leva sitt eget liv – inte minst därför att
Elmbrant själv tidigare brukat återge den
i olika sammanhang – givetvis utan att
fråga mig, om jag verkligen haft en så befängd uppfattning.
Elmbrant hade dessutom utan svårighet haft möjlighet att konstatera att jag
tidigt under våren både muntligen och
skriftligen upprepade gånger låtit Fälldin
förstå, hur angeläget jag ansåg det vara
att regeringen höll samman och inte föll
för socialdemokraternas upprepade
splittringsförsök. Jag skärpte mina ansträngningar när jag började märka ten- 623
denser till försvagning av den folkpartistiska och centerpartistiska fronten och
börjat tro mig ha fog för misstankar om
överläggningar mellan Ullsten och Palme, något som Fälldin sedermera – i vart
fall indirekt – bekräftat.
Elmbrant förtiger också – eller är helt
okunnig därom – att regeringen i början
av mars inför riksdagen framlagt sin proposition om det ekonomiska handlingsprogrammet och däri upprepat, ”att skattepropositionen skulle framläggas senare
under våren”. Likaså att Fälldin vid våra
överläggningar med TCO den 16 mars
kategoriskt förklarat, att ”vårriksdagen
måste ta beslutet om skattereformen”.
Vid överläggningen med socialdemokraterna den 17 mars hade dessutom Ullsten
framhållit, att debatten inte gällde”om en
marginalskattereform skulle genomföras
utan hur detta skulle ske”. Vid samma
tillfälle – i polemik med Palme – strök
Ullsten under att regeringen ”måste lägga
förslag för 1982, för det första av de tre
stegen”.
Mitt eget bestämda intryck av vårens
överläggningar med socialdemokraterna
präglades av att dessa inte ville ha en
skatteuppgörelse. stämningen på deras
sida var ofta spydig, ironisk och överlägsen, medan Fälldins tålamod och behärskning var imponerande. ”Socialdemokraterna tycks inte vilja ha någon
skattereform” – förklarade han. ”De
angriper allt som rör sig.”
Jag kan helt instämma i Bengt Westerbergs långt senare dragna slutsats (i boken ”Makt och Vanmakt”, SNS förlag
1983, sid 179), att den viktigaste lärdomen om vad som då ägde rum ”var att
det var alldeles orimligt för en borgerlig
koalitionsregering att sätta sig i en för- 624
handling med socialdemokraterna och
bortse ifrån att deras primära intresse är
att spränga regeringen”.
Den 5 april gick Rolf Wirtens eget
budgetdepartement till attack mot den
socialdemokratiska förhandlingstaktiken
och deras – enligt departementet – helt
ovederhäftiga kritik. Men redan dagen
därefter tog Ullsten till orda i DN och
talade för att tiden ”nu var inne för bred
samling”. Något som i sin tur ledde till att
Bengt Westerberg i en intervju i Veckans
Affärer slog fast att ”en marginalskattereform behövs nu” samt att det vore ”olyckligt att skjuta på den”.
I början av april befann sig Fälldin tyvärr på ett långt besök i Kina – ett besök
som Elmbrant förlägger till hösten – och
förhandlingarna med socialdemokraterna leddes då av Ullsten. Karin Söder och
Olof Johansson företrädde Centern. De
var inte lika kategoriska som tidigare
Fälldin. Johansson ägnade sig åt glidande
formuleringar, något som ledde till ett
pressuttalande från min sida, i vilket jag
strök under ”att regeringens utfästelse att
under vårriksdagen lägga förslag att i tre
steg sänka marginalskatten var orubblig”.
Detta ledde till att Olof Palme offentligt frågade vem som ”företrädde regeringen, Ullsten eller Bohman”? Ullstens
svar blev i sak ett jaså. Åtskilligt tyder
samtidigt på att också handlingskraften
inom Centern höll på att försvagas nu när
Fälldin fortfarande var utomlands.
Den 15 april skrev jag därför ett brev
till Fälldin i förhoppning att detta skulle
nå honom redan på Arlanda vid hans
återkomst från Kina. Jag bad honom att
omedelbart ta kontakt med mig, bl a därför att jag just då höll på att avsluta kompletteringspropositionen som skulle
framläggas under andra hälften av april.
Jag räknade med att Fälldins återkomst
skulle skapa rättning i leden. Något annat
föreföll mig otänkbart så mycket som
regeringen satsat på handlingsprogrammet och dess skattesänkningsförslag. Jag
kunde fortfarande inte tänka mig att
regeringen skulle vika sig och bryta de
löften den givit i början av februari och
göra upp med socialdemokrater i stället
för ett av tre regeringspartier.
Hade regeringssamarbetet fullföljts
och det första steget i marginalskattereformen genomförts, då hade
Sveriges ekonomiska läge varitlångt
bättre.
Den underbara natten
Inför de nya förhandlingar med socialdemokraterna som var utsatta till den 23
april – samma dag som regeringen skulle
godkänna kompletteringspropositionen
– preciserade jag för säkerhets skull
offentligt ”att den av regeringspartierna
överenskomna skattereformen var en avgörande beståndsdel i en offensiv ekonomisk politik”.
Men detta hjälpte inte. Just den 23
april fick Wirten det förhandlingsuppdrag som resulterade i den underbara
nattens uppgörelse med socialdemokraterna – en uppgörelse som Kjell-Olof
Feldt karakteriserade med orden:
”Bingo!” De har lagt sig platt på alla
punkter.
Hur kan -jag återkommer till den frå-
gan – Elmbrant med de fakta jag här
redovisat påstå att det var jag och moderaterna som strävat efter att bryta sig ut

ur regeringen? Till yttermera visso och
utan varje spår av logik ägnar han sig åt
personliga utfall mot den ”förgrämda”
Bohmans ”svanhopp” och påstår att denne ”satts på plats” av en lycklig Fälldin
som då ”strålade av tillförsikt”.
Om de andra två partierna hade fullföljt regeringssamarbetet och det första
steget i marginalskattereformen hade genomförts, då hade Sveriges ekonomiska
läge varit långt bättre än det sedan blev.
Efter allt vad socialdemokraterna tidigare hade deklarerat om behovet av en
marginalskattereform, hade de inte rimligen kunnat riva upp en genomförd reform. En kraftfull ekonomisk politik –
på basis av den av ekonomidepartementet upprättade kompletteringspropositionen – hade då fått full effekt. Utgångslä-
get inför 1982 års val hade varit betydligt
ljusare. Socialdemokraterna hade då
knappast kunnat hemföra den valseger
som blev deras belöning för den underbara natten.
Blmbrant underlåter – slutligen – att
återge dels att Fälldin och Ullsten omedelbart efter den underbara natten ville
bilda en tvåpartiregering beredd att samverka med moderaterna, dels att jag förordade en ny trepartiregering med mig
som statsminister, dels att detta avvisades
625
av mittenpartierna, dels slutligen att Fälldin i detta läge likväl skriftligen förband
sig gentemot mig att fullfölja den politik
som ekonomidepartementet under min
ledning dragit upp riktlinjerna till i kompletteringspropositionen.
Det sistnämnda hade moderaterna
uppställt som villkor för att inte rösta
emot en borgerlig tvåpartiregering. Och
det var i stor utsträckning den politik
som vi därmed kommit överens om som
sedermera – under 1981 och 1982 –
ledde till en påtaglig och behövlig åtstramning av samhällsekonomin.
Blmbrants kompakta tystnad i alla
dessa hänseenden ligger helt i linje med
den onyanserade bild av Fälldin som han
velat teckna i sin ”Skröna”.
Visst är jag hård i kritiken av Blmbrant. Jag har ansett att man har rätt att
ställa krav på objektivitet och sanning på
en biografiförfattare. Jag har av utrymmesskäl tvingats begränsa mig till bara
några av Blmbrants brott mot elementära
krav i dessa hänseenden. Men jag har
hoppats kunna förebygga framtida historieskrivare att söka sig till Blmbrant för
att finna sanningen. Den kommer de inte
att hitta hos honom, oavsett hur rappt
och lockande hans Fälldinbiografi än må
vara skriven.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner