Print Friendly

Globaliseringens kris, inte kapitalismens

Av Dick Erixon | 11 juni 2010

När finanskrisen briserade i september 2008 började genast vänsterns demagoger att slå på trumman för att detta var kapitalismens slut. Nu – äntligen – skulle marknadsekonomins girighet ersättas med ett politikerstyrt samhälle. Varför det skulle gå bättre den här gången än när Josef Stalin försökte, har dock inte framgått.

Men det som började som en finanskris i bankväsendet har övergått till att bli en skuldkris där olika nationers växande budgetunderskott hamnat i fokus. När Greklands verkliga statsskuld avslöjades i våras skapades osäkerhet om landet kunde låna upp allt det kapital man behövde för att finansiera sina utgifter.

Återigen skakades det ekonomiska systemet, men denna gång var det alltså politikerna som direkt var ansvariga för krisen. Det har tagit udden av vänsterns attacker. Den politiska ansvarslösheten verkar vara större än kapitalismens girighet.

Mitt i denna turbulens ordnade Ax:son Johnsons stiftelse det årliga Engelsbergsseminariet i Avesta, just på temat kapitalismens framtid. 24 framstående ekonomer och debattörer gav i snabb takt föredrag med olika scenarier. Ingen trodde på någon kollaps, men oenigheten var stor om vad som kommer att hända, och varför.

Den svenske ekonomen Kjell A Nordström definierade påpassligt några av de ord vi så ofta slänger oss med utan att riktigt tänka efter vad de betyder. Kapitalism är inte en politisk ideologi, utan ett antal processer, ett maskineri som avgör om produktionen är effektiv. Sektorer och verksamheter som är ineffektiva utsorteras av den kapitalistiska maskinen.

Det har kineserna upptäckt. Därför kan de använda sig av kapitalismens maskineri även om de fortsätter att anse sig vara kommunister.

Nordström menade att det vi nu ser inte är någon kris för kapitalismen, för detta nihilistiska maskineri, utan för globaliseringen. Fram till slutet av 1900-talet har ekonomierna varit i hög grad nationella. Det har funnits en rad parallella marknader som inte varit integrerade med varandra.

Med globaliseringen har vi för första gången fått en enda stor marknad och när detta sker uppstår initiala obalanser på denna nivå. Här finns inga kontrollfunktioner och erfarenheterna från industrisamhället fungerar inte alltid väl i den nya informationsteknologins tidevarv. Vi måste lära oss på nytt.

Nordström pekar ut tre begreppsramar som ekonomin har att förhålla sig till: 1) teknologi, 2) institutioner och 3) värdesystem.

Om det senare talade Chicagoprofessorn Deirdre Nansen McCloskey. Hon menar att det kapitalistiska systemet inte alls enbart styrs av girighet, utan att samhället behöver dygder för att utvecklas.

Dessa moraliska inpass varvades med mer dagsaktuella frågeställningar, som hur vi ska upptäcka bubblor i ekonomin. Vi har nu haft IT-bubbla, bolånebubbla och senast statsskuldsbubbla. Om det talade Investmentanalytikern Edward Chancellor vid amerikanska GMO. Han menar att politiker alltid reagerar på ekonomiska bubblor genom att införa regler som syftar till att förhindra att den bubbla som just brustit ska upprepa sig. Men det sker aldrig. Regler för gamla problem innebär snarare att man inte ser dynamiken som skapar nya bubblor som uppstår någon annanstans inom ekonomin.

Det liknar mycket den lärdom jag hört sedan värnplikten: generaler planerar för en upprepning av tidigare krig snarare än för det kommande. Och jag tror det ligger väldigt mycket i detta.

Chancellor presenterade en checklista för att upptäcka bubblor:

1) När värderingarna stigit snabbt, 2) när det finns mycket lättåtkomliga pengar i cirkulation genom låga räntor, 3) när privatsektorns upplåning stiger, 4) när utländsk kapital strömmar in, 5) när budskap framförs om att vi nu är i en ny era där gamla normer för riskbedömning inte gäller, 6) när bedrägerierna ökar eftersom vi blir mer lättlurade när alla kurvor pekar uppåt, 7) när prognoserna är orealistiska.

Detta budskap fick en hel del mothugg under diskussionen. Om en bubbla upptäcks uppstår den inte, sa någon. Vilket är riktigt – då justeras marknaden innan excesserna börjar. Och de flesta varningar om att en bubbla har “upptäckts” visar sig vara fel.

När Chancellor fick frågan varför bubblor uppstår, om de är så lätta att förutse, svarade han att den ekonomiske rådgivare som varnar för bubblor lätt kan få sparken eftersom man inte vet när bubblan brister. Och under tiden förlorar den investerare stora pengar som inte satsar i uppgången, så länge den varar. Det är först när bubblan spricker som förluster uppstår.

Det var en kommentar som fick mig att bättre förstå SEB och Swedbank. De har förklarat sin allt större utlåning i Baltikum med att de inte kunde sluta. Chancellors svar blottlägger logiken: så länge det går uppåt, blir det smärtsamt att inte gå med. Den som avstår missar uppgången på vägen till kraschen.

En visuell bild jag har med mig från Engelsbergsseminariet tillhörde chefekonomen på Europeiska utvecklingsbanken i London, Erik Berglöf. Hans powerpoint visade en Europakarta med pilar från Grekland till de länder varifrån Grekland lånat pengar för att finansiera sitt växande budgetunderskott. Pilarnas tjocklek symboliserade volymen på lånat belopp. Pilarna från Grekland var tunna.

Sedan lade Berglöf till pilar från Portugal, Irland, Italien och Spanien. De blev bara tjockare och tjockare och pekade mot Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Det är dessa länder som lånat ut de medel som krisländerna konsumerat. Vad händer om låntagarna inte kan betala tillbaka?

Dessa bilder fick verkligen krismedvetandet att sjunka in. Europas stora länder är redan bakbundna av gigantiska lån till dessa krisländer.

Sverige byggde upp riskabelt stor utlåning till Baltikum, men dessa länder har vidtagit kraftfulla åtgärder för att klara stabilitetspaktens krav på offentlig ekonomi i balans. Där har man inte, som i Grekland, demonstrerat och motsatt sig reformer för att komma på fötter. Vi kan bara vara tacksamma för att Baltikum är mer likt Norden än södra Europa.

Att finanskrisen övergått till en statsskuldskris är väl det slutliga beviset på att det inte är kapitalismens misslyckande vi nu ser. Det är snarare politikens oförmåga att agera ansvarsfullt som kritiskt borde granskas.

Dick Erixon är företagare och samhällsdebattör och bloggar på erixon.com.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner