Print Friendly

Giftas – eller inte giftas

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~. (:i
INGRID SUNDBERG:
Giftas- eller inte giftas
Den svenska synim på äktenskapet som
samlevnadsform förändras i en riktning;
som ifrågasätter värdet av familjebildning
och ansvarstagande i den form som under
sekler hos oss varit allmänt rådande,
skriver riksdagsledamoten Ingrid Sundberg. De s k familjelagsakkunniga skall
enligt direktiven utarbeta en ny lagstiftning, som skall ses som ett medel att på-
verka utvecklingen och därjämte förändra
samhällsstrukturen mot ett samhälle, där
varje vuxen kan ta ansvar för sig själv
utan ekonomiskt beroende av anhöriga.
Socialdemokraterna vill förändra samhället i riktning mot kollektivitet och
fordrar att familjen och äktenskapet förändras. Individens ekonomiska självständighet- den bärande tanken i utredningens direktiv -förutsätter att
bägge makarna förvärvsarbetar, vilket
medför att barnen måste uppfostras kollektivt. Man närmar sig därmed det
socialdemokratiska jämlikhetsidealet. Också skattepolitiken tvingar mödrarna ut i
förvärvslivet och hindrar personlig vård
av barnen. Allt detta strider mot den konservativa uppfattningen att familjen är
samhällets grund. M ed tanke på det ökade
antalet icke gifta sammanboende efterlyser
Ingrid Sundberg en effektiv information
om rättsverkningarna av olika samlevnadsformer. Äktenskapet måste göras mera
attraktivt och sammanboende får ej som
i dag premieras i förhållande till de gifta
t ex i fråga om daghemsplatser.
Det blir allt vanligare att’ man j födelse-·
annonser ser att föräldrarna har olika efternamn. Att på det sättet öppet visa att
ett barn är fött »utom äktenskapet» skulle
i de flesta andra länder vara helt otänk..:
bart ~ hos oss är det väl knappast längre
någon som reagerar. .Detta innebär inte
att förhållandena: är oförändrade i andra<
länder, som.exempel kan nämnas den nya
synen på skilsmässa i Italien.
Man måste kanske ändå ställa sig frå-
gan: Varför har just vi svenskar blivit så
toleranta mot olika former av sanunanlev.”
nad och varför blir det hos oss allt van.li_.
gare att man bildar familj utan att ·ingå:
äktenskap? Antingen är det fel på .äkten-<
skapet eller också har våra värderingar
förändrats. Kanske bådadera.
Att värderingarna förändrats är helt
säkert riktigt, och om någon förnekar det
så låt oss jämföra vår reaktion inför UPP”
lysningen om att två ungdomar samman..:
bor med den vi skulle haft för tjugo år
sedan. Det är här inte bara fråga om·ett
vagt accepterande av rådande förhållanden. Den »nya» sexualmoralen har påverkat oss alla men samtidigt djupt oroat
oss.
Mest oroande är att synen på äktenskapet som samlevnadsform förändras i en
riktning som ifrågasätter värdet av ·fa:-
miljebildning och ansvarstagand~ i deri
form som i de flesta kulturer och under
sekler varit allmänt rådande.
Förutvarande justitieminister Kling tillsatte strax före sin avgång en utredning,
familjelagsakkunniga, med utomordentligt
specificerade direktiv för ‘ utredningsarbe- 366
tet. Enligt direktiven skall lagstiftningen
ses som ett medel att påverka utvecklingen och därjämte förändra samhällsstrukturen mot ett samhälle där varje vuxen
kan ta ansvar för sig själv utan ekonomiskt beroende av anhöriga. Äktenskapet
är en form av »frivillig samlevnad mellan självständiga personer». Särskilt betonas självständigheten i ekonomiskt avseende, var och en skall helt enkelt försörja
sig själv i framtiden.
De flesta människor torde förlova och
gifta sig utan närmare tanke på att deras
förhållande blir rättsligt reglerat. I allmänhet är det först vid äktenskapets upplösning, genom skilsmässa eller genom att
en av makarna avlider som rättsverkan
träder i funktion. Lagens mening att makarna under äktenskapets bestånd skall
leva på lika standard och att var och en
efter sin förmåga skall bidra till försörjningen är för de flesta självklar.
Den nya familjelagstiftningen, som kan
väntas om några år, kommer att i grunden förinta denna uppfattning.
I den förändringens tid som vi lever i
bör man sträva efter att åtminstone bevara det som är värdefullt. Till det mest
värdefulla måste räknas människors vilja
att ta ansvar för varandra, att försöka att
leva i »viform» i stället för i »jagform».
Familjegemenskapen, föräldrars och barns
gemensamma ansvar för varandra skapar
också trygghet. I ett förhållande är aldrig
bägge parter lika starka. För den svagare
har ofta vetskapen om att leva i nära gemenskap med en annan utgjort en ovärderlig tillgång. För barnen är det ytterst
viktigt att veta att föräldrarna hör samman »på riktigt».
Äktenskap och politik
Teol dr Tom Hardt skrev i denna tidskrift en artikel: »Till storms mot äktenskapet» där han kommenterade den svenska regeringens rapport i kvinnofrågan till
FN. Av artikeln framgick klart, att den
rapporten måste ses som representativ för
det socialdemokratiska partiets familjesyn
men att någon majoritet av svenska folket
säkert inte står bakom de uppfattningar
som förs fram i rapporten.
Samma slutsats drar jag när det gäller
direktiven till familjelagsakkunniga. Man
vill från socialdemokraternas sida förändra samhället i riktning mot kollektivitet
och jämlikhet. Eftersom den nuvarande
familjebildningen utgör ett hot mot förverkligandet därav måste familjen och äktenskapet förändras.
Familjen är emellertid konservativ på
samma sätt som kärleken ofta är egoistisk. Kärlekens innersta väsen lär inte
något politiskt parti kunna påverka, men
formerna för dess yttringar kan alltid regleras i lag. Familjen är också i sin grund
kapitalistisk, därför att känslan av ansvar
för de närstående främjar sparande och
ägandelust Känslan av varaktighet i ett
förhållande ökar viljan till investeringar
i eget hem och andra kapitalvaror. Familjen blir lätt det primära, samhället
kommer i andra rummet; förhållanden
som ett socialistiskt parti självfallet bekämpar.
Individens ekonomiska självständighet,
den bärande tanken i utredningens direktiv, förutsätter att bägge makarna i en familj förvärvsarbetar. Detta underlättas givetvis genom att samhället tar över en
allt större del av ansvaret för barnens
vård. Den enorma satsningen för att få
ut mödrarna i förvärvslivet görs inte enbart därför att dessa skulle eftersträva arbete utom hemmet. Bakom finns med all
säkerhet också tanken att man genom en
kollektiv uppfostran av barnen kan komma närmare ett socialdemokratiskt jämlikhetsideaL Skattepolitiken är ett annat
verksamt medel att få ut mödrarna i förvärvslivet och därigenom förhindra att
barnen får den personliga vård som ges
i ett hem.
Den konservativa uppfattningen att familjen är samhällets grund bygger på en
annan ideologi. Äktenskapet är ett avtal,
och ett bindande avtal. Det ställer krav
på parternas ansvar såväl för varandra
som för barnen. Bundenheten i avtalet
underlättar samlevnaden och ansvaret begränsas inte till vissa områden. »Äktenskapet är av Gud instiftat» heter det i vigselformuläret, och för de flesta människor
innebär äktenskapets ingående ett allvarligt och noga övervägt ställningstagande.
Vi kan vänta oss en politisk strid om
äktenskapet och dess funktion.
Är det fel på äktenskapet?
Frågan är om man med den konservativa
grundsynen helt enkelt kan slå bort tanken på att revidera den nuvarande äktenskapslagstiftningen. Jag tror inte att
man kan det. Den starka negativa reak- 367
tion som mött direktiven beror på att dessa så detaljerat pekat ut lösningar och
eftersträvade förändringar och lämnat
mycket lite utrymme åt ställningstaganden
från utredningens sida. Bl a anses att den
nya lagstiftningen måste vara objektiv till
olika samlevnadsformer, och moraliska
värderingar får inte förekomma.
Om man emellertid är helt övertygad
om att den för alla parter bästa samlevnadsformen är äktenskapet, så innebär det
inte att man gör moraliska värderingar.
Det innebär i stället att man vill underlätta samlevnaden för dem som vill bilda
familj.
Varför ökar då antalet ogifta familjebildare? Det finns ingen undersökning
gjord över vad orsaken är till att familjebildning, med eller utan barn, sker utan
att parterna gifter sig. Man måste göra
antaganden.
De troliga orsakerna är i första hand
tre: Det är för besvärligt att gifta sig, det
blir bara inte av.
Man vill inte »binda sig», (ofta bara
en part). Kärleken är stark nog att klara
sig utan yttre band (tror man).
Vad gäller det första fallet föreslår direktiven till familjelagsakkunniga att vigsel icke längre skall konstituera äktenskap.
I stället bör man undersöka huruvida inte
en registrering skulle kunna utgöra det
konstitutiva momentet vid äktenskapets
ingående. Givetvis kan sedan var och en
efter egen vilja komplettera registreringen
med vigsel.
Vad man tycks glömma bort är det
personliga engagemanget i det avtal som
368
äktenskaps ingående medför. Om någon
»gifter sig» en lördag, troligtvis i kyrkan
där ·majoriteten av dagens vigslar sker,
skulle äktenskapet inte vara giltigt förrän
registrering skett, kanske nästkommande
onsdag. För parterna som önskar vigsel
måste det vara en· orimlighet att ur vigselformuläret skulle utgå: »förklarar jag
Eder som man och hustru». En sådan vigsel skulle i hög grad sakna berättigande
och bidraga till att formen för·äktenskapets ingående reducerades till postaodet
av ett ifyllt formulär. Däremot kan det
vara riktigt att man förenklar äktenskapets ingående till en juridiskt bindande
överenskommelse med vittnen, varvid detta kan ske antingen i samband med vigsel
eller på annat sätt för dem som önskar
ett mindre formellt ingående.
Ofta hör man från moderat håll att
»det skall vara svårt att gifta sig». Jag
tror inte heller det är riktigt. Om man
vill underlätta för unga familjebildare att
ingå äktenskap gör man detta genom att
inte i onödan krångla till proceduren.
Själva avtalet måste emellertid vara det
konstitutiva elementet, inte registreringen
av detsamma.
Den andra orsaken till att man inte
gifter sig, man vill inte binda sig, kan
man knappast komma åt lagstiftningsvä-
gen. Den måste ses som en följd av en
minskad benägenhet att ta ansvar och
som ett tecken på osäkerhet. I de fall
samlevnaden resulterar i barn kan man
dock juridiskt reglera förhållandena parterna emellan. Teoretiskt kan man resonera så, att har en sammanlevnad pågått
en viss given tid och parterna fått barn
tillsammans skall samma regler gälla för
sammanlevnaden som om parterna ingått
äktenskap. Med all sannolikhet skulle en
sådan lagstiftning bidraga till att ordna
upp de ofta stora svårigheter som upP’
kommer när förbindelsen bryts genorr
dödsfall eller genom separation. I detta
fall skulle vi få ett nytt slags äktenskap,
som syftar till att reglera förhållandena
familjemedlemmarna emellan och som juridiskt jämställer dessa förhållanden med
dem som råder i ett vanligt äktenskap.
Att kärleken kan klara sig utan yttre
band är i de flesta fall sant. Vad de som
resonerar så glömmer är dels att kärleken
inte alltid är beständig och att den i alla
händelser inte är evig. Förr eller senare
blir alltid den ena parten lämnad ensam,
och då kommer svårigheterna. Arvsrätt
och giftorätt finns inte. Kanske har husoch bilköp skett i den avlidnes namn,
och den efterlämnade har i så fall ingen
rätt till den egendom som under samlevnaden varit gemensam. Skulle modern dö
och efterlämna barn har fadern inte självklart någon vårdnadsrätt till de barn som
han levt och bott med fram till dödsfallet. Inte ens umgängesrätt med dem finns
reglerad i lag.
Man skulle önska att alla de som tvärsäkert vet med sig att deras kärlek skall
klara alla problem ö~ervägde följderna av
att kärleken eller motparten dör. Detta
ställer stora krav på upplysning. Det är
märkvärdigt så litet moderna ungdomar
vet om rättsverkningar av olika samlevnadsformer. Genom en ökad effektiv information kan vi kanske i någon mån
göra äktenskapet mer attraktivt. Ännu
brister det i förfärande hög grad.
Skilsmässoma ökar
skilsmässor var till en början en storstads~
företeelse, men tendensen till ett ökat antal skilsmässor per ingångna äktenskap
finns numera överallt i vårt samhälle. Utvecklingen är oroande. Det övervägande
antalet äktenskap är emellertid bestående
och en äktenskapslagstiftning får inte förutsätta att de flesta äktenskap förr eller
senare slutar i skilsmässa. Den nuvarande
utvecklingstendensen borde tvärtom stämma lagstiftarna till eftertanke och uppfordra dem till åtgärder som underlättar
sammanlevnaden, hellre än att genom lagstiftning göra det lättare att skilja sig.
Direktiven är här långtgående. Hemskillnadsåret förutsättes försvinna i de fall
parterna är överens om skilsmässa, och
även i övriga fall förutsättes förenkling.
Bland advokater är uppfattningen vanlig att kvinnor oftare söker skilsmässa än
män. Med all säkerhet är då förhållandena sådana att kvinnan inte längre står
ut, och ingen vill väl förorda att ett så-
dant äktenskap blir bestående. Det är på
ett betydligt tidigare stadium som åtgärder skall sättas in, och vi får bara hoppas
att familjerådgivningsverksamheten med
tiden blir sådan, att den verkligen kan ge
hjälp i alla de fall det behövs.
Den socialdemokratiska »självständighetsprincipen» kommer säkert att få verkningar som man inte förutsett. Jag syftar
här på det förhållandet, att enligt direkti- 369
ven någon underhållsplikt till den andra
parten efter äktenskapets upplösning inte
skall finnas. Detta innebär att den kvinna,
som ägnat sin gifta tid till att vårda barn,
kan komma i den situationen att hon inte
har ekonomisk möjlighet att begära skilsmässa. Hon saknar kanske såväl utbildning
som självförtroende och yrkeserfarenhet,
och en skilsmässa skulle ställa henne i en
ohållbar ekonomisk situation där socialhjälp är hennes enda utkomstmöjlighet.
Mannen däremot kommer i framtiden betydligt lättare undan än nu – och detta
bör ses mot den bakgrunden att det i barnfamiljer ofta är mannen som insisterar på
att hustrun själv skall vårda barnen.
Men låt oss betrakta de kanske vanligare fall där kvinnan har utbildning och
där hon efter en skilsmässa kan skaffa sig
en utkomst. Teoretiskt kan sägas att hon,
om hon fått två barn, endast behöver h~
varit frånvarande från yrkesverksamhet ett
år, och hon bör ur karriärsynpunkt ha
det lika bra förspänt som mannen. Verkligheten ser helt annorlunda ut. Ofta har
hon varit hemmaarbetande åtskilliga år.
Hon tillhör oftare än mannen en låglönegrupp, och hon har på grund av barnavård saknat möjligheter till vidareutbildning och på grund av sitt ansvar för barn
och hem betydligt mer sällan satsat på att
»göra karriär». Hennes barnavårdande
insats får ekonomiska konsekvenser för
henne själv under hela hennes livstid.
Barnen är både mannens och kvinnans,
men vid en skilsmässa är det bara hon
som måste ta dessa konsekvenser. Vilken
kvinna skall i framtiden våga avstå från
370
yrkesarbete för att själv vårda sina barn
medan de är små, om hon ser följderna
vid en eventuell skilsmässa? Problemet
skulle kunna lösas genom att man och
kvinna solidariskt delar på barnavården
och stannar hemma några år var – men
blir det annat än i undantagsfall? Problemet accentueras i flerbarnsfamiljer, för
ingen tror väl att bägge föräldrarna kan
förvärvsarbeta i en familj med tre eller
fyra barn och låta barnen vara på daghem? Kanske är det önskvärt för socialdemokraterna att familjerna begränsar
sitt barnantal till två; vid fler barn faller deras familjebild nämligen sönder.
Däremot måste det vara riktigt att underhållsplikten försvinner vid skilsmässa
mellan makar som inte har eller har haft
barn. I sådana familjer torde det vara
mycket ovanligt att inte bägge förvärvsarbetar, och någon orsak till att där säkra
ett framtida underhåll tycker jag inte fö- ·
religger.
Familjelagstiftning
Familjelagstiftningen är egentligen inte begränsad till äktenskapet. I dagens samhälle premieras emellertid på flera olika sätt
sammanboende i förhållande till gifta.
Även om detta inte sker enligt lagens bokstav är det ett faktum. En ensamstående
moder har betydligt lättare att få in sitt
barn på daghem (även om hon i verkligheten sammanbor med barnets far). En
studerandes studiemedel behovsprövas
gentemot makes inkomst, inte gentemot
sammanboendes. Genom litet »skicklighet»
kan de få dubbelt barntillägg.
Bostadsbidrag kan utgå till den »ensamstående» i betydligt högre grad än
om föräldrarnas inkomst läggs samman –
detsamma gäller arbetsmarknadspolitiska
och sociala förmåner av olika slag.
Där måste en ändring ske. Vi kan inte
förhindra att familjebildning sker utanför
äktenskapet, men vi måste åstadkomma
sådana kontrollmöjligheter att ogifta familjer inte får större privilegier än andra.
Vi upplever i dag en rotlöshet och rådvillhet hos många unga. Genom att försvaga äktenskapet ökar vi dessa företeel·
ser och vi gör dem urarva. Vi måste i
stället försöka skapa ett samhälle byggt
på gemenskap människor emellan, och
den gemenskapen har sin grund i familjen. Det innebär inte, att vi kan bortse
från den förändring som skett vad gäller
familjens levnadsförhållanden. Den lilla
tvågenerationsfamiljen går miste om mycket som fanns i forna tiders stora familjer med fler generationer. Dagens familj ställer självklart nya krav på en utvidgad gemenskap, men den gemenskapen
måste börja mellan familjemedlemmarna. Det är inte familjelagstiftarnas sak att
i övrigt förbättra relationer mellan människor, det är en uppgift för hela samhället. Den socialdemokratiska bostadspolitiken med cellbildning och ålderssegregation har försvårat kommunikationerna
mellan människor, skattepolitiken har nedvärderat det personliga ägandet och kollektiviteten har försvårat personliga insatser utöver det vanliga. Nu måste vi slå
vakt om äktenskapet – medan tid är.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner