Print Friendly

Georgiens sak är EU:s

Av Claes Arvidsson | 19 november 2010

Vid toppmötet i Lissabon som börjar i dag ska Natos nya försvarsstrategi antas. En större tyngd ska läggas vid försvaret av Europa. Samtidigt kommer stor vikt att läggas vid relationerna med Ryssland, vilket också understryks av att president Medvedev deltar i ett förmöte med Nato-topparna. Men hur går det för Georgien? undrar Claes Arvidsson.

Saakashvili och Putin Foto: www.kremlin.ru

I augusti 2008 utkämpade Ryssland och Georgien ett kortvarigt krig. Ryssland vann. De ryska trupperna stannade inte heller vid utbrytarregionerna Abchaziens och Sydossetiens gränser utan fortsatte in i landet. Sedan vann Ryssland också striden om historieskrivningen. I den granskning som den schweiziska diplomaten Heidi Tagliavini gjorde på EU:s uppdrag utpekades Georgien som den part som inledde krigshandlingarna.

Men det är inte hela historien. Till den hör en lång rad tidigare ryska provokationer, utfärdande av ryska pass till personer i Sydossetien och Abchazien (som man sedan gjorde sig till skyddsmakt för) och en massiv uppladdning av trupp och pansar. I Svante Cornells och Fredrick Starrs antologi The Guns of August 2008 (Sharpe, 2010) ges många belägg för undertitelns relevans, Russia´s War in Georgia. Ett exempel på att det inte bara rörde sig om att mobilisera militär förmåga före kriget, utan också att man hade viljan att gå i krig med Georgien är ett flygblad med rubriken ”Soldat, känn din trolige fiende!”.

Det delades ut till de soldater som deltog i den stora militärövningen Kavkaz i juli 2008. I flygbladet beskrivs det georgiska försvaret inklusive dess starka och svaga sidor. Det förklaras också varför Georgiens ledning är en fiende. Det ska tilläggas att Kavkaz genomfördes i närheten av den georgiska gränsen och att det sedan var samma trupper som gick över gränsen.

Konflikten kan beskrivas som tredelad: Centralmakten i Georgien mot Abchaziens respektive Sydossetiens separatism, samt Georgien mot Ryssland. Alltsedan rosornas revolution 2003 hade det reforminriktade nya styrets ambition att bli en demokratisk marknadsekonomi och en del av väst – med medlemskap i EU och Nato – varit en nagel i ögat på ledarna i Kreml. Oron tilltog efter den orangea revolutionen i Ukraina 2005 som gav uttryck för samma strävanden: skulle reformsträvandena spridas in i Ryssland?

I Georgienkriget blev de två inre konflikterna medel för det som stod överst på den ryska dagordningen, att hålla Nato borta från det man uppfattar som sin bakgård. Bara några månader före kriget hade Nato vid toppmötet i Bukarest lagt fast en färdplan för Georgiens medlemskap när alla kriterier var uppfyllda. Bushadministrationen var väldigt stödjande. Möjligtvis var detta den utlösande faktorn. Både för att den ryska fällan gillrades och att president Saakashvili gick i den.

Ryssland erkände snabbt Abchazien och Sydossetien som självständiga stater. President Dmitrij Medvedev lade dessutom fast doktrinen om en rysk inflytandesfär som man var beredd att hävda sin rätt över med våld om så behövdes. Starka ord om hårda tag. I omvärlden uppfattades kriget som ett brott mot den internationella ordningen, men det blev inte fem dagar som förändrade världen. USA fördömde och EU uttalade sig också. Nato frös samarbetet med Ryssland.

Rysslands vilja att efterleva det avtal om eldupphör som Frankrikes president Nicolas Sarkozy förhandlade fram för att få slut på striderna har varit svag. I avtalet stipulerades att båda parter skulle dra tillbaka sina styrkor till de positioner som hölls före kriget. Det har Ryssland inte gjort (i själva verket fortsatte trupper till och med att avancera in i det egentliga Georgien efter att avtalet trätt i kraft).

Fem nya militärbaser har etablerats i de två utbrytarregionerna och en marinbas ska byggas i Abchazien. Luftvärnsroboten S-300, liksom annat luftvärn, finns numera också i Abchazien. Ryska försvarsgarantier har utfärdats. Samtidigt har man vägrat EU-observatörer tillträde till utbrytarregionerna.

De diplomatiska förbindelserna mellan Georgien och Ryssland är fortfarande brutna, men våren 2010 öppnades i alla fall en gränsövergång. Det ryska embargot mot georgisk export gäller dock fortfarande. Först nyligen drogs de ryska trupperna tillbaka från staden Perevi vid gränsen till Sydossetien.

Trots att man från rysk sida alltså flagrant inte har följt fredsavtalet har relationerna kännetecknats av business as usual. EU återupptog förhandlingar om ett nytt partnerskapsavtal med Ryssland, Nato återupptog samarbetet och med president Barack Obama i Vita huset är nyckelordet för relationerna med duon Medvedev/Putin ”reset”. Vid ett besök i Tbilisi i juli 2010 sade den amerikanske utrikesministern Hillary Clinton med indirekt hänvisning till president Medvedevs tal om Rysslands rätt att bestämma i sin sfär att USA inte erkänner rätten till inflytandesfärer.

Men vad är ett sådant uttalande är värt? Frågan är om inte just motsatsen redan håller på att ske. Vid sidan av den ökade politiska och militära närvaron i de georgiska utbrytarregionerna har man säkrat rätten till den ryska militärbasen i Armenien till 2044 (liksom avtal om gemensam kontroll av landsgränsen och i praktiken rysk kontroll av luftrummet), ökat det militära samarbetet med Azerbajdzjan samt träffat avtal med ett numera proryskt Ukraina om den ryska flottbasen i Sevastopol på Krim till 2042.

Natos nya försvarsstrategi som ska antas vid toppmötet i Lissabon i dag och i morgon innebär att en större tyngd ska läggas vid kärnuppgiften, försvaret av Europa. Det blir tryggare för dem som är inne i värmen, men kan göra det kyligare för stater som står utanför. Samtidigt kommer stor vikt att läggas vid relationerna med Ryssland, vilket också understryks av att president Medvedev deltar i ett förmöte med Nato-topparna.

Afghanistan står överst på dagordningen. Säkerligen kommer man också att slå fast att vägen till medlemskap i enlighet med artikel 10 ligger öppen för stater som uppfyller kraven (och efter en samstämmig omröstning), men i praktiken är den stängd för Georgien.

Det gör EU-perspektivet ännu viktigare. Det råder bred enighet om att den så kallade östutvidgningen har varit en av EU:s verkligt stora framgångar. Utsikten att bli medlem har fungerat som motor för övergången från politisk diktatur och planekonomi till demokrati och marknad i det som tidigare var Europas öststater. Kroatien står nu på tröskeln till medlemskap och processen har tagit fart i Serbien.

Samma sak skulle kunna gälla Georgien, men också dörren till EU är trögöppnad. Dels råder det en utvidgningströtthet i EU. Det är illustrativt för stämningsläget att Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy när han nyligen talade om framtida nya medlemmar bara nämnde exempel på Balkan. Dels finns en vilja att prioritera Rysslands mening. Tyskland är i gång med Nordstream, Frankrike säljer avancerad militär utrustning; här blandas affärer och politik.

Sverige och Polen har varit drivande i att utveckla EU:s politik mot den disparata grupp av länder som utgörs av Georgien, Ukraina, Armenien, Vitryssland, Moldavien och Azerbajdzjan. Inte minst har det som kallas det östliga partnerskapet uppfattats som ett instrument för att bistå Ukraina och Georgien som utsatts för hårdast tryck från Ryssland. Skälet därtill är förstås deras vilja att vända sig västerut. I Ukraina är politiken efter presidentvalet 2010 annorlunda, men Georgien har inte gett upp ambitionerna.

Det östliga partnerskapet är ett sätt att i EU-termer formulera en framkomlig väg för att balansera försonliga tongångar vis-à-vis Ryssland från EU:s tungviktare Tyskland och Frankrike eller relativt ointresse från länder som Spanien och Portugal. Inom ramen för den pågående översynen av EU:s grannskapspolitik med 16 länder gav Sverige och Polen i oktober ett gemensamt svar som tar sikte på att utveckla det östliga partnerskapet.

I brevet till EU:s “utrikesminister” Catherine Ashton och den ansvarige kommissionären Stefan Fuele sägs dock inte ett ord om att ställa ut några växlar om kommande medlemskap (enlargement perspective). Det konstateras bara att länderna någon gång kan bli medlemmar – till skillnad från grannskapsländer i Nordafrika och Mellanöstern.

Man föreslår att mer pengar avsätts. Det är i och för sig viktigt för att ge partnerskapet ekonomiska muskler med sikte på att de sex länderna gradvis ska öka EU-integrationen. Men det är möjligt att en politik med fokus på substans och inte medlemskap är så långt som saken för närvarande kan drivas (särskilt eftersom partnerskapet omfattar väldigt olika länder). Samtidigt skulle ett starkare åtagande mot reformländer ha betytt väldigt mycket för Georgien. Både som värn mot Ryssland och för att fungera som motor i landets interna reformprocess.

I själva verket skulle en tydligare linje i fråga om Georgien också vara nyttig för EU. Att stå upp för Georgiens rätt att själv bestämma sin framtid är ju detsamma som att stå upp för de värderingar som ska göra EU till EU.

Det är lätt att instämma med Finlands utrikesminister Alexander Stubb som i ett tal i London nyligen varnade för EU:s försvagade ställning i en multipolär värld. Hans tre ”budord” är att EU måste leva som man lär, agera enigt och vara mer öppen inför sina partners. EU dikterar inte längre villkoren. Det krävs mer av dialog och mindre av monolog.

Problemet med EU:s Rysslandspolitik är inte brist på öppenhet och vilja till dialog, tvärtom har man varit mycket inbjudande (och det gäller också Nato). I stället ligger problemet hos motparten. Ryssland tenderar att se EU:s naturliga engagemang i sitt grannskap som ett hot och försöker i görligaste mån kringgå EU för att i stället göra upp bilateralt med enskilda medlemsstater enligt modellen härska och splittra.

Det som i stället saknas i EU:s Rysslandspolitik är Stubbs två andra budord: att leva som man lär och ett enigt uppträdande. EU ska vara en värdebaserad union med demokrati, marknadsekonomi, rättsstatlighet, öppenhet och pluralism som grund. Bortom honnörsorden ter sig verkligheten dock betydligt mer krass. Och bristen på enighet är synnerligen påtaglig.

För att uttrycka det hårt men realistiskt är återupprättandet av Georgiens territoriella integritet inte en fråga som Tbilisi förfogar över. Ryssland äger beslutet. Och för väst står andra problem, som Afghanistan och Iran, högre på Rysslandsdagordningen än Georgien. Medlemskap i varken Nato eller EU är aktuella inom överskådlig tid, inte heller en Georgienpolitik som utmanar Kreml.

Det innebär att väst sviker och i praktiken ger signalen att Ryssland tillåts få en inflytandesfär på delar av den gamla sovjetiska bakgården. Det för tankarna till den gamla dåliga tiden med realpolitisk acceptans för Sovjetunionens ställning som regional hegemon (fast nu förstås i mycket mer begränsad skala).

Visst är det möjligt att leva sig in i att tandemstyret i Kreml upplever ett demokratiskt Georgien som ett smittsamt hot, men det är inte detsamma som att acceptera att Ryssland har rätt att köra över andra staters rätt att själva välja sin väg.

Det innebär inte att Georgien står utan handlingsmöjligheter att forma sitt eget öde. Men i stället för att låta Abchazien och Sydossetien vara den allt överskuggande politiska frågan borde fokus ligga på det som en gång gjorde att medlemskap i västklubbarna framstod som en möjlighet: demokratiska och ekonomiska reformer gav Georgien status av att vara bäst i klassen och ett föredöme för andra länder i regionen.

Att gå vidare på den vägen – att bli ett land med dragningskraft på andra – kan också bidra till en framtida överenskommelse med utbrytarregionerna om långtgående autonomi inom Georgiens gränser.

Både president- och parlamentsvalet 2008 fick kritik från OSSE:s valövervakare för att inte har varit rättvisa. De lokala valen 2010, liksom det viktiga valet till borgmästare i Tbilisi sköttes betydligt bättre. Det är rätt politisk väg. Att konstitutionen nyligen ändrades så att makten överfördes från presidenten till premiärministern behöver inte vara fel. Men om planen är att president Saakashvili ska ”göra en Putin” och bli en maktstark premiärminister när hans andra presidentperiod löper ut 2013 är det definitivt fel politisk väg.

Claes Arvidsson är ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Läs mer om Georgien:
Rysslands problem med georgisk självständighet (13/8 2010) av Tomas Brandberg
Rysslands angrepp på Georgien handlar om energi (27/3 2009) av Svante Cornell

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner