Print Friendly

Georg Danell; Överraskningarnas val

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Ui lERATUR
GEORG DANELL:
Överraskningarnas val
N
ågon sanning för det politiska skeendet finns det lyckligtvis inte. Inte
heller något facit på varför det gått
som det gått i ett val. Däremot törstar alla
valstrateger efter mer information om vad
som häntför att planeringen inför nästa val
skall bli ännu bättre. Det är därför alla berörda med sådan iver kastade sig över
boken Överraskningarnas val av Håkan
Gergils och Leif Widen. Författarna vill
skildra väljarens politiska miljö under valåret 1985, vad som faktiskt träddefram via
media.
Håkan Gergils och Leif Widen:
Överraskningarnas val. Timbro 1986
Överraskningarnas val är värdefull för att
den också försöker så systematiskt det nu
går att visa hur media arbetar ett valår. Det
fanns goda skäl till varför såmångajournalister följde presentationen av boken. Men
det var typiskt att TVs nyhetsprogram valde att i sina sändningar ignorera den. För
om man tror attboken handlaromvad som
hände i valet, så är den egentligen en fullfjädrad beskrivning av hurmedia skildrade
vad som hände i valet. Det är en viss skillnad.
Den mängd av data och information
som boken återger är omöjlig att ens försö-
ka återge de väsentligaste delarna av. Men
med mina färgade glasögon kan jag försö-
ka ge några brottstycken av innehållet.
• Socialdemokraternas och arbetarrö-
relsens dominans på nyhetssidor och i nyhetssändningar är påtaglig och oroande.
De hade 1985 större uppmärksamhet än
vad deras andel av valmanskåren anger.
Om det nu är något bra mått. Egentligen
borde om intealla större partierså iallafall
de båda blocken ha samma utrymme. Men
till det förhållandet är det långt.
• Socialdemokraterna behandlades
välvilligt jämfört med andra partier. Det
var 1985 tre gånger vanligare med kritiska
nyhetsinslag om moderatema än om socialdemokraterna. Så inte bara att socialdemokraterna kommer till tals oftare, de
behandlas också mer positivt. Ar journalisterna så underdåniga de mäktiga socialdemokraterna eller är kåren så socialistisk
att den inte förmår att kritiskt granska
dem?
• Författama Gergils och Widen försöker förklara socialdemokraternas dorninans med att deras framgång beror på professionalism. För min del vill jag påstå, att
den skicklighet och aktivitet som socialdemokraternaförmår att visa, ytterstberor
på att de utgör den politiska överklassen.
Deras resurser är större än vad borgerligheten tillsammans kan förfoga över. Om
man därtill följer ageraodetöveren hel treårsperiod blir deras dominans än större.
Arbetarrörelsen har råd att över hela
treårsperioden bedriva kampanjer i den
ena eller andra organisationen men alltid
väl samordnat med övergripande politiska
intressen. Att detta ger resultat på nyhetssidor och i etersändningar är inte ägnat att
förvånas över.
Som ett exempel på socialdemokratins
professionalism nämner författarna taktiken att möta obehagliga frågor med tystnad. Det blev således ingen debatt om frihet och löntagarfonder eftersom socialdemokraterna bemötte oss med tystnad.
skillnaden mellan oss moderater och socialdemokraterna är dock, att om vi valde
tystnad före debatt, riskerade vi att att
någon centerpartist eller folkpartist hängde på ett socialdemokratiskt angrepp.
Därmed blev det mediauppmärksamhet
78
och debatt oavsett vårt agerande.
Socialdemokraternas ”proffsighet” i
författamas exempel är således inte – om
det ens anses önskvärt – överförbar på det
moderata arbetet.
• Redaktionerna valde 1985 mer än tidigare att rata partiemas material till förmån för egna undersökningar. Aktuellts
undersökning om familjepolitiken var ett
sådant exempel. Det som dock fick den
största effekten var säkert skatterapporten
som Dagens Eko levererade om den moderata skattepolitiken onsdagenföre valet.
Tillräckligt långt före valtillfället för att
skapa effekt, men tillräckligt nära för att
dess första signaler inte skulle kunna skickas tillbaka. Genom att samköra med Aftonbladet lyckades man blockera allt nyhetsutrymme under en dag med kritiskt
material om moderat politik.
Boken skildrar massmedias bevakning
av en dramatisk valrörelse. Händelseförloppet i slutskedet var inte planerat och
överraskade alla. Mycket tyder på attjournalisterna rycktes med av det nya och intressanta, den s k Westerbergeffekten.
Ibland får jag en känsla av att man i media
bara klarar en uppfattning i taget. En tid
var Ulf Adelsohn framgångsmannen, den
store utmanaren. Vad man än gjorde för
att hålla emot, så beskrev media de stora
förväntningarna.
En vecka jagade man Olof Palme för
Harvardaffären. Därefter blev Ulf Adelsohn villebrådet. Efter debatten dem
emellan lanserades kålsuparteorin och
Bengt Westerberg lyftes fram som den
”tredje kraften”. Antingen beskrevs allt i
ljust elleri svart. Och alla”drakarna” tycktes spinna på ett och samma tema. Media
finner ett tema och förstärker en bild till
ibland groteska proportioner. Varför finns
det så lite självständighet bland de viktigaste nyhetsorganen i vårt land? Varför
styrs deras kommentarer så mycket av
flock-beteende?
Förmin del gerboken två naturliga slutsatser. För det första visar boken att den
borgerliga splittringen är förödande och
strider mot de borgerliga väljamas intressen. Valet 1985 ville vi moderater skapa
trovärdighet åt borgerligheten. Vi moderaterförlorade ochfolkpartiet vann pådet.
Ytterst är det de borgerliga väljama som
förlorar på bristen av samförstånd och gemensamt uppträdande.
Det som saknas är ett kitt i form av ömsesidig respekt och fortlöpande orgat,lisatoriskt och politiskt samarbete. Det ligger
oss i fatet att media alltid har intresse av att
belysa och förstärka borgerliga motsättningar. Det är typiskt, att en av deflitigaste
media-aktörerna inom borgerligheten
blev Hörnlund (c) bara på grund av hans
påhopp på oss moderater. Den gamla regeln gäller. Det är inget svårt att få en löpsedel – det är bara att säga något riktigt
dumt.
Ankdammsklimatet i svenska massmedia måste brytas. Det enda sättet är att erbjuda fri radio och TV. Vi måste ha fler
självständiga redaktioner av betydelse.
Det är fel att TV-tittarna år ut och år in
skall tvingas höra samma 4-5 kommentatorer i Aktuellt och Rapport, som har ambitionen att ge personligt färgade reaktioner på politiska händelser. Det kan inte
vara rättattdet är pensionsåldernför dessa
personer som skall ge förnyelse åt svensk
mediabevak:ning. För svensk demokratis
skullmåste vigöraalltför attdetskallblien
mediareform där etersändningar behandlas på samma sätt som utgivning av tidningar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner