Print Friendly

Georg Danell; Ny väg i bostadspolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GEORG DANELL:
Ny väg i bostadspolitiken
Hur kan man, utan att försämra
balansen i den svenska ekonomin,
stimulera byggandet så att
produktionsapparaten blir tillräckligt
stor för att kunna möta en kommande
högkonjunktur? Frågan ställs av
moderata samlingspartiets
partisekreterare, Georg Danell, tillför
ett år sedan innehavare av en av
statsrådsposterna inom
Bostadsdepartementet. Många av de
borgerliga partiernas förhoppningar har
kommit på skam när det gäller
bostadspolitiken. Birgit Friggebo har
mera ägnat sig åt pseudofrågor. Danell
anbefaller en ny väg med minskad
offentlig styrning av byggandet, en ny
plan- och bygglag och större valfrihet i
boendet.
Svensk bostadspolitik är på väg in
svår kris. Till skillnad från
”kriser” där det ofta varit fråga
sund ekonomisk omstrukturering,
det fel att endast åse hur bo
det och byggbranschen bryts ned.
Besparingar inom den offentliga
torn och det allmänna ekonomiska
svenskt näringsliv gör att nucmn,.~.,.
idag endast kan utvecklas inom få
torer. För att hejda den hotande
ningen av produktionsapparaten
politikerna kunna behålla
gandet på en rimlig nivå.
byggvolymen i slutet på 1982
ungefär 80 procent av 1980 års
Det innebär många nedlagda
tag, många arbetslösa inom en
med kvalificerade yrkesarbetare
allt sämre utgångsläge inför
högkonjunkturer. Den dag konj
åter stiger, då rörligheten på
naden blir en realitet, då in
söker sig till ett expansivt Sverige,
behovet stort av en väloljad
stri.
Mycket tyder i och för sig på att
ge inte behöver den prod _
som fanns i slutet av 70-talet. Ä
sidan kan vi inte tillåta att
apparaten beskärs till långt
nyssnämnda 80 procenten. Den
frågan blir därför hur vi utan att
gare försämra balansen i svensk
mi skall kunna stimulera
att produktionsapparaten blir
stor för att kunna möta en
högkonjunktur.
Splittrad politik
Tyvärr är bostadspolitiken, som
de få möjliga expanderande delarna
det totala byggandet, utomordentligt
·trad i politiskt hänseende. Det är
eendeväckande att statsmakterna
tiklyckats samordna den offentliga be- *sprocessen. I regeringskansliet ägnar
Wustridepartementet föga intresse åt
tadsbyggandet, trots de cirka 18 mil- ~r kronor till investeringar i bostadsande, som anslås över statsbudgevade år. Lika mycket pengar går till
•t byggande. Dessutom tillkommer
‘lliga investeringar för andra ända- 1111.
Industridepartementet tycks anse att
• är bostadsdepartementet som skall
aka byggnadsmarknaden. Så är det
inte. Bostadsdepartementet intresmr sig endast för bostadsbyggandet
ICh inte för byggandet i övrigt. Dessvärär det to m så, att intresset för själva
f!Oduktionsapparaten är utomordentligt
lftgt i bostadsdepartementet. Ingen kan
lieskylla Birgit Friggebo för att under
• sex år i bostadsdepartementet ha
ipat sig för mycket åt frågor som
*produktionsapparaten, ekonomiska
bav. följsamhet till nya samhällsekonoliska krav etc. Snarare har hennes arte präglats av pseudofrågor, som ofta
wdrivits av olika intresseorganisaltner. Visst är t ex hyresgästinflytande i
llmänhet en väsentlig fråga, men knap- ,ast den förstahandsfråga som bostadsIiDistern velat göra den till. Inte heller
an klappjakten på småhusägarna eller
ytterligare försämring av villkoren för
bostadsrättsinnehavarna ha varit någon
11gelägen uppgift om man ser på bolllldspolitiken i allmänhet. Ändå har dettapräglat Birgit Friggebos bostadspolitik
jimte hennes – det skall sägas – ambi- 195
tiösa satsningar på det energipolitiska
området.
Många av de borgerliga partiernas förhoppningar har kommit på skam när det
gäller bostadspolitiken. Idepolitiken har
saknats. Liberala ambitioner har varit
som bortblåsta. Intresset att skapa en
produktionsapparat med mindre byrå-
krati, större smidighet och anpassning
till lokala förhållanden liksom intresset
att åstadkomma ett närmande mellan efterfrågan och produktion har varit minst
sagt svagt.
Det finns således all anledning att än
en gång – för branschens skull, för de
anställda som sysslar med bostadsbyggande och för de många boende – satsa
på en politik som kan ge en ny väg även
för bostadspolitiken. Samhällsekonomiska skäl, konsumenternas efterfrågan och
mycket annat säger oss att vi radikalt
måste omdana svensk bostadspolitik.
En ny väg
Bostadspolitikens nya väg kan framför
allt inriktas på två uppgifter. Den strategiskt viktiga uppgiften är att minska den
offentliga styrningen av byggandet. Under 70-talet, då man ökade den offentliga
styrningen genom bostadspolitiken, har
också försämringarna och byråkratin
ökat ständigt. Det är förvånansvärt att
vare sig Ingvar Carlsson, Elvy Olsson
eller Birgit Friggebo någonsin tycks ha
funderat på varför effekterna blivit som
de blivit av den förda bostadspolitiken.
Att minska bostadsbyråkratin och den
offentliga styrningen kan ske på olika
sätt. För det första kan det vara fråga om
att ändra lånesystemet. Genom att införa
ett schablonlån kan man markera var
196
gränsen för samhällets insatser bör gå.
Därmed skapas en verklig grundtrygghet
med statliga lån upp till ett kapital som
motsvarar en viss yta, låt oss säga 100
kvm. Att i detalj bestämma hur det här
kapitalet skall användas i det enskilda
objektet behövs inte. På detta sätt skapas en frihet att utveckla objekten, att
underblåsa nya ideer inom bostadsbyggandet och möjligheterna ökar för konsumenterna att styra produktionen.
För det andra är det fråga om att motarbeta och att ta bort huvuddelen av de
normer och krav som idag finns uppställda av statliga och kommunala myndigheter. Regeringen bör gå i spetsen för att
radikalt skära i normfloran. Kanske kan
den enskilda normen i ett visst ögonblick
förefalla motiverad, men sammantagen
med alla andra normer utgör de ett hot
mot -vettig bostadsekonomi och flexibelt
byggande. Inte minst angeläget är det att
statsmakterna ingriper mot kommunernas ibland mycket höga ambitioner att i
detalj reglera bostadsbyggandet.
För det tredje gäller det att redan på
planeringsstadiet öka möjligheterna till
högt tempo i planeringen och förberedelserna för bostadsbyggandet. På detta
sätt undviks bostadsbrist i ett läge då
efterfrågan återigen stiger. Fysiska riksplaneringens intentioner var från böljan
värda all respekt. Genom åren har de
emellertid givit en sådan styrning av
markanvändningen att de tillsammans
med övriga regelkomplex bundit politiker och producenter i en ohållbar beslutsapparat.
På senare år har regeringen, genom att
utveckla ny praxis, försökt komma till
rätta med de värsta avarterna för att få
en hållbar hantering av markanvändningsfrågorna. Men det behövs
plan- och bygglag, som präglas av
dighet och förenklingar och
statlig styrning. Dessvärre finns
enting som tyder på att den planbygglag, som den nuvarande
tänker presentera i en
vår, kommer att präglas av detta.
Friggebos agerande i den min
som vi nu har att leva med,
någon större respekt för
och kommunala beslut. Hennes
ningstagande i frågan om
delar av Malmö kommun är så
kande och så helt främmande
tidigare trepartiregeringens syn på
munal planering, att det förefallit
nolikt att en ny plan- och bygglag
Birgit Friggebos signatur skulle
minskad statlig styrning.
Man kan fråga sig vad det är
gerliga värderingar som ligger
iden att man skall låta staten
markplanering och
Regeringen kräver, med en
tande byråkrati, en statligt
markanvändningsplan för landets
största kommun. Ett skäl till detta
vara att Malmö vid ett tillfälle,
bryta mot lagen, föregått ett ·
gande av regeringen i ett
ärende. I själva verket tycks Birgit
gebo ha nyttjat byggnadslagen
strafflag.
Sammantaget är det angeläget
statera att svensk
djupgående problem, i första hand
ende på den offentliga styrningen.
satsen bör då vara att denna
styrning gradvis skall minska för
utrymme för samspel mellan
och produktion.
us och äganderätt
.. andra strategiska förändringen i
sk bostadspolitik följer av både
iilllbällsekonomiska krav och önskemål
&! de enskilda bostadskonsumenterna.
gäller valet av upplåtelseformer i
vårt nuvarande bostadsbeständ och
framtida bostadsbyggande och är av
catral betydelse.
Det talas ofta om att moderaterna beer villapolitik, en politik som riktar
till villaägarna. Det är rätt såtillvida,
lllvi bedriver en politik, som ökar möjf&ttetema att bo i villa och småhus. Men
llt ärfel såtillvida, att man tror att poliriktar sig till dem som bor i små-
. I själva verket tar moderat bostadstDfitik stor hänsyn till de människor som
lor i hyreshus. Men cirka 80 procent av
* människor vill bo i småhus. Vad kan
dl tänkas vara orimligare än att politibmaenvetet försvårar en övergång frän
~shusboende till småhusboende med
lpnderätt.
Vi moderater anser det vara så viktigt
1ft människorna skall få välja sin bostad
1ft vår politik erbjuder valfrihet och inte
ftd vi själva för stunden tycker om hur
llinni korna borde bo. Att nu våra samIIilisekonomiska krav överensstämmer
lied de enskilda människornas önskemål
t bara ett ytterligare starkt argument för
1ft vi i framtiden bör se till att hyreshusbyggandet blir en liten del av värt totala
bostadsbyggande. l framtiden bör vi därlied satsa på småhus med äganderätt,
om än med en lägre standard än idag och
197
satsa på bostadsrätter och äganderätt i
flerfamiljshus.
För att uppnå en tillräckligt snabb omdaning av vårt totala boende erfordras
också åtgärder för att stimulera övergången frän hyresrätt till bostadsrätt eller frän hyresrätt till äganderätt i flerfamiljshus. Idag är det dyrare att bygga en
trerumslägenhet i flerfamilj hus med
hyresrätt än att bygga ett normalstort
småhus med äganderätt. Vi vet att man
under de senaste fem åren har lyckats
bättre med att spara olja i bostadsrätt
och i det privata fastighetshe tåndet än i
det kommunalägda hyreshusbeståndet
Vi vet att driftskostnaderna utvecklas
snabbare i det kommunala hyreshusbeståndet än i det privata fastighetsbeständet och i bostadsrätterna.
För dem som tror på den enskilda
människan, för dem som tror på marknadsekonomin, är detta ett självklart resultat. Men för mänga andra är det något
obekvämt, som man skall försöka antingen dölja eller argumentera emot.
Eget ansvar i en sund marknadsekonomi
och ett ökat privat ägande med minskade
generella subventioner ökar möjligheterna att fä till stånd ett bostad byggande
som följer bostadskonsumenternas önskemål och rättar sig efter det samhällsekonomiska läget. Endast på detta sätt
åstadkommes en reell trygghet och valfrihet för de bostadskonsumenter som
annars riskerar att hamna på bostadspolitikens bakgård.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner