Print Friendly

Generalstabsverket om Gustav Adolfs krig

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GENERALSTABSVERKET
OM GUSTAF ADOLFS KRIG
Generalstaben: Sveriges Krig 1611-1632. Bd 1: Danska
och ryska krigen. Bd II: Polska kriget. Bd III: ‘ryska
kriget intill mitten av januari 1631. Stoekholm, 1936.
OM MAN efter bästa förmåga försökte överblieka hela världshistorien för uppletandet av ett stort, betydelsefullt, sant episkt
och mänskligt tilltalande ämne på den politiska historiens planett ämne så pass dokumenterat att det kunde göras till föremål
för ingående skildring och samtidigt så pass överskådligt att den
litterära, respektive vetenskapliga, uppgiften överhuvud läte sig
tillfredsställande bemästras -, så skulle man förmodligen, även
med helt kosmopolitisk inställning, finna få som kunde mäta sig
med det Generalstaben här tagit upp till grundlig behandling.
stora ämnen av något så när antydd art lider förvisso historien
ingen brist på, men hos de flesta kan man finna ett eller annat
element som hindrar dem från att te sig fullt idealiska. Folkvandringar och korståg, till exempel, rinna ut i sanden och ha
ingen sådan enhet som den stora ledande personligheten skänker;
Hannibalskriget har en sådan enhet men är från den enkla mänskliga sympatiens ståndpunkt en sorglig disharmonisk historia;
Alexanders och Karl den Stores livsverk ha alla episka förträffligheter och sluta dessutom lyckligt, men på grund av källornas
otillräcklighet förbli de, i väsentliga stycken, summariska och
halvt mytiska ting; Hohenstaufernas glansfulla epos, buret inte
av en personlig men av en stor dynasti, sjunker i mörker och intighet, med klagorop hos Dante som ett sorgset eko ur det kaos
som kom efter; Napoleonepoken lämnar i fråga om storhet och
betydelsefullhet ingenting övrigt att önska, men huvudpersonen
är där oroande problematisk och alstrar stundom en plågsam
ovisshet om huruvida han i grunden är att fatta som styckets
hjälte eller bov.
Från alla sådana brister är ämnet Gustaf Adolf fritt. Inte endast är det från början till slut proppfullt av stor handling och
stor betydelse – en betydelse som slutligen vidgar sig till att
708
Generalstabsverket om Gustaf Adolfs krig
omfatta hela Europa; därtill kommer att det ej ens lider av den
olägenheten att vara tragiskt. Efter hand som handlingen framskrider mot vidgade horisonter, blir den alltmera markerat framgångsrik; och den hjärtevinnande och i allo storslagna hjälten
går bort som Alexander, mitt i sin lycka och med stora perspektiv alltjämt öppna framför sig, samt till råga på allt med kvarlämnade medhjälpare som förmå hålla de höga affärerna någorlunda vid makt.
Nalkas man med nationellt betonade känslor, förökas naturligtvis ämnets tilldragande kvaliteter ytterligare högst väsentligt.
Ett obskyrt och folkarmt rike, som hittills med nöd hållit sig uppe
mellan företagsamma grannar, lyfter sig, som en sorts nordiskt
Makedonien, under loppet av tjugo år till en bländande och tidigare helt otänkbar politisk position. Ett folk som hittills aldrig
åstadkommit någon som på allvar skulle kunna kallas fältherre
(med den halvt i mytens dimmor svepte Engelbrekt såsom enda
möjliga undantag) frambringar nu tidens ojämförligt största
kapacitet på området och finner på grund därav sig självt och
världen åtskilligt ändrade samt tar, efter att som hastigast ha
hunnit orientera sig bland nya möjligheter, ett fast grepp i skägget på själva Habsburg. En lappad och svältfödd krigsmakt, som
hittills haft det ytterst brydsamt i vardagskrigen mot danskar
och ))hackats som höns)) av polacker, stövlar nu bak sin väldige
herre med jämnmod ut i allsköns krävande kontinentala vidlyftigheter, bland vilka det hastigt blir en självklarhet att man bör
stå sig bra.
På grund av detta och mera breder sig för eftervärlden en gång
för alla ett solskensskimmer över den historiska scen på vilken
Gustaf Adolf uppträder. För de agerande själva var naturligtvis
detta skimmer tämligen utspätt, i regel helt obefintligt. Nöd och
elände rådde som oftast i landet, befolkningen kved under pålagor
och utskrivningar, magistrater och landshövdingar jämrade sig
ungefär som senare under Karl XII, bönderna rapporterades flerstädes äta bark, långa inrikes inkvarteringar av ostyrig värvad
utländsk soldatesk tyngde svårt, det inhemska krigsfolket dog som
flugor i lifländska och ostpreussiska förläggningar. Men medvetandet om allt detta spelar med nödvändighet föga roll för den
sentida betraktarens instinktiva helhetsintryck. Allting mynnade
till sist ut i makt och härlighet för en tid framåt, och detta lyckliga slut sprider självfallet sin glans över det hela, i lika hög grad
709
Frans G. Bengtsson
som Gustaf Adolf själv förmedelst sin personlighets storhet från
början gör.
Såväl på grund av sin betydelse som sina allsidigt tilldragande
egenskaper är sålunda detta ett ämne som i sanning förtjänar sin
utförliga behandling; och Generalstaben har tydligen gått till
verket fast besluten att göra sitt arbete så grundligt som möjligt.
Redan ur rent kvantitativ synpunkt ter sig verket tilltaget efter
heroiska mått. De tre föreliggande banden rymma ungefär 1,850
innehållsrika sidor text, jämte bilagda kartor och skisser; och
dessa tre utgöra dock endast en första hälft av totalverket; ty
det tyska kriget, som knappt kan sägas ha börjat på allvar vid
tredje bandets slut, kräver naturligtvis ett utrymme långt större
än de tidigare. Principiellt är detta verk helt annorlunda upplagt
än det i fråga om omfångsrikhet någorlunda jämförliga stabsverket om »Karl XII på slagfältet»; ty detta sistnämnda var, såsom
dess undertitel betonade, en studie i slagtaktik och höll sig därför väsentligen till bataljer och därmed sammanhängande· höjdpunkter i den krigiska verksamheten samt lät trista och långrandiga ting däremellan sjunka undan; medan däremot detta tar
sitt ämne i dess totalgestaltning och samvetsgrant, alltifrån Kalmarkriget, följer det militära förloppet steg för steg, nästan dag
för dag skulle man kunna säga. Och eftersom Sveriges krig under
detta skede voro tämligen kontinuerliga fenomen – med små
stilleståndsperioder som väsentligen användes till putsandet av
vapen och lapparrdet av munderingar innan nästa omgång tog
vid – och den krigiska verksamheten sålunda, direkt eller indirekt, var det ojämförligt dominerande elementet för såväl folk
som konung, måste självfallet en allsidig skildring av Sveriges
krig under denna tid komma att i sina olika utgreningar behandla
så gott som hela det statsliga området överhuvud, med folktillgång, vapentillverkning, kopparkonjunkturer, värvningsmarknad
och mera sådant.
Nu vore det förvisso ytterst obilligt att påstå att man här blir
snålt regalerad rörande sådana ting; tvärtom torde läsaren i gemen- särskilt i fråga om utskrivningsstatistik och styrkebesked
– få till livs ungefär så mycket han tål, eller mera. Men likväl
är det märkvärdigt att man i hela denna mäktiga flod av militär
statistik och organisationsdetaljer hittar så sparsamma upplysningar rörande ett par ej oviktiga ting, nämligen vapen och föda.
I ett av de inledande kapitlen, »Sveriges stridsmedel», skildras
710
Generalstabsverket om Gustaf Adolfs krig
Sveriges militära inrättningar från Gustaf Vasa fram till år 1620,
och ett antal uppgifter om beväpning finnas där; t. ex. att eld.-
handvapen fram till slutet av 1500-talet utgjordes av s. k. rör och
halvhakar, »närmast motsvarande den kontinentala arkebusen»,
och att den första blygsamma importen av musköter ägde rum år
1592. Om nu läsarens kunskaper rörande den kontinentala arkebusens dåtida hanterlighet och effektivitet råkar vara en smula dimmig, så är man ju inte mycket hjälpt med den citerade upplysningen; och någon beskrivning av hur pass mycket bättre muskö-
ten var, eller rörande graden av dess beryktade otymplighet med
gaffel och annat, tycks inte låta sig uppletas i verket. Nu lär
ju Gustaf Adolf, enligt vad historikerna bruka meddela, ha infört
vissa förbättringar rörande musköten, gjort den lättare och tagit bort gaffeln, till ökande av skotthastigheten; men under den
löftesrika rubriken på andra bandets tredje kapitels första underavdelning- »Det militära reformarbetets återupptagande»- finner man ingenting rörande den saken. Förmodligen kom denna
förbättring ganska sent: i ett av Oxenstierna uppsatt »Förslag
till ett fälttåg ifrån den l maj 1623 …», som finns i första bandet
av hans skrifter, figurera ännu musköterna med gafflar; men hur
som helst hade någon sorts beskrivning av den dåtida musköten,
vare sig i ursprungligt eller förbättrat tillstånd, liksom också av
den dåtida piken, ryttarpistolen och andra dylika viktiga instrument, kunnat vara välkommen nog. Emellertid är det ju möjligt
att allt sådant kommer i ett senare band.1 Angående de famösa
läderkanonerna har jag endast lyckats finna en notis i förbigående,
att de prövades och kasserades under det preussiska fälttåget;
förmodligen voro de därför mycket dåliga, men kanske de ändå
kunde varit värda ett par raders sakkunnig beskrivning i ett
verk som detta.
Det kunde också varit roligt, åtminstone för läsare som ha en
svaghet för konkreta mänskliga ting, att få några upplysningar
om hur den svenske soldaten utspisades; ämnet är väl inte så alldeles oviktigt i de militära sammanhangen. Sverige var fattigt,
och antalet soldater att livnära för förhållandevis stort; såsom
man därför kan vänta, tyda tillgängliga tecken på att kronans
kaka vid denna tid var ytterst karg, med en sammansättning som
näppeligen skulle entusiasmera nutida näringsfysiologer. Den
1 Enligt prospektet skall tilläggsband 2 helt ägnas åt vapenteknikens utveckling.
(Red.)
711
Frans G. Bengtsson
stora manskapsavgången i garnisoner och vinterkvarter, stundom
stegrad till det ohyggliga och i genomsnitt mångfaldigt större än
den som vållades av fiendens vapen, kan väl förmodas ha i ej
ringa grad vållats av undernäring; denna avgång synes nämligen
alltid ha varit värst vid de inhemska trupperna, som hade mindre
möjligheter än de värvade att förmedelst egna inköp eller hotfullt brummande göra sin matsedel dräglig. I Oxenstiernas olika
förslag till fältstater på 20-talet (i första bandet av hans skrifter
<>ch brev) hittar man en hel del i ämnet; proviantartiklarna äro
där mjöl, ärter och gryn, salt, sill och strömming, stundom med
en tillsats av en måttlig kvantitet smör jämte en uttalad förhoppning av Oxenstierna att man av resurser i fiendens land må kunna
»något späda uti»; vilket nog inte blev mycket så länge kriget fördes i Lifland. Detta innebär alltså en kost av bröd, gröt, sill och
vatten, som kan antagas ha blivit påfrestande i längden även för
den mest förnöjsamme. Fram mot slutet av decenniet ljusna förhållandena något: fläsk och öl börja figurera i förslagen, naturligtvis inte till daglig spis men dock som en strålande ljuspunkt
då och då i kvarterens trista vattengrötsmonotoni. I Tyskland,
framför allt efter Breitenfeld, kom därpå, åtminstone tidvis, ett
tredje skede, med stekta oxar och Braunschweigermumma, »gott
Rhenvin och Neckarvin och allt det bästa kejsarriket kan bjuda»
(enligt överste l\[onro), »kallskål i stormhatten med vin och semla»
(enligt Salvius) och mera sådant. Längre fram, på Baners tid,
sedan Tyskland ätits tomt, fick soldaten kanske oftast, åtminstone
i garnisonerna, vara nöjd med gröten och brödknallen igen. Om
dylika ting kunde man gärna ha fått höra något litet, till omväxling med de rikligt tilltagna utredningarna rörande manskapsstatistik och regementsorganisationer.
Angående verkets huvudinnehåll, redogörelserna för strategiska
planer och skildringarna av fälttågen, är det naturligtvis uteslutet för en lekman, vars begrepp om strategi är skralt, att åstadkomma något kritiskt värdeomdöme i sak. Men man kan i det
fallet lugnt lita på den kompetens som här varit verksam; allt
vittnar om den mest utomordentliga samvetsgrannhet, grundlighet
och objektivitet; varjämte alla illustrationer, kartor och skisser
äro en glädje att betrakta. Någon för den objektiva vetenskapligheten mer eller mindre störande patriotisk känslainställning –
som ämnet lätteligen kunde inbjuda till och som en generalstab
a priori kunde förmodas vara speciellt utsatt för – har här inte
712
Generalstabsverket om Gustaf Adolfs krig
tillåtits att på minsta sätt göra sig märkbar: allt är sober redogörelse och sträng fakticitet.
Sträng vetenskap, utan någon som helst upplivande krydda, har
emellertid, ej minst på det historiska området, en tendens att bli
svårtuggad för den vanlige läsaren; och det vore överdrivet att
påstå att föreliggande verk hör till de lättlästa. Till en del beror
detta på en egenskap hos all krigshistoria av den strikta sorten,
nämligen att den blir långtråkig i samma mån som den blir alltför hänsynslöst detaljerad. Det finns ting som gärna bli mera medryckande ju mera utförligt de beskrivas – brottmål, framstående
boxningsmatcher, egenartade levnadslopp, skandaler och åtskilligt annat -; men dit hör inte krigshistoria, särskilt inte när det
mänskliga elementet helt skjutes i bakgrunden och all vikt lägges
på det strategiska, statistiska och principiella. Under det man
här, såsom av god vilja upptänd läsare, arbetar sig fram genom
alla gedigna utredningar om förberedelser, politiska totalsituationer, ofullgångna planer, organisatoriska ting, topografiska detaljer och strategiska överväganden, når man ej sällan fram till
ett tillstånd av abstraktionsöverfylldhet, påminnande om det som
studiet av Regels filosofi vållade hos Schopenhauer: ett tillstånd
vari man knappt märker att någonting överhuvud händer i framställningen, beroende på att i dessa serena strategisk-statistiska
regioner så gott som intet finns kvar av de mänskliga element
som (även om de ofta för den strikte vetenskapsmannen te sig en
dast som kuriositeter, utan förbindelse med de stora kausalsammanhangen) dock alltid förbli historiens högst nödvändiga salt
och peppar.
De personer som förekomma i detta verk äro många, och de
som spela betydande roller äro inte få; men kände man dem endast från detta verk, skulle de alla förbli färglösa företeelser.
Någon än så summarisk karakteristik, eller ens antydan om eventuell personlig egenart, har jag endast hittat i ett enda fall, nämligen Wallenstein. I övrigt införas de såsom på förhand givna
storheter, och man skymtar dem sällan eller aldrig såsom individualiteter, inte ens Gustaf Adolf själv. Inte bara han, utan även så-
dana förstaplansfigurer som .Jacob de la Gardie, Evert och Gustaf
Horn, Baner, Herman Wrangel, Tilly och andra voro väl· eljest i
verkligheten ganska särpräglade personligheter, ett förhållande
som stundom torde ha inverkat på krigiska förlopp lika mycket
som den rena strategins principer. Det furiösa, översvallande och
713
;)l- :n;o:o. Swmslc Tidskrift 1931.
Frans G. Bengtsson
genialiska elementet hos Gustaf Adolf finner man här föga spår
av; så t. ex. har ett av hans allra mest storslaget karakteristiska
utbrott, ett av de bästa ting som veterligen någonsin sagts kungar
emellan, nämligen då han i Ulfsbäcks prästgård, efter åtskilligt
pokulerande med den något vrångsinte Kristian, uppbrusande förklarar för denne hur han och kejsaren skola taga varandra vid
öronen, inte ansetts värt att citera, ehuru det väl dock speglar
en sida av hans stämning inför de tyska perspektiven, bortsett
från vad det ger av hans egenart.
Denna markerade skygghet för det personligt konkreta kan
illustreras med ett annat litet exempel. I striden vid Dirschau,
i augusti 1627, blev Gustaf Adolf som bekant sårad av det skott
av vilket han allt framgent »bar lod i livet»; och Oxenstiernas
noggranna redogörelse för blessyren citeras där: »’l’u finger fr:ln
strupen i halsen på högra sidan, så att lodet gick över axelbenet
och fastnade över skulderbladet i musklerna, så att armen slog i
höjden.» Några månader tidigare samma år, vid det nattliga försöket tvärs över \Veichsel mot skansen Käsemark ovanför Danziger Haupt, fick han också ett lika farligt tilllmd, och Oxensticrna
har lämnat en lika noggrann redogörelse för detta: »Och i detsamma slog sig olyckan till att H. K. M:t, stående i båten, blev
själv skjuten med ett lod snett i buken; varöver H. K. M:t ickP
visste annat än att lodet var gånget in uti inälvorna, rodde till
lands och fordrade folket av igen … Men så är Gud till tackandes,
att det som efter ämnet haver varit farligt likväl nådigare är avgånget, i det lodet fastnat i det feta.» Här har Oxenstiernas konkreta beskrivning tydligen tett sig betänklig, ty denna gång citeras den inte; allt som nämnes är att kungen blev sårad och att
skadorna voro av ofarlig beskaffenhet. Likväl skulle man jn
kunna förfäkta att till och med upplysningen att kulan fastnade
i det feta är ytterst betydelsefull och tankeväckande: om kungen
varit vid mindre gott hull, hade kulan gått längre in och Sverige
gått miste om sin storhetstid.
Anmärkningar som dessa äro förmodligen småaktiga och kanskP
från andra temperaments synpunkt meningslösa; i varje fall äro
de av harmlös art och beröra inte på minsta sätt verkets rent VPtenskapliga kvaliteter. Man får också betänka att det inte kan
vara så lätt att vara skrivande generalstab: en sådan kan ju intn
gärna umgås med sina ämnen fullt så obesvärat som vanliga skribenter. En gång vände sig en nyanställd ledarskribent i »Tlw
714
Generalstabsverket om Gustaf Adolfs Jaiy
rrimes», som ännu inte hunnit fullt sätta sig in i denna tidnings
förnämt allvarliga inställning och ton, till chefredaktören med
följande fråga: »Sir, how do you say ‘a jolly good fellow’ m a
leading article~» Varpå svaret blev: »Sir, you do not say such
tings there.» Detta verks författare skulle kunna säga ungenir
detsamma om en del av dc små påpekanden jag här gjort.t
1 En isolerad o<‘h ganska mikroskopisk sak l<an kanske vara värd en not. T
personregistren till andra och tredje banden silges om Sir .Tolm Heplmrn, den
berömde anföraren för (hiina R.egementet (det regemente skottar i Gustaf Adolfs
tjänst, från vilket engelska armens iil<lsta linjeregemente, »The Hoyal Scots»,
räknar sin härstamning) att han 16:lfl blev marskalk av :F’rankrike. Denna upp~
gift, som stammar från .Tames Grants »Memoirs of Sir ;r. H.» (på svenslut med
titeln »Gustaf Adolfs skotslw krigare») och därifrån upptagits på flera håll,
torde inte vara riktig. Grant säger ntt Ludvig Xlii gav hefallning att diplcm
som marskalk av Frankrike skulle utskrivas åt Hepburn, att denne därpå stn~
pade innan diplom och stav hunnit fram, och att han begrovs med marskalkssbtv
på kistlocket. Ramtidigt citerar han emellertid ett brev av Richelieu, skrivet
efter Hepbums död, vari kardinalen kallar Hephurn överste. Att en man mc([
diplom utskrivet oeh marskalksstav på kistioeket Hknlle kallats överste nv
Riehelicu, förefaller omöjligt; däremot iir det tänkbart om en mar6ehal~dc~camp
(motsvarande generalmajor), vilket Hephnrn verkligen synes ha bli\~it. Grant
iir ofta i sin bok illa underrättad, oeh man kan knappt hygga på hans uppgifter.
Hlår man upp en pålitlig lista över Frankrikes marskalkar, finns inte Hephuru
där: under åren Hi:iii-~36 utnämndes endast en ny marskalk av Frankrike, näm~
!igen ingen mindre än den gamle C,lnximilien de Bethune, hertig ~n~ 1’\ully.
715

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner